Trailer-pepp: The Black Dahlia

Om en månad sparkar Filmfestivalen i Venedig igång med The Black Dahlia, Brian De Palmas filmatisering av James Ellroys roman, och vi håller en tumme att detta blir De Palmas återtåg till toppen efter sin långa sejour i b-filmsträsket. Favoritskägget har inte gjort nåt vettigt på länge: sen mästerliga Snake Eyes från 1998 (Nic Cage i fenomenalt överspel och ett smaskigt smörgåsbord av filmiska tricks och fiffiga berättagrepp) har han bara klämt ur sig två filmer: den stelopererade Kubrickpastischen Mission to Mars och senast Femme Fatale, en erotisk thriller med direkt-till-dvd written all over it. Inte en helt misslyckad film - DePalmas favoritteman med identitetsbyten, livsfarligt sexiga damer och långa, intrikata tagningar var alla med i ett bitvis trashigt underhållande och elegant mysterium - men sanslöst krystad handling, pinsam dialog och småjobbig gubbsjuka drog resolut ner Femme Fatale till 00:30-sloten på TV3. Och Antonio Banderas "heta" sexscen vid jukeboxen kan lätt tävla med Kyle MacLachlans poolknull i Showgirls eller Madonnas stearinmys i Body of Evidence i genansfaktor.



Men nu har DePalma äntligen fått nytt förtroende att leka med de stora pengarna. The Black Dahlia (som lär vara en fantastiskt bra bok) ingår i Ellroys "L.A. Quartet" tillsammans med bla L.A. Confidential, är inspirerad av ett verkligt, fortfarande olöst mordfall, och utspelar sig i Hollywood 1940. En stjärnögt nybakad aktris blir brutalt mördad, två snutar (Josh Hartnett och Aaron Eckhart) kopplas in i utredningen, och de förstår snart att mordet har förgreningar rätt in i den som alltid korrupta poliskåren. Mia Kirshner (från Atom Egoyans Exotica och första säsongen av 24) spelar mordoffret Elisabeth Short, Scarlett Johansson, Hilary Swank och DePalma-stammisen Gregg Henry fyller ut en rätt gedigen birollslista.

De bilder som släppts ser jäkligt lovande ut, och trailern är om inte sensationell så i alla fall helt okej. DePalma har tagit hjälp av Scorseses scenograf Dante Ferretti och låtit veteranen Vilmos Szigmond (som fixade det vansinnigt snygga cinemascopefotot i Blow Out) hantera kameran – de ser ut att ha fixat den cleana, stiliserade 40-talslooken som DePalma lyckades så bra med i The Untouchables. Tyvärr ångar musiken tafatt på och ger intrycket av svettig erotisk thriller vilket antagligen inte är nåt att bry sig om. Värre då med projektets riktigt svaga kort Josh Hartnett, kanske en av världens torraste och charmlösa skådisar. Men det kanske funkar ändå: trailern låter ana en rafflande, sleazy och sorglig historia om korruption och krossade drömmar.

Och, jag kan ha fel här, men visst låter det som De Palmas egen röst bakom kameran i inledningsscenerna, när den unga aktrisen fumligt försöker behaga sin regissör? En skönt självironisk blinkning från en regissör som ofta brukar anklagas för att vara grym och kvinnohatande.

The Black Dahlia går upp i USA 15 september och då får vi veta om DePalma rott hem skutan.

Se trailern här!

Andra bloggar om: film, trailer, brian de palma, the black dahlia, josh hartnett, james ellroy

South Park gratis!

Några hjälpsamma snubbar har lagt upp en South Park-portal som huserar alla avsnitt ur alla tio säsongerna - gratis! Här finns bland annat The Return of Chef från i våras, där Trey Parker/Matt Stone begår gruvlig hämnd på Isaac Hayes efter scientologi-avhoppet och låter Chef bli hjärntvättad pedofil i klorna på de ondskefulla britterna i Super Adventure Club.

Sajten är skamligt ful och klippen blir i sedvanligt halvkass YouTube-kvalite, men skitsamma - det funkar. Skynda fynda innan Comedy Central eller nån annan vän av ordning gör slut på det roliga!

Här: www.allsp.com

Meningen med Lee-vet

Det här är sannerligen inte pinfärska nyheter men hissen var trasig den lördan för två veckor sen, och slyngeln som delar ut DN orkade uppenbarligen inte masa sig upp för de fem trapporna, så vi fick inte njuta av "rikslikaren" förrän häromdan, när jag hittade kulturdelen från 8 juli i soprummet (don't ask). Och fick ögonen på ett rart foto där James Shamus (för dagen såpass casual att han t o m lämnat flugan på hotellrummet!) och Ang Lee (med den rosenkindade uppsynen hos en generad och förälskad mellanstadiegrabb) flankerar Gammelman under Bergmanveckan på Fårö.

Mötet med mästaren var förstås helt enormt för en fanboy som Ang Lee, men han säger nåt ännu finare apropå sitt besök hos raukarna. På frågan om han har nån minnesvärd upplevelse utanför programmet kommer det, kanske det vackraste jag läst någon regissör säga, nånsin:

"Jag tyckte det var skönt att bada i det friska vattnet vid raukarna, det hade en lugnande effekt. I mitt liv och i mitt arbete har jag att göra med så mycket människor som alla vill ha något av mig, när jag simmade i havet kände jag mig renad. Efteråt kunde jag förlika mig med tanken på att jag kanske inte skulle få träffa Bergman. Det var en himmelsk dag - landskapet, raukarna, havet, ljuset, en varm sommarvind. Jag satt innesluten i allt detta, omgiven av min familj och mina vänner och betraktade mina två söner och fru som klättrade omkring bland raukarna. Då kände jag att den ständiga press jag lever under gav efter en smula. Det var som en knut i magen som löstes upp. Jag kommer länge att bära med mig dessa bilder - i Fuji färg."

Det är så jävla vackert - och Ang Lee framstår i intervjun som en så otroligt sympatisk människa, vilket man förstås redan hade på känn - att jag till och med blev sugen på att se om Hulken. Var den verkligen så kass? Om man snabbspolar förbi alla scener med Nick Nolte så kanske det funkar?

Läs hela intervjun med Ang Lee här.

The New Wave of '80s Heavy Metal Nostalg-o-Rama!

YouTube! Kära, mysiga YouTube. "Den lite äldre kulturjournalistens nya kelgris. Det är som om de upptäckt internet. All over again" skriver Nöjesguiden spydigt och de har ju faktiskt ganska rätt. Även om också vi lite yngre, vi som bara börjar nosa på medelåldern, blir smått eggade av vår nya kompis på nätet. YouTube är ett finfint sätt att snoka reda på nya, spännande grejer - men också en mäkta pålitlig leverantör av nostalgi.

Pitchfork delade ju nyss med sig av sina hundra höjdare; nu har den avsomnade bloggen Totally Wired glädjande nog rest sig ur askan och bjussar på en generös spandex-bonanza: 20 personliga videofavoriter ur heavy metal-genren, kommenterade och rangordnande. Rekommenderas varmt.

SVT goes amerikanskt sjuttiotal

Medan SVT:s inköpare av tv-serier bara sporadiskt vaknar ur sin kollektiva koma (som nu när de trevligt nog köpt in Life on Mars) är långfilmsavdelningen desto piggare. Ikväll sparkar man igång en liten serie kallad "Det nya Amerika" med sju filmer av "the sex, drugs and rock'n'roll-generation" som Peter Biskind klatschigt kallar dem i sin bok Easy Riders, Raging Bulls, dvs det unga gardet av nykläckta och hungriga auteurer - Coppola, Scorsese, DePalma, Hal Ashby, Peter Bogdanovich, Altman - som under några svindlande år i skarven mellan sextio- och sjuttiotal gjorde ett knippe egensinniga filmer innan de två mest nyktra och städade medlemmarna (Spielberg och Lucas) svek gruppen och förstörde allt med sina lättuggade popcornrullar och - hjälpta av gruppens allt mer uppblåsta egon - dödade de amerikanska auteurerna i många år framöver, ända tills Steven Soderbergh kom och styrde upp allt på nittiotalet. Or so the story goes.

SVT ramar in paketet med två dokumentärer. Först Easy Riders, Raging Bulls, av Kenneth Bowser baserad på Biskinds bok. Det måste vara nåt i stil med fjärde gången SVT kör den på lika många år, den ploppar upp då och då på sena kvällar, och man fastnar i soffan varje gång. Bowser lyckas med öppenhjärtliga intervjuer (han har lyckats få med nästan alla av de viktigaste spelarna) och snygg grafik göra en extremt underhållande genomgång som man med gott samvete kan välja framför boken (skvallersugne Biskind är ibland lite för intresserad av vem som låg med vem i vems strandvilla medan Bowser fokuserar på filmerna).

Och som avslutning The Kid Stays in the Picture om Robert Evans, den tvålfagre b-skådisen som vid rekordunga 34 blev chef för Paramount Pictures. Alla ville se honom misslyckas men efter en osäker start scorade han flera fullträffar i rad: Gudfadern, Love Story, Rosemary's Baby och Chinatown. På åttiotalet gick det mesta åt helvete med flera misslyckade produktioner på raken (bland annat Altmans numera ökända Popeye) och allt värre kokainsniffande, för att kulminera i en mordhistoria där Evans blev en av de misstänkta. The Kid Stays in the Picture är hans självbiografi som filmatiserats med lysande resultat, inte minst för att Evans raspiga röst agerar cool och självdistanserad ciceron över ljudbandet.

Filmerna då: Easy Rider, som inte åldrats med grace, LSD-trippen på Mardi Gras är rätt töntig, men en del saker håller än. Som Jack Nicholsons bizarra ritualer i samband med whiskeyhinkande ("Arrr...Ni Ni! Ni! Swamp.") och de fasansfulla hippiebashande redneckgubbarna på slutet ("You name it, I throw rocks at it, Sheriff"). Five Easy Pieces med Nicholson igen, som rotlös drifter med pappaproblem. Bogdanovichs The Last Picture Show, Schlesingers Midnight Cowboy och Altmans Nashville. Fina grejer.

Samt ett par filmer jag länge varit peppad på: John Hustons Fat City från 1972, med Jeff Bridges och Stacy Keach som boxare. Och Jerry Schatzbergs Fågelskrämman/Scarecrow från 1973 där Gene Hackman och Al Pacino (i deras enda film tillsammans) spelar ett par drifters. Hur bra som helst? Genes kepa på bilden ovan lovar gott.

Ikväll 22:30 alltså Easy Riders, Raging Bulls. Missa inte!

Övriga filmer och tider här!

The Squid and the Whale

Så är The Squid and the Whale ÄNTLIGEN här - ganska precis ett och ett halvt år (i dessa tider en smärre evighet) sen man först blev peppad efter buzzet under Sundancefestivalen förra året. Och jag sällar mig mer än gärna till den kollektiva mediala gruppkram som riskerar klämma ihjäl Noah Baumbachs indierulle - för den är faktiskt fullständigt makalös.

Jeff Daniels och Laura Linney spelar ett intellektuellt medelklasspar i Brooklyn 1986 som efter några års gnabbande tristess bestämmer sig för att separera. Sönerna, tonåriga Walt (Jesse Eisenberg) och lillpojken Frank (Owen Kline) hamnar i kläm i en farsartad varannan vecka-tillvaro där de bollas mellan föräldrarna, samtidigt som de ska upptäcka detta med tjejer, livet och kärleken.



Jeff Daniels och Laura Linney (som båda i vanlig ordning är helt fantastiska) får föräldrarna i The Ice Storm att framstå som kärleksfulla och närvarande - ok, Joan och Bernard är kanske närvarande, men så inne i sina respektive egotrippar att barnen kommer i sista hand. Det fascinerande med just denna dysfunktionella familj (vi har ju sett några) är att paret behandlar barnen som andra vuxna - vilket också betyder att de utan förbarmande utsätter killarna för alla sina nojor, sina tillkortakommanden och sin ångest. Det vuxna och totalt ärliga tilltalet skapar brutala konfrontationer som blir hårt roliga och plågsamma eftersom Baumbach skriver vettlöst skarp dialog, så sprängfylld av små briljanta godbitar att en eller två omtittningar känns nödvändiga för att hinna med allt.

Jag är bräddfylld av beundran inför Baumbach som först skrivit filmen (baserad på sin egen uppväxt) och sen (enligt IMDb) spelat in den för blott $1,5 miljon (dvs en halv svensk långfilm!) på 23 dagar och lyckats få ut rent sensationella rollprestationer ur sina skådisar. Jesse Eisenberg (från Roger Dodger och The Village) är fenomenal som den förvirrade och lätt påverkbare Walt, och Owen Kline (son till Kevin Kline och Phoebe Cates) är rent makalöst bra. Makalös! Lägg till ett kanonbra soundtrack med mjuk singer/songwriterpop och foto av Robert Yeoman (två ständiga ingredienser i Baumbachs skrivpartner Wes Andersons filmer) och bob's yer uncle.

Men ska vi snacka rollprestationer så vill jag nog utnämna The Squid and the Whale till Jeff Daniels film. En uppburen författare som kört fast i ett jobb som litteraturlärare och tvingas se sin fru nå större framgångar som skribent: potentiellt en figur som skulle kunna få en del sympatier, tänk Michael Douglas älskvärde loser Grady Tripp i Wonder Boys, men Baumbach är obönhörlig och låter Daniels gnälla sig genom hela filmen. Varje konflikt skylls på frugan, varje situation med Walt blir en passiv manipulation in i Daniels ganska trånga och elitistiska världsbild - en gniden, självömkande och patetisk George Costanza-figur i universitetslärarjeans och mäktigt helskägg. Daniels gör rollen med sin vanliga diskreta briljans och jag blir golvad - än mer med tanke på att Bill Murray var förstahandsvalet men hoppade av. Tur det: med Murray hade det blivit för mycket deadpan och komedi - med Daniels precis rätt mix av sorgset uppbrott, tragikomedi och intelligens.

Typsnittet som kan stava till K-U-L

Såg en reklamgrej för nya Owen Wilson-komedin You, Me and Dupree (USA-premiär 14 juli) och det var nåt djävulskt välbekant över affischen. Hade jag inte rentav sett den här filmen redan? Sen insåg jag att det var typsnittet, som ser ut ungefär som Gill Sans Ultra Bold i mitt Word-program och signalerar fart, fläkt och okomplicerat skoj (och gärna Owen Wilson och/eller Ben Stiller på rollistan). Exemplen härovan är bara ett snabbt skrap på ytan, jag misstänker att det finns hur många som helst därute - så fort Jim Carrey eller Ben Stiller eller bröderna Farrelly är på gång med en ny komedi så plockar marknadsavdelningen fram det och smäcker upp det i någon glad färg (typ rött) mot vit bakgrund och saken är biff. Men hur roliga är de där bulliga, obehagligt insmickrande bokstäverna - egentligen? Känns de inte snudd på desperata?

Låt Midlake bli soundtracket till DIN sommar

Hur många album - nya album med band man inte kände till sen tidigare, inte gamla godingar - lyssnar man på mer än tio gånger these days? Eller, om man inte köpt skivan utan slöladdatnerden, mer än fem gånger? Det senaste året är det kanske tre-fyra stycken nya bekanta som verkligen däckat mig. Bloc Partys "Silent Alarm", Interpols "Antics", Camera Obscuras "Underachivers Please Try Harder" och ett par till.

Men nu är det äntligen dags igen, jag är fullständigt jävla golvad av Texaskvintetten Midlake och skivan "The Trials of Van Occupanther". De har jämförts med bombastiska spacerockare som Mercury Rev och Flaming Lips men det gäller nog mer deras debutalbum som har några år på nacken. Glöm det, och köp/ladda istället ner "Van Occupanther" som släpptes nu i juni. Det handlar om sjuttiotalsdoftande softrock: mjuk, innerlig, naturromantisk pop med överjordiskt vacker stämsång och jordiga, back to nature-texter. Tänk de absolut vackraste låtarna med America eller Crosby, Stills & Nash - i ett helt album. Makalöst bra.

Vet inte om man kan lita på scientologer, men bandet har tydligen ett stort fan i Jason Lee som kallat nya skivan "one of the most important modern records I own" och går loss på hur autentisk skivan är i dessa hemska, ironiska tider - lätt bajsnödigt, men han har såklart en poäng. Midlake gör naturlyrisk folkrock som inte känns retro eller gubbig på något sätt utan modern och innerligt menad. Vafaen, lyssna på öppningsspåret "Roscoe" och hör själv hur fantastiskt det låter.

Lyckades också hitta en skakig livegrej från Midlakes spelning på Tivoli i Köpenhamn i maj - ljudet och fotot är piss, men som bakprojektion till "Roscoe" har de valt klipp från en film som - om jag lyckats identifiera Richard Burton, John Gielgud och Laurence Olivier rätt - måste vara Wagner från 1983, en fem timmar lång brittisk-ungersk-australisk miniserie för tv som Maltin kallar "glossy but uninspired" och syrligt tillägger "overlong, to state the obvious". Om det finns nån koppling till låten vete tusan men det är hur snyggt som helst.

Jag piskar mig själv blodig varje kväll nu för att jag missade Midlake som förband till Flaming Lips på Cirkus den 2 maj - om nån som var där läser detta, berätta för mig exakt hur fantastiskt det var.