Monster House

Efter de senaste två tre årens flod av zookomedier kan det vara skönt att bli påmind om att alla datoranimerade amerikanska filmer inte måste handla om ett gäng charmiga och neurotiska fabeldjur som ska ta sig från punkt a till punkt b. Monster House må se ut och lanseras som ännu en oförarglig barnfilm men är långt ifrån lämplig för kids.

Platsen är den lika trygga som klonade villalängan i suburbia, men precis som i Edward Scissorhands tronar ett risigt gammalt kråkslott mitt bland de perfekta husraderna. Där bor den folkilskne Mr Nebbercracker (en extremt grinig Steve Buscemi) som hatar trespassers, i synnerhet barn, och benhårt konfiskerar bollar och sparkcyklar för de stackars ungar som vågar beträda hans heliga gräsmatta.

DJ och hans polare Chowder är två rätt nördiga småkillar som försöker rädda en förlupen basketboll undan den vresige gamlingen. De åker fast, men just som en extremt agiterad Nebbercracker ska utdela straffet stelnar han i en hjärtinfarkt och dör på fläcken inför grabbarnas skräckslagna blickar. Whoa! Första hinten om att det här inte är standard kiddie-fare utan något bra mycket mörkare. För när gamlingen lämnat huset visar det sig att fasorna bara börjat…

Monster House utvecklar sig till en rasande snygg spökhus-historia med skräckscener från Poltergeist, driftiga barn lånade från Stephen King och en tragisk kärlekshistoria i botten hämtad hos Edgar Allan Poe eller Ray Bradbury. Det är alltså inte det vanliga stuket med en uppbygglig hjärtevärmande historia för barnen och en övre nivå med smarta in-jokes för de vuxna: Monster House (med manusförfattare från The Sarah Silverman Program och Tim Burton's Corpse Bride) är en rak och rejäl skräckis, med välskrivna karaktärer på gränsen mellan barn och vuxen (vilket öppnar för en del fina skämt när killarna tuffar sig inför granntjejen Jenny som också dras in i spökjakten). Precis som genren föreskriver är all hjälp från auktoriteter bara att glömma: vuxenvärlden representeras av glatt frånvarande föräldrar (Christopher Guest-stammisarna Catherine O’Hara och Fred Willard), en jobbig barnvakt och hennes stenade pojkvän (Maggie Gyllenhaal och Jason Lee) och ett par stenkorkade poliser.

Monster House är producerad av Spielberg och Zemeckis, och det känns – vibbarna från fantasifulla suburbia-thrillers som Gremlins och E.T. finns där. Det är rasande snyggt, med motion capture-skådisar som man sedan använt som bas för animationen. Precis som i The Polar Express alltså, men istället för den filmens försök till fotorealism (som bara blev creepy) eller den cleana Pixar-perfekta looken satsar man här på skakig handkamera och en mer dockfilmsaktig känsla - och det ser helt fantastiskt ut.

Glöm alltså "Alla talar svenska"-blaffan på omslaget: Monster House är inget för de minsta utan snarare en vuxenfilm, och banne mig en av de bästa skräckfilmer jag sett på länge.

Andra bloggar om: Monster House, Steve Buscemi, skräckfilm, film