Expedition Bergman

Det var sommaren 2000. Jag och fru Conan semestrade på Fårö med en up-and-coming dramatiker (numera filmisk tungviktare) som sidekick. Det började som ett oseriöst infall men snart var vi ense: vi bestämde oss för att hitta Huset. Huset där Han bor - Bergmans hus! Tusen sinom tusen har försökt; ytterst få har lyckats. Alla Fåröbor vet ungefär var det är, få vet exakt, och de närmaste grannarna säger inget utan pekar åt motsatt håll om nyfikna turister kommer och frågar. Vi visste alltså att ortsbefolkningen inte var på vår sida, men lyckades ändå skaka fram en bra vägbeskrivning av en säker källa (några bjudöl på en krog i Visby hade lossat tungans band).

Vi letade oss in i den karga och vindpinade naturen, på små, kulliga, knappt farbara lervägar. Vi hade kört fel några gånger men nu var vi på rätt kurs. Det hade gått några timmar, under hela turen hade vi stojat och känt oss upprymda och samtidigt lätt generade - tänk om vi skulle stöta på Honom! Få möte på de smala vägarna om Han skulle komma körande i sin jeep, så ofattbart pinsamt! - men ju närmare vi kom desto tystare blev det i bilen. Stämningen blev tryckt, dov förväntan dallrade i luften. Jag insåg att jag hade feta fjärilar i magen... Nära nu!

Till slut, på en avskild väg, kom vi fram till en grind med alla de rätta attributen. En rik flora av hotfulla skyltar: Privat område och Se upp för hunden och Securitas. Samt kronan på verket: ett taggtrådsstängsel. KA-TJING!

Vi smög längs efter stängslet, ner mot stranden. Inhägnaden sträckte sig ända ner till havskanten men vi kunde skönja ett hustak cirka hundra meter bort, väl maskerat av en grupp höga tallar. En liten träbro kröp över stängslet men vi vågade bara inte. Jag tog några darrande kliv upp, de andra ryckte ner mig!

Vi tassade runt en stund i den knäpptysta gläntan, talade med dämpade röster, spekulerade i vad som var privat mark och allmän. Försökte se mer av huset, diskuterade om det skulle vara trespassing att gå längre. Vad skulle kunna hända? Efter ett darrigt rådslag gick vi tillbaka till bilen, satte oss motvilligt. Tog ett snabbt foto av grinden genom nervevad bilruta, och körde därifrån med en rivstart. Var det rätt hus? Troligen. Kanske inte. Men... jo!

Senare kunde vi konstatera att vi med all säkerhet hade hittat rätt. Vi fick också höra att Han äger en hagelbössa och inte tvekar att hota nyfikna med den! Vi hörde också att Spielberg varje år skickar en enorm bukett till Fårö till Hans födelsedag. Om det var skrönor eller sanning är fortfarande oklart.

Ni får förlåta mig en så lång och poänglös drapa, men den eftermiddagen på Fårö bjöd på några riktigt spännande ögonblick i en filmnörds liv. Det känns rätt stort att vi faktiskt var där, att vi lyckade med det som så många gått bet på. I morse avled Ingmar Bergman och jag hoppas innerligt att han får träffa sin Ingrid igen.

Andra bloggar om: Bergman, Fårö, film, kultur

Disturbia

Sjuttonårige Kale (Shia LaBeouf) har ett innerligt father/son moment med sin far ute på fisketur men strax därefter dör pappan i en otäck bilolycka. Klipp till ett år senare och en skoltrött Kale nitar sin spanskalärare efter en okänslig kommentar om pappan och döms till tre månaders husarrest med fotboja. Hans mor (Carrie-Anne "Trinity" Moss, som faktiskt hunnit bli 39 och nu smått chockartat glidit in i tonårsmamma-rollerna) behandlar inte incidenten som "ett rop på hjälp" utan går benhårt in för husarretsen och fimpar oresonligt sonens iTunes, kabel-tv och Xbox Live (mitt i en session Ghost Recon: Advanced Warfighter - jag kände smärtan). iPoden och PSP:n fick han tack och lov behålla så att Apple och Sony fick vara med i bild en god stund till.

Mammans lätt osmidiga taktik att bearbeta sorgen är att låtsas som det regnar och vara ur bild i stort sett hela filmen (gissningsvis på sitt välbetalda jobb eftersom familjen har råd att bo kvar i jättevillan i medelklassförorten på bara en inkomst). Inspärrad i pojkrummet ägnar sig Kale åt att spinka på grannarna med kikare och upptäcker snart att a) den nyinflyttade tjejen i huset bredvid är typ sketasnygg och ägnar eftermiddagarna åt att sola och bada med det omsorgsullt intränade rörelseschemat hos en Miss November i Playboy's Wet & Wild, och att b) trista granngubben Mr Turner eventuellt är den man som efterspanas för ett misstänkt kvinnomord i närområdet. Mr Turner spelas av David Morse - tror du att han är skyldig?

D.J. Carusos Disturbia är en helt ogenerad ripoff av/hommage till (välj själv) Hitchcocks Rear Window, fast med en trio dampiga tonåringar istället för James Stewart-Grace Kelly-Thelma Ritter, och med rutten collegerock på ljudspåret istället för Franz Waxmans täta stråkar - och det är väl helt okej. Det är en ruggigt bra story som tål att berättas igen.

Men där Hitchcock gick igång rejält på sitt mäktiga scenbygge och Stewarts dåsiga sittningar bakom teleobjektivet orkar inte DJ Caruso vila särskilt länge i grannskapets alla bifigurer (här reducerade till ett absolut minimum) utan vill gärna snabba på lite. Och där John Michael Hayes briljanta manus till Rear Window bjussade på ett grymt sväng mellan en sturig Stewart och en kärleksfullt distanserad Kelly har den nya versionen av Carl Ellsworth och Christopher Landon svårt att brotta ned klyschorna.

Man har lyckats åstadkomma en smart twist, när Kales ensamma mamma börjar bli lite sugen på Mr Turners trygga manlighet - men den lovande tråden släpps snabbt när det blir bråttom bråttom till den smått absurda finalen där man tyvärr gör som Scorsese i Cape Fear och spårar ur till uppskruvat psykopatspring i dörrar. Lite på samma sätt som Wes Cravens Red Eye (också den skriven av Ellsworth) gick från tajt thriller till tröttsamt baseballträsvingande psykopatjakt.

Shia LaBeouf är en charmig kille även om hans trulighet känns rätt så sökt här jämfört med Transformers (där han spelade i stort sett samma kille), men stackars Sarah Roemer som granntjejen Ashley är inte direkt Grace Kelly utan behandlas som ett bona fide runkobjekt. Hitchcocks berömda voyeurism blir i Carusos händer till ren gubbsjuka när kameran mjukporrigt smeker över stjärt och tuttar. Ashley må vara en atombrallis och hänga med de populära i klassen, men det är bara nördiga Kale som verkligen ser henne - när han håller en känslig monolog om hur han under sina sessioner bakom kikaren förstått hur annorlunda hon är (mänskan läser till och med böcker, haja) faller hon pladask. Så det var det Kale såg när han närstuderade hennes röv i två veckor? Vad skönt, då behöver ju varken han eller vi (män) som fluktat in Ashley med svettig överläpp känna ett dugg dåligt samvete. Phew!

Andra bloggar om: Disturbia, Rear Window, Hitchcock, John Michael Hayes, D.J. Caruso, Shia LaBeouf, film, kultur

Föräldraskap

Up to my gotdamn neck in blöjbyten, torsk, sprutdiarré, småjoggande i babybjörnen och storhandel på Willys, och det där med "egen tid" är just nu ett avlägset och ljuvt minne. Men under en sovpaus framför datan tröstade jag mig med ett par Louis CK-klipp (från hans HBO-special Shameless) som förutom att de är djävulskt roliga faktiskt också är det mest träffande och sanna jag någonsin sett om livet som småbarnsförälder. Jag skrattade mig löjlig men misstänker att särskilt den andra filmen inte är riktigt lika kul om man inte har barn - skämt om barnmisshandel funkar alltid bättre när man är förälder och därmed har vattentätt alibi att skratta.





Andra bloggar om: Louis CK, Shameless, barn, föräldraskap, uppfostran, sex

Hooray for Hollywood!

"I'm not the sort of film critic who jots down ecstatic remarks during a screening. But about an hour into Live Free or Die Hard, I scrawled in my notebook: "Ah, American movies!"

Första raderna av Eberts Die Hard-recension stämmer ju så fint. "Tidernas sjukt mäktigaste biosommar!" eller vad det nu är SF vill kalla den har nått halvlek och man är ju redan proppmätt, om inte särskilt belåten. Varför ska vi bry oss om popcornfilmer? Varför ska vi gå med på en kultur som tycker att opening weekends och box office-rekord är mer intressant än innehållet i filmerna? Där en pre-owned property alltid är en säkrare investering än nåt nytt och originellt? Varför tuggar jag extremt slitna klyschor som en desperat krönikör i en gratistidning?

Att se en intill döden marknadsförd och Happy Meal-säkrad "tentpole"-rulle - som den här, eller den här, eller den här - är ofta något av det mest deprimerande och själsdödande som finns; som att glatt betala för att bli hårt rumpknullad av en glatt flinande Jerry Bruckheimer i Ronald McDonald-kostym.

Men - när det då och då är riktigt bra, då är det så sweet att man är beredd att förlåta allt.

Den senaste veckan har jag haft rejäl quality time med Hollywoods finest, i väntan på att Liv skulle få lust att titta fram. Två gånger har jag suttit med min cola och min popcornbunke i Astoria Sicklas hi tech-salong och bara flinat av salig dumlycka.

Först var det Live Free or Die Hard, eller Die Hard 4.0 som den heter i Europa - för det är typ datorer med, fatta? Efter att ha räddat en skyskrapa, en flygplats och New Yorks innerstad är det dags för John McClane att dra på sig det vita linnet igen och eftersom en sketen Nakatomi-byggnad känns lite mesigt efter 11 september så måste han nu rädda hela USA undan en djävulsk hacker som tar sig in och sabbar hela infrastrukturen.

Den ondskefulla IT-mastermindet är ju tyvärr den i särklass tristaste typen av kriminell eftersom en karaktär som knapprar blixtsnabbt på en laptop är det tråkigaste man kan fästa på film, varför man alltid måste kompensera med gigantiska plattskärmar, lagom futuristiskt gränssnitt (som ändå alltid lyckas se ut som 1998 års uppfattning om "framtiden") inklusive ljudeffekter för varje inmatning. Mot detta ställs en McClane som noggrant beskrivs som en "dinosaurie" för att vi ska förstå hur mäktigt det blir senare när han sparkar de välutbildade datanördarnas fjompiga stjärtar.

McClanes nävar, gatusmarta know-how och överhetsföraktande jävlaranamma - en hederlig snut i en korrupt värld och yada yada - kontra högteknologiska bovar är ju ett av Die Hard-franchisets hörnstenar och här spelar man det kortet ofta. Så ofta att McClanes ständiga lösning på problem (att han ska "bulta ihjäl nån") går bortom tufft och börjar låta helt rabiat. Mot skurkarnas genomtänkta plan och avancerade vapen ställs McClanes gung ho-attityd och osvikliga förmåga att få bilar att explodera, i en actionfilm som litar mer på gammeldags stunts och bilkrockar än slick cgi vilket lyckas få den att kännas en smula fräsch och nyskapande trots att det är samma stuk, om än mycket snyggare genomfört, som i vilken dyr nittiotalsaction som helst.

Eftersom McClane-figuren inte själv kan bära en film har han återigen en sidekick, här datanörden Justin Long, som sannerligen får the ride of his life. Kommer Longs ombonade nördtillvaro att krocka med McClanes hårdföra snutattityd? Kommer Longs datakunskaper att rädda livet på McClane? Kommer de att slänga käft på ett rått men hjärtligt sätt?

Det finns så många skäl till att Die Hard 4.0 ska kännas nattstånden och krystad - men oj vad det trots allt funkar. I loved it. Att se Bruce Willis som McClane igen har inte varit med ens på önskelistans topp 50 men han ror det faktiskt i hamn. Och eftersom han så effektivt spelat supertrött gubbsnut på dekis i 16 Blocks får vi nog ge honom alibi att få spö och väsa ur sig syrliga oneliners om alltings jävlighet en gång till.

Actionscenerna är helt absurda men levererar, och Justin Long-sparrningen är alltsomoftast guld. Och en grej som så ofta fallerar i actionfilmer, att underhuggarna spelas av generisk kanonmat man bara stör sig på, är löst här av en omsorgsfull casting: varenda henchman (de flesta är av oklar anledning fransmän som uppenbart slarvat med sina freedom fries) ser helt rätt ut, hård och effektiv och känslokall. Jag kan till och med förlåta att man precis som i Casino Royale hängt på parcour-trenden och låtit en av skurkarna bli en riktig hoppetossa.

Sen är jag såklart alltid svag för filmer där nördar räddar världen.



Vilket osökt för oss in på nästa popcornbonanza, Transformers. Jag har aldrig lekt med Transformersgubbarna (det var Star Wars-merchandise som gällde i min hood) och är inte ens särskild peppad på robotar, så jag har aldrig ryckts med i den geekiga förhandshypen kring Michael Bays actionepos. Men det gick bra ändå. Transformers har samma blaffiga, dyra, überpolerade reklamlook som alla Bays filmer, kompletterat av ett välsignat kul manus av Roberto Orci & Alex Kurtzman som styrde upp Mission: Impossible 3 åt JJ Abrams häromåret, med lysande resultat.

Karaktärerna i Transformers - osäkra nörden, sexiga problemtjejen, modiga soldaten - är helylleamerikanska arketyper med djupet hos en vattenpöl men hey, vem söker character arcs i en film om mördarrobotar från rymden? Actionscenerna är makalöst snygga helt utan jobbigt uppenbara cgi-skarvar och får en faktiskt att dregla som en sockerchockad tioåring på sin första barnförbjudna film.

Det jag blev mest överraskad och lycklig över var hur en film för $150m kunde ha sån självdistans, med stora skopor av lättsam comic relief. Särskilt hur det kunde bli sån charmig snurr på scenerna mellan Shia LaBeouf och hans föräldrar, spelade av en bruksskådis som Kevin Dunn (här lysande) och Julie White som jag aldrig sett förut. (Tydligen kan Bay också regissera skådisar, vilket sannerligen inte märktes i Pearl Harbour. Om man nu betraktar Ben Affleck som en skådis.) Transformers lyckas gå den där smarta balansgången hos en miljardinvestering - tillräckligt light-subversiv och edgy (godmodig Bush-parodi, lätta antietablissemang-vibbar, John Turturro) för att inte kännas som en hjärndöd produkt, tillräckligt kommersiell (USA:s utlandssoldater är sanna hjältar, produktplacering till max, stora jävla explosioner) för att ro hem de stora intäkterna.

En timme in, med ett fett flin i ansiktet och näven långt ner i popcornbunken, var jag faktiskt beredd att utnämna Transformers till den bästa actionrullen sen Terminator 2. Men hör och häpna, det går dessvärre att bli leds på monstruöst välkomponerade åkningar längs långtradare som förvandlas till enorma robotar. Slutfajten bjussar på ett slags massförstörelse King Kong och Godzilla inte kunnat spåna fram ens om de fått en hel temahelg, men det blir en smula långrandigt.

Trots detta är Transformers det mäktigaste och mest underhållande jag sett på hur länge som helst. Precis som Die Hard 4.0. Hurra, the system works!

Andra bloggar om: Die Hard, Bruce Willis, Transformers, Michael Bay, Shia LaBeouf, actionfilm, film, kultur

Born on the 4th of July

Till slut kom hon, i onsdags kl 17:12 på Södra BB, två väldigt långa veckor över tiden, på den enda nationaldag som känns lite tuff. Hon delar födelsedag (jag var ju tvungen att kolla) med Eva Marie Saint, Ed O'Ross (Nikolaj i Six Feet Under), George Steinbrenner, Bill Withers och Arne Hegerfors. Hon kommer framöver att bli lika vacker som Eva Marie Saint (vi har såklart spelat Lloyd Coles Rattlesnakes till frukost idag) men ser just nu mer ut som Arne. Arbetsnamn: Liv.

Ur dödlig synvinkel

Vår James Bond-bonanza tuffar på och efter (eller snarare: före) Octopussy och Levande måltavla kommer Ur dödlig synvinkel från 1981. "After years of space-age gadgetry, cartoon villains, female mannequins, and giants with steel teeth came this one-shot return to the old days of Ian Fleming minimalism" konstaterar Maltin nöjt och är helt on the money - efter rymdoperan Moonraker kände producenterna att det nog inte gick att dra franchiset många fler snäpp åt det fantasifulla hållet och satsade istället på att plocka ner agent 007 på jorden igen, i dubbel bemärkelse.

Resultatet blev Ur dödlig synvinkel, kanske den mest nedtonade Bond-filmen - inga kacklande superskurkar med underjordiska raketbaser och nästan inga putslustiga gadgets utan en rekorderlig spänningsfilm, med några actionsekvenser som garanterat var state of the art 1981 och fortfarande tillhör seriens allra bästa. Det är här Bond åker skidor i rodelbanan, klättrar berg i Grekland, blir jagad av en arisk skidskytte-stjärna från KGB och kör runt på krokiga bergsvägar i en skruttig Citroën tillsammans med Carole Boquet (en av de coolaste Bondbrudarna, med ett chict armborst som praktisk accessoar). Samtliga av dessa jaktscener är (vilket sannerligen inte gällt de två filmer vi betat av hittills) både snyggt fotade och välklippta - och faktiskt genuint rafflande.

Allt detta gör att filmen blir en smula trist att skriva om, det finns helt enkelt inte så många over the top-grejer att göra sig lustig över. Ur dödlig synvinkel är hör och häpna en bra actionfilm och Roger Moore - som även denna gång var tvehågsen till att dra på sig smokingen en gång till, innan han till slut gav efter - sköter sig oklanderligt och känns till och med något yngre än sina 53 jordsnurr (Ur dödlig synvinkel kom att bli hans personliga Bond-favorit).

Ur dödlig synvinkel sportar också en av seriens skönaste inledningssekvenser. Den när Bond blir hijackad av sin ärkenemesis Blofeld, som lurar in honom i en fjärrstyrd helikopter - men Bond tar förstås kommandot och dumpar flintskallen i en skorsten. (Det sägs dock aldrig rent ut att det är Blofeld, och han spelas av en statist man aldrig får se ansiktet på, eftersom Broccoli-gänget inte hade rättigheterna till karaktären men gärna ville ta kål på honom för att ge en näsknäpp åt konkurrerande Bond-producenten Kevin McClory som ägde figuren och senare var inblandad i Never Say Never Again.) Det hade förstås varit mäktigare om det verkligen varit Donald Pleasence men scenen funkar ändå. Och what a way to go: när jag dör vill jag också göra det iförd beige kostym, smekandes en vit katt, fastsurrad i en permobil, upplockad av en helikopter och dumpad i en hundra meter hög skorsten.

Med Blofeld ur vägen redan efter tio minuter är fältet fritt för nya skurkar, och Ur dödlig synvinkel bjussar på två av de bästa. Den ena är huvudboven Kristatos, snyggt spelad av Royal Shakespeare Society-skolade Julian Glover (som för övrigt lyckats med konststycket att medverka i nittonhundratalets fyra fetaste filmfranchiser: Star Wars, Indiana Jones, James Bond och Harry Potter). Kristatos är sannolikt den mest avspända Bondskurken, på gränsen till tråkig, men hans pigga och förväntansfulla glädje när han drar Bond och Carole Boquet i ett rep efter sin lyxjakt är oemotståndlig.



Den andra är Locque, en underhuggare helt utan repliker som är ruggigt hård i skinnjacka och sobra åttakantiga glasögon. Locque går en minnesvärd död till mötes när han misslyckats med att köra över Bond och istället fastnar på kanten av ett stup - och Bond kallblodigt ger bilen en resolut spark så att hela ekipaget störtar ner i avgrunden. En scen Roger Moore hade enorma dubier inför eftersom det rimmade så illa med den muntra gentlemannastil han gjort till sin. Moore gav lyckligtvis med sig och körde den brutala stilen vilket var tur för filmen.

Locque spelas av Michael Gothard, härhemma mest känd som slackern Athelstane i SVT:s mångåriga nyårsfavorit Ivanhoe från 1982. Till min sorg såg jag att Gothard hängde sig tio år senare efter ett gäng småroller i anonyma b-filmer.

Nästa gång tar vi på oss den kycklinggula rymddräkten och följer med Hugo Drax till yttre rymden i Moonraker. Häng med!

Andra bloggar om: Ur dödlig synvinkel, For Your Eyes Only, James Bond, 007, Roger Moore, film