The long hard road to hell

"Aaaawww.... Mike?"

Så sa Dan Aykroyd, med huvudet lite gulligt på sned, i sluthampen på en av de märkligaste popvideos som gjorts. Nu när musikvalet på MTV står mellan Jamba 1, Jamba 2 och Jamba 3 är det lätt att istället fastna på VH1, som fortfarande kör flitigt med musikvideos - dock med nackdelen att de gått ner sig nästan fullständigt i en ibland pigg, ofta bara lat åttiotalsnostalgi. Det var på VH1 som jag häromdan råkade se videon i fråga, för första gången på säkert tio år - jag pratar förstås om "Liberian Girl" med Michael Jackson.

"Liberian Girl" är en av Jacksons svagaste singlar och kanske var han medveten om det när han bestämde sig för att skita i att berätta en historia eller ens mima framför kameran utan istället göra något mer oväntat: han lät helt enkelt alla sina kändiskompisar paradera framför kameran. Den lösa handlingen i videon är att Michael bjudit in sina vänner under förespeglingen att de ska spela in en video - men var är huvudpersonen själv? Kändisarna får fördriva tiden bäst det går ("Weird Al" Yankovich spelar dragspel, Quincy Jones lajar med Bubbles, Lou Diamond Philips hänger med Billy Dee Williams) ända tills ett förväntansfullt surr sprider sig i studion och Michael glider ner medelst kamerakran, med ett flin av barnslig lycka på läpparna, och fnittrar "Alright everybody, that's a wrap!" Ridå. Michael hade regisserat alla - i smyg! Sicket bus...

Jag vill minnas att videon (regisserad av en James Yukich) blev omtalad och kändes spännande när den kom 1988 - så många kända figurer passerade revy att man bara var tvungen att titta (låten förbleknade till ljudtapet i bakgrunden). Även om den avspända stämningen och nojset mellan celebriteterna redan då kändes ytterst välregisserat. Och misstanken förstås fanns att kändisarna filmats i omgångar och partystämningen uppstod i klipprummet. Men mäktigt var det.

Nästan 20 år efteråt är videon fascinerande, men på helt andra sätt. Många från den tidens a-lista är rent komiskt passé idag (Steve Guttenberg, Corey Feldman, Brigitte Nielsen!), andra sitter kvar på den absoluta toppen (Spielberg, Travolta), men man får en bild av hur stor Michael var under åttitoalets slut, strax innan syrgastälten, operationerna och den långa vägen neråt. För när man ser "Liberian Girl" år 2005 känns den mest av allt sorglig - frågan man grunnar på varenda sekund av videon är förstås hur många av hans kompisar som skulle tackat ja om frågan kommit idag?

En mysig timme med Martin Freeman

Martin Freeman - mest känd som hunsade Tim i The Office och nu filmstjärna i kommande The Hitchhiker's Guide to the Galaxy (svensk premiär 27 juli!) - verkar vara en sympatisk kille. Och nu är det officiellt: han har bra musiksmak också. BBC2 har låtit honom spela sina favoritlåtar i en timme, och Freeman visar sig vara en soul man. Programmet sändes tidigare ikväll och ligger ute en vecka från och med nu. Lyssna här! (Om du inte orkar finns det en låtlista.)

Natalia vs Uje

Natalia Kazmierska fyrar av en bredsida mot Uje Brandelius i Expressen. Hon har hittat ett fett scoop: Doktor Kosmos är fejk!

"De sitter och gör radikalrock i lägenheter fulla med retrodesign som kostar multum att ropa in på auktion. [---] Jag spyr på Doktor Kosmos och deras punknobless. Och det är inte klokt att man kan göra sån här popmusik utan att folk åtminstone börjar knorra lite i gallan. Men Doktor Kosmos nya skiva har bara fått fina recensioner i tidningarna. Musiktyckarna har kört slasksocialistiska analyser om snärtig och tänkvärd ”organisk-neurotiska vuxenpop.” Noll snack om diktaturkitschen. [---] Kanske för att Uje har nuppat med media och lustläst Bourdieu och jobbat både på statsradion, televisionen, kulturinstitutionerna och vänsterblaskorna."

Men för satan - varken Uje eller Doktor Kosmos har ju nånsin gjort någon hemlighet av att de är välutbildad medelklass. Och att det är helt okej att kalla sig socialist fast man har bostadsrätt på söder. Smaka på den lysande texten till Doktor Vänster (från 1999), läs Doktor Kosmos nypiffade hemsida under avd Seriöst, lyssna på skivorna.

Dyngan rinner i takt

Är Be Cool 2000-talets sämsta film? Jan Gradvall tycker det i DI och jag är böjd att hålla med efter att ha plågat i mig skiten i två timmar (varför?). Be Cool är uppföljaren till Get Shorty, löst baserad på Elmore Leonards roman, men där Barry Sonnenfelds Get Shorty var naturligt cool är Be Cool så desperat angelägen om att vara cool att den skiter på sig. Utan att det kommer nåt.



Chili Palmer i John Travoltas gestalt är tillbaka och ger sig nu in i musikbranschen tillsammans med skivbolagsdirektrisen Uma Thurman och kommer på kant med allehanda players, spelade av Harvey Keitel, Cedric the Entertainer, Vince Vaughn, The Rock med flera. Alla skådisar är övertygade om att de gör en riktigt ball film, ingen av dem gör några ansatser att berätta en historia - det känns lika outhärdligt självbespeglande som i Ocean's Twelve. Det finns ingen meningsfull scen i filmen, allt som händer i Be Cool refererar till någon annan - bättre - scen i någon annan film. Inte minst den helt och hållet poänglösa dansscenen med Travolta och Thurman - tio år efter Pulp Fiction. Jaha? Och sen? Ingenting. De ser inte ens ut att ha kul. Be Cool är regisserad av F. Gary Gray (remaken på The Italian Job), knappast den vassaste kniven i besticklådan, en bruksregissör som säkert var så nöjd med att få hänga med de stora katterna att han lät dem egorunka fritt framför kameran.

Dessutom lyckas man få med två av de uslaste banden i modern tid: Black Eyed Peas och Aerosmith. Steven Tyler, som mer än något annat ser ut som en sönderlyft Bel Air-kärring, får spela sig själv. Varifrån kommer uppfattningen att Aerosmith är ett coolt band? Ett gäng nerknarkade 60-åringar med power ballads som får Lasse Stefanz att kännas farliga? Jesus! (Betyg: 1/10)

Killzone 2: för bra för att vara sant?

Killzone, av de nederländska utvecklarna Guerilla Games, var ett av de mest tokhajpade spelen till Playstation 2 förra året. Skärmbilder lovade svinsnygg och smutsigt dystopisk krigsaction - när spelet väl kom var det helt okej men inte riktigt den fest man hoppats på. Häromdagen släpptes en trailer till uppföljaren Killzone 2 (till PlayStation 3) under E3-mässan i L.A. och det ser helt makalöst ut ("my eyes just had an orgasm" löd en träffande kommentar på forumet Evil Avatar). En landstigning medelst svävare ner i krigssmeten med grafik man hittills bara haft våta drömmar om, kaotisk närvarokänsla som får mästerverk som Call of Duty och Half-Life 2 att krypa undan i skam - många krigsspel har med varierande framgång försökt efterlikna landstigningen från Rädda menige Ryan, Killzone 2 lyckas till max. MEN det ser för jävla bra ut och ryktena går heta om detta är på riktigt eller inte: äkta gameplay eller en helt och hållet förrenderad film? Om det senare är fallet är det en skamlös pr-kupp, om det verkligen är på riktigt väntar himmelriket när spelet släpps, preliminärt sent i år. Sonys representant påstår att allt är hunky dory men frågan är om de är att lita på. Titta på trailern här!

Star Wars Episod III: Revenge of the Sith

Just hemkommen från premiärkvällen och en känsla av djupt välbefinnande omsluter min lekamen som en trygg och varm snuttefilt. Förhandsrapporterna stämde: efter två barnfilmer har Lucas äntligen tagit sig i kragen och levererar den resolut mörkaste och grymmaste delen i Star Wars-sagan. Så hardcore är filmen att man nästan tycker lite synd om de av originaltrilogin oförstörda kids som tagit Jar Jars tokroliga snubbel till sina späda små barmar och nu kommer att få onda mardrömmar efter de myckna våldsamheterna (en tonårsbrud i raden bakom började faktiskt snyfta efter en särdeles stark scen). Desto större blir festen för oss stackars sjuttiotalister som äntligen får upprättelse efter den tröstlösa ökenvandring som var del I och II. Och Lucas stiger återigen i vår aktning: med facit på hand förstår man att han var så kallsinnig trots den flod av dynga som drabbade honom post Jar Jar.

Revenge of the Sith sparkar igång med en snorsnygg åkning längs en star destroyer (eller nåt, ett skitstort skepp var det iaf, är inte tillräckligt dorkig för att ha grepp om terminologin) och kastar oss rätt in i en mäktig rymdstrid - och efter det slaknar det bara fläckvis i tempo. Ettan och tvåan drogs ner av oändligt snackiga möten i jedirådet, snustorra utläggningar om frakttullar och pinsamt känslopjunk mellan Anakin och Padme - här visslar 140 minuter förbi utan att man nånsin tappar sugen. Problemen finns kvar, skådespelarna kämpar fortfarande med likstel dialog och Lucas är som vanligt kriminellt ointresserad av personregi, men det spelar mindre roll när storyn för första gången sedan originalfilmerna faktiskt engagerar. Vilket är en bedrift: trots att vi ju i stora drag vet hur det går blir det ändå ruggigt spännande. Jag brydde mig om karaktärerna och fick faktiskt något i ögat vid två sorgliga tillfällen – tidigare har man mest bölat av ångesten inför Jar Jars eskapader men här snackar vi äkta känslor och det lär vara första gången sen Luke och Leia kramades i slutet av Jedins återkomst.

Revenge of the Sith är föga förvånande en teknisk triumf med enorma scenerier (hela filmen är inspelad i studio) som för första gången sen ni vet vad imponerar snarare än irriterar, även om Lucas för länge sen uppfyllt kvoten av droider som säger ”uh-oh!” med metallisk röst innan de får huvudet kapat av ett lasersvärd. Och till oerhörd lycka närmar man sig den skitiga, trasig, buckliga looken i originalfilmerna – där ettan och tvåan kändes som kliniska stilleben intill döden ILM-rensade på allt som störde Lucas analretentiva detaljfixering är det här smutsigt, rökigt och bullrigt på ett befriande skönt sätt.

Mot slutet av trean, efter en tragisk och våldsam berättelse om rädsla, dubbelspel, svek och krig, knyter Lucas obesvärat ihop säcken och bryggan till ursprungstrilogin ligger stadigt. Efter det missfoster som var Episod I och halvarslade Episod II känns det ofantligt skönt att få ett avslut av den här kalibern och jag tycker att vi här och nu ger Lucas amnesti för sina tidigare synder. Revenge of the Sith är en fest för ögat och en mer än värdig final på sagan.

Nu är Lucas en fri man och säger i Cannes att han vill ägna sig åt "mer experimentella filmer som utvecklar det icke-linjära berättandet". Vi håller en tumme att han inte snärjer in sig i spinoffprodukter utan verkligen startar något nytt - det kan bli riktigt spännande. (Betyg: 8/10)

Star Wars-pepp #1: Fanboys

Nu är det bara några futtiga dagar kvar tills premiären på Revenge of the Sith och peppen är gigantisk. Den brittiska filmtidningen Empire, vars två husgudar är de två skäggen Spielberg och Lucas, har haft den goda idén att föra samman tre av de mest Star Wars-dyrkande regissörerna till ett rundabordssamtal inför den stora dagen. Clerks och Chasing Amy-regissören Kevin Smith plus radarparet Edgar Wright och Simon Pegg - männen bakom Shaun of the Dead och flitigt Star Wars-refererande sitcomen Spaced - får nörda loss riktigt ordentligt och det är förstås väldigt underhållande.

Läs utskriften från hela sittningen här:
http://www.empireonline.co.uk/starwars/transcript.asp

Star Wars-pepp #2: From the Vaults

Vi skriver maj 2003 och tre år hade gått sen Lucas släppte The Phantom Menace och på dryga två nästan outhärdliga timmar alienerade sig från en hel generation av fans. Skulle del två spä på förnedringen, eller rentav erbjuda en gnutta lindring i smärtan? Vi friskar upp minnet inför Revenge of the Sith med Conans recension av Attack of the Clones...

När The Phantom Menace hade premiär för tre år sedan var det som att få ett slag i ansiktet: inte en fetsmäll utan mer en slapp och opersonlig örfil med svettig och ängslig handflata. George Lucas hade vänt alla oss som växt upp med originaltrilogin ryggen och gjort världens dyraste barnfilm. En styltig historia om frakttullar som drunknade i ett myller av dataanimerade missfoster, med den outhärdlige Jar Jar Binks som det slutgiltiga hånet. Mottagandet från fansen blev inte nådigt och frågan inför Attack of the Clones var om Lucas tagit åt sig kritiken eller inte? Det var med riktigt lågt ställda förväntningar som Conan bänkade sig på premiärdagen. Och se på fan - trots att Attack of the Clones brister på många plan är det överraskande nog en bitvis riktigt lyckad film.

Men problemen kvarstår. Som vanligt är Lucas inte särskilt intresserad av människorna i filmen, utan sitter mycket hellre på ILM och pillar med sina älskade dataanimationer. Vilket får till följd att det brister rejält i regi - vanligtvis lysande skådespelare som Samuel L. Jackson och Christopher Lee kämpar i motvind med sina fyrkantiga repliker och ser märkbart beklämda ut, förlorade i ett regilöst bluescreen-land. Och precis som i förra filmen är de allra flesta miljöerna skapade i en dator, vilket ger alltihop en klinisk och besvärande artificiell lyster - trots myriader av rymdskepp i bakgrunden blir det märkligt livlöst. Det är förstås snyggt, men i de scener där skådespelarna sitter bland kulisser i en studio drar man en suck av lättnad.

Lucas har också problem med ett manus som skiftar mellan snygga actionavsnitt och ändlösa dialogscener på ett enerverande sätt. Särskilt saggigt blir filmens mittparti, då unge Annakin och Padme till slut blir förälskade. Här är både spel, dialog och bildberättande på finaste såpanivå och man blir tydligt påmind att karaktärsfördjupning inte är Lucas starka sida.
Detta är ju filmen då Annakin Skywalker står i centrum och därför framstår valet av Hayden Christensen som närmast obegripligt. Hayden är årets Ben Affleck-stipendiat för Bästa överspel - grabben är usel! Han får några tillfällen att uttrycka sin dragning till det mörka i Kraften men ser mest svårmodig ut. Och i en central scen glömmer han sin Jedi-träning och ger efter för hat och sorg och där har Christensen kanske något på spåren - men då fegar Lucas ur (kanske för att inte riskera att höja åldersgränsen?) och tonar bort scenen, som vi sen får återberättad i repliker istället. Snopet.

En annan märklig detalj är att Lucas som inspirerat så många nu själv helt ogenerat lånat idéer från andra filmer: en svävarjakt från Det femte elementet, en gladiatorkamp från Gladiator, ett flyganfall från Pearl Harbour. Hela Star Wars-konceptet är väl i och för sig lånat från Sagan om ringen, men här är stölderna så uppenbart tydliga.

Trots allt detta är Attack of the Clones en fungerande film och det är skönt att se att Lucas faktiskt skärpt sig och återfått lite av sin forna glans. Det gör fortfarande ont att tänka på den ursprungliga trilogin, så man gör bäst i att jämföra med det förra debaclet och då är Klonerna ett stort steg framåt. Jar Jar har tack och lov förpassats ut i marginalen, Ewan McGregor gör bra ifrån sig som Obi Wan Kenobi, actionscenerna är bedårande, och den välorkestrerade finalen är inte bara tekniskt fulländad utan faktiskt en smula spännande. Och som klimax får man se Yoda fäktas, vilket gav upphov till lyckliga applåder hos premiärpubliken. Och just då smög sig en gnutta av känslan från de riktiga Stjärnornas krig-filmerna in i Conans bultande hjärta. I denna tid av mörker räcker det långt.
(Betyg: 6/10)

Ridley Scott, Susanne Bier och John Locke

Pust pes. Det var ett bra tag sen vi hördes, har konsumerat för många halvkassa filmer på sistone för att orka annat än se på tv. Och då i synnerhet LOST som växer och växer och just nu känns som det roligaste som hänt på mången god dag (benhård konkurrens från HBO till trots). Upplägget med ett gäng människor strandsatta på en begränsad yta ställer höga krav på manus som är, eh, vattentätt – persongalleriet är med några få undantag (den astriste arkitekten Michael tex) spännande och alla bär på saftiga backstories som rullar fram i maklig takt, strategiskt utportionerade i dramaturgin för att maximera måste se nästa avsnitt-potentialen. Och i dessa dagar av postmoderna och stilrena tv-dramer som Six Feet Under, Sopranos et al är det oerhört trivsamt med en serie som uppvärderar cliffhangern som berättargrepp – som ingen annan serie pytsar Lost ut klipphängare av guds nåde och varje avsnitt slutar i raffel och en jobbig väntan på nästa veckas episod.



Nu har jag tjuvtittat lite och är framme vid episod 21 som är den senaste som visats i USA – TV4 ligger ovanligt nog i hasorna på ABC, blott några månader efter visningarna i USA, där säsongsavslutningen i form av ett dubbelavsnitt (23+24) hägrar om några veckor (det viskas också om en andra säsong). Jag kan lova att en härlig tv-fest väntar er som följer serien. Avsnitt 17 slutar med en osannolikt skicklig cliffhanger, i episod 18 får man veta vad som hände comic relief-brumbjörnen Hurley innan han störtade, det blir mer av zen-lugne renässansmannen Locke (birollsfavoriten Terry O'Quinn i sitt livs roll) och i avsnitt 20 så dör... näh, inga spoilers.

Men allt är icke tv. Några filmer har det blivit: vi börjar på den absoluta toppen och jobbar oss neråt… Att danskarna gör coola mästerverk på löpande band medan vi tråksvenskar dränks av medelålderskrisare som Hobert och Pollak och halvdana ungdomsfilmer är en tröttsam klyscha men tyvärr känns den alltför ofta sann. Som nu när Susanne Biers BRÖDER sopar banan med ALLT som visas just nu, det vågar jag påstå. Ulrich Thomsen och Nikolai Lie Kaas spelar två bröder, Thomsen är den duktige storebrodern, yrkessoldat som skickas till Afghanistan, Kaas är slarvern som just släppts ur finkan. Motsättningar finns dem emellan men också en djup och stark kärlek. Thomsens helikopter skjuts ner och han tillfångatas, Kaas kommer in för att hjälpa familjen, Thomsen utsätts för något fasansfullt och mer ska inte avslöjas än att ett extremt välspelat drama utvecklar sig. Bier kryssar med samma säkra hand mellan danskt fredagsmys i villasoffan och och brutala övergrepp i krigssmutsen. Skådespelarna briljerar, från det allra mest vardagliga till bråddjupa och våldsamma uppgörelser. Imponerar gör också Connie Nielsen, ex-fotomodell som åkte till Hollywood och varit bra (men mest snygg) i Gladiator och One Hour Photo – här visar hon att hon också spelar brallerna av de flesta.



Bier har gjort mycket, från dogma i Älskar dig för evigt, i min bok ett smärre mästerverk, till medioker rom-kom i form av Den eneste ene som blev dundersuccé i Danmark och hennes största hit. Och nu den känsloexplosion som är Bröder. Makalöst imponerande och kanske årets allra bästa film redan nu – skynda skynda innan den plockas ned från repertoaren. Eller vänta til dvd-släppet, det kommer att vara lika vackert på den lilla rutan. (Betyg: 9/10)

Att Ridley Scotts nya epos KINGDOM OF HEAVEN inte är någon ny Gladiator har många redan påpekat så jag behöver inte upprepa det, men jag känner mig rätt nöjd ändå. Det är – förstås – fruktansvärt snyggt, Scott har återigen jobbat med John Mathiesen (hanses vapendragare sen Gladiator) vilket betyder blåtonade ängar och sakta nedfallande små löv, episka bilder och monumentala krigssscener. Den befarade muslim-bashingen uteblir lyckligtvis och filmen känns snarare modern i sin vilja att vara lagom neutral – krigshetsarna finns på båda sidor, inte minst bland kyrkans män (där förresten en skäggig Ulrich Thomsen dyker upp igen) där hyckleriet frodas. Det största problemet är väl att Kingdom of Heaven inte berör på samma sätt som Gladiator ändå gjorde. Ett skäl kan vara Orlando Bloom, som visserligen utvecklas från deppig smed till briljant krigsstrateg på några månader, men saknar den gravitas som krävs för att bära filmen. Dock, om suget efter episk och maxad underhållning blir blir för stort är det idé att bänka sig. Stridsccenerna är obligatorisk storslagna och belägringen av Jerusalem slår Minas Thirith-secenerna från De två tornen på fingrarna, komplett med ett moralhöjande tal av Orlando (filmens enda snudd på töntiga inslag). (Betyg: 6/10)

Vidare till THE JACKET, en egendomlig film med premiär nu på fredag 13 maj. Det är John Maybury, tidigare mest känd som medarbetare till Derek Jarman och regissör till Francis Bacon-biografin Love is the Devil, som tagit steget till Hollywood. Adrien Brody är soldat under Gulfkriget, blir skjuten av en pojke i Irak, vaknar på ett militärsjukhus, skickas hem, driver runt ett år, plockas upp av en pyskopat, blir oskyldigt anklagad för polismord, inspärrad på mentalsjukhus och sen utsatt för bizarr isoleringsterapi av en sinister överläkare spelad av Kris Kristofferson. Spoilers? Nä, för allt detta äger rum under första kvarten - sen blir det bara konstigare. The Jacket är snygg, torr och fängslande - en skräckis med arthouse-pretentioner. Maybury ransonerar hårt bland ledtrådarna om hur vi ska tolka vad som händer: (alternativ) verklighet eller Brodys drogade hallucinationer? Det är en besynnerlig historia med biroller av Daniel Craig (Road to Perdition) och Jennifer Jason Leigh (som ser ut som om hon klivit över direkt från inspelningen av The Machinist). Och tyvärr också Keira Knightley, troligen så sugen på att bevisa sin (obefintliga) bredd som skådis att hennes alkade och slitna servitris drabbas av svårartat överspel och nästan blir komiskt dålig. Men Adrien Brody, mannen med filmvärldens mäktigaste näsa (nu när Depardieu hamnat utanför radarn), kan som bekant aldrig vara annat än happening. Även om också han krämar på lite för hårt ibland. The Jacket är inte en film att ta till sitt hjärta, men tidresor och alternativa händelseförlopp är i princip alltid underhållande om de administreras rätt och Maybury sköter sina kort tillräckligt väl. (Betyg: 6/10)