Holiday in Hell

Glöm The Planet eller En obekväm sanning: den bästa filmen just nu för att gegga ner sig i dåligt samvete är ingen angelägen dokumentär utan en till synes oförarglig romantisk komedi. En plågsam halvtimme in på The Holiday undrade jag varför i helvetet jag satt och tittade på när två rika och vackra människor (spelade av två rika och vackra människor) satt i en pittoresk stuga utanför London och inte kunde bestämma sig för om de skulle bli kära i varann eller inte - när det samtidigt finns människor i världen som dör av fattigdom, som svälter, som prostituerar sig för att överleva. Jag skämdes helt enkelt över att vara en välmående västerlänning, och sitta framför teven med en kall bärs och titta på när två vidriga skådisar (Cameron Diaz och Jude Law) spelar två vidriga människor med lyxproblem. Jude Law må vara vass i Closer men han kan inte spela komedi ens om det gällde livet, här - i en extremt trovärdig rollkaraktär: en framgångsrik bokförläggare slash änkeman som bor ensam med sina två döttrar - är han bara usel. Och Cameron Diaz fasansfulla överspel får hennes insats i Snygg, sexig och singel att framstå som stillsam, nästan Norénsk.

Men det är inte bara deras fel: för regi och manus står nämligen Nancy Meyers, som efter tre framgångsrika komedier - Vad kvinnor vill ha (där Mel Gibson, pre talibanskägg och judedissning, spelar en man som plötsligt kan höra vad kvinnfolket tänker med hysteriskt roliga resultat), Galen i kärlek (med Nicholson och Diane Keaton som tramsiga seniorer) och nu The Holiday - enligt nån uppgift jag såg nånstans är den mest framgångsrika kvinnliga regissörerna i Hollywood på 2000-talet. Kan stämma, men Nora Ephron she ain't. Först måste hon lära sig skriva dialog som är smart och kvick och karaktärer som är sympatiska och inte bara lätt uppstekta genreklyschor. Kate Winslets kärlekskranka journalist är dessutom en skamlös karbonkopia av Bridget Jones - och att be en aktris av Winslet kaliber härma Renee Zellwegger är ju direkt förnedrande.

Meyers regisserar yxigt och verkar ha plockat in Joey Tribbiani som acting coach: när man är förargad så hoppar man jämfota och grimaserar (Diaz), när man är glad så ligger man i sängen och spelar luftgitarr till en kass rocklåt (Winslet). Det finns också en helt bizarr sekvens där Diaz gör miner fram och tillbaka med en söt hund. Det är inte film för multiplexgenerationen, det är film direkt för dagcentret.

Det finns en hel del saker som borde vara förmildrande omständigheter. Som att Diaz är trailerklippare, vilket ger några slappa metaskämt om branschen. Eller Meyers kärleksförklaring till screwballfilmens gyllene era, i form av Eli Wallach som spelar en gammal manusförfattare, Billy Wilder-stylee, som knarrar "charmigt" över att Hollywood var bättre förr. Men det är sökt och ihåligt, och Meyers gör det fatala misstaget att hela tiden referera till filmklassiker som är vida överlägsna hennes egna tafatta försök vilket inte ger mervärde utan får The Holiday att kännas än mer medioker.

Men! Det finns två saker som trots allt gör att The Holiday inte helt rasar ihop. Den första är Jack Black som Morricone-diggande filmmusikkompositör. Även här, lätt dämpad, är han lysande och laidback, regerar varenda en av de alltför få scener har är med. Och den andra är en blott 5-6 sekunder lång cameo som är av de roligaste och smartaste jag sett på flera år. Det vore synd att avslöja exakt vad det handlar om, jag borde förstås göra det så att ni inte hyr skiten, men... nä. Den är för bra. Och den kommer såpass sent att man nästan glömmer skammen.

Andra bloggar om: The Holiday, Nancy Meyers, Jude Law, Cameron Diaz, Kate Winslet, Jack Black, film, komedi, screwball, kultur