The ballad of Sacha Cohen

Borat är nu mindre än en vecka bort, och för den som orkar med ännu mer pepp funkar Talladega Nights som en enda lång teaser. Sacha Baron Cohen - som den homosexuelle, Galoise-rökande, Camus-läsande franske aristokraten Jean Girard - är fullständigt briljant och känns just nu som den bästa och mest subversiva castingen i en amerikansk mainstreamkomedi någonsin.

Will Ferrell är helt okej, men hans långrandiga och omständliga improvisationer med John C. Reilly blir aldrig lika festliga på duken som de antagligen var på inspelningen. Ferrell, Judd Apatow och Andy McKay har alla haft sina frat-fingrar med i manus och då blir det precis som i deras tidigare high concept-buskisar 40 Year-Old Virgin och Anchorman: bitvis roligt som satan, men ojämnt och såsigt med långa scener utan styrfart, och känslan av att den dvd:n kommer att innehålla minst 20 minuter med outtakes.

Ferrell och Reilly drar alla komediväxlar på att de är korkade rednecks, men Cohen lirar i en annan division. Han är rolig så fort han öppnar munnen och smeker igång sin ojämförligt fjantiga franska accent. En scen inleds med att Girard sitter i sin trädgård - med Mos Def och Elvis Costello, vilket är smått surrealistiskt i sig - och konverserar spirituellt på tramsig låtsasfranska: bara hans sätt att förnöjt småskratta åt sina egna kvickheter är värt biobiljetten.

Andra bloggar om: Borat, Talladega Nights, Will Ferrell, Sacha Baron Cohen, film, Nascar

The Entitled

Trots att The Departed fått kanonbra kritik och just nu ligger tvåa på biotoppen har Martin Scorsese till slut lackat ur på att aldrig få den där välförtjänta Oscarn som alltid gäckar honom. Nya dokumentären The Entitled som går upp i USA imorgon är i princip ett tre timmar lång brandtal riktat till Oscars-akademin, filmad utan några krusiduller med en fast kamera och med Scorsese som enda medverkande. "You already should have done right by me with Gangs Of New York," säger mästaren uppgivet i en av sina långa tirader. "I handed you guys that one on a silver platter."

Läs mer här.

World Trade Center: Oliver Stone ligger lågt

Kom till slut iväg på World Trade Center häromveckan, och jag tror nog aldrig jag har kvävt så många gäspningar framför en Oliver Stone-film. Vare sig man sitter på helspänn (Salvador), myser åt en ung, pre-lönnfet Charlie Sheen (Plutonen, Wall Street), hånskrattar åt Kyle MacLachlans löspolisonger och slo mo-dansande indianer (The Doors) eller bara försöker hänga med i det furiösa tempot (mästerverket JFK) så berörs man – Stones dalar är lika magnifika som hans toppar. (Det ska sägas att jag ännu inte sett fiasko-schabraket Alexander, jag spar mig inför Stones director's cut som väl ska vara sju timmar eller så?)

Men WTC är lätt hans mest konventionella film, som om förväntningarna inför ännu en konspirationsteoretisk och Bush-bashande brandfackla var så uppenbara att han slagit knut på sig själv för att göra en så icke-kontroversiell mainstreamfilm som han bara förmådde. Vilket inte behöver vara fel, men på vägen tappade Stone bort allt som gjort hans filmer så mäktiga. WTC lyckas på något förunderligt sätt bli tamare och tristare än den verklighetsbaserade historia den berättar.

Särskilt om man jämför den med Paul Greengrass United 93, den andra 11 september-filmen, som är en av årets mest drabbande och obehagliga. Det är lite ironiskt: Stones film baseras på hårda, dramatiska fakta men känns slätstruken och lätt menlös – United 93 bygger på fragmentariska uppgifter (ingen vet ju exakt vad som hände på planet) och ren spekulation, men blir fruktansvärt jobbig att se. Och när Greengrass valt samma teknik som i sin mästerliga Bloody Sunday ("dokumentärt", handkamera, få eller inga kända skådisar) och skapat en grym närvarokänsla är Stone nästan komisk i sin raka, Hollywood-standardiserade berättarstil, med softade flashbacks som ser ut som Riesen-reklam och sammanbitna hjältar som gör whatever it takes utan att knussla. Där United 93 verkligen för fram dödsångesten och rädslan (även hos terroristerna) är WTC en gammeldags hjältesaga, som gör misstaget att upphöja räddningen av några få personer till såna triumfatoriska höjder att man snudd på trivialiserar alla de tretusen offren för attacken, även om det såklart inte var avsikten. (Det bästa med WTC var att min birollsfavorit Frank Whaley dök upp på slutet, men det var inte riktigt worth waiting for.)

United 93 har rört upp starka känslor och blivit omdiskuterad. WTC har väl i stort sett klarat sig utan kontroverser och dessutom fått hyfsad kritik (åtminstone i USA). Konsensus på Rotten Tomatoes: "As a visually stunning tribute to lives lost in tragedy, World Trade Center succeeds unequivocally, and it is more politically muted than many of Stone's other works." Vilket är helt bananas: stryk det där med "visually stunning" (WTC kan vara Stones visuellt tråkigaste och mest oambitiösa rulle) och översätt "politically muted" till fullständigt harmlös så kommer man närmare.

OK, så nu har vi fått 11 september som Hollywoodsk machomelodram och som nervig fejkdokumentär. Det ska bli spännande att se vad som kommer härnäst.

Andra bloggar om: World Trade Center, Oliver Stone, United 93, Paul Greengrass, film

Scoop: like the early, funny ones

Eller snarare: like the mid-late one called Manhattan Murder Mystery, fast med Scarlett Johansson och Hugh Jackman istället för Diane Keaton och Sopranos-veteranen Jerry Adler (snyggare och yngre, men ett nerköp). Annars är det precis samma lättsamma, (bara ibland sökt) charmiga amatördetektivsnubblande, med Woody och Scarlett som trivsamt käftslängande par i jakt på en misstänkt kvinnomördare.

Det brukar sägas att Allen har "hög lägstanivå" men det vete fasen, det bygger nog mer på att samma sekund som duken blir svart, trettitalsjazzen börjar stuffa på ljudspåret, det där classy typsnittet i vitt börjar rulla och namnen Jack Rollins och Charles H. Joffe dyker upp så snärjs man in i den behagliga Woody Allen-slummern, som kanske handlar mer om nostalgisk pepp än något annat. För hur många minnesvärda scener kan man egentligen rada upp från The Curse of the Jade Scorpion, Hollywood Ending, Anything Else eller Melinda och Melinda (med ett tempo snäppet lägre än Landet Runt)?

Scoop skulle därmed bli Allens bästa komedi sedan fantastiska (vill jag minnas) Sweet and Lowdown med Sean Penn från -99, vilket säger mer om hans senare filmer än om Scoop, med märkligt trist tv-foto (närbilder galore) och en trög start.

MEN, slutgnällt nu: Woody iklär sig återigen rollen som en small-time entertainer och hans ständiga, tvångsmässiga, nästan stream of consciousness-artade småprat bjussar på säkert tio-femton riktigt lyckade oneliners, en siffra han inte lyckats prestera sen tidigt nittiotal. Och hans sparrning med Johansson, i en fejkad far-dotter-relation är bitvis extremt underhållande. Det räcker bra långt.

Andra bloggar om: Scoop, Woody Allen, Jerry Adler, film

Om snuttefiltar

Den brittiska gubbtidningen Mojo är blaskan jag älskar att hata. Jag irriterar mig som fan på allt den står för, yet I feel this strange urge att plocka upp och bläddra när det nya numret kommer... Mojo (och hans kompis Uncut, de brukar hänga på puben tillsammans och dra skabrösa anekdoter om Led Zeppelins manager Peter Grant) har vigt sitt liv åt att Förvalta Arvet Från Sextiotalet. Dock med några plikskyldiga sidor om "nya" band (som spelar retro-rock, förstås) för att inte fullständigt alienera den del av läsekretsen som fortfarande har/tror sig ha koll.

Nummer efter nummer, sida efter sida ska det grävas, djupare och djupare. En till två gånger om året är det Beatles, när redaktionen flämtande uppdagar att det faktiskt finns en torsdageftermiddag i april 1966 som ännu inte dokumenterats, eller när nån fotograf på dekis städat vinden och hittat lite gamla bilder på en bakfull Lennon i Hamburg ("Unearthed! Exclusive, UNSEEN pictures of JOHN LENNON!"). Annars är det the usual suspects - Neil Young, Led Zeppelin, Dylan, Hendrix, The Who, Dylan, Kinks, Crosby, Stills & Nash, Dylan, ja ni vet - som ska ältas. År efter år.

En lyxig och omtänksam tidning för alla dom som tycker om sextiotalsmusik, vad kan vara mer harmlöst? Men efter en stund i Mojos sällskap börjar en obehaglig insikt smyga sig på. För Mojo handlar egentligen inte om musik, den handlar om nostalgi. Mojo är ett av flaggskeppen i den mäktiga nostalgifabriken, skött av och riktad mot män som är livrädda för framtiden och för döden. Och varje gång man står på fyllan vid stereon på lägenhetsfesten och babblar om gamla fina Ride-singlar är man på väg dit själv. Men med klädsam självdistans – intalar man sig. För Mojo och allt vad den står för är ju något annat, en varm snuttefilt för dem som helt gett upp.

Men häromveckan trillade jag dit. Jag lånade hem Uncut-skribenten Simon Goddards The Songs That Saved Your Life, en genomgång av alla låtar som Smiths spelade in. Från debutsingeln Hand in Glove/Handsome Devil (feb 1983) till I Keep Mine Hidden (b-sidan till 12”-versionen av Girlfriend in a Coma, maj 1987, så ni vet). Och visst satan är det myspysigt att läsa om tabloid-hullabaloot kring Suffer Little Children och Morrissey/Marrs första trevande sessioner tillsammans. Och om hur Johnny Marr fick till det mäktiga soundet på How Soon is Now?, då man enligt Joyce släckte lamporna i studion, satte i röda glödlampor (som Woody Allen när han ska förföra Diane Keaton i Annie Hall), tände några spliffs och ”got stoned. Off our tits” och jammade loss (medan Moz satt hemma och läste Shelagh Delaneys A Taste of Honey för femtielfte gången).

Och visst älskar Goddard Smiths precis som jag, men mitt i den knappologiska genomgången av b-sidor hit och alternativa versioner dit kände jag nostalgins kvävande hand som ett vänligt men bestämt tryck över bröstet. Det var en jävlig vecka, stress på jobbet och annan angst som skulle bearbetas, och boken var precis vad jag behövde: ett tryggt och safe alternativ som bäddade in ångesten i en fluffig och behaglig halvdvala vid dagens slut. Men strax hörde jag liemannens mjuka sång: There is another world... there is a better world... Well, there must be... Nostalgi är bäst i små doser, tar den över dör man inuti. Det spelar ingen roll hur snyggt det där Paul Simon-uppslaget var i senaste Mojo - för din egen skull, bojkotta eländet. Say NO to nostalgia!

Andra bloggar om: The Smiths, Morrissey, Mojo, nostalgi, musik

Biogodis!

Bästa filmquizet jag sett på länge hittar man på M&M's reklamsajt för deras nya mörka choklad. Eftersom kopplingen mellan dark chocolate och dark movies är klockren, så man har tagit en mustig, Hieronymus Bosch-liknande målning och petat in ledtrådar till 50 olika "dark movies" (skräck, thrillers, sci-fi och en och annan tv-serie). Ruggigt snyggt, med ledtrådar som är både smarta och luriga - några ganska uppenbara, andra helt omöjliga. Ha gärna ljudet på för en simpel men stämningsfullt spooky bakgrundsmusik.

Jag klarade (med lite hjälp från Mrs Conan) 45 filmer på 1 timme och 14 minuter innan jag körde fast totalt. Hur många fixar DU? Lycka till!

(Tack till Martin F för tipset!)

Happy Feet!

Vad tänker du när du ser det här?
	Ååååhhh vad gullig! *LOL* sign me up för ett GÄNG biljetter till premiären! Myyyyys! xoxoxo
	JESUS H. CHRIST, kan detta vara den mest insmickrande och ansträngt gulliga Happy Meal-spinoff jag sett på länge?
	Svenska röster av Jakob Stadell, Anna Sahlene och Myrra Malmberg? Skönt, då slipper jag höra Robin Williams, Elijah Wood och Nicole Kidman.
Free polls from Pollhost.com

When Jakob Met Eva

Inget ont om Jakob Eklund eller Eva Röse, de är duktiga skådisar båda två (och Jakob hade både Mike Leigh-skägg och Ken Loach-pepp i Filmkrönikan vilket ger pluspoäng efter de ruttna Anders Nilsson-rullarna). Men ändå. Stadsteatern presenterar: När Harry mötte Sally. På svenska. Med Röse och Eklund i huvudrollerna. Helgerån! Fiasko! Eller?

Det skulle kunna bli rätt bra: dramatisering och översättning är gjord av Christina Herrström, som skrivit lysande ungdomsböcker som Ebba & Didrik och Glappet (och manus till de briljanta tv-versionerna i regi av hubbyn Peter Schildt). Men också den brutalt övertydliga globaliseringssatiren Suxxess - brrr... Och för regin står Emma Bucht, som tidigare gjort Jonas Karlssons Nattpromenad också på Stadsteatern (som jag aldrig kom iväg på men som jag har för mig fick fin kritik).

Men men men... vad menas med affischen, där paret har Camilla Thulin-stajlade galakläder och står i softat ljus, som en kombination av Bogart/Bergman i Casablanca och kärleksscenen på diskot i G? Harry ska ju ha knallvita sneakers, blåjeans och bekväm slipover, Jerry Seinfeld-stylee! Och Meg... förlåt, Sally Albright ska ju ha bylsig blus och myskofta?

Nä, jag är alldeles för nerkärad i originalet för att det ska kunna funka. Varför göra en remake på något som aldrig kan överträffas? Kanske, med en Jonas Karlsson eller en Bengt Nilsson i huvudrollen, men Eklund? Nä.

Vad gör man, ska vi dra igång en petition för att lägga ner projektet eller bara hoppas att det inte blir alltför visset? Premiär 7 december.

WTF?! Lady in the Water är ju... lysande!

Jag kom äntligen iväg på Lady in the Water häromdan (tack Emma för peppen!) och jag kan faktiskt inte begripa varför den fått så katastrofalt dålig kritik. De svenska recensenterna verkar fuktat fingret/stoppat huvudet i sanden och hängt på sina amerikanska kollegors vanvettiga sågningar. Varifrån kommer Hatet? Utan att ha lusläst varenda recension verkar man ha retat sig på följande:

Han har byggt filmen på en godnattsaga han brukar dra för sina barn. (Men, hey, var det inte så Pippi Långstrump kom till världen 1940-kallt? OK, det börjar lite för uppfordrande med berättarröst och överspänd musik till fula teckningar, men när Shyamalan väl får spinn på sin skröna är jag mer än villig att följa med.)

Han har skrivit en figur som är timid, sympatisk och kommer att bli en världsförbättrare, en modern messias helt sonika - och sen haft mage att casta sig själv i den rollen. Usch, hybris! (Eller tongue in cheek? Jag tycker det funkar även om Shyamalan the actor inte direkt sätter duken i brand. Långt värre är att han numera ser ut precis som Michael Jackson gjorde kring Thriller-videon, innan operationerna - slät, med wet look - vilket är lååångt mer spooky än fasorna i filmen.)

Och - värst av allt, förstås - han har skrivit en figur som är ett saftigt lustmord på alla (film)kritiker. Mr Farber - briljant spelad av Bob Balaban, som kan göra den typen av praktarslen till fulländning - är en hämmad och skitnödig typ som sett "allt" och koketterar med sin ennui över filmkonsten. Och jag NJÖT av varje sekund Balaban var med. Särskilt i de scener när Shyamalan låter honom kommentera händelseförloppet i filmen för en storögd Giamatti (som förresten också är lysande, men det är han ju jämt) och komma med små hjälpsamma pointers - levererade med en livstrött suck och en blick bräddfylld av förakt.

Såna metainslag kan man hata eller älska, jag tenderar att älska dem kravlöst. Shyamalan har väl ända sedan Sjätte sinnet blivit beskylld för att göra filmer som är för smarta, för neat, för mycket intellektuella dramaturgiska lekar med obligatorisk twist på slutet snarare än "riktiga" berättelser (till och med ett Night-fan som jag lackade ur framför The Village). Så varför inte löpa linan fullt ut och faktiskt låta en karaktär i filmen ställa sig utanför sin egen verklighet och analysera läget? Som metafilmiskt nörderi maximalt underhållande - som hämnd på illasinnade kritiker töntigt men kul. (Men den amerikanska kritikerkåren verkar kirurgiskt befriad från självdistans.)

Shyamalans filmer brukar dras med en sober tyngd, en air av att Betyda Något, innehålla ett Budskap - när de egentligen "bara" är skickligt konstruerade berättelser som gillar att luras. Och även om Lady in the Water är tacknämligt befriad från nån twist verkar folk reta sig på att Budskapet är så svårtolkat. Men jag tror inte han har nåt (förutom att det blir bra om alla hjälps åt). Han är - om inte begreppet låter för kladdigt - en berättare, och har med Lady in the Water totat ihop ännu en snyggt fotad (av Chris Doyle, som nu jobbat sig fram till färgen beige), stiliserad, välberättad, och mäkta fint spelad saga som är förunderligt underhållande. Och som - när den dåliga stämningen mattats - kanske kan få nytt liv på dvd framöver? Jag håller en tumme.

Andra bloggar om: Lady in the Water, M. Night Shyamalan, Paul Giamatti, film

Testa dig själv!

Häng med på Conans nutidsorientering! Varifrån är citaten nedanför hämtade?

"Och den är en resa - av svärta och ljus."

"...i Rio de Janeiro - där hon mött sig själv och blivit en annan."

"Likt ett bävande hjärtslag mellan ankomst och avfärd."

"Om att bli samtida med det som ligger framför en."

"Inte för att dölja sig men för att njuta av sin egen vidsträckthet och andas av sig själv."

1. Björn Ranelids senaste roman.

X. En refuserad låt från Samuel Frölers album "Blunda mig till ljus igen" från 2001.

2. Martin Nyströms recension av Lisa Nilssons nya album i DN i onsdags.

Lycka till!

Final Destination och meningen med döden

Jag tror inte att jag läst det här i någon av alla välmenande pappaböcker därute, och det kanske är en helt personlig upplevelse, men sen jag fick barn för tre år sen tänker jag väldigt ofta på döden. Inte så mycket att det otänkbara skulle hända min dotter (ett koncept så fasansfullt att det liksom bara måste förträngas) utan mer min egen död. Inte på ett charmigt neurotiskt Woody Allen-vis, som när han trasslar runt bland församlingarna i jakt på livets mening i Hannah and Her Sisters, utan mer på det där gastkramande, förlamande, isande sättet. Ja ni vet ju själva.

Kanske är det därför jag är så peppad på Final Destination-trilogin? För är man inne på de funderingarna innebär det nån slags underlig lindring att utsätta sig för den morbida trion. Det sägs ju att en funktion som skräckfilmer fyller är att förbereda oss för döden, och Final Destination gör sannerligen det, with a twist.

Konceptet skapades av Arkiv X-veteranen James Wong, första filmen kom 2000, trean i våras. Det är i stort sett samma upplägg i alla tre filmerna: en kille/tjej får en plötslig vision av att en katastrof med många dödsoffer kommer att inträffa alldeles strax, och ser för sitt inre öga exakt hur alla dör och i vilken ordning. Han/hon får panik och försöker stoppa händelsen men nästan alla hånskrattar förstås och kör på (de är ju levnadsglada tonåringar bevars). Katastrofen har sin gång, och huvudpersonen (och en handfull andra som trots allt hörsammade varningen) överlever. Men eftersom deras number was up så att säga, så kommer liemannen ofrånkomligt på besök - det gäller bara att räkna ut hur och när. Och med list försöka stoppa det oundvikliga.

I ettan är det en flygkrasch, i tvåan en bilolycka och i trean en berg och dalbana som ballar ur. Och i ingen av filmerna kan man stoppa döden, han kommer när man minst anar det. Final Destination-filmerna är egentligen glorifierade slashers, men istället för huggfilmernas schematiska slakt så måste Döden - en inte fullt lika ball figur som Jason Vorhees eller Michael Myers - fundera ut invecklade, till synes slumpmässiga sätt att bocka av sin lista på offer.



Här kommer den stora behållningen i filmerna, där manusförfattarna verkligen måste gnugga geniknölarna för att överträffa den föregående filmen: de olika händelsekedjorna som leder fram till att offret får möta sitt slut måste vara så avancerade som möjligt. En katt skräms av en bil som rivstartar, välter ut en burk med färg, nån halkar i färgen, ramlar mot en hylla... och sex-sju instanser senare får nån stackare arton skott från en spikpistol i nacken (och ett centerfold i Fangoria). Det gäller att lura publiken och först presentera ett antal red herrings (den där frityroljan på spisen som börjar brinna) för att sen drämma i med den verkliga dödsorsaken (elden släcktes men tjejen halkade in med ögat före in i en förskärare, shit!). Eller nåt. Sadistiskt myspys för oss i publiken, och en utmaning för blodtörstiga manusförfattare - det hade varit mäktigt att avlyssna ett manusmöte och höra teamet spitballa fram dödssätt, det ena grymmare och mer krystat än det andra.

Det är ruggigt svårt att acceptera att man ska dö, men på något sjukt sätt finns det något trösterikt i det bittra faktum att det inte är lönt att kämpa emot. Ett sätt att bearbeta det en smula är att se ett gäng ungdomar desperat försöka undkomma liemannen, bara för att duka under, en efter en, i bizarra "olyckor". Antingen det, eller också är man bara sadistiskt lagd? Hursomhelst är Final Destination-trilogin något av det mest underhållande jag sett i skräckfilmsväg, även om det sannerligen är ett guilty pleasure. Och nu finns hela trilogin (förlåt, Thrill-ogyn) i en fin box: sex timmars självterapi för ynka 12 pund. Som hittat!