De flesta kvinns i min bekantskapskrets är hardcorefans av BBC:s Pride and Prejudice från 1995, femtimmarsversionen med Colin Firth som Mr Darcy. Jag lyckades missa den och behövde alltså inte sitta och fundera på vilken Darcy som var mest "rätt" vilket kändes skönt.
Nu har nämligen den brittiske tv-regissören Joe Wright gett Jane Austens protofeministiska klassiker en ny spinn och han gör det med den äran, med hjälp av mainstreamförfattaren Deborah Moggach (vars manus fått en okrediterad putsning av Emma Thompson som ju hade vanan inne sen hon skrev Sense and Sensibility åt Ang Lee för tio år sen).
Och precis som i den filmen vankas det uppförsbacke i början: skådisarna, kläderna, interiörerna, dialogen - rubbet ser perfekt ut och låter som det ska, men utgångsläget med klasar av hormonstinna och giftaslystna ungmöer i snörliv som går arm i arm, rodnar och tokfnittrar i fina salonger gör att gullighetsfaktorn glider långt över det bekväma (och jag känner en överväldigande lust att åka hem och dunka Sin City-boxen i dvd:n). Men men, precis som i Ang Lees Austenäventyr griper historien snart tag i en och det är bara att kapitulera.
Det är toppkvalité på alla plan. Fotot är utsökt, precis på rätt sida om det alltför naturromantiska, även om det i en porrig helikopterbild med skamlös Wuthering Heights-känsla går lite överstyr (de kunde nog inte hålla sig längre). De viktiga balscenerna där planer smids och välverserade konversationer pressas fram under menuetten hanteras skickligt med några enormt långa, till synes sömlösa steadicamåkningar som är oerhört snygga (och tävlar med Michael Ballhaus jobb i Scorseses Oskuldens tid i den för kostymgenren viktiga subkategorin Bästa balfoto).
Keira Knightley som hittills varit föga mer än ett vackert fejs imponerar som en kraftftull Elizabeth (även om det förstås är svårt att köpa henne som den mindre snygga systern). Brenda Blethyn gör sin paradroll som andtruten och överaffekterad hönsmamma vilket alltid är underhållande - ingen kan gråta komiskt som hon. Och favoriten Donald Sutherland är tillbaka i en liten men viktigt biroll som lätt frånvarande patriark i mustiga polisonger och jag håller en tumme att det blir en Oscarnominering för Bästa manliga biroll. Och till slut Matthew McFadyen... herrejesus vilken snygg man. Han spelar Darcy med perfekt mix av butter sexighet och ångande affekt under den stärkta kragen, och bör med rätta bli ny flickidol (om flickor i dessa dagar fortfarande bryr sig om Jane Austen-filmer?)
Pride and Prejudice är en kostymfilm som gör alla rätt. Den är intelligent, välskriven, lätt moderniserad utan att kännas flåsigt uppdaterad. Den ser otroligt bra ut utan att förlora sig i panoramabilder - historien tuffar på i snabb takt, kanske nödvändigt med tanke på hur mycket bok som måste klämmas in på två timmar. Och framförallt: den är otroligt välspelad, gjord med kärlek - och skamlöst romantisk. (Betyg: 9/10)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar