fredag 9 mars 2007

Nina Frisk

OK, nu är jag ju lite involverad i det här projektet eftersom flera av mina nära och kära jobbat med Nina Frisk. Men what the hell, det är ju vårens mest hypade svenska film. Masjävlar sågs av makalösa 800 000 pers och förväntningarna på Maria Bloms andra långfilm är höga. Och Blom levererar sannerligen, även om Nina Frisk inte lär bli samma självklara kioskvältare. Där Masjävlar var ett prydligt paket med början, mitt och slut lämnar Nina Frisk ett helt gäng frågor obesvarade vilket är smått frustrerande.

Än en gång kretsar allt kring en drygt trettioårig singeltjej mitt i karriären med en dysfunktionell familj att tampas med, och än en gång måste hon komma till insikt om sin plats i livet och familjen för att kunna komma vidare. Och Maria Blom har skapat ännu en mäktig medelålders kvinnoroll - självuppoffrande och passiv-aggressiva Eivor i Masjävlar var bara en lätt uppvärmning inför Jill: morsan from hell, en krävande och jagsvag martyrmamma som pladdrar oavbrutet och tvångsmässigt slänger ur sig små pikar adresserade sin lyckade dotter. Jill spelas lysande av Gunilla Nyroos med en pressad röst så gäll att man skruvar på sig i biostolen. Fjärran från den livskloka modersgestalten som medelålders kvinnor gärna får göra på film är Nyroos en påfrestande figur som skulle kunna kantra över i karikatyr om inte hennes spel och Bloms regi varit så skarp.

Det är också i familjescenerna – som både är ömsinta och farsartade, ibland samtidigt - som filmen fungerar allra bäst. Som ett nedslag i en helt vanlig uppfuckad familj är Nina Frisk bitvis lysande. Men som en historia om Ninas personliga resa svajar det, mycket beroende på en kärlekshistoria som aldrig riktigt övertygar.

Som vanligt har Blom god hand med sin ensemble. Sofia Helin är fullkomligt strålande och det trygga ankare som krävs i en film som balanserar rätt vilt mellan hysteriska och lätt stiliserade familjeinteriörer och mer naturalistiskt spel. Och Guldbaggen för årets manliga biroll är redan vikt åt Sven Ahlström, som spelar Ninas överspända och neurotiska bror med bravur. Tekniskt är Nina Frisk ett stort steg framåt: Göran Hallbergs foto är soligt och cleant och hela filmen vilar i ett fräscht och genomtänkt bildspråk.

Men efter det väldigt abrupta slutet lämnar jag salongen med en lätt otillfredsställelse över en omedelbar brist på closure. Kanske är det viljan att få allting serverat som spökar, men det känns också som om Blom inte riktigt förmår knyta ihop alla de trådar hon lägger ut. Nina Frisk är aldrig riktigt så drabbande som den vill vara, men bjussar inte heller på den feelgood-avrundning man suktar efter. Men Maria Bloms lägstanivå är såpass skyhög att Nina Frisk, sina skavanker till trots, ändå är ett absolut måste för alla som nånsin haft en familj.

Andra bloggar om: , , , , ,

11 kommentarer:

Anonym sa...

Vem är det som har klippt filmen?

Anonym sa...

Det har jag!

Anonym sa...

Mycket bra text. Briljant film!

Anonym sa...

Vad roligt att alla kommentatorerna är anonyma

Anonym sa...

Jag håller med - jätteroligt!

Kerstin Hagman sa...

Ja men VEM är det som har klippt filmen??

Martin Degrell sa...

Enligt IMDb:

Petra Ahlin
Michal Leszczylowski
Andreas Nilsson

Anonym sa...

Jag håller med om att Sven Ahlström var lysande. Äntligen en verklig man på filmduken!

Anonym sa...

Så annorlunda att få se män som gråter och drömmer om mer tid med familjen. Och kvinnor som 'bara' vill ha sex och tjatar om större bilar! Och vad skönt att Jill inte utvecklades- så man inte behöver tro att det bara är min familj som stannat...
hälsn mia westin

Anonym sa...

Mia; Vilken förbaskat bra kommentar. Mitt i prick! Bästa jag läst om filmen egentligen.

/Sam

Anonym sa...

Maria Bloms familjeskildring är så empatisk, så fin och så skarpsynt.
Ingen kommer i närheten. Världen next.

Nina Frisk är inget annat än en svensk klassiker.