Kung Fu Hustle

Stephen Chows Kung Fu Hustle är sannolikt det roligaste man kan se på bio just nu. Det är en kung fu-komedi i halsbrytande tempo som lyckas med konststycket att både göra grym parodi på några av de senaste årens största benknäckare (Crouching Tiger, Hidden Dragon, Kill Bill och The Matrix-franchiset framför allt) och samtidigt överträffa dem på alla plan.

Det är tidigt 40-tal i Kina och en fattig bostadslänga terroriseras av The Axe Gang, ett gäng ondsinta och kostymklädda mafiosos som vet hur man trakterar en yxa. Men de eländiga trashankarna i rivningskåken, anförda av den girige hyresvärden och hans skräckinjagande fruga, visar sig vara bona fide kampsportmästare. In i striderna snubblar odågan Sing (Stephen Chow himself) och hans tröga sidekick, vars högsta dröm är att bli medlemmar i The Axe Gang.



Redan i de första minuterna av filmen visar Chow - hjälpt av mästarkoregrafen Yuen Wo Ping och smidig CGI - vad han går för, och bjussar på slapstickbetonat ultravåld, storslagna kulisser och väsande gangsters med ruttnande tänder som bryter ut i spontana musikalnummer mitt i huggandet - och det är bara början. Kung Fu Hustle är en blixtsnabb och bländande röra av alla möjliga genrer - musikal, gangsterfilm, kung fu-rulle, kärleksmelodram, slapstickkomedi. Slagsmålen är hypersnabba och enastående skickligt gjorda, kryddade med ultravåld i cartoonstil som inte ligger Itchy & Scratchy långt efter.

Chow driver kärlekfullt med de centrala fightscenerna i Kill Bill och The Matrix: Revolutions - men de elegant svartklädda skurkarna får här dyngstryk av småfeta gubbs i överkammad flint och skitiga linnen, och en bister matrona iklädd nattsärk och hårrullar och med en ständigt rykande fimp i mungipan. Det blir otroligt kul, särskilt som både Kill Bill och de olidliga sista delarna av Matrix var svårartat pretentiösa. Samtidigt är fighterna i Kung Fu Hustle bland de mest underhållande och imponerande som fästs på film, och får Tarantinos och Wachowskibrödernas actionepos att kännas lite lätt rörelsehindrade.

Nu känns det angeläget att jaga reda på Shaolin Soccer, Stephen Chows genombrottsfilm i väst. Är den bara hälften så lysande som Kung Fu Hustle blir det fest igen. (Betyg: 9/10)

TV4 uppmuntrar till fildelning

"Lost har snabbt blivit den största inköpta succén hittills i TV4:s historia, vilket är fantastiskt med den allt hårdare konkurrensen" säger TV4:s inköpschef Clara Scherman (visst låter efternamnet bekant på nåt sätt?) nöjt till Resumé. Tittarsifforna ligger på över miljonen och TV4 skrattar hela vägen till banken samtidigt som SVT bör sparka sig själva - hårt - för att de missade/inte hade råd med gobiten. TV4 har legat imponerande tajt inpå ABC:s sändningsschema i USA, med blott några månaders eftersläpning, vilket känts befriande jämfört med SVT:s sega praxis (Sopranos, Six Feet Under) att köra en säsong och sen gärna vänta ett helt år innan nästa tar vid (enligt devisen "inte för mycket roligt på en gång"?).

Men nu är TV4 ännu fräckare och tjuvhåller på sista delarna av serien. Ikväll bjussar man på något som kallas "stor säsongsavslutning" och visar avsnitt 17+18 efter varann - resten av serien (19-25) spar man tills i höst. Vilket de borde få rejält med smisk för. Dels är det rätt grymt mot alla som följt serien, dels bryter man rytmen (episod 18 är ju inte slutet, även om det är ett av de skarpaste och roligaste avsnitten, med brumbjörnen Hurley i fokus och en isande cliffhanger på slutet), dels uppmuntrar man såklart folk att ladda ner serien - vem orkar vänta på TV4 när man istället kan få resten av sin älsklingsserie 1) nu och 2) utan reklam?

Well, inte jag, och jag kan meddela att den riktiga säsongsavslutningen (dubbelavsnittet 24+25, visat i USA 25 maj) var lysande. Och om någon oroat sig för att få svar på alla frågor kan jag lugna er: intet klarnar, det blir bara mer och mer gåtfullt på slutet. Vilket känns tryggt.

Nu laddar vi inför säsong 2, som enligt IMDb startar i USA 23 september och har Samuel L. Jackson som gästskådis. GÖTT!

Father Ted tillbaka!

Sent omsider har SVT köpt in Father Ted, en av nittiotalets bästa brittiska komediserier. Visserligen visade TV4 serien när det begav sig, då omdöpt till Jösses! (ouch) och undanskymd på märkliga sändningstider så jag misstänker att många undvek/missade. Father Ted är historien om tre inkompetenta präster på en gudsförgäten ö utanför Irlands västkust, och är helt enkelt sinnessjukt rolig. Serien skapades av det gudabenådade paret Graham Linehan och Artur Mathews, som varit insyltade i ett gäng av de mest smarta och nyskapande brittiska komediserierna på senare år: Brass Eye, Jam, Black Books, Big Train, The Fast Show, Coogan's Run, Little Britain... listan är lika lång som imponerande.

Tre säsonger gjordes innan Dermot Morgan i titelrollen gick bort i förtid 1998 (blott ett dygn efter sista avsnittet spelats in), allt finns på finfina dvd-utgåvor med underhållande kommentarsspår men passa på att se den på tv i sommar. Vet inte hur många episoder SVT har tänkt visa, de har inte ens orkat göra en egen sida på svt.se, men ikväll 22.55 är det bara att bänka sig.

The long hard road to hell

"Aaaawww.... Mike?"

Så sa Dan Aykroyd, med huvudet lite gulligt på sned, i sluthampen på en av de märkligaste popvideos som gjorts. Nu när musikvalet på MTV står mellan Jamba 1, Jamba 2 och Jamba 3 är det lätt att istället fastna på VH1, som fortfarande kör flitigt med musikvideos - dock med nackdelen att de gått ner sig nästan fullständigt i en ibland pigg, ofta bara lat åttiotalsnostalgi. Det var på VH1 som jag häromdan råkade se videon i fråga, för första gången på säkert tio år - jag pratar förstås om "Liberian Girl" med Michael Jackson.

"Liberian Girl" är en av Jacksons svagaste singlar och kanske var han medveten om det när han bestämde sig för att skita i att berätta en historia eller ens mima framför kameran utan istället göra något mer oväntat: han lät helt enkelt alla sina kändiskompisar paradera framför kameran. Den lösa handlingen i videon är att Michael bjudit in sina vänner under förespeglingen att de ska spela in en video - men var är huvudpersonen själv? Kändisarna får fördriva tiden bäst det går ("Weird Al" Yankovich spelar dragspel, Quincy Jones lajar med Bubbles, Lou Diamond Philips hänger med Billy Dee Williams) ända tills ett förväntansfullt surr sprider sig i studion och Michael glider ner medelst kamerakran, med ett flin av barnslig lycka på läpparna, och fnittrar "Alright everybody, that's a wrap!" Ridå. Michael hade regisserat alla - i smyg! Sicket bus...

Jag vill minnas att videon (regisserad av en James Yukich) blev omtalad och kändes spännande när den kom 1988 - så många kända figurer passerade revy att man bara var tvungen att titta (låten förbleknade till ljudtapet i bakgrunden). Även om den avspända stämningen och nojset mellan celebriteterna redan då kändes ytterst välregisserat. Och misstanken förstås fanns att kändisarna filmats i omgångar och partystämningen uppstod i klipprummet. Men mäktigt var det.

Nästan 20 år efteråt är videon fascinerande, men på helt andra sätt. Många från den tidens a-lista är rent komiskt passé idag (Steve Guttenberg, Corey Feldman, Brigitte Nielsen!), andra sitter kvar på den absoluta toppen (Spielberg, Travolta), men man får en bild av hur stor Michael var under åttitoalets slut, strax innan syrgastälten, operationerna och den långa vägen neråt. För när man ser "Liberian Girl" år 2005 känns den mest av allt sorglig - frågan man grunnar på varenda sekund av videon är förstås hur många av hans kompisar som skulle tackat ja om frågan kommit idag?

En mysig timme med Martin Freeman

Martin Freeman - mest känd som hunsade Tim i The Office och nu filmstjärna i kommande The Hitchhiker's Guide to the Galaxy (svensk premiär 27 juli!) - verkar vara en sympatisk kille. Och nu är det officiellt: han har bra musiksmak också. BBC2 har låtit honom spela sina favoritlåtar i en timme, och Freeman visar sig vara en soul man. Programmet sändes tidigare ikväll och ligger ute en vecka från och med nu. Lyssna här! (Om du inte orkar finns det en låtlista.)

Natalia vs Uje

Natalia Kazmierska fyrar av en bredsida mot Uje Brandelius i Expressen. Hon har hittat ett fett scoop: Doktor Kosmos är fejk!

"De sitter och gör radikalrock i lägenheter fulla med retrodesign som kostar multum att ropa in på auktion. [---] Jag spyr på Doktor Kosmos och deras punknobless. Och det är inte klokt att man kan göra sån här popmusik utan att folk åtminstone börjar knorra lite i gallan. Men Doktor Kosmos nya skiva har bara fått fina recensioner i tidningarna. Musiktyckarna har kört slasksocialistiska analyser om snärtig och tänkvärd ”organisk-neurotiska vuxenpop.” Noll snack om diktaturkitschen. [---] Kanske för att Uje har nuppat med media och lustläst Bourdieu och jobbat både på statsradion, televisionen, kulturinstitutionerna och vänsterblaskorna."

Men för satan - varken Uje eller Doktor Kosmos har ju nånsin gjort någon hemlighet av att de är välutbildad medelklass. Och att det är helt okej att kalla sig socialist fast man har bostadsrätt på söder. Smaka på den lysande texten till Doktor Vänster (från 1999), läs Doktor Kosmos nypiffade hemsida under avd Seriöst, lyssna på skivorna.

Dyngan rinner i takt

Är Be Cool 2000-talets sämsta film? Jan Gradvall tycker det i DI och jag är böjd att hålla med efter att ha plågat i mig skiten i två timmar (varför?). Be Cool är uppföljaren till Get Shorty, löst baserad på Elmore Leonards roman, men där Barry Sonnenfelds Get Shorty var naturligt cool är Be Cool så desperat angelägen om att vara cool att den skiter på sig. Utan att det kommer nåt.



Chili Palmer i John Travoltas gestalt är tillbaka och ger sig nu in i musikbranschen tillsammans med skivbolagsdirektrisen Uma Thurman och kommer på kant med allehanda players, spelade av Harvey Keitel, Cedric the Entertainer, Vince Vaughn, The Rock med flera. Alla skådisar är övertygade om att de gör en riktigt ball film, ingen av dem gör några ansatser att berätta en historia - det känns lika outhärdligt självbespeglande som i Ocean's Twelve. Det finns ingen meningsfull scen i filmen, allt som händer i Be Cool refererar till någon annan - bättre - scen i någon annan film. Inte minst den helt och hållet poänglösa dansscenen med Travolta och Thurman - tio år efter Pulp Fiction. Jaha? Och sen? Ingenting. De ser inte ens ut att ha kul. Be Cool är regisserad av F. Gary Gray (remaken på The Italian Job), knappast den vassaste kniven i besticklådan, en bruksregissör som säkert var så nöjd med att få hänga med de stora katterna att han lät dem egorunka fritt framför kameran.

Dessutom lyckas man få med två av de uslaste banden i modern tid: Black Eyed Peas och Aerosmith. Steven Tyler, som mer än något annat ser ut som en sönderlyft Bel Air-kärring, får spela sig själv. Varifrån kommer uppfattningen att Aerosmith är ett coolt band? Ett gäng nerknarkade 60-åringar med power ballads som får Lasse Stefanz att kännas farliga? Jesus! (Betyg: 1/10)

Killzone 2: för bra för att vara sant?

Killzone, av de nederländska utvecklarna Guerilla Games, var ett av de mest tokhajpade spelen till Playstation 2 förra året. Skärmbilder lovade svinsnygg och smutsigt dystopisk krigsaction - när spelet väl kom var det helt okej men inte riktigt den fest man hoppats på. Häromdagen släpptes en trailer till uppföljaren Killzone 2 (till PlayStation 3) under E3-mässan i L.A. och det ser helt makalöst ut ("my eyes just had an orgasm" löd en träffande kommentar på forumet Evil Avatar). En landstigning medelst svävare ner i krigssmeten med grafik man hittills bara haft våta drömmar om, kaotisk närvarokänsla som får mästerverk som Call of Duty och Half-Life 2 att krypa undan i skam - många krigsspel har med varierande framgång försökt efterlikna landstigningen från Rädda menige Ryan, Killzone 2 lyckas till max. MEN det ser för jävla bra ut och ryktena går heta om detta är på riktigt eller inte: äkta gameplay eller en helt och hållet förrenderad film? Om det senare är fallet är det en skamlös pr-kupp, om det verkligen är på riktigt väntar himmelriket när spelet släpps, preliminärt sent i år. Sonys representant påstår att allt är hunky dory men frågan är om de är att lita på. Titta på trailern här!

Star Wars Episod III: Revenge of the Sith

Just hemkommen från premiärkvällen och en känsla av djupt välbefinnande omsluter min lekamen som en trygg och varm snuttefilt. Förhandsrapporterna stämde: efter två barnfilmer har Lucas äntligen tagit sig i kragen och levererar den resolut mörkaste och grymmaste delen i Star Wars-sagan. Så hardcore är filmen att man nästan tycker lite synd om de av originaltrilogin oförstörda kids som tagit Jar Jars tokroliga snubbel till sina späda små barmar och nu kommer att få onda mardrömmar efter de myckna våldsamheterna (en tonårsbrud i raden bakom började faktiskt snyfta efter en särdeles stark scen). Desto större blir festen för oss stackars sjuttiotalister som äntligen får upprättelse efter den tröstlösa ökenvandring som var del I och II. Och Lucas stiger återigen i vår aktning: med facit på hand förstår man att han var så kallsinnig trots den flod av dynga som drabbade honom post Jar Jar.

Revenge of the Sith sparkar igång med en snorsnygg åkning längs en star destroyer (eller nåt, ett skitstort skepp var det iaf, är inte tillräckligt dorkig för att ha grepp om terminologin) och kastar oss rätt in i en mäktig rymdstrid - och efter det slaknar det bara fläckvis i tempo. Ettan och tvåan drogs ner av oändligt snackiga möten i jedirådet, snustorra utläggningar om frakttullar och pinsamt känslopjunk mellan Anakin och Padme - här visslar 140 minuter förbi utan att man nånsin tappar sugen. Problemen finns kvar, skådespelarna kämpar fortfarande med likstel dialog och Lucas är som vanligt kriminellt ointresserad av personregi, men det spelar mindre roll när storyn för första gången sedan originalfilmerna faktiskt engagerar. Vilket är en bedrift: trots att vi ju i stora drag vet hur det går blir det ändå ruggigt spännande. Jag brydde mig om karaktärerna och fick faktiskt något i ögat vid två sorgliga tillfällen – tidigare har man mest bölat av ångesten inför Jar Jars eskapader men här snackar vi äkta känslor och det lär vara första gången sen Luke och Leia kramades i slutet av Jedins återkomst.

Revenge of the Sith är föga förvånande en teknisk triumf med enorma scenerier (hela filmen är inspelad i studio) som för första gången sen ni vet vad imponerar snarare än irriterar, även om Lucas för länge sen uppfyllt kvoten av droider som säger ”uh-oh!” med metallisk röst innan de får huvudet kapat av ett lasersvärd. Och till oerhörd lycka närmar man sig den skitiga, trasig, buckliga looken i originalfilmerna – där ettan och tvåan kändes som kliniska stilleben intill döden ILM-rensade på allt som störde Lucas analretentiva detaljfixering är det här smutsigt, rökigt och bullrigt på ett befriande skönt sätt.

Mot slutet av trean, efter en tragisk och våldsam berättelse om rädsla, dubbelspel, svek och krig, knyter Lucas obesvärat ihop säcken och bryggan till ursprungstrilogin ligger stadigt. Efter det missfoster som var Episod I och halvarslade Episod II känns det ofantligt skönt att få ett avslut av den här kalibern och jag tycker att vi här och nu ger Lucas amnesti för sina tidigare synder. Revenge of the Sith är en fest för ögat och en mer än värdig final på sagan.

Nu är Lucas en fri man och säger i Cannes att han vill ägna sig åt "mer experimentella filmer som utvecklar det icke-linjära berättandet". Vi håller en tumme att han inte snärjer in sig i spinoffprodukter utan verkligen startar något nytt - det kan bli riktigt spännande. (Betyg: 8/10)

Star Wars-pepp #1: Fanboys

Nu är det bara några futtiga dagar kvar tills premiären på Revenge of the Sith och peppen är gigantisk. Den brittiska filmtidningen Empire, vars två husgudar är de två skäggen Spielberg och Lucas, har haft den goda idén att föra samman tre av de mest Star Wars-dyrkande regissörerna till ett rundabordssamtal inför den stora dagen. Clerks och Chasing Amy-regissören Kevin Smith plus radarparet Edgar Wright och Simon Pegg - männen bakom Shaun of the Dead och flitigt Star Wars-refererande sitcomen Spaced - får nörda loss riktigt ordentligt och det är förstås väldigt underhållande.

Läs utskriften från hela sittningen här:
http://www.empireonline.co.uk/starwars/transcript.asp

Star Wars-pepp #2: From the Vaults

Vi skriver maj 2003 och tre år hade gått sen Lucas släppte The Phantom Menace och på dryga två nästan outhärdliga timmar alienerade sig från en hel generation av fans. Skulle del två spä på förnedringen, eller rentav erbjuda en gnutta lindring i smärtan? Vi friskar upp minnet inför Revenge of the Sith med Conans recension av Attack of the Clones...

När The Phantom Menace hade premiär för tre år sedan var det som att få ett slag i ansiktet: inte en fetsmäll utan mer en slapp och opersonlig örfil med svettig och ängslig handflata. George Lucas hade vänt alla oss som växt upp med originaltrilogin ryggen och gjort världens dyraste barnfilm. En styltig historia om frakttullar som drunknade i ett myller av dataanimerade missfoster, med den outhärdlige Jar Jar Binks som det slutgiltiga hånet. Mottagandet från fansen blev inte nådigt och frågan inför Attack of the Clones var om Lucas tagit åt sig kritiken eller inte? Det var med riktigt lågt ställda förväntningar som Conan bänkade sig på premiärdagen. Och se på fan - trots att Attack of the Clones brister på många plan är det överraskande nog en bitvis riktigt lyckad film.

Men problemen kvarstår. Som vanligt är Lucas inte särskilt intresserad av människorna i filmen, utan sitter mycket hellre på ILM och pillar med sina älskade dataanimationer. Vilket får till följd att det brister rejält i regi - vanligtvis lysande skådespelare som Samuel L. Jackson och Christopher Lee kämpar i motvind med sina fyrkantiga repliker och ser märkbart beklämda ut, förlorade i ett regilöst bluescreen-land. Och precis som i förra filmen är de allra flesta miljöerna skapade i en dator, vilket ger alltihop en klinisk och besvärande artificiell lyster - trots myriader av rymdskepp i bakgrunden blir det märkligt livlöst. Det är förstås snyggt, men i de scener där skådespelarna sitter bland kulisser i en studio drar man en suck av lättnad.

Lucas har också problem med ett manus som skiftar mellan snygga actionavsnitt och ändlösa dialogscener på ett enerverande sätt. Särskilt saggigt blir filmens mittparti, då unge Annakin och Padme till slut blir förälskade. Här är både spel, dialog och bildberättande på finaste såpanivå och man blir tydligt påmind att karaktärsfördjupning inte är Lucas starka sida.
Detta är ju filmen då Annakin Skywalker står i centrum och därför framstår valet av Hayden Christensen som närmast obegripligt. Hayden är årets Ben Affleck-stipendiat för Bästa överspel - grabben är usel! Han får några tillfällen att uttrycka sin dragning till det mörka i Kraften men ser mest svårmodig ut. Och i en central scen glömmer han sin Jedi-träning och ger efter för hat och sorg och där har Christensen kanske något på spåren - men då fegar Lucas ur (kanske för att inte riskera att höja åldersgränsen?) och tonar bort scenen, som vi sen får återberättad i repliker istället. Snopet.

En annan märklig detalj är att Lucas som inspirerat så många nu själv helt ogenerat lånat idéer från andra filmer: en svävarjakt från Det femte elementet, en gladiatorkamp från Gladiator, ett flyganfall från Pearl Harbour. Hela Star Wars-konceptet är väl i och för sig lånat från Sagan om ringen, men här är stölderna så uppenbart tydliga.

Trots allt detta är Attack of the Clones en fungerande film och det är skönt att se att Lucas faktiskt skärpt sig och återfått lite av sin forna glans. Det gör fortfarande ont att tänka på den ursprungliga trilogin, så man gör bäst i att jämföra med det förra debaclet och då är Klonerna ett stort steg framåt. Jar Jar har tack och lov förpassats ut i marginalen, Ewan McGregor gör bra ifrån sig som Obi Wan Kenobi, actionscenerna är bedårande, och den välorkestrerade finalen är inte bara tekniskt fulländad utan faktiskt en smula spännande. Och som klimax får man se Yoda fäktas, vilket gav upphov till lyckliga applåder hos premiärpubliken. Och just då smög sig en gnutta av känslan från de riktiga Stjärnornas krig-filmerna in i Conans bultande hjärta. I denna tid av mörker räcker det långt.
(Betyg: 6/10)

Ridley Scott, Susanne Bier och John Locke

Pust pes. Det var ett bra tag sen vi hördes, har konsumerat för många halvkassa filmer på sistone för att orka annat än se på tv. Och då i synnerhet LOST som växer och växer och just nu känns som det roligaste som hänt på mången god dag (benhård konkurrens från HBO till trots). Upplägget med ett gäng människor strandsatta på en begränsad yta ställer höga krav på manus som är, eh, vattentätt – persongalleriet är med några få undantag (den astriste arkitekten Michael tex) spännande och alla bär på saftiga backstories som rullar fram i maklig takt, strategiskt utportionerade i dramaturgin för att maximera måste se nästa avsnitt-potentialen. Och i dessa dagar av postmoderna och stilrena tv-dramer som Six Feet Under, Sopranos et al är det oerhört trivsamt med en serie som uppvärderar cliffhangern som berättargrepp – som ingen annan serie pytsar Lost ut klipphängare av guds nåde och varje avsnitt slutar i raffel och en jobbig väntan på nästa veckas episod.



Nu har jag tjuvtittat lite och är framme vid episod 21 som är den senaste som visats i USA – TV4 ligger ovanligt nog i hasorna på ABC, blott några månader efter visningarna i USA, där säsongsavslutningen i form av ett dubbelavsnitt (23+24) hägrar om några veckor (det viskas också om en andra säsong). Jag kan lova att en härlig tv-fest väntar er som följer serien. Avsnitt 17 slutar med en osannolikt skicklig cliffhanger, i episod 18 får man veta vad som hände comic relief-brumbjörnen Hurley innan han störtade, det blir mer av zen-lugne renässansmannen Locke (birollsfavoriten Terry O'Quinn i sitt livs roll) och i avsnitt 20 så dör... näh, inga spoilers.

Men allt är icke tv. Några filmer har det blivit: vi börjar på den absoluta toppen och jobbar oss neråt… Att danskarna gör coola mästerverk på löpande band medan vi tråksvenskar dränks av medelålderskrisare som Hobert och Pollak och halvdana ungdomsfilmer är en tröttsam klyscha men tyvärr känns den alltför ofta sann. Som nu när Susanne Biers BRÖDER sopar banan med ALLT som visas just nu, det vågar jag påstå. Ulrich Thomsen och Nikolai Lie Kaas spelar två bröder, Thomsen är den duktige storebrodern, yrkessoldat som skickas till Afghanistan, Kaas är slarvern som just släppts ur finkan. Motsättningar finns dem emellan men också en djup och stark kärlek. Thomsens helikopter skjuts ner och han tillfångatas, Kaas kommer in för att hjälpa familjen, Thomsen utsätts för något fasansfullt och mer ska inte avslöjas än att ett extremt välspelat drama utvecklar sig. Bier kryssar med samma säkra hand mellan danskt fredagsmys i villasoffan och och brutala övergrepp i krigssmutsen. Skådespelarna briljerar, från det allra mest vardagliga till bråddjupa och våldsamma uppgörelser. Imponerar gör också Connie Nielsen, ex-fotomodell som åkte till Hollywood och varit bra (men mest snygg) i Gladiator och One Hour Photo – här visar hon att hon också spelar brallerna av de flesta.



Bier har gjort mycket, från dogma i Älskar dig för evigt, i min bok ett smärre mästerverk, till medioker rom-kom i form av Den eneste ene som blev dundersuccé i Danmark och hennes största hit. Och nu den känsloexplosion som är Bröder. Makalöst imponerande och kanske årets allra bästa film redan nu – skynda skynda innan den plockas ned från repertoaren. Eller vänta til dvd-släppet, det kommer att vara lika vackert på den lilla rutan. (Betyg: 9/10)

Att Ridley Scotts nya epos KINGDOM OF HEAVEN inte är någon ny Gladiator har många redan påpekat så jag behöver inte upprepa det, men jag känner mig rätt nöjd ändå. Det är – förstås – fruktansvärt snyggt, Scott har återigen jobbat med John Mathiesen (hanses vapendragare sen Gladiator) vilket betyder blåtonade ängar och sakta nedfallande små löv, episka bilder och monumentala krigssscener. Den befarade muslim-bashingen uteblir lyckligtvis och filmen känns snarare modern i sin vilja att vara lagom neutral – krigshetsarna finns på båda sidor, inte minst bland kyrkans män (där förresten en skäggig Ulrich Thomsen dyker upp igen) där hyckleriet frodas. Det största problemet är väl att Kingdom of Heaven inte berör på samma sätt som Gladiator ändå gjorde. Ett skäl kan vara Orlando Bloom, som visserligen utvecklas från deppig smed till briljant krigsstrateg på några månader, men saknar den gravitas som krävs för att bära filmen. Dock, om suget efter episk och maxad underhållning blir blir för stort är det idé att bänka sig. Stridsccenerna är obligatorisk storslagna och belägringen av Jerusalem slår Minas Thirith-secenerna från De två tornen på fingrarna, komplett med ett moralhöjande tal av Orlando (filmens enda snudd på töntiga inslag). (Betyg: 6/10)

Vidare till THE JACKET, en egendomlig film med premiär nu på fredag 13 maj. Det är John Maybury, tidigare mest känd som medarbetare till Derek Jarman och regissör till Francis Bacon-biografin Love is the Devil, som tagit steget till Hollywood. Adrien Brody är soldat under Gulfkriget, blir skjuten av en pojke i Irak, vaknar på ett militärsjukhus, skickas hem, driver runt ett år, plockas upp av en pyskopat, blir oskyldigt anklagad för polismord, inspärrad på mentalsjukhus och sen utsatt för bizarr isoleringsterapi av en sinister överläkare spelad av Kris Kristofferson. Spoilers? Nä, för allt detta äger rum under första kvarten - sen blir det bara konstigare. The Jacket är snygg, torr och fängslande - en skräckis med arthouse-pretentioner. Maybury ransonerar hårt bland ledtrådarna om hur vi ska tolka vad som händer: (alternativ) verklighet eller Brodys drogade hallucinationer? Det är en besynnerlig historia med biroller av Daniel Craig (Road to Perdition) och Jennifer Jason Leigh (som ser ut som om hon klivit över direkt från inspelningen av The Machinist). Och tyvärr också Keira Knightley, troligen så sugen på att bevisa sin (obefintliga) bredd som skådis att hennes alkade och slitna servitris drabbas av svårartat överspel och nästan blir komiskt dålig. Men Adrien Brody, mannen med filmvärldens mäktigaste näsa (nu när Depardieu hamnat utanför radarn), kan som bekant aldrig vara annat än happening. Även om också han krämar på lite för hårt ibland. The Jacket är inte en film att ta till sitt hjärta, men tidresor och alternativa händelseförlopp är i princip alltid underhållande om de administreras rätt och Maybury sköter sina kort tillräckligt väl. (Betyg: 6/10)

Birth

Allting talade för att Birth skulle vara bra. Begåvad regissör (britten Jonathan Glazer som slog igenom med Sexy Beast som jag till min sorg fortfarande inte lyckats se), intressant premiss, lovande teasersnuttar - allt omkring den har andats sober och ruggig reinkarnationsthriller. Det börjar också lovande men slutar trist nog i stilla katastrof.

Nicole Kidman för dagen iförd illasittande Mia Farrow-peruk (tänk Rosemary's Baby) och pinnsmal lekamen (man vill inte ens tänka tanken att kameran enligt myten lägger på 10 kg) ska till att gifta sig när en tioårig pojke dyker upp från ingenstans och påstår sig vara hennes sedan tio år döde man Sean och kräver att hon avbryter sina giftasplaner. Pojken kan overkligt mycket om Sean och betygar sin kärlek så starkt att Nicole snart blir övertygad om att det verkligen är Sean.

Hon faller helt sonika för pojken, vilket bland annat ger upphov till den märkliga badkarsscen där Nicole och en tioårig pojke sitter nakna tillsammans och pratar känslor – en scen som lockade fram burop på Venedigfestivalen förra året och åsamkat filmen en del kontrovers. Men scenen är knappast särskilt etiskt tveksam eller obehaglig, mest bara konstig, och dålig. Och vad värre är en smula skrattretande. Vilket så småningom blir facit för hela filmen.

Det är ett lockande upplägg, och Glazer kommer hyfsat långt med att skapa osäker stämning: snyggt foto på välklädda och stiffa överklassmänniskor i stiliserade Upper Manhattan-lägenheter, olycksbådande och mäktig filmmusik, i extremt makligt tempo. Precis som i Gus Van Sants ruskiga Elephant är fotografen Harris Savides förtjust i långa monotona steadicamtagningar precis på rätt sida om total uttråkning. Och gossen spelas effektivt av Cameron Bright som mutat in sin nisch som obehaglig unge med elaka ögon i bl a direkt-till-videothrillern Godsend och The Butterfly Effect, också en rysare med reinkarnationstema, dock oändligt mycket roligare.

I takt med att Nicole blir kär i den mystiske pojken så tappar både hon och filmen all sans och det blir mest bara larvigt. Till Births försvar måste sägas att det är en av de mer bizarra och egensinniga filmer som går på repertoaren just nu - men for all the wrong reasons. (Betyg: 3/10)

We stand as one!

Här hemma i tråk-Sverige kan man ju knappt vifta med svenska flaggan innan någon kallar en rasist. Men i USA förstår man att patriotism också kan vara något väldigt fint - och dessutom ge näring åt kanske den bästa musikvideo som någonsin spelats in.

Klicka på länken nedan - och skruva upp ljudet på datorn. HÖGT!

http://americawestandasone.com/video.html

A Tale of Two Sisters

The Sixth Sense, The Usual Suspects, The Sting, The Others, The Village... filmer med en fet twist, gärna mot slutet, är i princip alltid sevärda (och heter alltid ett substantiv med The framför enligt den snabbenkät jag just gjorde). Men för att det ska funka och tillfredsställelsen ska vara maximal så bör denna twist vecklas ut på ett pedagogiskt men oväntat sätt, så att man känner sig grundlurad men lite smart samtidigt. Koreanen Ji-woon Kim (regi/manus) tycker dock att den regeln är för dorks och att en film ska ge intellektuellt tuggmotstånd. Därför A Tale of Two Sisters, en av de mest komplicerade och mångbottnade filmer jag sett.

Två systrar återvänder efter en tid på mentalsjukhus till sin pappas hus på landet, där de får tampas inte bara med en extremt frånvarande och sorgsen pappa och en neurotisk och elak styvmamma, utan också ett riktigt otäckt spöke. Vem är hon och vad vill hon?

Det börjar som en lovande spökhistoria med några riktigt obehagliga skräckscener och blir alltmer obegripligt och märkligt. En oväntad replik ställer allt på ända, och sista halvtimmen blir en kamp för att hålla ihop alla trådar, ända in i den förbryllande finalen. Efteråt: direkt in på IMDb för att finkamma filmens Message board efter ledtrådar – och si, en vänlig själ i USA har pedagogiskt förklarat hela skeendet på motsvarande två A4-sidor. Och sen kommer kommentarerna och andra fyller i med sina egna tolkningar - alla dock rörande överens om att A Tale of Two Sisters är ett sannskyldigt mästerverk och en blänkande gåva till mänskligheten.

Och det är det väl, på sitt sätt. Ji-woon Kim bygger med små medel upp en obehaglig stämning, där något är lite fel, lite skevt, i nästan varje bild. Det är något märkligt med systrarnas relation till varandra, något osagt de avklippta samtalen vid middagsbordet, något djupt förborgat hos den stumme pappan, något på språng inuti den neurotiska styvmodern. Och när vålnaden börjar hasa runt vid fotändan på sängen (precis som i måttlöst otäcka The Grudge) sitter man fastnaglad av fasa (japanska kvinnospöken med korpsvart hår för ögonen är som bekant bland det absolut mest skitläskiga som finns).

Men när filmen smyger över från skräckfilm till komplext psykodrama med fler ledtrådar och tolkningsmöjligheter än man kan skaka en pinne mot så tappade jag sugen. A Tale of Two Sisters är en formmässig triumf med ett foto som är det mest utsökta jag sett på länge, och Ji-woon Kim vet tveklöst exakt vad han håller på med. Men en film man måste plugga på om efteråt för att förstå – och helst se om både en och två gånger för att få ut det allra göttaste av alla planteringar och psykologiska lager – är en film som är svår att älska. (Betyg: 6/10)

Million Dollar Baby

Sista maj fyller Clint Eastwood 75 år och man kan lugnt säga att han åldras med grace. De senaste tjugo åren har han regisserat ungefär en film vartannat år. Ett par mästerverk har det blivit, närmare bestämt westernfilmerna Pale Rider och Unforgiven, ett par tre stolpskott, några halvdassiga polisfilmer, och en handfull filmade böcker där det ofta blivit riktigt lyckat - i synnerhet übersnyftaren Broarna i Madison County och Oscartyngda Mystic River (som faktiskt är bättre än Dennis Lehanes omständliga roman).

Nu är Eastwood tillbaka igen med Million Dollar Baby som redan rakat hem fantastiska recensioner och fyra tunga Oscar. Clint är tränare på halvdekis och driver en boxningsklubb tillsammans med sin sidekick Morgan Freeman. Allt lunkar på tills Hilary Swank dyker upp i form av white trash-brutta med en enda dröm: att bli boxare på riktigt. Efter lång tvekan går Clintan med på att ta sig an henne och hon visar sig ha oanade talanger.

Det börjar som en karaktärsstudie av några smått sorgliga men varmhjärtade åldringar, blir snart en klassisk boxningsrulle på underdogtemat à la Rocky, men byter karaktär efter halva filmen - mer ska inte avslöjas här för då förstör jag nöjet, men man kan konstatera att det inte var någon slump att Hilary Swank vann en Oscar.

Million Dollar Baby bär Clintan d.ä.:s signum: en varsamt berättad, gedigen film med tydliga karaktärer och ingen som helst brådska att föra berättelsen framåt, vilken känns tryggt och behagligt. Swank är bra men det är i mångt och mycket gubbarnas film: karaktärerna är mer intressanta, och samspelet mellan gubbsen är underhållande på ett lågmält vis som skulle kunna bli lite cute om det inte vore för den osentimentala regin och spelet. Clint själv är skönt tjurig och gammelmansknarrig i sin roll, och Freeman är lysande som alltid. Bra karaktärer alltså varför det skär sig när Swanks pundiga svennefamilj introduceras som ett gäng gapiga och korkade karikatyrer, vilket ruckar på balansen. Men det är invändningar i marginalen i en välspelad och gripande historia som sällan flammar till men hela tiden brinner med en stark och sällsam glöd. (Betyg: 8/10)

I Heart Huckabees

Ända sedan trailern till David O. Russels nya film dök upp i höstas har peppen varit stark - I Heart Huckabees kändes som Wes Anderson med crazyratten uppvriden till 11, en cool och snyggt paketerad komedi av regissören till Three Kings som knappast kunde sluta i annat än filmfest. Tyvärr är nog inte Huckabees den fullträff jag suktade efter, en del förtjänster till trots.

Jason Schwartzman spelar en manisk trädkramare som leder en aktivistgrupp för att rädda grönområden i stadsmiljön. Jude Law är hans nemesis, en pragmatiker som varit medlem i gruppen men lockats över till the dark side och blivit chef på konglomeratet Huckabees. Fixerad av ett slumpartat möte med en lång man från Afrika anlitar Schwartzman ett par "existentiella detektiver" (Lily Tomlin och Dustin Hoffman) för att spionera på honom – samtidigt som Isabelle Huppert dyker upp och sätter käppar i hjulet med ett mer destruktiv kontrafilosofi.

Tyvärr låter det snäppet roligare än det blir. Huckabees startar i 120 och lättar aldrig på gasen, det är ett evigt snackande som snart testar tålamodet. Jason Schwartzman är briljant men hans karaktär blir snabbt asjobbig, liksom de flesta andra i filmen, och ofta blir det bara så knasigt och stirrigt att man tappar sugen – och än värre, stundom känner man att Russel koketterar med sin prillighet.

Det är otvivelaktigt en smart film, en existentiell komedi om holism kontra nihilism, om att se världen som en helhet eller leva kortsiktigt och individualistiskt, och man blir impad av Russells ambitionsnivå – det är inte en lättsåld film och man förvånas att studion lät honom hållas. Men det blir för mycket hjärna och för lite hjärta, en film att beundra på ett intellektuellt plan snarare än att tycka om, även om jag kämpade. Skådespelarna kämpar på, Schwartzmans nojjor visualiseras med fräsiga animationer, och det är gött att se två gamla rävar som Hoffman och Tomlin i fin form. Men I Heart Huckabees är till syvende och sist en kul trailer och svinsnygg affisch i jakt på en god film. (Betyg: 6/10)

In Good Company

In Good Company lanseras som en rom-kom men är snarare en berättelse om personlig utveckling i kallhamrad business-miljö. Dennis Quaid är en medelålders reklamchef på en stor sporttidskrift som plötsligt blir petad neråt i hierarkin och ersatt av en snacksmidig men oerfaren påläggskalv (Topher Grace) som bara är hälften så gammal. När Topher dessutom börjar dejta Dennis tonårsdotter blir det bäddat för trubbel.

Trailern för In Good Company, med Peter Gabriels i och för sig fina men i filmsammanhang på sistone lite överanvända Solsbury Hill, var något av det klibbigaste jag sett på ett tag så förväntningarna var lågt ställda. Trots att Paul Weitz (regi/manus) har både myrkomedin Antz och den trevliga Nick Hornby-filmatiseringen Om en pojke på meritlistan.

Men lo and behold, In Good Company är, under sin första lyckliga timme, en grymt rolig historia. Weitz plockar många smarta poänger på krocken mellan den gammeldags rekorderlige reklammannen och den framgångsberusade men under ytan djupt osäkre uppkomlingen – och det måste sägas att varken Topher Grace eller Dennis Quaid varit bättre än här. Grace hoppade ju av That 70’s Show för en filmkarriär och kunde inte fått ett bättre genombrott. Och Dennis Quaid har efter ett flitigt men hitbefriat 90-tal återvänt till de undre skikten av A-listan och är lika bra här som i Far From Heaven dvs överjävligt bra. Och snygg som satan är han också.

Som oväntad grädde på moset är soundtracket precis som Garden State befolkat med handplockade låtar av Shins, Damien Rice, Iron & Wine och Soundtrack Of Our Lives, vilket ger sköna indie-vibbar åt en annars slick produktion.

Men nu är In Good Company en film med ett Budskap och när det skall levereras mot slutet så stannar hela maskineriet upp och all goodwill Weitz byggt upp bara pyser ut. Vi har sett den förut, konflikten mellan å ena sidan den goda, hårt arbetande, jordnära kapitalismen med yrkesstolthet och respekt för gubbarna på golvet och å andra sidan den kallhamrade, dog eat dog-mentaliteten i den nya ekonomin. Weitz är skicklig så länge han på ett personligt vardagsnära plan lyfter fram de absurda och tragikomiska konsekvenerna av synergitänkande och globalisering, och då är filmen extremt njutbar. Men när det är trekvart eller så kvar ska det verkligen berättas för oss hur ett stort hjärta och lite fräck och livserfaren know-how slår den ansiktslösa storkapitalismen på fingrarna, och det blir bara tröttsamt. Verkligen synd på rara ärter, för väldigt länge är In Good Company en riktigt smart och rolig film. (Betyg: 6/10)

Strandvaskaren (dvd)

Svenska slasherfilmer snyter man som bekant inte ur näsan – sedan Figge Norlings sagolika överspel i Svart Lucia 1992 känns det snarare som om Beck-franchiset tagit över knivmorden och psykopaterna i regnrock – så bara det faktum att Mikael Håfström gett sig på projektet är värt en applåd i sig. Om man ska göra en slasher i dessa dagar finns det två vägar att gå: antingen (den nu stendöda) metaskräckvarianten à la Kevin Williamson (Scream) som pepprar med postironiska referenser till andra filmer, eller den klassiskt humorbefriade hardcorevarianten. Klokt nog väljer Håfström och hans manuskumpan Vasa den senare (allt annat hade förresten blivit absurt med tanke på att det inte finns mycket till inhemsk kanon att blinka åt) och gör en rak, okomplicerad och handfast tonårsskräckis, som tyvärr inte lyckas något vidare.

Handlingen är ett hopkok från andra huggfilmer, musiken är bitvis rejält influerad av Carpenters mästerliga plinkande till ur-slashern Halloween, subjektiv kamera används flitigt och karaktärerna är så pass fyrkantiga att man snabbt räknar ut i vilken ordning de ska få träffa liemannen. Vilket alltihop är helt okej, rentav önskvärt, så länge det bjuds på krypande spänning och liberala doser blod - men Håfström ransonerar tyvärr slaktandet och verkar mer intresserad av sina hopplöst ointressanta karaktärer än att piska upp kalla kårar. Dessutom känns de flesta skådisarna påtagligt mycket äldre än sina rollfigurer – det är svårt att köpa Rebecka Hemse och Spung-idolen Daniel Larsson (båda 29) som nittonåringar på internatskola. Och den småsega finalen i en roddbåt är så lyft från Friday the 13th att det gör ont.

Ett lovvärt försök alltså, men med mer splatter och mindre intriger i uppehållsrummet så hade betyget höjts flera pinnhål. Behållningen blir istället Kjell Bergqvist i ännu en minnesvärd (och väldigt Kjell Bergqvistsk) biroll som rik skithög. (Betyg: 4/10)

Ocean's Twelve

Jag har sent omsider sett Ocean's Twelve och känner att jag behöver skriva av mig lite innan det kokar över. Ocean's 11 var en charmig och fjäderlätt historia med en regissör och ensemble på gott humör, en film som det var lätt att tycka om. Uppföljaren har inramats av idel pressträffar där Clooney, Pitt, Damon et al tävlat om att vara spexigast och mest distanserade, som det anstår män på toppen av sina karriärer. Det har snackats om fester och practical jokes och vad skönt att komma till Europa och filma lite, så förväntningarna inför filmen hamnade på rätt nivå -en skön rulle till med samma fräsiga bovgäng, inget att grubbla över såklart men ett par underhållande timmar i några välbekanta filmfigurers sällskap.

MEN Ocean's Twelve visar sig vara dynga, sämsta sortens navelskådande vanity project med en iskall bismak av unken cynism. I sämsta sequeltradition är manuset det tunnaste tunna av lövtunt, ett krystat upplägg om att Andy Garcia vill ha tillbaka sina stulna kasinopengar samtidigt som en fransk superskurk utmanar Clooney mfl om vem som egentligen är fräckast och ballast. Gott så om Soderbergh bara kunde piffat till anrättningen med det där som gjorde att man gillade ettan, förlåt elvan: snygga set pieces, rappt berättande och smartroligt snicksnack mellan skådisarna. Men Soderbegh är inte intresserad. Han är så kär i konceptet och sin ensemble att han skiter i berättandet och förlorar sig i snygga bilder, jumpcuts och mäktiga kameravinklar. Samt en rejält svårföljd struktur – hade detta inte varit en stjärnspäckad uppföljare hade filmbolaget lätt gått in och bett honom klippa om skiten, så besvärligt är det faktiskt att hänga med i svängarna, till och med för en nersutten cineast av Conans kaliber.

Till heistfilmens (vad heter det på svenska, stötfilm?) tjusning och grundregler hör ju att man får följa själva stöten från de minutiösa förberedelserna till den komplicerade och olycksdrabbade genomförandet. Men Soderbergh vägrar ge oss vad vi vill ha och alla brott berättas enligt samma struktur: först lite snabbt försnack, sen några hastiga scener där de bryter sig in, sen vips så är allt klappat och klart och fem minuter senare kommer förklaringen via uppspeedade återblickar och tradig voiceover. Det är tekniskt kompetent men i vevan försvinner publikens tålamod.

Men värst av allt är att Soderbergh är så förtjust i sin ensemble att han låter dem såsa iväg i meningslösa improvisationer. Pitt och Clooney sitter i en soffa och tittar på Gänget och jag dubbat till italienska. Pitt pratar om en tatuering medan Clooney häller vinet bredvid glaset och mumlar något om Fonzie. Klipp. Ta-daaa! Publiken jublar… inte. Filmen är full av såna scener där inget händer utom att skådespelarna självbelåtet jiddrar på. Det är urbota dåligt.

När sedan Julia Roberts karaktär kallas in i handlingen för att hon är lik Julia Roberts och ska låtsas vara Julia Roberts för att lura polisen, och träffar Bruce Willis som spelar sig själv, då är fan botten nådd. Soderbergh har sannolikt halvbånge över de många klyftiga skikten i metafilmen (Willis och Roberts spelade ju mot varandra i filmen-i-filmen i Altmans The Player!), filmstjärnorna är skitnöjda med att driva lite lätt med sig själv, men som betraktare blir man ilsk av det skamlösa egorunkandet och den akuta bristen på charm.

Alla inblandade i Ocean's Twelve verkar haft mäkta kul under inspelningen, men sprallet går inte genom filmduken. Kvar blir två långa timmar fyllda av mätta och belåtna multimiljonärer i dyra kläder som geggar runt i menlösa improvisationer, i en spänningsbefriad och sönderklippt röra förklädd till cool underhållning. Ocean's Twelve är ett stort skämt men problemet är att publiken aldrig får vara med. Släpps på dvd 20 april - rita in en fet dödskalle i almanackan och se (om) Traffic istället. (Betyg: 2/10)