Lite som du

En ny cool ungdomsserie, med lite snabbt och häftigt bildspråk, filmad på dv, mycket handkamera, om ett gäng ungdomar på tröskeln till vuxenvärlden, beställd av SVT - låter det mumma? Fallgroparna var så många att projektet borde blivit en nytt debacle i stil med Nudlar och 08:or, ungdomssatsningarnas egen Hindenburg. Men både Spung (2002) och Spung 2.0 häromåret var svinbra, mycket tack vare ett välskrivet manus med absolut tonträff och kliniskt befriat från den välmenande tafflighet som genren ofta dras med. Spung kändes äkta. (Och hade ett slösande soundtrack att dö för vilket tyvärr också gör att musikrättigheterna blir så dyra att någon dvd aldrig lär se dagens ljus - synd och skam.)

Huvudförfattare på Spung var en fruktansvärt begåvad människa vid namn Cilla Jackert och nu är hon (tillsammans med Spung-kollegan Erik Ahrnbom) tillbaka med SVT Dramas stora höstsatsning Lite som du, en mjukt rolig relationskomedi om två trettiplussare som kantrat i sina relationer och försöker staga upp sina liv. Tidningarna har spunnit loss på att Magnus Härenstam går against character och spelar en riktigt reaktionär gammal surgubbe, och det gör han med den äran, men bäst är den alltid lysande doldisen Bengt Nilsson och Magdalena In De Betou (Cleo) i huvudrollerna. I en intervju i Sydsvenskan beskriver Erik Ahrnbom serien som "en korsning mellan När Harry träffade Sally och Todd Solondz Happiness" vilket inte är helt krystat, de monumentala förebilderna till trots.

Första avsnittet lovade gott (och finns att se på SVT:s web) och det enda orosmolnet just nu är att serien ska pågå i ytterligare 24 avsnitt gånger 30 minuter - det känns just nu som total hybris och fanken vet om det kommer att hålla så länge. Men jag litar på Jackert och söndagkvällar kl 20 är spikade för ett bra tag framöver.

My Name Is Earl

Häromveckan var det USA-premiär för NBC:s nya komediserie My Name Is Earl, skapad av Greg Garcia med bl a Family Guy på sin cv. Jason Lee gör titelrollen, en pundig white trash-slacker som omvärderar sitt liv när han vinner en tunna pengar på lotteri bara för att sekunderna efteråt bli överkörd och få se vinstlotten vissla iväg. Från sjukhussängen får han några visdomsord från Carson Dalys tv-show och inser att karma är något högst verkligt - do good things and good things will happen to you, do bad things and they'll come back to haunt you. Earl listar alla de ondskefulla gärningar han gjort sig skyldig till i livet (det blir 258 st) och bestämmer sig för att ställa dem till rätta, en efter en - först på listan är ett gammalt mobboffer, nu vankelmodig smygbög med noll självförtroende, som får oväntad påhälsning av sin plågoande.

Det är verkligen lilla julafton för alla fans av Jason Lee, som gör den roll han är född att spela, en trögtänkt men älskvärd slashas i grungeskjorta och feta polisonger. Han är fullständigt briljant i ett pilotavsnitt som lovar extremt gott: håller resten av serien samma nivå blir My Name is Earl en fenomenal fullträff. Det är ett smart och roligt manus som under de första tio minuterna betar av Earls tragikomiska backstory i rasande takt, där både rollgalleriet och det uppskruvade men ömsinta berättandet påminner en hel del om bröderna Coens tidiga mästerverk Raising Arizona (Earl känns som en tvillingsjäl till den misslyckade men godhjärtade H.I. McDunnough i Nicolas Cages ömkliga gestalt).

My Name is Earl är något av det roligaste jag sett på länge och nu hoppas vi bara att någon köper in serien till Sverige ögonaböj.

Napoleon Dynamite

Napoleon Dynamite är en indiesaga nästan i klass med Blair Witch Project – den spelades in för en spottstyver ($400 000), gick upp på Sundancefestivalen januari förra året där den blev nominerad till Grand Jury Prize, fick sen ett gäng andra utmärkelser och har nu dragit in runt $46 miljoner. Och nu har den till slut letat sig hit - den släpps direkt på dvd imorgon och är ett måste för vänner av stiliserade och egensinniga komedier i Wes Andersons och Todd Solondz anda.

Napoleon Dynamite är en ung man som bor i en håla i Idaho tillsammans med storebror Kip. Båda är extrema nördar, men inte i någon lätt inringad populärkulturell nisch – de är liksom bortom Star Trek, Tolkien eller Star Wars utan i en helt egen dimension. Napoleon tecknar ambitiösa fantasymotiv, gärna med sitt favoritdjur liger (en korsning mellan lion och tiger), pratar om wizards och skills. Kip raggar tjejer på internet och bygger på en tidsmaskin. Långfilmsdebuterande och obehagligt unge (född 1979) Jared Hess frossar i fula åttiotalsfrisyrer, glesa fjunmuschar, moonboots, pastellfärgade pikeskjortor och pilotglasögon och en lång stund känner man sig inspärrad i en ironisk Norrlands Guldreklam och förväntas skratta gott åt de plågsamt geekiga pojkmännen.

Men Napoleon är enormt driftig på ett världsfrånvänt plan, en doer precis som Rushmores Max Fischer. Och Hess får bra styrfart på sin originella film, med kulmen i ett obetalbart roligt dansnummer. Som bara måste ha inspirerat Napoleon-lookaliken Erlend Öye till den charmiga I'd Rather Dance-videon med Kings of Convenience.

Debuterande Jon Heder spelar Napoleon med bravur och det är nästan en besvikelse när man inser att Heder finns på riktigt (och ser helt normal ut). Jareds Hess nästa projekt Nacho Libre, som han skriver tillsammans med sin fru Jerusha och Mike White (School of Rock), är en Jack Black-komedi med premiär nästa år - vi håller en tumme att det blir lika bizarrt och underhållande som Napoleon Dynamite.

Sex minuter av mitt liv som jag aldrig, aldrig får tillbaka

Skit i Kate Moss - H&M:s största problem just nu är att de gjort en reklamfilm som målgruppen skrattar åt. Det kändes säkert som en lysande idé att kasta ett gäng miljoner på ett toppnamn som Dave LaChapelle och låta honom brassa iväg - men resultatet är olidligt pretentiöst. En banal variant på Romeo & Julia lagom för en snutt på 30 sekunder men här utsträckt till nära sex (!) oerhört långa minuter av wailande (av Mary J Blige som borde veta bättre) om evig kärlek som lär få Shakespeare att spinna i myllan. Häng kvar till slutet då filmhistoriens mest skjutkåta polis reflexmässigt blåser skallen av en tjej som plötsligt lyfter en mobiltelefon som han stått och stirrat på i fem minuter. Det lär kosta H&M en duktig slant att köra en så lång reklamfilm på båda biokedjorna, men nu har jag sett den på tre olika visningar och varje gång har kidsen hånskrattat åt the reklamfilm that just would not quit. Vilket knappast var meningen.

Medium bäst vid köksbordet

Jag skrev om Medium för ett tag sen och efter den starka piloten blir serien bara bättre och bättre. Mycket för att den handlar mer om Patricia Arquettes brottningsmatch med sin gåva än om de fall hon tar sig an, och för att manusförfattarna inte räds att plocka komiska poänger på de missförstånd som uppstår när hon feltolkar sina föraningar - senast i restaurangscenen i episod fem där maken räddar en sexig brunett medelst heimlichmanövern i vad vi tidigare i avsnittet trodde var ett hett hångel. Men mest av allt för att hemma hos-scenerna i sängkammaren och vid frukostbordet är så förbaskat välskrivna och ypperligt spelade av Arquette och Jake Weber som har hittat ett lyhört och sprakande samspel av guds nåde. Inte sedan Frank Furillos och Joyce Davenports sammanfattande kvällsmys efter en tuff dag på jobbet i salig Hill Street Blues (när kommer dvd-boxen?) har ett tv-par känts så trovärdigt och fint - man tycker om karaktärerna, som fan. Även om Arquette och Weber mest grälar.

Red Eye

Red Eye har blivit en av sommarens sleeper hits i USA och återigen satt Wes Craven på filmkartan efter vampyrfiaskot Cursed. Peppen var starkt efter trailern, en av de bästa denna sommar eftersom den avslöjade ytterst lite av handlingen och mest tryckte på den numera laddade flygplansmiljön och Cillian Murphys svängning från flirtigt charmtroll till kallhamrad psykopat. Och Red Eye levererar, även om den kunde jobbat lite hårdare. För manus står långfilmsdebuterande Carl Ellsworth (tidigare bara lite Buffy och Xena) och han har skrivit en tajt liten thriller som i det koncentrerade och lätt klaustrofobiska upplägget påminner om John Badhams realtidsexperiment Nick of Time och Schumachers Phone Booth (och överträffar båda, vilket iofs inte är någon storartad bedrift).

Red Eye är bäst under den rafflande första halvan, sen spårar det ur och blir standardslasher. Som Craven dock trakterar med rutinerad hand och faktiskt lyckas göra spännande. Men det hjälps inte när vi sett det ohyggligt många gånger förut. Att Red Eyes budget också rör sig i de nedre regionerna ($26 miljoner, som bizarrt nog motsvarar sex-sju svenska långfilmer) syns - filmens enda explosion ser faktiskt taffligare ut än i piloten till Kommissionen - men det är bara behagligt (särskilt om man plöjt några Michael Bay-filmer veckorna innan).

Red Eye har blivit det stora genombrottet för både Cillian Murphy och Rachel McAdams som båda är riktigt bra. McAdams (suverän i Mean Girls) är med i nästan varje scen och känns trovärdig både i proffsiga jobbsamtal på mobilen och svingandes ett baseballträ (människor i serviceyrken har bättre chanser att överleva den här typen av pressade situationer, drillade som de är av vardagspsykopater). Och brittiske Cillian Murphy fixar sin amerikanska accent galant, är lika obehaglig som i Batman Begins och riskerar nog att bli typecastad som bad guy om han inte ser upp.

I dessa tider känns det lite ovant att se en thriller som inte är mer än den ger sig ut för att vara. Det är skönt på ett sätt, men jag satt med en del frågor när eftertexterna började rulla:

(och nu blir det spoilers så sluta läs om du inte sett filmen!)

varför casta en tungviktare som Brian Cox i en såpass liten roll (som tjejens pappa) även om den var central för handlingen? Och varför var sagda pappa så skicklig på att hantera en pistol under finalen om han bara var en vanlig tv-glad pensionär? Det kändes gjutet att Cox i själva verket var insyltad i konspirationen men att den tråden klipptes bort (deleted scenes-avdelningen på dvd:n kanske ger svar). Och att en homeland security-chef - om än kärleksfull barnafar - skildras i så okomplicerat positiv dager var nästan provocerande - inte för att Craven är känd som någon vass samhällskritiker men ändå. Och sen kan man baxna över ännu en filmskurk som är iskallt kontrollerad ända tills han stöter på lite mothugg från sitt tilltänkta offer och då går totalt överstyr och riskerar hela sitt uppdrag för att utkräva blodig hämnd - istället för att bara diskret försvinna, slicka såren och vänta på nästa mission.

Det är såna frågor som drar ner betyget på en annars tät och till stora delar lyckad liten nagelbitare. (Betyg: 6/10)

Kalle och chokladfabriken

Frågan var aldrig om Tim Burton skulle filma Kalle och chokladfabriken, snarare är det märkligt att det dröjt såpass länge. Roald Dahls lätt bizarra barnbok plus Tim Burton med sin faiblesse för udda och utstötta pojkmän är ju en match made in heaven.

Som många i min generation känner jag boken framförallt genom Ernst Hugo Järegårds demoniskt frustande inläsning på SVT i början av åttiotalet. Burton och hans manusförfattare John August (Big Fish) har varit trogna originalet och det som fortfarande fascinerar är hur grym och brutalt rolig Roald Dahls bok är, en ganska rå och osentimental skröna fjärran från de flesta tillrättalagda barnböcker. De vettlöst bortskämda barn som följer med vår hjälte Kalle på rundturen i chokladfabriken är sannerligen vidriga små monster, skapade av frustrerade, livrädda eller bara aningslösa curlingföräldrar från helvetet. Och här drar sig inte Burton för att bjussa på tydliga moralkakor om hur man inte bör uppfostra sina barn. Dock moralkakor framförda som musikalavsnitt av ett gäng intensivt stirrande miniatyrmän i grälla pvc-overaller, med speedad musik och nerpitchad sång av Burtons gamle kumpan Danny Elfman, vilket gör det väldigt lätt att svälja.

Filmen har kostat duktiga $150 miljoner och det syns – Kalle och chokladfabriken är en sprudlande och psykedelisk jättekaramell. Det torde vara en production designers våta önskedröm att få ge liv åt Willy Wonkas drömfabrik och Alex McDowell (Minority Report) har snott åt sig en stor säck pengar och gått bananas. Naturligtvis med den omisskännliga stiliserade Burtonska sagolooken – kontrasten mellan de surrealistiska interiörerna från Wonkas fabrik och staden han tronar över (där stora snöflingor dalar över slitna brittiska statarlängor i räta led med fyrtiotalslook) är lika effektiv som den mellan de identiska medelklassvillorna i suburbia och Edward Scissorhands gotiska kråkslott. Allting är genomarbetat in i minsta detalj, bland det mest dregelframkallande är chokladkakorna: maffiga små block i färgglada femtiotalsdesignade cellofanomslag som är så tunga att det nästan känns i handen.

Den Willy Wonka jag minns från boken var en egensinnig filur med ett mean streak, men i övrigt en gåta. Här har August lagt till en backstory med en mäktig Christopher Lee som förklarar godiskungens märkliga livsbana och det funkar fint. Wonka är den perfekte kapitalisten, som byggt sitt imperium från scratch, sparkat alla arbetare och anställt oompa lompier – ett gäng lyckliga, lydiga, idogt arbetande kloner som aldrig klagar och jobbar för choklad som betalning. Johnny Depps Wonka har jämförts med Michael Jackson, men känns snarare som en lite camp och flamboyant Ed Wood på speed, stylad av Marc Bolan och Gudrun Sjödén. Av nån anledning kom jag att tänka på Birgitta Anderssons spåniga rollfigur från Att angöra en brygga, vilket kanske är ett gott betyg åt Depps spelstil.

Trots att Burton i vanlig ordning målar upp en helt egen filmvärld så bjussar han denna gång på några njutbara metainslag: Wonkas väldigt filmiska flashbacks, en lekfull hyllning till Kubricks 2001, några passningar till Psycho. Och han filmar inifrån folks ögon och munnar och är allmänt på hugget och man bara njuter i biostolen. Kalle och chokladfabriken blev precis så bra som jag hade hoppats – frågan är om någon nu levande regissör skulle kunna rott projektet i land utan att det blev en gapig Grinch av alltihopa. Burton gör allting rätt och resultatet blir en makalöst snygg, färgsprakande, lagom sentimental saga med gott om sadistiska och frejdigt brutala inslag, med precis rätt blandning av sött och beskt. Och därmed klarade sig inte heller den här recensionen undan de obligatoriska godismetaforerna. Oh well. (Betyg: 8/10)

Thomas Newman bor inte här

Om du någon gång har slagit på en teve de senaste tre åren är chansen stor att du hört musik av Thomas Newman. Eller mer troligt något som påminner om musik av Thomas Newman men är hoptotat av en trött reklamsnubbe med hotande deadline. Efter att ha gjort lysande filmmusik till American Beauty, Road to Perdition, Finding Nemo och ett gäng andra toppfilmer är Newman idag en av de främsta filmmusikmakarna i Hollywood, poppis bland regissörer som tycker att James Horner är för storslagen och Hans Zimmer för sentimental. Newmans luftiga, lättfotade stycken för marimba/piano/chimes kan ge den mest banala scen en besjälad och känslig tyngd (paradexemplet måste vara scenen med den virvlande plastpåsen i American Beauty som kändes oerhört fin och djup när det begav sig men som utan musik lär framstå som hyfsat platt).

Thomas Newman-soundet har de senaste åren också blivit ett av de mest flitigt kopierade. Medan detta skrivs står teven på i bakgrunden och både Idol 2005 och Top Model Sverige - sända direkt efter varandra - har lånat Newmans musik för att göra förnedringen lite mer mysig. Och jag vet inte hur många tv-trailers och reportage som använt hans hetsiga pianoklink till Erin Brockovich som bakgrundsmusik - Newman har sannerligen blivit den late redigerarens genväg till lättköpt feeling.

Och de som inte har råd att köpa loss musiken får sno den istället. Jag glodde på Kommissionen igår – en serie som gått från den nerviga och mestadels lyckade piloten till att mest likna Tre Kronor i Rosenbad – och bakom de ändlösa och torftiga dialogscenerna låg ett sorgset pianoklink som påminde starkt om fallande rosenblad över Mena Suvari. Värst av allt är de beskäftiga reklamfilmerna för AMF Pension - de där när en skådis som inte längre får långfilmsjobb möter en äldre skådis på dekis, på golfbanan, i framtiden – som så skamlöst rippat Newmans ledmotiv till Six Feet Under att han antagligen skulle vinna i domstol om han bara kände till det och orkade bry sig.

Det är alltså hög tid för Sveriges alla reklamare att städa undan Erin Brockovich- och American Beauty-soundtracken från cd-högen på skrivbordet och hitta på något eget. Eller åtminstone börja "låna" från någon annan - varför inte två relativt oexploaterade genier som Danny Elfman eller Krzysztof Komeda? Tv-kvällen skulle bli extremt mycket roligare.

Donald lever!

Malcolm McDowell, David Warner, Bud Cort - sjuttiotalsidolerna som på ålderns höst mer eller mindre försvunnit in i b-filmsdimman och direkt-till-dvd-träsket är deppigt många, med några lyckliga undantag (Brad Dourif, som efter x antal biroller i dussinslashers landade roller i både Sagan om Ringen-franchiset och Deadwood och förhoppningsvis går mot lite mer matiga roller framöver).

Donald Sutherland - oförglömlig i sjuttiotalsrökare som MASH, Day of the Locust och Invasion of the Body Snatchers - har aldrig riktigt varit i riskzonen även om han gjort sin beskärda del av semidynga. Det smärtar, men vi får aldrig glömma att han tackade ja till Jutta Rabes ökända Estoniarulle Baltic Storm (någon som sett den?), och det var kämpigt att se honom som glad pensionär i Clintans gubbfest Space Cowboys. Men då och då har han dykt upp i briljanta småroller, som brännskadad pyroman i Ron Howards Backdraft, och framförallt som Mr X i JFK, ett inhopp på kanske tio minuter som gav ny energi åt hela Stones tretimmarsepos. Och i kommande Lord of War (se tidigare pepp!) spelar han militär - en bra bit ner i rollistan, men ändå.

Jag hade glömt hur mycket jag gillar Donald Sutherland men ramlade på en fin liten intervju i The Guardian, med anledning av ännu en biroll (nu i kommande filmatiseringen av Pride and Prejudice med Keira Knightley och Judi Dench). Sutherland har hunnit bli 70 jordsnurr men tar emot Guardians reporter (som är hopplöst starstruck) med stora famnen och rejält med självdistans, och får prata av sig om Altman, Fellini och sitt radikala sjuttiotal.

Och framtiden ser hyfsat ljus ut - Sutherland har en fast roll i ABC:s höstsatsning Commander-in-Chief (premiär 27 sept), med Geena Davis i comebacktagen som den första kvinnliga presidenten (och glädjande nog Kyle Secor - aka känslige Tim Bayliss i Homicide - som hennes make). Serien är skapad av Rod Lurie, mannen bakom det smarta politska dramat The Contender, så det kan i bästa fall bli riktigt bra.

Trailer-pepp: Me And You And Everyone We Know

Jag är otroligt nyfiken på Me And You And Everyone We Know, performancekonstnären Miranda Julys debutfilm som tagit filmfestivalsvängen med storm. I våras vann hon Camera d'Or i Cannes för bästa debutfilm, efter att ha knipit Juryns speciella pris i Sundance. I septembernumret av Empire utnämns hon till The New Indie Queen och hemma i USA, där filmen gick upp i juni, går de flesta kritiker upp i brygga över Miranda Julys originalitet och djärvhet. En udda rom-kom om den trevande relationen mellan en performancekonstnär (July herself) och en frånskild skoförsäljare (John Hawkes, birollsskådis med strykrädd look från bl a Deadwood) låter ganska mysigt, men filmen har fått klassificeringen "R" i USA tack vare några sexuellt explicita scener involverande tonåringar - vilket får July-fansen att jubla ännu högre och jämföra filmen med Todd Solondz mörka mästerverk Happiness. Vilket såklart också gör att man blir ännu mer sugen.

Av det mörka stråket syns föga i trailern som är finstämd och quirky, mer Hal Hartley än ung sexualitet, men det är väl ett klokt drag. Det ser i vart fall fasligt lovande ut och vi håller en tumme att Me And You snart letar sig upp på bio. Under tiden kan man titta runt på Miranda Julys blog eller helt sonika beställa R1-dvd:n som släpps om en knapp månad.

Crash

Jag har lyckats få lunginflammation och är ordinerad vila men ska ändå försöka sträcka ut en darrande, förvriden hand mot tangentbordet för att knacka ned några feberrusiga ord om Crash (premiär ikväll). För övrigt inte det mest upplyftande man kan se som konvalescent, men Miss Secret Agent 2 var uthyrd. Paul Haggis har gjort multum med tv-dramer hemma i England innan han slog igenom med manuset till Million Dollar Baby förra året. Crash är hans regidebut. Ett mollstämt och allvarligt drama om ett antal karaktärer från olika samhällsklasser och med olika hudfärg vars väg korsas av slumpen (eller ödet, beroende hur man vill se på det) under ett par dagar. Upplägget har mycket gemensamt med myllrande och vuxna storstadsskildringar som Altmans Short Cuts och John Sayles City of Hope, minus alla ansatser till comic relief. Ty Crash är en seriös, tungsint och knäckande film som till en början nästan är otittbar i sin inbitna hopplöshet.

I Haggis version av Los Angeles ligger rasmotsättningarna och bubblar precis under ytan, färdiga att explodera vid minsta provokation. En slumpartad vardagshändelse urartar till gräl, rasistiska kommentarer bubblar upp och ett människoliv kan släckas på en sekund. Det är mäkta välberättat, och Haggis har samlat ett gäng intressanta skådisar som faktiskt ska ha lite cred för att de vågar porträttera ganska osympatiska människor. Crash är snyggt strukturerad, flyhänt fotad med glidande cinemascope som ibland får L.A. att se lika porrigt ut som hos Michael Mann.

Men den är också vanvettigt deprimerande. Haggis beskriver så effektivt och övertygande ett kontaktlöst samhälle befolkat av alienerade och rädda människor, där våld och meningslös död ligger och flåsar i nacken hela tiden, att man baxnar. Det verkar ödesbestämt att det ska gå åt helvete för samtliga karaktärer, en känsla så stark och kvävande att man helst vill stänga av och gå och dra något gammalt över sig. Hjärnan njuter av en välspelad, intelligent film men hjärtat skrumpnar ihop till en sorglig liten boll inne i bröstet.

Men om man klarar sig förbi den första sinnessjukt jobbiga timmen bjuder Haggis tack och lov på en gnutta ljus mot slutet. Han knyter snyggt ihop säcken, gärna med hjälp av några Magnolia-doftande montage där huvudpersonerna stirrar tomt i slow motion till en uppgiven men mysig poplåt. I slutändan är Crash ett modigt, intelligent drama som vågar vara både innerligt svartsynt och visa upp en osminkad och uppgiven syn på rasmotsättningar – Haggis verkar vilja förklara hela idén om smältdegeln bankrutt. Och man undrar som fördomsfri (host) svensk - är det såhär illa i verkligheten? En titt på IMDb:s message board för Crash visar att diskussionen varit intensiv, en tråd med rubriken Is America really that racist??? är snart uppe i 100 inlägg. Rekommenderas som en avrundning till filmen. (Betyg: 7/10)

Zozo

Zozo kommer att bli den första svenska filmen sen Fanny och Alexander som vinner en Oscar. Det är bara att bocka av kravspecen för Bästa utländska film. Based on a true story? Check. Liten pojke blir vuxen? Check. Krig? Check. Bullrig, färgstark, hjärtevärmande familj? Check. Reklamsnyggt foto? Check. Etniskt mys? Life lessons från knasiga släktingar? Check.

Om ovanstående låter cyniskt så är det helt fel. Möjligen lite krasst, men det är mest för att det känns så... ovant. Filmer som Zozo – välberättade, dyra, ursnygga, djupt personliga och ändå universella, filmer om liv och död, filmer på liv och död – görs nämligen inte i trygga Sverige, i alla fall inte sen Bergman och Widerberg la megafonen på hyllan. Zozo är ett mästerverk och antagligen den bästa svenska filmen sen just Fanny och Alexander. En monumental, omskakande, överdjävligt drabbande film – och samtidigt så snygg, så lättillgänglig. Så älskvärd.

Med två slapstickkomedier som startsträcka gör Josef Fares nu helt om: Zozo är mycket allvarligare, en självbiografisk film baserad på hans egen uppväxt i inbördeskrigets Beirut och flykt till Sverige. Om än full av humor och värme och knasiga inslag. Det börjar i ett sönderbombat Libanon där Fares med några ganska enkla scener förmedlar vardagslivet med läxläsning och pojkbus. När bomberna börjar falla medan familjen sitter vid köksbordet och gafflar om vardagsproblem är det lätt att leva sig in i hur det var på riktigt - krigsscenerna i Beirut är otroligt starka, nästan outhärdliga i sin hårtslående realism. När Zozo senare kommer till trygga, småtrista, välordnande Sverige blir kontrasten komisk, nästan surrealistisk.

Imad Creidi är ett litet mirakel i huvudrollen – han är gudabenådat duktig, vilket är extremt imponerande med tanke på att han inte kunde ett ord svenska när han fick rollen. Imponerad blir man också av de andra barnskådisarna (alltid en riskfaktor) där några är otroligt underhållande. Tveklöst hjälpta av känslig regi samt kläder, frisyrer och rekvisista (luktsudd! Salomon-ryggsäckar! den vansinnigt trista historiaboken Ur folkens liv 2!) som fångar skoltillvaron i Sverige anno 1987 väldigt träffande. Igenkänningsfaktorn är plågsamt hög.

Zozo, en svensk-dansk-brittisk samproduktion, är en dyr film (den näst dyraste svenska nånsin enligt DI:s top 10) och det syns, all the money is up on the screen som det heter. Specialeffekterna måste vara de vassaste som skådats i en svensk film, vilket i och för sig säger inte säger så mycket i ett land där stunt oftast betyder att Kimmo Rajala kört en Volvo utför ett stup. (Tråkigt nog verkar alla SFX-männen vara danskar.) Och fotot, signerat Fares ständiga medarbetare Aril Wretblad, är värdigt en lovsång i sig. Det är sjukt snyggt, maffigt, i väldisponerad cinemascope förstås. Efter att ha övat upp sig på en ziljon lågbudgetkortisar så har Fares full kontroll över filmberättande. Här ransonerar han på kameratrixandet, och Zozo är rakt, traditionellt berättad. Men när han då och då portionerar ut effekterna – en blixtsnabb utzoomning, en uppspeedad filmsekvens – så blir det otroligt effektivt.

Josef Fares har gjort en fullödig, mäktig film, lika personlig och kraftfull som lättillgänglig och vacker. Med säker hand blandar han drabbande, realistiska skildringar av krig, sorg och iskall mobbing med varma, lekfullt bizarra inslag (den talande kycklingen med röst av Fares Fares har redet redan skrivits en del om) och fantasifulla drömscener som påminner om tidiga Kusturica. Att se Zozo är att bli knäckt, sorgsen och lycklig - och lite patetiskt stolt över Josef Fares är "vår" och att det görs filmer av den här kalibern i Sverige. (Betyg: 9/10)

Medium

För oss som haft en crush på Patricia Arquette sen True Romance och Ed Wood i början av nittiotalet har det känts lite deppigt de senaste åren. Hon var underbar som luden skogskvinna i Michel Gondrys underskattade Human Nature från 2001 men sen dess har hon varit nånstans i periferin. Det kändes som om hon trillat ner i den ökända åldersfällan som alla kvinns i Hollywood har mardrömmar om: för gammal för att få huvudroller, för ung för att glida över till mammafacket.

Men glädjande nog är Patricia tillbaka och har fått en helt egen tv-serie, och det är bara att tacka och bocka. Medium är skapad av Glen Gordon Caron (med Remington Steele och Moonlighting på sin cv) och handlar om Alison DuBois, som är lärling på en advokatfirma men snabbt upptäcker att hennes synska förmågor (i drömmarna får hon påhälsning av osaliga andar som berättar vad som hänt och var de är nedgrävda) är till både hjälp och stjälp i arbetet. I första avsnittet faxar hon ut sina syner om diverse olösta brott till ett antal polisdistrikt, får napp i Texas där en klichémässigt avog Texas Ranger (gästroll av Conanfavoriten Arliss Howard) mjuknar när hon har obegripligt bra koll på var en ung pedofil gömt sitt offer.

Piloten lovar gott och Medium kan bli en riktigt kul serie att följa. Inget märkvärdigt, men bra skådisar, framförallt Arquette som bär ett tungt lass. Det är lysande casting, ingen kan som hon ge vilka repliker som helst en naturlig, otvungen, trovärdig klang, och samspelet mellan Alison och hennes make (Jake Weber i mjuktuff sjuttiotalsfrisyr) känns levande och tajt. Det är för övrigt andra gången Weber spelar andrafiolen till en kvinnlig hjälte, han var ju perfekt som sidekick till Sarah Polley i Dawn of the Dead, vilket känns sympatiskt. Och trots att Alison får se många fasansfulla brott så geggar man tacknämligt nog inte ner sig i grymma detaljer vilket känns uppfriskande i dessa kliniska och obduktionsfixerade CSI-tider.

I USA börjar snart säsong två av Medium. Här hemma är serien inköpt av TV4 med premiär nästa torsdag 8 september. Hubba hubba!

Madagascar

Den inofficiella (men flitigt omskrivna) fajten mellan Disney/Pixar och DreamWorks har pågått ett tag nu. Det började med att Spielberg och co, vars relativt nystartade DreamWorks gärna ville slå sig in på marknaden, utmanade Pixars A Bug's Life med sin Antz. Två mysiga datoranimerade myrfilmer med i stort sett samma plot och premiär bara några veckor från varandra hösten 1998. A Bug's Life blev överlägsen vinnare (ekonomiskt och kanske också konstnärligt, även om det var kul att höra Sly och Woody Allens röster till ängsliga myror) och resten är historia: Pixar blev kungar och radade upp hit efter hit efter dunderhit (och nu slog det mig att Toy Story 2 måste vara den enda animerade filmen som rört mig till tårar - jag tänker såklart på montaget där cowgirldockan Jessie blir lämnad i skogen av sin ägare när kärleken falnat, till Randy Newmans finstämda When She Loved Me - heartbreaking!).

Men DreamWorks med Jeffrey Katzenberg i spetsen var sugna på att knäcka den mångåriga Disney-hegemonin (Disney vars omstridde boss Michael Eisner kickat Katzenberg under förödmjukande former några år tidigare) och deras nästa projekt Shrek blev en hejdundrande succé, samtidigt som Disneys glansdagar verkade vara över (om man undantar deras gyllene distributionsdeal med Pixar). Det var en sagolik triumf, Davids seger över Goliat (David i det här fallet några mätta och belåtna multimiljardärer), och kanske var den fjompige lille Lord Farquaad (med briljant röstjobb av John Lithgow) en fantastiskt elak nidbild av Michael Eisner?

Men så länge nördmännen i hawaiiskjortor på Pixar formligen spottar ur sig mästerverk (ett nytt glädjepiller kommer som på beställning vartannat år) så äger de arenan, även om Shrek 2 var smått fantastisk. Det hjälpte föga att DreamWorks senaste, Finding Nemo-stölden Shark Tale, blev så erbarmligt usel. Det var mäktigt i en stund att höra De Niro, Scorsese och Michael Imperioli spela mafiosohajar, men problemet var att Shark Tale var så ängsligt uppbyggd kring kändisrösterna (och Will Smith, inte skådisen Will Smith, snarare varumärket) och i hopplöst behov av både själ och hjärta (det där som Pixar alltid lyckas fylla varenda bildruta med).

Så det är perfekt läge för DreamWorks att komma tillbaks på banan igen, särskilt med tanke på att The Incredibles - Pixars mest ambitiösa film hittills - inte var helt klockren. Och det gör de med besked, för Madagascar är det mest underhållande jag sett på bra länge, en idésprutande, blixtsnabb och välskriven fabel, otippat nog helt i klass med Shrek-filmerna. Premissen är high concept: fyra djur från Central Park Zoo rymmer, hamnar i djungeln och måste återanpassa sig till det vilda. Med tokroliga resultat när fyra bortskämda, ompysslade, egofixerade och väldigt institutionaliserade typer tvingas leva på vad naturen kan ge dem.

Rösterna - Ben Stiller, Chris Rock, David Schwimmer, Jada Pinkett Smith och i en biroll Sasha Baron Cohen aka Ali G - är förstås i toppklass, och filmen är animerad i en halsbrytande, lite kantig karikatyrstil som funkar utmärkt. Precis som i Shrek 2 haglar metainslagen och filmreferenserna tätt, som alltid en bonus för nördar - men filmen känns aldrig kalkylerat vuxensmart (som Shark Tale) utan funkar pefekt som storögd matinéunderhållning. Gissar jag, alltför förblindad av alla smarta in-jokes och Ben Stillers som alltid härjade insats för att egentligen veta. Jag hade hur roligt som helst åt Madagascar. (Betyg: 8/10)

Kan Shopgirl rädda Steve Martin?

Är Steve Martin på väg mot en comeback? Efter ett wild & crazy sjuttiotal och steget över till vita duken på 80-talet med sköna Carl Reiner-filmer som The Jerk, The Man With Two Brains och Dead Men Don’t Wear Plaid bara några av höjdpunkterna, gjorde han regi/manusdebut i dramakomedin L.A. Story från 1991, en smart och kärleksfull satir över Martins älskade Los Angeles med alla dess bizarra invånare.

Sen gick det åt helvete.

Med några lysande undantag – ”seriösa” roller i Kasdans pretentiösa Grand Canyon och Mamets invecklade The Spanish Prisoner som Martin gjorde med den äran, en oväntad återgång till knaskomedin i Frank Oz lyckade Bowfinger – var de flesta kontrakt Martin skrev sitt namn på andefattiga trivselfilmer. Han hamnade i samma fälla som flera av hans gamla kumpaner från Saturday Night Live: han blev medelålders, bekväm, kanske lite pengakåt, och halkade obönhörligt ner i facket familjekomedi - tryggt och säkert men lika med kreativ koma (i en del fall till och med dödsstöten - jag fattar fortfarande inte hur ett geni som Chevy Chase bara kunde försvinna så spårlöst).

Ron Howards Föräldraskap från 1989 var kanske första spiken i kistan. Det är en rätt fin och välskriven film med bra skådisar (Dianne Wiest!) och Steve Martin hade några brutalroliga scener som minde om fornstora dar (i synnerhet på barnkalaset där han pressad av barnens förväntningar flippar ur i cowboymundering) men spelet var förlorat: Martin hamnade i papparollen och har väl aldrig riktigt tagit sig ur, även om hans enorma talang har tittat fram då och då.

Men nu kan det hända saker. Håll en tumme för att kommande Shopgirl kan fixa samma karriärsuppryckning som Wes Anderson och Lost in Translation gjorde för Bill Murray. Shopgirl handlar om en handskförsäljare (Claire Danes) på varuhuset Neiman’s i LA, som har ett struligt förhållande med en fattig slacker (Jason Schwartzman) samtidigt som hon attraheras av en frånskild miljonär (Steve Martin). Manus är skrivet av Martin och baseras på hans roman som kom för fem år sen. "Detractors may call Martin's plot predictable, his characters stereotypes. Admirers may answer that, as in Douglas Coupland, these aren't stereotypes but modern archetypes, whose lives must be streamlined if they are to represent ours" skrev Publishers Weekly i sin recension - pressklippen på Amazon gav boken hyfsad kritik, som en lättviktig men skarpsynt skildring av några ensamma människors jakt på lycka och kärlek.

Trots ett simpelt upplägg ser det av trailern att döma faktiskt rätt lovande ut. Framförallt tack vare grym casting – det ska bli gött att se Claire Danes igen (det känns som om det vara åratal sen sist vilket kan ha att göra med att jag helt förträngt Terminator 3) och Jason Schwartzman är per definition lysande. Återstår då Steve Martin, som ju är ett osäkert kort i dessa dagar. Men tidigare när han själv skrivit manus (Bowfinger, Tre Amigos, Roxanne) har det i regel blivit bra, och att han kommer att vara stillsamt briljant i sin roll som självisk, svartsynt men ömhetstörstande affärsman kan vi nog utgå från. Dessvärre finns det också lite potentiellt gubbsnusk inbyggt i storyn (Martin har nyss fyllt 60, Danes är 26) men det hoppas vi att de sköter snyggt.

Trailern bjussar i god ordning (var det Garden State som startade trenden?) på väl vald känslig indiemyspop (första spåret är Consequence från tyska The Notwists lysande album Neon Golden!) och sobert foto av Cronenberg-medarbetaren Peter Suschitzky. Snyggt ljussatt och lagom stiliserad melankoli som påminner om Lost in Translation (det ser till och med ut att vara samma typsnitt). En annan historia som låter banal på papperet men som bekant blev en vacker och ömsint film.

Vi hoppas alltså innerligt att det blir succé när Shopgirl går upp i USA 31 oktober (svensk premiär till våren?). Särskilt som Steve Martins andra projekt mest av allt skapar olust. Remaken på Pink Panther (varför?) var färdiginspelad redan för ett år sen men har inte USA-premiär förrän i februari 2006, vilket aldrig brukar vara ett gott tecken, och den deppiga trailern bjussar bara på recyclad slapstick som får en att längta efter Peter Sellers. Och en titt på IMDb visar att Martins nästa projekt är - familjekomedin Fullt hus 2. Suck...

Land of the dead

I Land of the Dead - Romeros första zombiefilm sedan deprimerande Day of the Dead för tjugo år sen - har de odöda tagit över hela världen och lämnat spökstäder, kaos och elände i sina hasande spår. Filmen utspelar sig i Pittsburgh - ett Pittsburgh så anonymt som det bara kan bli när filmen är inspelad i Toronto - där överklassen förskansat sig i en lyxig skyskrapa som styrs med järnhand av den onde magnaten Dennis Hopper. De som inte har råd att köpa sig en plats i sorglös säkerhet trängs ihop i smutsiga ghetton och hålls i schack med gambling, sprit, droger och horor, alltmedan inhyrda legosoldater åker runt i zombieland och samlar förnödenheter till de rika. Men zombierna har utvecklats från klumpiga slashasar till logiskt resonerande smartisar och snart rör sig horder av motiverade odöda mot staden.

Kanske hade jag peppat alldeles för hårt, men Land of the Dead blev ett antiklimax, beigt istället för blodrött. Det som borde blivit djävulskt otäckt – det ultimata kriget mellan de överlevande människospillrorna och hur många hungriga zombies som helst – blir istället till ganska klumpig samhällskritik à la The Running Man med överklassen gömd i en skyskrapa och pöbeln som jäser på gatorna. Dawn of the Dead var en elegant satir över konsumtionssamhällets grepp över människorna (till och med i döden sökte sig zombierna till sin älskade shopping mall) men i första hand en riktigt läskig, slafsig och spännande skräckfilm. I Land of the Dead har Romero höjt ambitionsnivån och vill säga saker om sakernas tillstånd i USA (det är lätt att se zombierna som terrorister som används av den ekonomiska eliten för att hålla underklassen i styr), han lägger t o m den Bush-doftande repliken ”I will not negotiate with terrorists” i munnen på Hoppers skurk. Ett fint initiativ men det blir yxigt och övertydligt, och vad värre är tar fokus från de hungriga zombierna. När sen andra halvan om filmen handlar om att åka och hämta en bil så tappade jag sugen.

Land of the Dead är en trashig b-film and proud of it, vilket är skönt. Tyvärr gäller det också castingen där idel b-nyllen (med John Leguizamo som enda undantag) kutar runt med bössor i hand. Simon Baker är en urbota trist leading man och hans brännskadade sidekick Robert Joy är nog tänkt som en tragiskt cool figur men han blir oerhört tröttsam i sin allmänt patetiska framtoning efter några sekunder. Asia Argento är råbarkad femme fatale ur formulär 1A, töntigt tuffsexig brottas hon liksom de andra med en dialog som är så ansträngt hårdkokt att den ibland närmar sig kalkongränsen. Det låter jobbigt mycket åttiotals-b-action och Romero borde låtit någon putsa på manuset.

Allt det ovanstående gnället hade varit lätt att överse med (det är ju inte för de känsliga rollgestaltningarna eller mångfasetterade karaktärerna man njutit av de första tre filmerna) om zombierna hade gjort sitt jobb. Men Romero verkar mer sugen på sin tungfotade USA-kritik än på att skrämmas. Uppenbart låg budget gör också att den totala apokalypsstämningen uteblir och man får aldrig den där isande känslan av att zombierna är särskilt många. Det blir lite som en mass-scen i en såpa när man klämmer in fem statister som får myllra framför tv-kameran: det blir fattigt.

Splatterfaktorn är tack och lov fortsatt hög med gott om blodiga lemmar som slits i bitar, men äckelinslagen känns på ett diffust sätt inkvoterade för att hålla intresset uppe mellan de långa och tradiga dialogscenerna. Problemet är också att de mänskliga rollfigurerna är så menlösa att man hejar på zombiearmén, och då är det svårt att uppbåda någon spänning. På slutet hintar Romero – som tydligen blivit lite mjäkig på gamla dar - om en eventuell försoning mellan zombier och människor (kanske ett spår han tänker följa i en eventuell uppföljare?). En fin tanke, men då blir det en annan typ av film. Jag vill ha mina zombies som blint blodtörstiga, oresonliga, lallande, skrämmande mördarmaskiner - inte som bifigurer i en kass actionrulle med Dennis Hopper. (Betyg: 5/10)

Varför floppade The Island?

Såg om The Rock på TV4 häromkvällen. Jerry Bruckheimer/Michael Bays måttlöst underhållande actionrulle från 1996 har allt man kommit att förvänta sig av en film ur Bruckheimer-skolan: kraftigt överspelande skådisar i osannolikt uppskruvade roller, köttiga actionscener med ljudeffekter uppskruvade till 11 på högtalaren, på tok för långa biljakter, ylande 80-talshårdrockgitarrer på ljudspåret, comic relief-inslag som går ut på att en fisförnäm mans dyra bil blir totalhavererad, köttigt våld mot huvudet, bovar vars frånfälle står i direkt proportion till deras grad av ondska (relativt menlös skurk = kniv i halsen, riktigt överdjävlig psykopatskurk = missil i magen, därefter spetsad på påle). Samt ett gäng duktiga skådespelare i biroller: Philip Baker Hall från Magnolia, Conanfavoriten David Morse, Tony Todd från Candyman, John Spencer från West Wing, med många flera.

Det var nog bara de ogenerat sentimentala kärleksscenerna, och en viss mättnad mot slutet (när två brottande soldater rasar genom en glasruta filmad ur grodperspektiv i slo-mo till kvidande elgitarr för tredje gången på en kvart kan man känna sig en smula däst) som gjorde att The Rock inte nådde upp till Michael Bays bästa film Armageddons höjder.

Jag aldrig varit något större Bay-fan (karlen har ju trots allt pekoralet Pearl Harbor på sitt samvete) men det är fascinerande att följa efterspelet till The Islands oväntat klena box office-resultat i USA. Särskilt som offentlig pajkastning är så sällsynt i Hollywood där det brukar vara kutym att bara tiga ihjäl ett misslyckande. The Island gick upp för en dryg månad sedan och är redan en rutten sill på den amerikanska biotoppen - även om den redan dragit in en rejäl slant overseas som jänkarna kallar det (och förlusten kanske inte blir så stor ändå, nu återstår bara sisådär 30 miljoner innan den spelat in pengarna).

Men skadan är redan skedd, Bays obrutna svit på fem dundersuccéer på raken är obönhörligt bruten, pressen har gottat sig åt Bays tunga fall och fingerpekandet har varit igång ett tag. Producentparet Laurie MacDonald/Walter F. Parkes har anklagat Scarlett Johansson och Ewan McGregor för att inte ha tillräckligt mycket star quality (något som kanske borde föresvävat dem redan vid castingen?), Johansson har slagit tillbaka och kallat producentparet för inkompetenta puckon, Bay har skyllt på DreamWorks för bristande marknadsföring. Variety spär på med att beskriva en framstressad produktion, filmkopior som inte nått ut till pressen i tid, och svårigheten i att sälja en film som både är action och science fiction, där DreamWorks inte kunnat besluta sig om vilket ben de skulle stå på (men är publiken verkligen så pantad att det inte går?).

Pajkastningen är alltså i full gång och min favoritsajt FameTracker (som görs av nördiga och roliga människor med otäckt bra koll) erbjuder påpassligt 24 nya anledningar till varför det gick åt helvete. Och i The Onion får Michael Bay själv prata av sig om hur jobbigt det är när en fransk dokumentär om pingviner - March of the Penguins som gick upp i juni till lysande kritik i USA - kan gå bättre än en klassisk sommar-blockbuster som The Island: "For Christ's sake, there was not a single crane shot in the whole movie!"

The Island har svensk premiär på fredag.

Mammas nya kille

Var det Andres Lokko som en gång sa att humor inte ska produceras utanför Stockholm? Det är såklart trams men ibland kan man få för sig att han hade rätt: tänk Hipp Hipp, Peter Flack, Lasse Eriksson, Galenskaparna, Stefan & Krister, Janne Bylund... vi slutar där, innan det blir riktigt obehagligt. Roligast i Norrland är i vart fall humorgruppen Klungan från Umeå, som under våren gjorde en gudabenådad turné med Riksteatern under namnet Stämning (med David Sandström som musikalisk pausmusik). Jag såg finalföreställningen på Berns - fantastiskt begåvat och sinnessjukt roligt.

Klungan har gjort radio förut och jag har lyckats missa det varje gång (sen Clownen luktar bensin gick i graven har ju rubriken "P3 humor" närmast varit en garant för skapligt usla menlösheter så man har inte direkt ställt klockan) men snart kommer en ny chans. Nu på lördag 27 augusti startar Mammas nya kille, en nyskriven humorserie som ska försöka "bryta ner mansrollen i sina olika absurda och tragikomiska beståndsdelar" vilket låter lovande. Fortsätter sen under hela hösten, lördagar 16-18.

I andras ögon

SVT:s långfilmsavdelning fortsätter att om inte slå världen med häpnad så åtminstone bjussa på ett genomtänkt, varierat och hyfsat spännande utbud som står skyhögt över de kommersiella kanalernas fumliga tryck på random-knappen. (Dock ska fyran ha en eloge för den Zucker-Abrahams-Zucker-serie de smugit in på fredag- och lördagkvällar i sommar, först Nakna pistolen-trilogin och häromdagen Hot Shots! som tyvärr var ojämnare än jag mindes den, ser fram emot Hot Shots: Part Deux som kommer på lördag.) Ikväll inleds en serie med kvinnliga franska regissörer - sex filmer, en om dan hela veckan - och eftersom jag slarvat med Cinemateket-visningarna de senaste åren har jag bara sett en av dem men håller resten bara en gnutta av samma klass som kvällens film blir det högintressant.

Det är nämligen Agnes Jaouis I andras ögon som kickar igång, en av 2000-talets hittills bästa filmer. Ett anspråkslöst litet drama om en grupp människor vars liv berör varandra, om att passa in, om att hitta lyckan, om att våga ändra sig. Dialogen är sparsmakad och kryddad med en helt oemotståndlig och torr humor och hela ensemblen är fantastisk, i synnerhet Jean-Pierre Bacri som spelar en inbunden företagsledare som blir vettlöst förälskad i en skådespelerska och på ett rörande klantigt sätt försöker komma in i hennes krets av bohemiska, snabbsnackande, pseudointellektuella teaterkompisar.

Jaoui/Bacri, som är gifta med varandra, är ett dream team inom fransk film. De följde upp I andras ögon med Se mig häromåret, också en fullträff, och man kan fråga sig om de har några jämlikar - de skriver manus tillsammans, de castar sig själva i de saftigaste rollerna och spelar brallorna av resten, och Jaoui regisserar med säker hand. Dessutom påminner Bacri inte så lite om Johan Rabaeus, han utstrålar samma kalla intelligens och är en lika mäktig skådis. Här hemma finns ingen i samma viktklass (Colin och Helena, Hobert och Endre? Tjena?) och det vete tusan om Hollywood kan bjuda på några utmanare – det är som om Nora Ephron och Whit Stillman kilade stadigt, var på toppen av sina respektive förmågor och dunkade ut en gudabenådad film vartannat år.

I andra ögon blev nästan ihjälkramad av kritikerna när den kom, Oscarnominerades för bästa utländska och är faktiskt värd alla överord. SVT ikväll 22:30.

Liftarens guide till galaxen

Nån sa att det enda som är mer studentikost än Liftarens guide till galaxen-böckerna är en teknolog med rosa overall och hästsvans som säljer Blandaren, och det stämmer kanske. När jag gick i gymnasiet och var en neurotisk, blyg och småfet enstöring (ljusår från den jag är nu… host…) plöjde jag alla fem delarna i Douglas Adams knasiga SF-svit, och älskade varenda minut.

Men det var då. På samma sätt som man kan fundera på hur det hade varit att som elvaåring beamas över till en av dagens biosalonger och rafflas av mäktiga CGI-monster och jordens undergång i bamsig THX istället för att bli upphetsad över att Sean Connery hade ett tufft armbandsur - med laser! - i en film som gjordes tjugo år tidigare, så hade det varit kul att se Liftarens guide när jag diggade böckerna som bäst – det hade säkert varit skrattfest.

Därmed inte sagt att jag inte njöt i biostolen. Regissören Garth Jennings - hittills mest känd för påhittiga videos åt Pulp, Blur och REM - och hans mannar har översatt Adams idéer på ett effektivt sätt, i en film som känns tryggt brittisk trots amerikanska pengar och skådespelare. Mycket tack vare Stephen Frys überbrittiska berättarröst, som pedagogiskt och inte så lite förnumstigt guidar oss genom Adams universum. Utan Fry hade det blivit svårt att hänga med i svängarna, för det är många sidor bok och ett fantastiskt myller av namn, detaljer, sidospår och infall som ska pressas in på 109 minuter. Vilket gör att filmen känns en smula stressig - det kanske hade varit idé att mörda några älsklingar, men Adams (vars originalmanus filmen till stor del bygger på) ville såklart få med så mycket av det goda som möjligt.

Men det ser bra ut, med en pigg lyster som passar den ystra tonen i böckerna. Specialeffekterna är kärleksfulla, och med dagens mått relativt befriade från CGI - de byråkratiska Vogonerna (skapade av salig Jim Henson's Creature Shop) är tacknämligt byggda i gummi och en av filmens höjdpunkter. Och Martin Freeman är perfekt yrvaken och sarkastisk i huvudrollen.

Liftarens guide har varit i development hell i över tjugo år, och även om det hade varit mäkta spännande att se vad Spike Jonze eller James Cameron - som båda varit med i matchen men hoppat av - hade gjort av böckerna tycker jag det blev en lyckad filmatisering. Problemet är bara att jag numera har lite svårt för den här sortens akademiska och intellektuella tokhumor som förr var mig så kär. Bakom oss i salongen satt ett par brittiska damer och skrattade extremt förnöjt åt i stort sett allt som hände (det var nästan så att de i sann Rocky Horror-anda kunde varje replik utantill) och jag ville gärna vara med i den klubben men det gick inte att pressa fram mer än ett förnöjt småleende. Som dock satt som klistrat under hela filmen. Inte fy skam det heller. (Betyg: 6/10)