Batman Begins

"Donite's foregast: a frrrRRREEEEeeze is kaming!!"

Det har begripligt nog gått åtta år sedan Joel Schumachers Batman & Robin, den senaste filmen om Läderlappen, såg dagens ljus och Mr Freeze - en silversprayad Schwarzenegger med en jätteslang i näven - hamrade in vad som kändes som sista spiken i bat-kistan. (Fler mysiga soundbites: ”Chill!” ”Cool party!” ”Tonight, hell freezes over!”etc ad infinitum, ni som sett den minns och ryser.) Jag har inte sett om eländet sen det begav sig – när filmen kom var viljan att den skulle funka så stark man förlät en hel del. Men herregud, betänk fakta: Chris O’Donnell (jämte Ben Affleck årtusendets sämsta skådis) som Robin, Alicia Silverstone som Batgirl - två menlösa bifigurer som bara luktar ängsligt målgruppstänk. Uma Thurman som Poison Ivy (sannolikt det sämsta hon gjort). Bröstvårtor på batdräkten. Och filmaffischen, där Arnold tronar överst och Batman/Clooney är relegerad till att kika fram från sidolinjen. Burr...

Att välja en gammal queen som Joel Schumacher – med ett ojämnt cv som innehåller både hyfsade thrillers som Flatliners och Falling Down och dumma stolpskott som 8MM och Phone Booth - är verkligen att be om att det ska bli campigt, grällt och distanserat. Batman & Robin låg farligt nära den frejdigt töntiga 60-talsversionen och idag känns det som om man hellre skulle begå självmord än att se om den.

Batman-franchiset fick alltså en nyttig vilopaus innan Memento-regissören Christopher Nolan tog sig an uppgiften, och det gör han galant. Bort med allt som ens andas en gnutta kitsch, in med en ordentlig backstory, biffiga actionscener, skådespelare som tar sina roller på allvar, långa resonemang om skräck, nojor och dåligt självförtroende, och hur rädsla både kan övervinnas och användas i det godas tjänst. Batman Begins är den första allvarliga, lätt djuplodande (om än inte humorbefriade) filmen i serien och det var precis rätt medicin.

Borta är genreblinkningarna, borta är Schumachers färgglada kitsch och Tim Burtons expressionistiska sagostämning. Nolans Gotham City – ett regnigt, skitigt, känslokallt helveteshål - ser mest av allt ut som om den är hämtad från Blade Runner, vilket förstås är ett suveränt betyg. Nolan och hans manusförfattare David S. Goyer lägger sten på sten i hur Bruce Wayne klev in i trikåerna, på ett sätt som känns både realistiskt och småspännande – pusselbitarna faller för första gången snyggt på plats.

Skådespelarna känns väl valda, Christian Bale är självskriven i huvudrollen, med den extra bonusen att han ser ut exakt som i American Psycho i några playboyscener, vilket blir lite oavsiktligt otäckt. Engelsmannen Nolan har dessutom haft den goda smaken att flitigt casta sina landsmän: sju av de tio ledande rollerna är britter.

Den enda som inte känns särskilt kul är Liam Neeson, men när kändes han som annat än en stiff Liam Neeson senast? Det finns fler minustecken: flera av actionscenerna är stökigt klippta och osammanhängande, och storskurkens plan för herravälde medelst avancerad förstörelseplan kändes som hämtad ur en gammal Bond-film (dock med en aktuell terrorismvinkel att läsa in om man vill). Men vi det laget hade Nolan redan tryckt på alla de rätta knapparna och filmen var i hamn.

Jag går gärna med på att helt förtränga de första fyra Batman-filmerna (utom förstås Batman Returns som ju ändå är en av Tim Burtons coolaste filmer och en konstnärlig triumf - ny special edition-dvd kommer förresten i oktober) och tänka att det här är starten på något fint. Batman Begins har snart passerat 200 miljoner-strecket och en sequel är lika säker som amen i kyrkan. Kommer Goyer och Nolan ombord igen så väntar vi med spänning på nästa kapitel. (Betyg: 8/10)

Extras

Förra veckan var det premiär på BBC för Extras, Ricky Gervais och Stephen Merchants hårt hypade uppföljare till The Office. Jag har sett första avsnittet och det känns riktigt gött. Gervais spelar Andy Millman, statist på filminspelningar. Eller som han själv uttrycker det: ”Actor. Mainly concentrating on background work but working on getting a speaking part.” Millman är en mer lågmäld figur än David Brent men de delar många drag: hisnande brist på empati, groteskt överdriven självbild och en faiblesse för katastrofala vitsar och smygrasistiska kommentarer vid helt fel tillfällen. Millman är inte heller lika dominerande som Brent, här är han ofta sidekick till spåniga statistkollegan Maggie (spelad av en Ashley Jensen som mest gjort brittisk tv) som är lika självupptagen som Millman men helt saknar sociala spärrar. Ett rätt sorgligt par som förlorar sig i pinsamma situationer så jobbiga att man stressat hukar sig bakom en kudde av sekundärskam - precis som The Office när det var som bäst/värst, med andra ord.
Statistparet drar från inspelning till inspelning och det är en smart premiss eftersom Gervais/Merchant kan placera dem i rätt många olika sammanhang, och som bonus klämma in riktiga filmstjärnor som får spela sig själva (vilket de ivrigt stod på kö för att få göra enligt de många förhandsrapporterna). I första avsnittet är det Ben Stiller som ska regissera ett starkt, verklighetsbaserat drama från Balkankriget, och han spelar sig själv som ett egofixerat och vidrigt praktarsle som får barnsliga små utbrott och rabblar boxofficeresultat för Meet the Fockers inför ett gapande team när han blir trängd. Ljuvligt.

Sex delar ska det bli i första omgången och nu väntar vi bara på att SVT kommer till skott och köper in serien.

Steget efter

Svensk polisfilm. Smaka på orden. Smakar det mums? Efter ca 200 Beck-filmer vet man vad som bjudes. Gråa kulisser, långa dialogscener bakom trista skrivbord. En Volvo som kör av vägen. Stuntmannen Kimmo Rajala i eftertexterna. Trötta gubbar i skrynkliga trenchcoats. En yxig actionscen. Micke Persbrandt. Undantag finns förstås: Anders Nilsson började lovande med tuffa Noll tolerans men ville sedan ta ett helhetsgrepp över den samlade kriminaliteten i Baltikum och spårade ur totalt i superpretentiösa och mördande tråkiga Den tredje vågen. Och så förstås salig Bo Widerberg och Mannen på taket som står som en ensam och ståtlig monolit i genren: tajt, rafflande, välspelad, actionpackad och med socialt patos. Men trettio långa år gammal.

Genren skriker alltså efter nytändning, och just då knackar det på dörren. Är det Döden? Ja, nästan. Säg hej till Rolf Lassgård, en tjock farbror som en gång blev vald till Sveriges sexigaste man. Lassgård spelar - för sjunde gången - Kurt Wallander, en tjock och trött skånsk polis, och Steget efter är den andra av 83 Wallander-filmer som ska klämmas ut på bio, dvd, tv och podradio under de kommande tjugo åren med hjälp av pengar från Danmark och Tyskland (där det enligt uppgift råder "Wallanderfeber"). Vissa dagar är det Krister Henriksson som spelar Wallander, ikväll är det Rolf Lassgård.

Steget efter börjar riktigt lovande. Tre uppbrända lik hittas i en skogsdunge och Rolf Lassgård är på plats. Han vankar långsamt runt och tar in den makabra synen och snart inser man att det inte ser lika torftigt ut som det brukar göra. Det ser dyrt ut och den danske fotografen Eric Kress vet hur en slipsten - och framförallt ett skärpereglage - ska dras. I alla bilder står/sitter två personer, en i förgrunden och en i bakgrunden, och skärpan glider långsamt över från den ena till den andra. Man nickar gillande men när det upprepas om och om igen i scen efter helvetiskt utdragen scen tar formen ut innehållet med ren utmattningstaktik. Bildkompositioner som i början känns raffinerade blir efterhand ruggigt enahanda och man riktigt längtar efter att se Peter Haber muttra framför en svajande kontorskuliss, så kåt är Kress på att visa vad han kan. Ofattbart nog fotade han Riget I och II åt von Trier, trots det vore ett års yrkesförbud och tvångsstudier av Tarkovskij på sin plats för att få honom på rätt köl igen (vi håller en tumme att han inte sabbar också Bang Bang Orangutang, Simon Stahos uppföljare till Dag och natt som kommer i höst).

Kress ständigt arbetande kamera vilar i nio bilder av tio på ett köttigt och uttryckslöst anlete - det är Rolf Lassgård, och han spelar en Wallander som talar och rör sig som om han just svalt en balja med Valium. Lassgård är så letargisk att han nästan framstår som lätt efterbliven, och i början trodde jag på fullt allvar att man pitchat ner hans röst får att få den ännu sävligare. Men han ska nog låta så. Säkert med stöd av den danske tv-regissören Birger Larsen vars viktigaste regianvisning lär ha varit "långsammare, lååångsammare" samt "stå helt stilla och föreställ dig att du ligger med Marianne Ahrne - men långsammare".

Sen är det det gamla vanliga: skådespelare från Stockholm ska spela skånska poliser i Ystad och allt är inspelat i Trollhättan. Det blir som det blir. Intrigen är så underordnad formen och oskärpeorgierna att den nästan försvinner men det som är kvar känns rejält långsökt. Den enda som kommer undan med äran i behåll är den obligatoriska samproduktionsskådisen, här dansken Peter Gantzler (den blyge kostymmannen i Italienska för nybörjare). Han är riktigt bra.

Wallander-tåget tuffar alltså på, Beck-maskinen har just fått nytt bränsle (ytterligare ett tjog filmer ska krystas fram med start i höst) och den svenska polisfilmen vrider sig i en tvångströja av fantasilöshet och medelmåtta, badande i tyska pengar. Det är skarpt läge, men å andra sidan kan det bara bli bättre. Vi får hålla fast vid det. (Betyg: 4/10)

In i Dimman

Sorgligt men sant: John Carpenter har inte lyckats klämma ur sig en hygglig film på snart 20 år (hans senaste Ghosts of Mars från 2001 var bara för bedrövlig) men i gengäld så börjar yngre förmågor plundra hans back-katalog i jakt på bra historier. I vintras kom remaken på Attack mot polisstation 13 med (ulp!) Ethan Hawke (släpps direkt på dvd i augusti, recension kommer) och i höst vankas en annan av hans milstolpar, Dimman/The Fog från 1980, om en liten kuststad i Kalifornien som ruvar på en fasansfull hemlighet och på hundraårsjubiléet hemsöks av onda andar som kräver hämnd på stadsborna - allt i skydd av en ogenomtränglig och ominös dimbank som sakta rullar in över gator och genom dörrar.

Jag såg om den på dvd (fin special edition med kommentarsspår och nygjord dokumentär finns på midprice) och den håller fortfarande - i vanlig ordning bygger Carpenter effektivt upp en isande stämning från första rutan med minimalistisk elektronmusik och stilla bilder på natt-tysta gator (aldrig har kombinationen rökmaskin och slow motion varit mer väl använd). Att låta hela berättelsen ramas in som en legend berättad för ett gäng mörkrädda barn av en fiskargubbe (i skådepelarnestorn John Housemans gravallvarliga gestalt) är ett annat snilledrag som får filmen att kännas än mer som en ond saga.

Nu har Rupert Wainwright (med den hyfsade exorcismthrillern Stigmata under bältet) tagit sig an The Fog och remaken har USA-premiär i oktober. Tom Atkins och Jamie Lee Curtis är utbytta mot Tom Welling (Stålis i Smallville) och Maggie Grace (den sexiga blonda surpuppan i Lost) men den mest lyckade castingen är Stevie Wayne, en av de coolaste rollfigurerna i filmhistorien: en sexig och mörkröstad dj som sitter högst uppe i en ombyggd fyr och vänder plattor och rapporterar väder i direktsänd nattradio. I originalet var det Adrienne Barbeau (då fru Carpenter och obeskrivligt sassy), i nyversionen indiefavoriten Selma Blair, vilket känns passande.

Hur som helst, trailern släpptes häromdagen och lovar gott - vi håller en tumme att filmen blir lika rafflande som originalet.

Fantastic Four

Fantastic Four ligger etta på biotoppen i USA och har efter bara nån vecka nästan dragit in kostnaderna. Fox är nöjda och menar att folk gärna vill ha lite oskyldigt skoj i en sommar full av dystra, tunga blockbusters som Världarnas krig och Batman Begins: "It's just a romp, it looks like fun, it plays like fun" säger en av bossarna. Och visst väger Fantastic Four fjäderlätt och är hyfsat opretentiös men det vete faen om det är särskilt kul. Jag läste bara Fantastiska fyran sporadiskt i späd ålder så jag har ingen "relation" till serien som skulle kunna fuckas upp, och efter de många sågningarna var förväntningarna lågt ställda. Och ändå blev det en smått plågsam sittning. Det är några jobbiga bitar, ett par riktigt pinsamma scener, men mest av allt är det bara... medelmåttigt. En kvävd gäspning och en smygande känsla av spleen.

Vad filmen behöver är nåt som står ut, men på alla plan saknas det piff. Regissören Tim Story (vars största claim to fame hittills är Barbershop) saknar bildbegåvningen och schvunget hos en Sam Raimi eller elegansen hos en Bryan Singer. (Storys största bedrift är att han är svart vilket förstås är ytterst ovanligt i megabudgetsammanhang och gör det ännu märkligare att det bara finns en enda svart skådis med repliker i ett annars helvitt filmuniversum.) Skådespelarna är snygga på ett lite sterilt sätt och gör sitt jobb, men det är bara Michael Chiklis (från The Shield)som lämnar något avtryck, och hans scener är ömsom krystad comic relief, ömsom lätt patetiska drapor om att det minsann är jobbigt att vara annorlunda. Actionsekvenserna är standard, specialeffekterna so-so (särskilt några av gummikroppsanimeringarna som ser rent bedrövliga ut) och filmen är i skriande behov av en minnesvärd skurk à la Doc Ock, Green Goblin eller Magneto.

Det borde kännas som lättsam underhållning men en bit in tappade jag sugen. Ett gäng överpeppade statister med gapande munnar trängs runtom Fantastiska fyran. Alla är samlade: det är han från Hornblower, hon den snygga men talanglösa från Dark Angel, och han med det plastikopererade fejset från Nip/Tuck. En ung kille som ser ut exakt som Jack Davenport gnabbas med han från The Shield. Dialogen saknar all stuns och påpassligt nog står alla framför en enorm fond av reklamskyltar som filmas i alla upptänkliga vinklar innan scenen tar slut. Där nånstans kände jag mig mest bara ledsen och tom inombords - Fantastic Four är en film utan själ och själlös popcornfilm är något av det sorgligaste som finns. (Betyg: 3/10)

Lovebombing

Den pigga regissören Maria Blom (med bland annat briljanta Masjävlar på sitt samvete) hade sitt andra Sommarprogram på P1 i måndags, och yours truly fick en rejäl släng av kärlekssleven - i direktsändning, no less. Conanreklamen kommer en tjugo minuter in på programmet, där jag också förekommer som telefonröst i en sketch ur verkliga livet (och låter i Bloms version hyfsat efterbliven). Jag är såklart larvigt stolt över uppmärksamheten och rekommenderar alla att lyssna. Programmet ligger ute på P1:s hemsida en knapp månad från och med nu.

This Life revisited

This Life (aka Livet kan börja) om ett gäng nybakade jurister i ett kollektiv i London är tveklöst en av de bästa brittiska tv-serier som gjorts. Så det känns helt okej att bli lite upphetsad över att BBC planerar en specialare, nu när det nästan gått tio år, allt enligt The Guardian (via Erik). Särskilt som man tänker involvera både seriens skapare Amy Jenkins och Tony Garnett och ursprungsskådisarna. Som alla gått vidare till större roller, mest i brittisk tv, den enda jag sett röken av på film är extremt snygge Jack Davenport: i This Life den osäkre cynikern Miles, såklart min favoritkaraktär, på senare år i stiffa biroller i Hollywood, framförallt i Pirates of the Caribbean-franchiset som den fjompige Norrington (vi håller en tumme att han får mer utrymme i tvåan och trean som filmas nu).

"It was such a seminal series and so popular. What might you do to mark the 10th anniversary? Well the obvious thing is to look at where they are now" säger BBC och det känns framförallt skönt att Egg äntligen får lämna toan där han satt och storgrät över Millies egendomliga vänsterprasslande med slemme chefen O'Donnell, där vi sist såg honom i det fasansfullt bra sista avsnittet. Och hur ska Miles och Anna hantera sin bortslarvade förälskelse, den som aldrig blev av? Man kan bara be en stilla bön att Amy Jenkins är bjussig nog att göra en The Office: Christmas Special och låta dem få varandra i det allra, allra sista avsnittet. Bara så att vi äntligen kan få ett avslut.

Världarnas krig

Efter att ha kommit hem från bion efter att ha sett Världarnas krig vill man göra en Oprah: bara gå ner på ett knä, knyta näven hårt och gasta ”I'm in LÖÖÖÖVE!” med gäll röst. För så sagolikt bra är filmen, vilket känns som en oerhörd lättnad efter många månader av pepp.

Tom Cruise är frånskild farsa med smak för snabba bilar och hämtpizza snarare än barnuppfostran, så när hans bittra ex Miranda Otto dumpar barnen på honom över helgen är det tryckt stämning direkt. Men knappt hinner Tom försöka sträcka ut en valhänt hand mot sina barn så samlas mörka moln över kvarteret, egendomliga blixtar slår ner och snart bryter helvetet lös. Resten av filmen är i princip en enda lång jakt, utan några längre pauser för andhämtning.

Världarnas krig är ett mörkt, bullrigt, ofattbart snyggt mästerverk, lätt det brutalaste Spielberg gjort. (Schindler’s List är möjligen grymmare, men den viktiga skillnaden är att här är det helt okej att sitta med ett stort leende från öra till öra och bara ta in förstörelsen med en bunke popcorn i famnen. Det är förstklassig underhållning utan några större bråddjup. Men som sagt – hardcore. Människor dör i drivor och att det till slut blev 11-årsgräns härhemma (PG-13 i USA) känns faktiskt rätt magstarkt, eller tål fjortisarna mer än man tror? Å andra sidan gottar sig Spielberg inte i slaktandet, utan i flera scener händer det grymmaste i bakgrunden, hemskheter antyds, eller vi får se eftermälet – exempelvis i en lika enkel som smart scen med Dakota Fanning vid en sjö, men den lämnar vi därhän. Det finns många scener att prata om, men jag vill sannerligen inte förstöra nöjet för den som inte sett filmen.

(Jag måste bara få prata av mig om en helt makalös sekvens: det är i början av filmen, Cruise och barnen flyr i bilen längs en motorväg packad med bilar, de brassar på i full fart och kameran följer dem på avstånd, glider sedan närmare bilen och ligger alldeles utanför sidorutan, innan den roterar runt hela bilen, åker upp i himlen igen, flyger sen fram igen och lägger sig på motorhuven... alltmedan samtalet i bilen fortsätter. Det är extremt snyggt gjort, inte skrytigt snyggt på ett kliniskt Brian De Palma-sätt (även om jag älskar hans sätt att briljera) utan mer diskret – det är först när scenen pågått några minuter som man insett att det inte varit några klipp på flera minuter och att det är helt omöjligt att göra en sån scen, om man inte har en svävande steadicam-kille strax utanför bilen. Det är det vackraste och kameraporrigaste jag sett på mycket länge – helt och hållet bländande. Och effekterna i övrigt är förstås top-notch, precis som i Minority Report så sker de lite till höger i bild, i oskärpa, bakom ett dammoln, och känns därför mycket mer verkliga.)

Det Spielberg och hans manusförfattare David Koepp och Josh Friedman lyckas med så briljant är att bara skildra krisen utifrån huvudpersonernas ögon. Det finns inga episka mass-scener, inga utstuderade set pieces, inga mäktiga showstoppers, som annars är en stapelvara i genren (tänk Lutande tornet/Vita huset/Kreml-manglingarna i Independence Day). Allt som visas i filmen är utifrån huvudpersonernas upplevelser i deras begränsade värld, vi får knappt ens se de obligatoriska nyhetssändningarna utan rykten om vad som egentligen hänt sprids via mun mot mun-metoden, och teorierna är lika vilda som osäkra. Vi vet lika lite som människorna i filmen och det är ett smart drag.

Likaså har man skippat de obligatoriska sammanträdesscenerna. När jag kom hem efter filmen satte jag mig i soffan och stoppade den första filmatiseringen av H.G. Wells roman i dvd:n, den från 1953 i regi av Byron Haskin som skrämde mig rejält som knodd – nu var den såklart corny, ändå ganska cool, men gick ner sig i långa torra scener med bistra militärer krismöte. I Spielbergs version finns inget sånt, vi får bara följa ”den lilla människan” (dvs Tom Cruise i arbetarmundering) och det är långt mer effektivt.

Tom Cruise förresten - han är riktigt bra och man köper honom faktiskt som arbetarklasskille. Scenerna där han fumligt försöker nå fram till sina alienerade barn är ofta roliga och rörande - överhuvudtaget känns Spielbergs patenterade familj i upplösning-upplägg inte alls jobbigt den här gången (eller också är det bara för att jag själv fått barn sen sist). Barnskådisproffset Dakota Fanning som brukar vara otäckt lillgammal i sina roller (senast i Man On Fire) känns för en gångs skull inte som en miniatyrvuxen. Övriga skådisar gör vad de ska i vetskapen om att utomjordingarna spelar första fiolen.

Efter mysiga mästerverk som E.T. och Närkontakt av tredje graden känns det mäkta skoj att Spielberg - ett par decennier äldre och klokare, kanske också lite mer blasé, mindre stjärnögd - återvänt till genren. Att han är en yrkesman och bildkonstnär på toppen av sin förmåga visste vi redan, men att Världarnas krig skulle bli så kompromisslöst mörk, så djävulskt rafflande och så massivt skräckinjagande att man flera gånger drar efter andan i biostolen, det är inget annat än årets lyckligaste överraskning. (Betyg: 9/10)