Det potentiella dream teamet Danny Boyle/Andrew MacDonald/Alex Garlands tredje samarbete efter misslyckade backpackerthrillern The Beach och väldigt lyckade zombierullen 28 Days Later är en mäktig och existentiell rymdfilm som inte sticker under stolen med sina Kubrick-influenser utan förvaltar arvet med små blinkningar åt mästaren. Men inledningen är mer Ridley Scott - Boyle
Det är dunderbra casting (Cillian Murphy är lika tomsnygg som alltid och har samma storögda thousand yard stare som Keir Dullea) och interiörerna i rymdskeppet lyckas få fram samma både organiska och högteknologiska feeling som hos Nostromo. Vilket gäller hela filmen, även om Sunshine var i post production ett helt år och har massiva inslag av cgi så känns alla åkningar längs rymdskeppskroppar aldrig porriga utan bara stiliga.
När Boyle och Garland på samma sätt som Kubrick gjorde åskådliggör känslan av att vara ensam i rymden och veta att man kanske aldrig kommer hem till jorden igen, känslan av att vara nära någon odefinierbart Stort, rentav typ meningen med livet eller nåt, då är Sunshine riktigt ruggig och spännande, och verkar vara på väg mot samma nyreligiösa och andlösa stämning som det gåtfulla slutet på 2001.
Men deppigt nog håller det inte hela vägen.
6 kommentarer:
Varför är det så få som reagerar på hur svårt pretentiös Sunshine är. Hur olidligt bombastiskt den talar och för sig. Fumlar runt i rymden i slips och kostym. Vill så förfärligt gärna passa in. Det bästa med Alien är ju att den är så avspänd i tonen. Glider liksom runt i jeans och t-shirt. Obrydd. Vet sin plats.
/s
Ha, bra liknelse! Och Alien är inte bara jeans och t-shirt, utan ölmage och pannband också om man tänker på Yaphet Kotto - kanske en av science fiction-filmens mest avspända lirare nånsin. Men "bombastisk"? Njae.
Gillar verkligen tonen i Sunshine. Först är det liksom just another day at the spacecraft. Sedan tänker någon på just det faktumet lite för hårt, freakar ur och måste tillbringa en timme i "the earth room". So far so good. Sedan blir det spännande. Intressant! Men sen...det mesta antiklimax sedan...jag minns inte vad...och filmen, vars upphovsmakare skrytit så om sina genomvetenskapliga intentioner, goes all supernatural. Snopet.
Ok, kanske inte "bombastisk". Men pompös(eller är det samma sak?).
Hmm, funderar starkt på att gå och se det här. Har hört att den till och med innehåller en hälsning till Carpenters eminenta b-science fiction Dark Star (fast det kanske bara är bomb-temat). I övrigt måste jag säga att jag föredrar slips och kostym framför jeans och t-shirt.
Henrik; Ja, det är en smaksak det där.
/s
Skicka en kommentar