Franco, du fakker med mig!

Criterions månadsbrev brukar bjussa på topplistor sammanställda av regissörer och skådisar, och nu senast är det James Francos tur (här fotad av Gus Van Sant, inspirerat av My Own Private Idaho). “I am obsessed with the Criterion Collection. I have included more than ten, but I have lumped them by director. (...) Basically, I have every disc in the collection, and I am making my way through them all. It’s rare that I watch one I don’t like.”

Skönt - nu behöver jag inte bara vara avis på James Franco för att han är skitsnygg och löjligt begåvad utan för att han dessutom äger alla Criterion-utgåvor. Den jäveln. Hela listan här.

"He's our you"

Varsågoda: Tre anledningar att älska Lost.

Cul-de-sac

Veckans fynd på Spotify: Krzysztof Komedas lojt svängiga filmmusik till Polanskis Cul-de-Sac. På med läppstiftet och negligén igen!

"I have to go now, Dwayne..."

Grattis på födelsedagen säger vi till Christopher Walken - som idag blir 66 jordsnurr - med en av hans allra första, och allra bästa, insatser.

Carné-krisen

Dryga veckan efter senaste Pet Sounds-quizzet är det ju hyfsat inaktuellt att komma med eftersnack, men jag är fortfarande lite knäckt. Det var kul och bra stämning och så, men för första gången var det uppenbart att vi gjort det för svårt - kanske ville vi överkompensera för att glädja de (få) som klagade på alltför många åttiotalsskräckisar förrförra gången? Fast, handen på hjärtat, var det verkligen en sjupoängsfråga om Marcel Carné de ville ha istället? Eller en fråga på David Lean och Dr Zhivago som gjorde att 80% av lagen stod som fågelholkar? Min bildfråga på psykopater (som jag f ö var sjukt nöjd med) var också lite för mastig.

Så Johan och jag svettades i båset och började fundera på att panikstryka frågor under quizzets gång - ja ni fattar ju hur gärna vi vill bli omtyckta och hur populistiska vi blir under press.

Kruxet var att det var många nya fejs i lokalen den kvällen, som vi lätt stressade undrade om vi skrämt iväg för gott efter en fråga som "Vilken känd fransk poet var med och skrev manus?" Ouch...

Nåväl. Tevesignaturerna gick hem - temat från Alf renderade t o m glada applåder - och det var inte helt kört. Så vi tar nya tag. Nästa gång, torsdag 16 april, blir det snäppet lättare och roligare och bättre på alla sätt. Och nu är det hög tid att bjussa Jonas på de där Bond-frågorna jag lovat så länge... Stay tuned.

Watchmen-pepp!

Är den här bloggen död? Nej, inte riktigt än. Bara lite trött. Men planen är att komma igen. Tills dess hyllar jag snudd på reservationslöst Watchmen i en helvetiskt lång text på Weird Science.

Quiz-dax!

Veckan som gått: panisk snabbläsning av Watchmen inför biogåendet, sena kvällstimmar med Mirror's Edge som i sina bästa stunder är rent hisnande, The Whitest Boy Alive på Strand i lördags (lysande, oerhört tajt, hypnotiskt bra) och hemmadagar med vattkoppigt barn.

Samt flitigt quizknåpande - vi kör igen på Pet Sounds Bar torsdag den 19:e, och ni är varmt välkomna! Och gå för allt i världen med i Facebookgruppen för att inte missa viktig info.

(Nej, det blir ingen fråga på Sean Connerys legendariska sci fi-våffla Zardoz, men den här bilden tål att ses om och om igen.)

Vi ses i källaren!

Moz-chock! (del 2)

I vår uppmärksammade serie Steven Patrick Morrisey spexar till det (del ett läser du här) har vi kommit fram till denna bild som pryder innerkonvolutet till I'm Throwing My Arms Around Paris-singeln. Bandet håller i senaste Greatest Hits-albumet och gör miner av avsmak, samtidigt som Moz gör sin bästa"Hey, that's just ME!"-min.

Att Boz Boorer är fulare än nånsin och bandets skådespelartalanger (i synnerhet Jesse Tobias) får Joey Tribbiani att framstå som Laurence Olivier drar ner spexfaktorn några snäpp. Men vad gör det? Jag har lärt mig älska Years of Refusal, jag myste ordentligt åt Morrisseys fniss i soffan hos Jonathan Ross härommånaden, och jag tycker det här är helfestligt. Fula jeans dock.

Andra bloggar om Morrissey

Thomas & Morris

Tvenne nya texter på Weird Science: jag hyllar en snygg nazist och hånar en svettig CTU-man.

Everyman

"Old age isn't a battle, old age is a massacre". Damn straight! Philip Roths Everyman, om en skröplig sjuttioplussare som ser tillbaks på sitt liv och alla irreparabla misstag han gjort längs vägen, är tung läsning. Tung för att den säger som det är: åldrandet är fruktansvärt, och ålderdomen är en pina i väntan på döden, förintelsen. Som om jag inte hade nog med min egen högst triviala dödsångest! Först Johan Kling och nu det här... och näst på tur är Sara Stridsbergs Drömfakulteten, som jag misstänker inte blir någon skrattfest. Fackin' ell.

Tips på någon trevlig bok för att liva upp stämningen mottas tacksamt!

Oscar-pepp!

Nej, jag orkar inte sitta uppe inatt. Planen är istället att undvika alla spoilers under hela dagen imorgon (lycka till!), plocka hem hela galan efter jobbet och sen avnjuta skiten med några kalla brewskis och snabbspolningsknappen inom tryggt räckhåll så fort det blir musiknummer eller sedvanlig gubbparad på Best Sound Editing.

Har försökt se ikapp i helgen: Frost/Nixon var välsmord, välspelad, snyggt hår, och lite spännande när det hettade till... men hade den där ytliga, lite tomma känslan som Ron Howards filmer brukar ha. Misstänker att pjäsen, också med Michael Sheen och Frank Langella i huvudrollerna, var tätare, mer rafflande. Å andra sidan, för att vara en Ron Howard-film var den lysande. Vi snackar om mannen med The Grinch, A Beautiful Mind och Da Vinci-koden på sitt samvete.

Såg precis klart Milk och blev alldeles tårögd efter den knäckande finalen. Mästerlig film. Har ändå tippat Slumdog Millionaire som Bästa film, men nu börjar jag vackla i tron. Sean Penn är väl värd en Oscar, men jag tror ändå Mickey Rourke kniper den (alla gillar en underdog, right?).

Laddar trots bangen upp med en klart intressant Salon-intervju med Bruce Vilanch, manusnestorn bakom de senaste tjugo galorna (tack till Dahnielson för tipset!). Och twittrar så smått på Weird Science. Där snäppet piggare förmågor som Johanna, Teresa och Degrell har håller fortet hela natten, och kommer att bjuda både på live-tweets under galan och en sammanfattning när det börjar dagas. Rekommenderas!

A Nightmare on Skånegatan

Gårdagens filmquiz på Pet Sounds löpte på som en dröm och var vårt smidigaste hittills, med lagom mycket pladder från yours truly (som efter den femte gratisölen brukar bli "glad" i att krydda rättningen med meningslös trivia). Fullsatt och bra stämning - men tuffa tider för alla er som inte plöjde så mycket åttiotalsskräck när det begav sig - i dessa tider av remakes (förlåt, "reimaginings") av gamla goa slasherfranchises som Friday the 13th kändes det på sin plats med ett stort skräcktema. Kom igen nu, det är faktiskt filmisk allmänbildning att veta hur Freddy Krueger föddes och dog (en väldigt tråkig historia för övrigt). Nästa gång blir det mer arthouse och mindre splatter - vi lovar.

Nu laddar vi inför nästa quiz den 19 mars, men dessförinnan gör vi ett gästspel på Tempo Dokumentärfilmfestival - lördag 7 mars kl 18 på hotell Malmen kör vi ett dokumentärfilmsquiz. Så det blir till att plugga på Stefan Jarl och Maysles-brorsorna så ses vi på Malmen! Mer info här.

Och har du fortfarande inte gått med i Facebookgruppen, gör det här.

Learn to love me, assemble the ways

Jag tog Liv i barnvagnen och Moz i lurarna och tog en långpromenad i lördags - och där, i kylan, genom de sakta dalande snöflingorna fick jag, för att citera Jules Winfield, "what alcoholics refer to as a 'moment of clarity'": Years of Refusal är faktiskt inte alls så dum. Faktiskt helt okej. Faktiskt - gasp! - rätt bra.

Och det här är inte bara ett lätt självbedrägeri för att kompensera för att jag stod vid disken på Pet Sounds i fredags, efter att ha köpt Antony and the Johnsons nya till kärestan som Alla hjärtans dag-present, och fick frågan "du gillar inte Morrissey då?" De hade fått in den. Och jag splashade ut vad som kändes som rätt mycket pengar (åtminstone i dessa Spotify-tider) på De Luxe-utgåvan, featuring en extra dvd med nåt slags dokumentär och några liveframträdanden från Jools Holland och Jonathan Ross. I skitsnygg papp. Trots att jag då, efter två genomlyssningar, var helt på det klara med att skivan var ganska usel.

Jorå: ringande "tuffa" gitarrer, mullrande trummor, gräsliga syntmattor, ett helsikes arenasound, producerat av mannen bakom Blink jävla 182 och Offspring... men ändå rätt bra låtar. It's Not Your Birthday Anymore, är ju lätt en av de bästa låtar Morrissey spelat in på 2000-talet. Och Black Cloud påminner ju en hel del om Tomorrow, en av mina favoritlåtar. Och han sjunger fantastiskt.

Från att ha fått (fel sorts) rysningar av grabbrocksoundet, och att fortfarande, barnsligt, gå och längta efter Stephen Street, kan jag nu tänka "hmmm, Sorry Doesn't Help blir nog rätt sweet att höra live..."

Ses vi på Hovet 24 juni?

Andra bloggar om Morrissey, Years of Refusal

Splinter sell

Vi är många som drömt om att få se Joey Tribbianis systerson skjuta hagelbrakare i en monsterfilm, och nu har drömmen äntligen blivit sann. Sistlidna november peppade jag relativt hårt på indieskräckisen Splinter, och nu är den ute. Inte släppt än, region 1-dvd:n kommer i slutet av mars, men ändå ute, så att säga. Och den är riktigt bra - läs min hyllning på Weird Science!

Andra bloggar om Splinter, skräckfilm, film

En vandring i solen

Jag gillade verkligen Darling (hey, who didn't?) så det var med visst pepp jag började läsa Johan Klings romandebut Människor helt utan betydelse som släpptes häromveckan. Kling bjuder på en helvetesvandring i väldigt liten skala - vi får följa den rätt misslyckade copywritern Magnus under en stekhet sommardag i Stockholm 1998, där han vandrar från ett förnedrande jobbmöte till nästa och samtidigt våndas inför mötet med sin älskade flickvän som har återvänt efter en resa men som kanske inte är hans längre, om hon nånsin varit det.

Om man tyckte att Michael Segerströms frånskilde ingenjör från Darling var så saktmodig att man nästan blev förbannad på karln, säg hej till Magnus som är en av de mest självutplånande romankaraktärer jag stött på. Hans traskande från ett kvalmigt mötesrum till nästa - idel flackande blickar, svepskäl, undanflykter, "Nämen vi säger så va, så hör vi av oss om det blir något till hösten" - är lika träffsäkert som plågsamt. Och historien Kling berättar är det sorgligaste jag läst på den här sidan Richard Yates.

Kling skriver minimalistiskt intill anspråkslöshetens gräns, men samtidigt oerhört laddat - och, som sagt, fruktansvärt sorgligt. En kalasdebut!

Andra bloggar om Johan Kling, Människor helt utan betydelse, Darling, böcker, litteratur

Moz-chock!

Att Morrissey har blivit något av en spexare på äldre dar är ingen nyhet, men det här var faktiskt lite... oväntat. Dels kan man konstatera att Moz har en fantastisk kropp för en man som fyller femtio om några månader. Men att det räckte med en sjutumsvinyl för att täcka över This Charming Mandom var ju något av en besvikelse. Vi får vara glada att det inte var en cd-singel...

Andra bloggar om Morrissey

Christian Bale får tokspel

Ni som plöjer amerikanska filmbloggar har säkert redan hört detta: Christian Bale får ett massivt psykbryt när Shane Hurlbut, director of photography på Terminator: Salvation, börjar pilla med ljuset mitt i en "laddad" scen. Exakt hur stort asshole Bale är kan man fundera på - ljudklippet bjuder hur som helst på drygt tre minuters stor underhållning. Lyssna här! (via /film)

UPDATE: Lite förmildrande omständigheter på AICN (tack till karin!)

Andra bloggar om Christian Bale, Terminator: Salvation, film

Best. Biljakt. Ever.

Nä, det vore väl att ta i - men biljakten mot slutet av James Grays We Own the Night är en riktig feting. Jag hyllar både biljakten, Gray och filmen rätt kraftigt på Weird Science.

Darth Järegård

Den som klippt ihop detta är ett geni. Ett geni!!

Never go full retard!

Jäkligt lyckat quiz igår, om jag får säga det själv. Publikrekord och fullt hus redan strax efter 19. Gott om filmjournos och fellow bloggare i publiken - Caroline, Jonas, Konrad, Emma och Bloggywood stod och svettades i källaren med kulspetspennorna i krampaktiga blogghänder. Samtliga kom topp tio vilket är bra jobbat!

Extra kudos till Bloggywoood-gänget som ställde upp för första gången och landade en hedrande tredjeplats. Men vann gjorde - för tredje gången - übernördarna i lag Fredrik Hultgren med sinnessjuka 115,5 poäng (av max 132). Makalöst.

Roligast att göra var Gissa min diagnos, där det gällde att para ihop rätt film med rätt skådis och handikapp (typ Children of a Lesser God - Marlee Matlin - Döv). Och precis som Kirk Lazarus säger: de som går full retard, som Sean Penn i pekoralet I Am Sam, får en nominering men blir snuvad på stayetten på Oscar night. Roligast att dricka öl med efteråt var min ungdomsidol SEO (jag läste hans videokrönikor i salig Scandinavian Film & Video som en självmordsbombare läser Koranen) som tack och lov bara blivit snuskigare och roligare med åren.

Nästa quiz är torsdag 19 februari. Vi ses i källarn! Jag är den salongsberusade killen med skägg bakom dj-båset.