söndag 1 april 2007

Weekend roundup: Totoro, Gondry och Ghost Rider

Familjegrejer, en galen media frenzy på jobbet och en backlog med osedda Lost och 24 har stulit viktig (nåja) bloggtid, så här kommer en snabb sammanfattning av den senaste tidens filmupplevelser.



MIN GRANNE TOTORO
Är Spirited Away ett mästerverk, en av de märkligaste och vackraste animerade filmerna nånsin, skapad av en av seklets största filmkonstnärer? Japp. Somnade jag i soffan? You bet. När tåget gled iväg över vattnet var det kört - vilket faktiskt inte gjorde så mycket: tiominutersslummern gled mjukt in i den redan drömska och surrealistiska berättelsen och förstärkte en redan fulländad filmupplevelse.

Nu är Min granne Totoro från 1988 här, som en senkommen karamell ur Triangelfilms Studio Ghibli-gottpåse. Så jag laddade med stadig middag inkl en halv liter rödtjut och åkte sen till Stures galapremiär där två Sapporo fick följa med ner i magen, vilket kanske inte var alltför genomtänkt eftersom jag obevekligt törnade in efter trekvart och vaknade lagom till eftertexterna. Men vad jag förstod av mina kamrater efteråt så var den riktigt fin. Ska man sova på bio så ska man sova till Miyazaki, nästa steg är att låna hem Grave of the Fireflies-dvd:n från jobbet och sova hela filmen.



GHOST RIDER
Nicolas Cage är en grym skådis, om man bara kan slita blicken från hans hårfäste. Cages hår är en ständig källa till spekulationer (exakt hur flintis är han? toupé eller hårpluggar?) särskilt som det gör en extrem makeover från en film till nästa. I Ghost Rider är det svart och kortsnaggat med rufsig lugg som kanske inte känns hundra procent trovärdigt om man jämför med hans lätt tunnhåriga flax från The Rock. (Fametracker lyckades få en exklusiv och öppenhjärtligt intervju med Nicolas Cages hår i höstas som ger en del svar.)

Bortsett från hårproblematiken är Ghost Rider otroligt mycket bättre än sina recensioner - totalt nonsens men väldigt underhållande. Peter Fonda som hin håle med käpp och rödglödgad blick borde vara töntig men funkar, och Eva Mendes är först bara ett par stora bröst men efter ett tag känns hennes yxiga spel helt rätt i en film som trots fet budget är anspråkslös och ofta ser billig ut, fast på ett bra sätt. När Cage (eller snarare en stuntman med intrickad brinnande döskalle) kör i full fräs uppför ett höghus infinner sig den sällsamma glädje bara en totalt absurd blockbustervåffla kan frambringa. Lägg till Sam Elliott som trygg cowboy slash berättarröst (funkade i The Big Lebowski, funkar lika bra här) och saken är biff.



THE SCIENCE OF SLEEP (dvd)
Att bli leds på Michel Gondrys drömsekvenser är lyxgnäll men jag måste ändå, för en timme in på The Science of Sleep blev jag en fyrkantig svennebanan som glömde min villkorslösa kärlek till Human Nature och ropade efter ordning och reda, eller åtminstone lite struktur. Eller ett manus, kanske? Det är charmigt och prilligt, och det totalt analoga hantverket i drömscenerna - inget CGI i sikte, bara wellpappmodeller, stop motion-mojänger och back projection - är lika älskvärt som imponerande. Och Gael Garcia Bernal och Charlotte Gainsbourg är ju båda snorsnygga. Men man blir inte klok på karaktärerna och sista kvarten blir en olidligt kokett väntan på nåt slags avslut. Gondrys redan klassiska videor till Foo Fighters "Everlong" och Chemical Brothers "Let Forever Be" är båda mästerliga, men en timme och 40 minuter med stora händer och sängramlande är inte lika kul. Det är snudd på att behållningen blir Alain Chabat (från I andras ögon) som en lätt odräglig snuskgubbe i tidernas fulaste skinnjacka.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

5 kommentarer:

Caroline Hainer sa...

Jag skulle även vilja tipsa om Den innersta kretsen och In the mood for love om man letar filmer att somna till. Den första på grund av segheten och den andra på grund av segheten, dock vackrare sådan än den första. Jag är säker på att du håller med.

Max sa...

Du Conan, du har ju gjort en blunder, det är ju inte Nicolas Cage utan Björn Skifs på den där bilden.

Jacob sa...

Apropå Charlotte Gainsbourgs snorsnygghet: Roligast i Filmkrönikan var när Ewa Fröling i soffdiskussionen om The Science of Sleep pratade uppskattande om Charlotte Gainsbourgs fulhet, inför en något oförstående Helena von Zweigbergk.

Conan sa...

caroline: japp, In the Mood for Love var riktigt mysig att slumra till. Peppar på dvd-släppet på Den innersta kretsen så jag kan sjunka djupt ner i Karlandan och sova bort åtminstone tjugo minuter butter De Niro-dialog.

max: hehe, Cages burr är faktiskt på pricken likt Skifs fyrtioårskrisande buspojksspret i Drömkåken.

jacob: grym blogg! hur kunde jag missa den så länge?

Jacob sa...

Tack! och tack själv. haha, antar att jag har mycket att lära om bloggmarknadsföring