måndag 16 januari 2006

Björn Runge vs Resident Evil



Jag har äntligen masat mig iväg till Björn Runges inverterade skrattfest Mun mot mun och det är bara att instämma i hyllningskören. Det är konsekvent, obönhörligt, ibland nästan outhärdligt nattsvart och jag kan sakna den anarkistiska humor som finns i Runges tidigare verk - det närmaste man kommer comic relief i Mun mot mun är en kort scen med en kedjerökande och ultrabitter Ann Petrén slängandes käft med en flotthårig Ingvar Hirdwall som lägger ut texten om sin ändtarmscancer. (Hirdwall är numera så etablerad som "roliga grannen" i Beck att publiken fnissar per automatik när han dyker upp i bild för att raskt tystna - scenen är trots allt en smula rolig så Runge lägger den sadistiskt nog tidigt i filmen för att snabbt få den lilla ljusglimten överstökad).

Spelet är helt och hållet lysande och både Magnus Krepper och Peter Andersson är välförtjänta av sina Guldbaggenomineringar. I synnerhet Peter Andersson, jisses vilken STOR aktör han är. Han har tidigare etablerat en persona som är maskulin, aggressiv och osar våld - här är han en svag och vek man som mer än något annat skäms, och Andersson gör det med en otrolig skärpa (efter Mun mot mun och sin likaledes lysande rolltolkning i Carambole imponerade han stort under förra året).

Mun mot mun ser perfekt ut: scenografin bara osar medelklassångest och krossade drömmar om gillestugor, radhus och stilrena möbler i träfanér, mästerligt fotat av Anders Bohman i sobert, ångestfyllt mörkblått och kräkgrönt. Och det låter bra också. Runges dialog är avskalad, exakt, i stort sett utan några onödigheter eller longörer. Som infödd är man ju så kinkig när det gäller dialog på svenska men Runges uppgivna, nästan stiliserade repliker är en fest för örat (om än en extremt dyster fest).

Jag har egentligen bara tre anmärkningar. Den första är Marie Richardson och Pernilla August, som möts genom en smart manusvändning i en scen som kan tolkas på flera sätt och är väldigt vacker. Men Runge får svårt att hålla sin Bergman-fetisch stången, och scenen får kraftiga Persona-vibbar där Augusts välverserade Dramaten-intonation förstärker det teatrala och bryter mot den tidigare (stiliserade) naturalismen.

Den andra är montaget som kommer nånstans i mitten där filmen tar en paus och vi vandrar mellan de olika personerna i sorgset viloläge till tonerna av Ebba Forsbergs "Mouth to Mouth". Precis som med "Daybreak" och Runges förra film Om jag vänder mig om är det en vacker och känslig låt som förstärker bilderna, men det blir lite väl nära Aimee Manns insatser i det numera klassiska montaget i Magnolia för att det ska kännas bekvämt ("När kommer grodregnet?" viskade min cyniske vän och jag höll en tumme att skådisarna inte skulle börja mima till låten vilket tack och lov hörsammades).

Det tredje är scenen där lillflickan i familjen sätter sig i tv-soffan och spelar Resident Evil 4 på GameCuben (därav den krystade rubriken ovan). Realistisk grafik med zombies som får utstå headshots ser otroligt brutalt ut på en stor filmduk och jag hoppas innerligt att Runge inte menar att våldsamma tv-spel är en del av problemet med dysfunktionella familjer och barn som mår dåligt, för det är den mest lättköpta lösningen av dem alla. Jag väljer gärna en annan tolkning, den att flickan är helt utan lots i den störda familjesituationen och kom in på otäckheter som hon var alldeles för ung för att kunna bearbeta. En byggsten i Runges iskalla skildring av en föräldrageneration som misslyckats kapitalt och egocentriskt vältrar sig i ångesten över sina egna tillkortakommanden och överhuvudtaget inte ser sina barn förrän det (kanske) är för sent.

Men allt detta är egentligen bara gnäll i marginalen över en film som är drabbande, mäktig, sanslöst välspelad och absolut förra årets bästa svenska film. Och för dig som tvekar kan jag meddela att det finns hopp och ljus i filmen - det gäller bara att hålla ut.

Inga kommentarer: