Tenacious D: don't believe the squares

Kyle Gass måste ju vara en av världens mest avtändande män: nu metal-kortbrallor, vita tubsockor, gympaskor, munkjacka över rock-t-shirt, akustisk gitarr, blankpolerad Costanza-flint, rejäl ölmage och (framförallt) grav brist på utstrålning. Det är mycket därför Tenacious D som koncept inte känns så värst mäktigt, hur mycket man än gillar Jack Black. Och deras första långfilm Tenacious D in The Pick of Destiny har inte helt otippat blivt grundligt smiskad av kritikerna, både i USA och härhemma. "Tramsigt och internt" i SvD, "trött humor. För de redan inbitna" i Metro och "plågsamt jönsig" i DN (et tu, Strage!).



Men grejen är att den faktiskt är riktigt kul. Jag skulle kunna snobba mig och säga att det bästa är alla cameos av Jack Blacks kompisar: Ben Stiller som överspänd gitarrhandlare med imponerande risigt hår, John C. Reilly som en läspande Sasquatch i en färgglad svampdröm, Dave Grohl som satan (precis som i Tribute-videon) och, bäst av allt förstås, Tim Robbins som ondskefull och tandlös zigenargubbe på kryckor (för oss som rankar mötet mellan Black och Robbins i skivbutiken i High Fidelity som en de roligaste filmscenerna blir det ett kärt återseende).

Men det räcker inte - jag får väl erkänna att jag skrattade genuint åt Tenacious D:s pundiga knarkskämt, buskisvitsar, simpla slapstick och alla de rock & roll-skämt som egentligen borde varit förbrukade i och med School of Rock. Men jag går igång på Jack Blacks grej - han fyller 38 i år men kör fortfarande sin schtick och det funkar. Det är samma premiss som i School of Rock: att låtsas att hårdrock inte är skrattretande utan farligt och ballt och spinna skämten utifrån det. Hell, jag myste till och med under den helt meningslösa biljakten på slutet. Tenacious D totally fuckin' ROCKS!

Andra bloggar om: Tenacious D, Jack Black, film, hårdrock, musik, film