tisdag 24 april 2007

Sunshine



Det potentiella dream teamet Danny Boyle/Andrew MacDonald/Alex Garlands tredje samarbete efter misslyckade backpackerthrillern The Beach och väldigt lyckade zombierullen 28 Days Later är en mäktig och existentiell rymdfilm som inte sticker under stolen med sina Kubrick-influenser utan förvaltar arvet med små blinkningar åt mästaren. Men inledningen är mer Ridley Scott - Boyle sätter an tonen på ett lika smart sätt som i Alien med ett noga utvalt skådisgalleri omsorgsfullt befriat från stora Hollywoodstjärnor som lite småtrötta och glåmiga slänger käft i lunchrummet och dricker ur samma typ av snygga, höga plastglas som Brett och Kane och de andra.

Det är dunderbra casting (Cillian Murphy är lika tomsnygg som alltid och har samma storögda thousand yard stare som Keir Dullea) och interiörerna i rymdskeppet lyckas få fram samma både organiska och högteknologiska feeling som hos Nostromo. Vilket gäller hela filmen, även om Sunshine var i post production ett helt år och har massiva inslag av cgi så känns alla åkningar längs rymdskeppskroppar aldrig porriga utan bara stiliga.

När Boyle och Garland på samma sätt som Kubrick gjorde åskådliggör känslan av att vara ensam i rymden och veta att man kanske aldrig kommer hem till jorden igen, känslan av att vara nära någon odefinierbart Stort, rentav typ meningen med livet eller nåt, då är Sunshine riktigt ruggig och spännande, och verkar vara på väg mot samma nyreligiösa och andlösa stämning som det gåtfulla slutet på 2001.

Men deppigt nog håller det inte hela vägen. Boyle och Garland är såpass medvetna om sina föregångare i genren att de till och med slängt in ett trivsamt metaskämt om Alien – så synd att skämtet kommer på skam i den tradiga finalen, där Cillian Murphy råkar ut för samma urspårning som i 28 Days Later (och förresten också Red Eye) när en extremt lovande första timme urartar till tröttsam slasher med spring i dörrar. Och slutet blir inte det metafysiska partaj man peppat på utan faktiskt - trots en djävla massa solsken - rätt blekt.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

6 kommentarer:

Anonym sa...

Varför är det så få som reagerar på hur svårt pretentiös Sunshine är. Hur olidligt bombastiskt den talar och för sig. Fumlar runt i rymden i slips och kostym. Vill så förfärligt gärna passa in. Det bästa med Alien är ju att den är så avspänd i tonen. Glider liksom runt i jeans och t-shirt. Obrydd. Vet sin plats.
/s

Conan sa...

Ha, bra liknelse! Och Alien är inte bara jeans och t-shirt, utan ölmage och pannband också om man tänker på Yaphet Kotto - kanske en av science fiction-filmens mest avspända lirare nånsin. Men "bombastisk"? Njae.

Caroline Hainer sa...

Gillar verkligen tonen i Sunshine. Först är det liksom just another day at the spacecraft. Sedan tänker någon på just det faktumet lite för hårt, freakar ur och måste tillbringa en timme i "the earth room". So far so good. Sedan blir det spännande. Intressant! Men sen...det mesta antiklimax sedan...jag minns inte vad...och filmen, vars upphovsmakare skrytit så om sina genomvetenskapliga intentioner, goes all supernatural. Snopet.

Anonym sa...

Ok, kanske inte "bombastisk". Men pompös(eller är det samma sak?).

Anonym sa...

Hmm, funderar starkt på att gå och se det här. Har hört att den till och med innehåller en hälsning till Carpenters eminenta b-science fiction Dark Star (fast det kanske bara är bomb-temat). I övrigt måste jag säga att jag föredrar slips och kostym framför jeans och t-shirt.

Anonym sa...

Henrik; Ja, det är en smaksak det där.
/s