Jarhead

Efter medelklassatir i American Beauty och känsligt gangsterdrama i Road to Perdition är Sam Mendes tillbaka med Jarhead, där deffade versioner av Jake Gyllenhaal och Peter Sarsgaard (samma små huvuden, nya stora kroppar) spelar marinkårssoldater under det första Gulfkriget. En hårt förhandspeppad film som fått ganska vissna recensioner, och tråkigt nog måste jag hålla med om att Jarhead inte är det mästerverk man hoppades på.

Det börjar extremt lovande med Gyllenhaals voiceover till ett rappt montage på boot camp, med en könsordssprutande drill instructor som nästan får R. Lee Ermeys gaphals från Full Metal Jacket att komma på skam och dunkar Gyllenhaals rakade huvud i väggen till tonerna av Bobby McFerrins "Don't Worry, Be Happy" - en bitande ironisk inledning och det första exemplet av många på unkna åttiotalslåtar som får nytt liv (jag trodde aldrig jag skulle känna en varm våg av lycka över C + C Music Factorys "Gonna Make You Sweat (Everybody Dance Now)" men här satt den som en smäck).

Sen bär det av till öknen utanför Kuwait och den stora tristessen tar vid. Jarhead är baserad på den självbiografiska romanen av Anthony Swofford (Gyllenhaal) och lyckas därmed undvika de flesta av krigsfilmsklichéerna - på gott och ont. När trupperna sakta närmar sig de rykande och knäpptysta ruinerna av en krigszon så blir de inte anfallna av en gömd sniper och ingen trampar plötsligt på en booby trap, som man förväntar sig. Den nördiga killen med glasögon förvandlas inte till en mordisk stridspitt, och soldaten som ska hem till mamma om två veckor klarar sig utan en skråma. Ironiskt nog känner man sig en smula snopen, för problemet med att skildra all den sega väntan som de amerikanska trupperna fick utstå (fyra tröstlöst heta månader i öknen för några ynka dagars strider) är att det blir rätt... trist.

Särskilt som Mendes inte förmår blåsa liv i sina karaktärer. Det är ett fartfyllt och välcastat grabbgäng, young, dumb and full of cum, men Mendes går inte på djupet och då hjälper det inte att de flesta av skådisarna är lysande. Relationen och konflikterna mellan särskilt Sarsgaard och Gyllenhaals karaktärer kunde sannerligen spetsats till, men det blir aldrig av.

Problemet är att det vilar en aura av bekvämlighet över filmen. Jarhead tar inga risker eller sticker ut vilket nästan är kriminellt om man gör en film om USA kontra Irak. Det är en film om Gulfkriget som inte tar ställning, en film om hur krig och militärisk drillning gör lydiga soldater av unga män men utan att det får några större konsekvenser än att de fick en tänkvärd tid där i öknen. En film om krigets vansinne som känns så slick och välpolerad att det aldrig riktigt hettar till.

Det är svårt att inte jämföra med Apocalypse Now, särskilt som Jarhead blinkar till den flera gånger - i en isande scen är det filmvisning just av Coppolas klassiker och de uttråkade soldaterna går in i primalt jubel över den berömda helikopterattacken mot Vietnamesbyn på ett synnerligen politisk inkorrekt sätt (en scen som får sköna metavibbar genom att veteranen Walter Murch klippt båda filmerna).

Men där Apocalypse Now var på liv och död är Mendes mycket mer mätt och belåten. Nu ska man kanske inte romantisera Coppolas berömda sammanbrott och kaosartade skapandeprocess - en regissör som driver sin filmstjärna till hjärtattack är inget att sträva efter - men det är så tydligt att den filmen brinner av liv. Men vad vill Jarhead? Mendes har samma sinne för bilder som Coppola och några scener tangerar de hisnande surrealistiska och drömlikt loja scenerna när Willard sakta glider uppåt floden i sin patrullbåt. Bröderna Coen-kumpanen Roger Deakins cinemascopefoto är sannerligen mäktigt och några scener är verkligen larger than life och oerhört suggestiva och filmiska och coola.

Men det räcker inte. Jarhead mullrar på som en snygg om än överlastad fröjd för sinnena och hela paketet bara lovar att vara hippt, edgy och provocerande men blir aldrig mer än ett vackert skådespel, ett underhållande spektakel utan någon riktig mål och mening. Men om du alltid velat se en inoljad och extremt vältränad Jake Gyllenhaal iförd inget annat än två toppluvor (på huvudena), dansandes tokfull på läkarsprit till Naughty By Natures "O.P.P." - och det hade jag, inser jag nu - så är Jarhead en fullträff.