Neil Burgers The Illusionist, nummer två i trolleritrenden efter lysande The Prestige (eller tre om man räknar Scoop också), är gammeldags utan att skämmas för sig. Den är lagom stiliserad, många scener har samma medvetet stela studiokänsla som Coppolas stilövningar i Bram Stoker's Dracula, stumfilmsgreppen med iris-dragningar är snygga. Och åkningarna ur grodperspektiv längs den långa korridoren med hjorthornen på väggen hemma hos prins Leopold är suggestiva som fan. Skådisarna pratar engelska med nån slags tysk brytning och Paul Giamatti är bra som vanligt, även om hans manér (gå ner till väsande basröst, pusta och frusta till då och då) plötsligt blir både uppenbara och smått larviga när han samtidigt ska vara österrikare och heta Uhl.
Men så kommer det en twist. Och herregud, till och med jag som är notoriskt usel på att förutse sånt såg den komma på långa, långa vägar. Alltså runt trekvart innan vi fick veta att det var en twist. Hur tänkte dom?
Jag ska inte avslöja slutet, men när twisten avslöjas bjuds vi på ett informativt montage, The Ususal Suspects-stylee, och karaktären som blir tokblåst skrockar förnöjt och tänker Ojojoj, sicket lur, där blev jag minsann dragen vid näsan, ho ho ho, ja jävlar etc som får en att längta efter Palminteris mer värdiga irritation efter att Verbal Kint stuckit med Kobayashi. Det här slutet är nästan komiskt övertydligt och smått poänglöst när man räknat ut frumfkortet långt tidigare.
Men Edward Norton är ruggigt snygg i sitt skägg. Exakt samma skägg som i American History X men mindre deffad och med större hår.
Andra bloggar om: The Illusionist, Neil Burger, Paul Giamatti, Edward Norton, film
3 kommentarer:
Ja visst är det så, men jag har valt att låta mig totalförföras i alla fall. Mystik, foto och kostym kommer man långt med även om aldrig kan nå hela vägen utan en story. I det här fallet blir jag hänförd även om det finns uppenbara hål i det hela: som att visa illusioner på film. "undrar hur han gör det där?".
Och våra åsikter går isär om Edward Norton. Men det är jag van vid. Där har jag kämpat mot väderkvarnar länge nu.
SIR Edward Norton, om jag får be.
Hm, jag måste säga att för min del var det tvärtom, så att säga; Twisten med The Prestige kom jag på hur snabbt som helst medan jag i The Illusionist inte ens funderade över att det skulle VARA en twist. Dock uppskattar jag bägge filmerna mycket ändå.
Skicka en kommentar