måndag 16 april 2007

Caught by the Fuzz



Efter Spaced och Shaun of the Dead är det svårt att inte ha löjligt höga förväntningar på Hot Fuzz, Simon Pegg/Edgar Wrights första försök till mainstreamkomedi. Spaced var ju en fantastiskt bra sitcom, smart och rolig och på köpet en suveränt nördig orgie i filmreferenser och metaskämt, några så smala att bara riktigt oduschade Star Wars-dorks förstod. I Shaun of the Dead skruvade Pegg/Wright ner nördnivån ett par snäpp - det var tillräckligt för att vi pojkmän skulle vara nöjda men filmen funkade också på flera plan: som komedi, som (bitvis genuint läskig) skräckfilm, som rom-kom, på ett rörande sätt också som far/son-drama light.

Hot Fuzz
är ännu bredare och mer slapstick, mer Kopps och Filmstaden Sergel, men också ett steg tillbaka: den är mer nergeggad i parodi på genrekonventioner än Shaun of the Dead, med den stora skillnaden att snudd på alla referenser måste förklaras så att alla förstår (vilket förstås är lite trist för oss elitister som gärna vill vara på nudge nudge-nivå med Simon Pegg).

Viss kompensation får man i den smakfulla castingen - birollsgalleriet är ett regelrätt who's who av brittiska skådisar från kanoniserade skräck- och actionfilmer: Edward Woodward från The Wicker Man, Billie Whitelaw från The Omen, Paul Freeman från Jakten på den försvunna skatten, och ex-Bond Timothy Dalton som har uppenbart skoj åt sin slemmiga roll.

Tyvärr har Wright/Pegg låtit sin trogna klippare Chris Dicken gå bananas i ett antal hypersnabba närbildsorgier som länkar ihop scener, Requiem for a Dream-stylee, ett formgrepp som redan känns överanvänt och väldigt old hat. Man har försökt efterapa de "riktiga" snutactionfilmernas muskulösa och bullrande Michael Bay-stämning men det funkar varken som parodi eller straight utan känns mest störande.

Om Shaun svängde på flera plan så funkar Hot Fuzz bäst som en kärleksfull parodi på polisfilmer med en grundhandling som snabbt blir en smula förutsägbar. Men parodin är inte tillräckligt vass eller smart för att jag skulle gå igång totalt. Samtidigt, varje gång Pegg/Wright börjar kännas som multiplex-tillvända sellouts, dyker det upp en riktigt slaskig splatterscen eller en underbar ordvits och allt är förlåtet.

Vet inte riktigt var jag vill komma med det här lama lyxgnället... För det finns ju så mycket att glädjas åt i Hot Fuzz. Simon Peggs och Nick Frosts buddy-rutin är lika klockren som alltid, de återkommande Point Break-skämten är lyckade och i exakt hur många filmer får man ynnesten att se Simon Pegg, Martin Freeman, Bill Nighy och Steve Coogan sparra mot varandra i en och samma scen?

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

4 kommentarer:

Stefan sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Stefan sa...

Haha! satan vad vi tycker lika! håller med på rent utav varje punkt. Sjukast är nog att jag fällde din slutkommentar nästan ordagrant direkt efter biobesöket i fredags :D

Jacob sa...

Jag är lite lost här eftersom jag inte sett Shaun of the dead, och kanske är det därför jag lite mer reservationslöst kan gilla Hot Fuzz. Dock: De sista fyrtio actionstinna minuterna hade utan vidare kunnat kortats till hälften, det ger jag dig.
Men ta tillbaks det där om Kopps!

TeachGirl sa...

Jacob: Inte sett "Shaun of the dead"?! Kom igen nu, detta är ett måste! Filmen har en av de bästa taglines jag sett (A romantic comedy. With zombies.)och är den enda zombiefilm som Maken någonsin fått mig att se och tycka om. Jag har inte sett "Hot Fuzz" ännu, men kommer att göra det enbart för att se vad de gjort den här gången. Dessutom är Bill Nighy med, och han är alltid suverän.