Varannan vecka

Herngren/Holm är tillbaka med ännu en relationskomedi och till att börja med är det gudagott med en film som faktiskt är inspelad i Stockholm och inte svensk films Bermudatriangel Vänersborg-Trollhättan-Uddevalla med deras generiska radhus och anonyma gator som vi lärt oss låtsas som om de är på riktigt. Här är det istället södermalm som är skådeplatsen, och maken till söderromantik får var det länge sen jag såg - SoFo-porren är total och man längtar nästan lika mycket till Skånegatan en dåsig augustieftermiddag som man suktar efter Manhattan efter valfri Woody Allen-klassiker (och hey, det blir mycket billigare!).

Varannan vecka är på samma gång Herngren/Holms mest behagliga och mest frustrerande film. Behaglig för att de verkligen grävt där de står och gör film om neurotiska, frånskilda fyrtionåntingmän med lyckade jobb, fet inkomst, kraschade äktenskap och Svenskt tenn-godkända bostadsrätter på Erstagatan. De behöver inte anstränga sig så hårt för att vaska fram roliga situationer utan gör det avspänt, med naturalistiskt och obesvärat spel och ett gott öga för mänskliga (läs manliga) svagheter.

Å andra sidan är det så småputtrigt och lojt att man stundom baxnar. Alldeles för många scener bara skriker efter en avslutande punchline men måste somna otillfredsställda. Karaktärerna är ytliga till max och om filmen har något att säga är det att Det är okej att vara ensamstående - men kärlek är också fint. Vilket kanske inte välter ens föreställningsvärld. Väldigt mycket kunde varit vassare, många scener kunde det filats och slipats på, alltför många situationer utmynnar i att Felix Herngren står och mumlar osammanhängande och det är bara charmigt tills man blir otålig.

Varannan vecka är också den första svenska film som gör produktplacering till en konst, kanske för att den ovanligt nog klarat sig utan förhandsstöd från SFI. Glöm Hamiltons flitiga tankande på Statoil - här bryts handlingen då och då av regelrätta reklamfilmer. Visserligen under sken att precis som i Adam och Eva vara välgjord satir, men problemet är att reklaminslagen inte är så skruvade och svarta som de kunde vara utan går genom som regelrätt direktreklam för IKEA med flera vilket känns sådär när man betalt för biljetten. Enda bonusen är att Orup äntligen får ge igen för den där äppelkäcka kycklingreklamlåten ("jag vill ha lördag idag!") som alla trodde var hans för några år sen.

Allt detta gnäll åsido så är Varannan vecka extremt opretentiös och trevlig feelgood, en underhållande bagatell, snyggt paketerat och fint spelad, gjord med stor värme och ett lätt handlag, smäckfull med somriga bilder och med en riktigt fyndig filmparodi nånstans mitt i som styr upp filmen efter en liten dipp. Och det är gött att se Måns Herngren i en film igen. Det räcker en bra bit.