J + Lou + Murph = sant!

Läste i senaste numret av gubbtidningen Mojo att 2007 är på god väg att bli återföreningarnas år: Police, The Who, Genesis, The Jesus and Mary Chain, James, Iggy & Stooges, Rage Against The Machine - alla känner suget efter att hänga med varandra igen. Om det är prestige, pengar eller bara oskyldigt pepp som är orsaken är egentligen helt ointressant; gillar man bandet blir man glad oavsett om det bara är simpla avbetalningar på villan i Bel Air som lockar fram spellusten, så enkelt är det, och gillar man det inte känns det bara patetiskt.



Pixies var förstås en liten skräll men en av de senaste årens mest osannolika återföreningar var såklart Dinosaur Jr. I Michael Azzerads Our Band Could Be Your Life: Scenes from the American Indie Underground 1981-1991 passerar band som Sonic Youth, Dead Kennedys och Butthole Surfers revy, men det bästa kapitlet handlar om Dinosaur Jr:s första år, och bjussar på hårresande läsning om hur mycket J Mascis å ena sidan, och Lou Barlow och trummisen Murph å andra sidan, kom att verkligen hata varandra, och hur all den negativa energin (Lou och J ville i princip döda varandra) fick deras spelningar att låta så jäkla bra. Splittringen var oundviklig, J Mascis fortsatte som enmansband och släppte några fantastiska album innan han började gå en smula på tomgång, och Lou Barlow harvade på med Sebadoh.

En återförening kändes lika sannolik som att Morrissey skulle slå en signal till Johnny Marr och kolla om de kunde jamma lite. Men sen, för två år sen, kom skrällen när Dinosaur Jr gjorde en furiös version av "The Lung" på The Late Late Show som ganska otippat lät helt knäckande. Följt av turné: jag såg dem i Sthlm 2005 en stekhet augustidag, så varmt att kondensen bokstavligt talat rann längs väggarna på Mondo. Nostalgin satt förstås som ett flor framför ögon och öron men det lät ruggigt bra. Murph satt näck förutom gubbshorts och terminalglasögon och bara matade som ett sammanbitet cave troll bakom trummorna. Och J sportade sin nya stil med grått hår, antingen har han börjat eller slutat färga det, det ser hur som helst för jävligt ut vilket på något sätt känns passande med Dinosaurs nygamla punkstylee.

Och snart är det dags för ett nytt album: Beyond släpps första maj men har redan läkt ut och det låter sjukt bra. Absolut inget steg framåt, snarare tvärtom, men när det gäller Dino är det precis vad man vill ha. Beyond är lätt det bästa J presterat sen Where You Been - det lysande andraspåret "Crumble" (lyssna här!) framkallar samma rysningar som "Out There" gjorde på sin tid. Jag brukar dissa reunions stenhårt, det faller sig naturligt, men gör gärna ett undantag för Dinosaur Jr när det låter såhär galet bra.

Andra bloggar om: Dinosaur Jr, J Mascis, Lou Barlow, musik, pop