Mr Beans (bil)semester

The Fog, The Hills Have Eyes, The Texas Chainsaw Massacre, The Amityville Horror, Dawn of the Dead, The Omen - listan över remakes på sjuttio/åttiotalsskräckisar är ändlös och sadism är ju rätt inne just nu, så det var bara en tidsfråga innan det var dags för The Hitcher, Robert Harmon/Eric Reds brutala road movie från 1986, att få en makeover. Och även om den nya versionen - regisserad av en snubbe som hittills bara gjort musikvideor - såklart är mycket sämre än originalet så är den inte värd riktigt all kritikersmisk den fått. (Där favoritsågningen är Harry Knowles genomkörare med rubriken "Harry runs over THE HITCHER remake, puts it in reverse and backs over it, then runs over it again!").

Nya The Hitcher (som inte verkar gå upp på bio i Sverige utan gissningsvis släpps direkt på dvd i sommar/höst) följer det moderna regelverket för skräckremakes till punkt och pricka: plocka in några nya manusförfattare som får piffa till originalet, sänk medelåldern på samtliga karaktärer med typ tio år, casta några snygga unga tv-fejs i huvudrollerna, släng in ett gäng lagom coola men ändå radiovänliga rocklåtar, skit i eventuell undertext och framförallt: hinka på med mer gore och högre body count. Den enda tumregeln The Hitcher bryter mot är att bjussa på en liten cameoroll för nån i originalskådis, men C. Thomas Howell hoppade klokt nog (kanske bränd efter The Hitcher 2: I've Been Waiting (pajigaste undertiteln nånsin?) från 2003 som lär vara abysmalt usel - nån som vet?).

Och visst är det mindre djup och mer kladd än i 1986 års version som mer satsade på krypande, oresonlig skräck och ett obarmhärtigt manus som hela tiden hittade på nya sätt att tortera stackars C. Thomas Howell med meningslöst, ofattbart våld. Utfört av en fullständigt överjävlig Rutger Hauer i en oförglömlig paradroll (bara matchad av replikanten Roy i Blade Runner). Man visste inte så mycket om Rutger Hauer då, bara att han var från Holland, hade ett coolt namn, och kändes fullkomligt livsfarlig. På riktigt. Vilket är ett stort skäl till att flera scener och repliker från The Hitcher sitter kvar, trots att jag inte sett om den sen det begav sig för tjugo år sen.

När John Ryder ska ut och slakta kristna barnfamiljer på landsvägarna igen år 2007 är det Sean Bean som fått den äran, vilket är helt okej casting: han har den rätta looken och är faktiskt hyfsat övertygande som mordängel, även om han inte alls lyckas projicera den totala tomhet som Hauer gjorde, och även om han egentligen är lite för snygg för att det ska funka.

The Hitcher lyfter inte storyn till samma grymma, närmast mytiska nivå som Eric Reds originalfilm gjorde, och känns riktigt korkat spekulativ när man lägger biljakter och polismord till en "tuff" låt med Nine Inch Nails. Och trots att man följer originalet väl har de - till min stora sorg/lättnad - plockat bort pommes frites-scenen. Men den håller bra som bitvis riktigt ruggig våldsunderhållning och är en av de bästa i laget bland sina remakekompisar. Vilket egentligen inte säger ett skit, men ändå.

Sen är det här bara en barnlek jämfört med verkligheten: om ni inte läst om Eric Reds trafikolycka för sju år sen, då han under bizarra omständigheter körde ihjäl två människor och sen försökte ta livet av sig, och orkar plöja den här maratonartikeln i LA Weekly, så vankas riktigt obehaglig läsning.

Andra bloggar om: The Hitcher, Sean Bean, Rutger Hauer, Eric Red, skräckfilm, film