På min svinsnygga amerikanska originalposter till Barton Fink finns ett citat längst upp, har glömt av vem: "See Barton Fink and experience what audiences felt in 1941 when they saw Citizen Kane". En efterhandskonstruktion såklart, men ändå: tänk att ha varit på premiären av Vertigo, eller 2001, eller Persona, eller eller eller... Ens egna, riktigt massiva och knäckande upplevelser av att ha bevittnat Något Stort (i mitt fall kanske Pulp Fiction, Breaking the Waves, Festen) känns futtiga i jämförelse. Och i takt med att så många filmer snackas till döds innan de ens gått upp, och ens tidigare gudar (Coens, Spielberg, Scorsese) börjat klämma ur sig en hel del menlösheter på äldre dar, så blir listan på regissörer man verkligen dyrkar deppigt kort.
Så finns förstås David Fincher, som alltid gör så inihelvetes mäktiga filmer även om det "bara" rör sig om snygga genreövningar som Panic Room. Från första pressbilden på Zodiac för snart ett år sen var peppen makalös, och det är klart att jag avgudar filmen nu när den äntligen är här. En seriemördarfilm med 10% mord och 90% män i polisonger, skjortor med stora slag och rutiga kavajer som pratar, grälar, funderar, idisslar, bollar teorier, dricker kaffe - hur kan man inte älska det?
Och inte en död minut nånstans. Precis som Pakula/Golding i All The President's Men lyckas Fincher och hans manusförfattare James Vanderbilt hålla spänningen uppe exakt hela tiden, trots att rätt lite händer mer än att män med sjuttiotalsfrisyrer resonerar med varann. Istället frossar man i telefonsamtal, arkivbläddring och redaktionsmöten, handskrivna kodbrev så frasiga att man nästan känner papperet mellan fingrarna - allt vackert fotat av Harris Savides (The Game). Och när väl Zodiaken dyker upp är det nästan plågsamt ruggigt.
Castingen är makalös ner i minsta biroll och samtliga är lysande. Att Ruffalo och Downey Jr skulle vara tokbra goes without saying, största överraskningen för mig (som aldrig följde E.R.) är Anthony Edwards, de små gesternas man, som har ett trivsamt buddy-tugg tillsammans med Ruffalo, en sparring som är en njutning i varenda scen.
Sen är det förstås kul att Fincher, precis som i Seven, låter biblioteket spela en liten men viktig roll i detektivarbetet. Det finns inte nån motsvarande episk Library of Congress-åkning som i All The President's Men men varje gång Jake Gyllenhaals geekige Graysmith pratar om att åka till bibblan eller med kinder rosiga av upphetsning plockar fram sina tummade kodböcker (och direkt blir brutalt tråkad av en djupt sarkastisk och briljant Robert Downey Jr) blev det väldigt varmt i mitt bibliotekariehjärta.
En biljett till Zodiac är kanske inte som att beamas tillbaks till 1941 och se Citizen Kane (eller vafan, är inte den lite trist förresten?) men efter nästan tre timmar i Zodiacs sällskap känner jag mig upprymd, lycklig över att leva, lycklig över att ha fått vara med om en ny film av David Fincher.
Andra bloggar om: Zodiac, David Fincher, Mark Ruffalo, Jake Gyllenhaal, Robert Downey Jr, Anthony Edwards, film, seriemördare, kultur, media
7 kommentarer:
Har sett en hel del negativa recensioner tidigare. Men nu, nu tar jag min 'All The Presidents Men'-DVD och springer till biografen :)
Som fan! Jag har faktiskt sett den två gånger nu. Man var ju tvungen. Alla dessa små birollsprestationer som bara vimlar förbi, den spänning som finns trots att man, om man kan sin nutidshistoria, vet hur det slutar (eller inte slutar snarare)...och så denna makalösa Mark Ruffalo med trivselvikt och fresh polisonger. Jag är stum. Och jag kommer se honom en tredje gång. Var så säker.
Jippikayay! den är alltså bra. Zodiac har varit min favoritseriemördare ända sedan jag läste att han tillverkat en egen slängkappa med "outgrundliga" symboler påsydda (han bar den vid ett par mord, syns den i filmen?). Det är så rart att tänka sig honom framför symaskin. Hoppas det var en lång, skrämmande scen där han tråcklar fast en equinox eller ett gethuvud på en svart cape. (Jag har ingen aning om vad en equinox är. Etymologiskt borde det väl ha något med en häst att göra, men vad jag förstår gillar satanister equinoxer)
"rutiga kavajer som pratar, grälar, funderar, idisslar, bollar teorier, dricker kaffe - hur kan man inte älska det?"
Jag har alltid velat ha en sån kavaj! Och nu ska jag sluta med min Conie-stalking.
Syftningsfel: gotta love'em! Inga symaskiner tyvärr men han hade dräkt i en scen - en ganska rar hemvävd sak, svart med loggan på bröstet. Lite som en mix mellan Columbine-killarna, riddaren som blir lemlästad i Holy Grail och Tobeys hemsydda brottningstrikåer i första Spider-Man. Tafflig, men du kommer att gilla den.
OK, ni har övertygat mig. Till biografen med snabba steg! Jag måste se den här filmen. Det är sådant här jag gillar. Klockrena filmtips.
Jake Gyllenhaals sagolika jacka.
Chloë Sevigny porträttlik en (tänkt) 30 år yngre Laila Freivalds - helt sandfärgad!
En dagstidning som har en fast anställd skämttecknare med eget skrivbord på redaktionen.
Mumma!
Skicka en kommentar