Om jag vore du...

...och inte var tvungen att jobba nu på lördag, skulle jag bege mig till Filmhuset. Klockan 15:30 visas Svenska Ord-doldisen Svenska bilder i Bio Victor, introducerad av Hasse Alfredson himself! Detta som en del av Filmarkivets förnäma jubileumsvecka som pågår för fullt (hela programmet finns här). Det är den enda Svenska ord-film jag inte sett, och den verkar helknasig, ungefär som en av Richard Lesters Beatles-rullar. Fast förhoppningsvis bättre.

Så kan du rapportera till mig sen hur den var och vad Hasse sa!

...they pull me back in!

Just som jag blivit less på favvoblaskan Empire igen - senaste numret består mest av en gigantisk Världens 500 bästa filmer-lista, igen, klassisk utfyllnad à la Mojo och Uncuts ständiga listrunkande över Dylan och Beatles - så dyker det upp nåt som får mig att falla till föga igen. I det här numret, mitt bland den femtielfte hyllningen till nån Spielberg-film, kommer en liten artikel där de bett en schackexpert närstudera matchen mellan Antonius Block och Döden i Det sjunde inseglet. Det visar sig, förstås, att inget stämmer, pjäserna är för moderna, reglerna underliga, och trots att Bengt Ekerot plockar pjäs efter pjäs av Max så blir antalet pjäser fler allteftersom partiet fortgår. Allt detta torrt kommenterat av den sakkunnige, med den härligt ordvitsiga rubriken Board Senseless.

Jag lär mig också ett nytt smeknamn på Gammelman: Bergo. Låter rätt coolt faktiskt.

I Was a Mutant Zombie Comatose Småbarnsfarsa

Senaste veckan har varit galen, har haft femårskalas för ena dottern och namngivningsceremoni för den andra, och nu måste jag hosta upp en föreläsning (på engelska) för en konferens nästa vecka samt traggla mig igenom Camus Pesten tills på onsdag. Conan är, med andra ord, mycket trött på kvällarna. Men läs gärna mina texter om The Incredible Hulk och Jiddra inte med Zohan på Weird Science. Nu hägrar sängen, men först en stunds onlineslakt i Call of Duty 4 - jag är bara 22 kills från att få ett jättefint sikte till min MP5:a. Hur trött man än är orkar man mirakulöst nog alltid gamea.

Bodil Malmsten vs New Order

Eller snarare Nina Ulmaja (Bonniers) vs Peter Saville (Factory). Vems är snyggast?

Världens bästa poplåt?

Här har jag levt i tron att Love to Keep You in My Mind med Curtis, eller Enlightenment med Momus, eller Will to Love med Neil Young, eller Ain't That Enough med Teenage Fanclub var världens vackraste poplåt. Och så fanns svaret i skivhyllan under alla dess år!

Jag såg Broadcast på Kägelbanan för ett bra tag sen (2001?) och de var buttra och seriösa och sa inte ett ord mellan låtarna - men oj så vackert det lät. Trish Keenans väna röst som sjunger vackra poplåtar dränkta i ett atonalt gnissel som hämtat från en psykedelisk östtysk skräckfilm från sent sextiotal och en bullrande trumsektion som ofta går bananas. Jag köpte samlingen The Future Crayon härommånaden och blev påmind om exakt hur mycket jag gillar Broadcast - jag menar, bara lyssna på hitsingeln (med deras mått mätt) C'mon Let's Go - och saknar dem, de har ju inte släppt något nytt sen Tender Buttons som kom för tre år sen. Enligt wikipedia (som väl alltid har rätt?) är de "currently working on their fourth studio album".

Hela tredje albumet HaHa Sound är fantastiskt, och bäst av alla låtar i pophistorien är sannolikt singeln Before We Begin. Lyssna här!

Andra bloggar om Broadcast, Before We Begin, musik, pop, electronica, skivor

Love Hurts

Vicky Cristina Barcelona går upp ikväll och jag gillade den skarpt, vilket var klart otippat. Scarlett Johansson som ung och naiv sökare i ett lika kooky som passionerat menage a trois med Javier Bardems pretentiöse konstnärshingst och Penelope Cruz som psykfall med sydländskt utlevande raseriutbrott? Ännu en lätt gubbjuk och sökt charmig Woodyrulle med knasiga Europeans? Nä tack. Men så sitter jag där efter den trevande inledningen med ettrelativt stort fånflin på läpparna och inser att det verkligen svänger. Fan, till och med Cruz är bra. Har heller inget problem med berättarrösten, som är lagom distanserad och sarkastisk. Weird Science-Martin tycker att Woody blivit riktigt misantropisk och pessimistisk i sin syn på kärlek, och han har kanske rätt, men det förtar inte underhållningsvärdet.

Det är också en fröjd att se Patricia Clarkson och Kevin Dunn som medelålders par, de kunde vara plockade från en av lägenhetsfesterna i någon av Woodys åttiotalsfilmer, Små och stora brott kanske, nu sitter de i piketröjor och golfbrallor under Spaniens heta sol - men är exakt lika olyckliga för det. Och Chris Messina som den snälle träbocken Doug är perfekt i sin fyrkantiga tråkighet. Läs Extra Allt-Jonas hyllning till Doug här. Och se gärna filmen med förväntningarna på Cassandra's Dream-nivå, det vinner den på.

Andra bloggar om Vicky Cristina Barcelona, Woody Allen, film

Palahniuk porrar loss

Att läsa Palahniuks senaste visade sig bli en smula knepigt när man är småbarnsfarsa. Man hänger i parken medan barnen leker, fiskar upp boken för lite quality time, nån annan dagisförälder frågar "Åååh vad läser duuu då?".

Man ger dem boken och de tittar på baksidan: "Six hundred dudes. One porn queen. A world record for the ages. A must-have movie for every discerning collector of things erotic. Cassie Wright, porn priestess, intends to cap her legendary career by breaking the world record for serial fornication. On camera. With six hundred men. SNUFF unfolds from the perspectives of Mr. 72, Mr. 137, and Mr. 600, who await their turn on camera in a very crowded green room."

"Eh, jahaaaa." Och så mumlar man nåt om att det var han som skrev Fight Club. Och stoppar tillbaks boken i väskan och pratar om den senaste sjukdomen på dagis istället.

Tyvärr kom jag bara halvvägs. Palahniuk vill göra en sociologisk djupdykning i porrsvängen men fastnar i beskrivningar av feta snubbar som trycker i sig chips och dip i väntan på att få några minuters penis time med den bedagade porrdrottningen. Kladdigt barfotakliv i kisset vid pissoaren, guacamolerapar, hängigt kött med brunkräm över rynkorna. Och? Ibland slagkraftigt skrivet, oftast lite däst och enahanda. En av de förväntansfulla är övertygad om att han är Cassies okända son, men jag kom aldrig till upplösningen, då filminspelningen verkar gå från gangbang till snuff, om titeln håller vad den lovar. Chuckens svagaste bok på ett tag. Eller vad tyckte ni?

Tidigare texter: Haunted och Rant.

Andra bloggar om Chuck Palahniuk, Snuff, böcker, litteratur

Mästarmötet

Helt oförhappandes, när jag gav Liv nattvällingen i soffan till America's Funniest Home Videos (vår kvällsrutin), så meddelar Tom Bergeron att han har en very special guest. Plats på scen för Ty Pennington! De strålar tillsammans (ingen kram dock, trots att det är kramglade Ty) och presenterar ett par tre block med byggnadsrelaterade knasklipp. Sen får Ty springa ut i verkstan, vi ser honom på en teveskärm där han står och sågar ihop ett very special prize till kvällens vinnare. Tom plockar ut en snygg ung tjej ur publiken som får bli hans assistent. Sen fixar och sågar de, Ty är sedvanligt peppad, tjejen ler oavbrutet, en geekig familj med en film där ett barn ramlar vinner, och får det ärligt talat rätt fula priset av Ty. Sen rullar eftertexterna.

Ett helt oväntat mästarmöte, en helt vanlig måndagkväll, och vi var med. Awesome! som Paul säkert skulle sagt.

Andra bloggar om Ty Pennington, Tom Bergeron, tv

Geek heaven

Gårdagens Filmquiz blev en hejdundrande succé: 31 lag slogs om äran, källaren på Pet Sounds Bar var snudd på knökfull (några sena stackare fick till och med vända i dörren). Det var förbannat kul att stå med mick i hand och ösa ut frågor. Segern plockades överlägset av lag Fast Eddie (slipade filmbranschfolk hela bunten) med makalösa 113 poäng (max var 123). Sinnessjukt - men quizet var ingalunda för lätt, de flesta lagen låg i spannet mellan 40 och 80.

Weird Science-Konrads bloggartäta och förhandshypade lag Tony Scott (feat Extra Allt-Jonas) bytte oväntat namn i sista stund vilket kanske blev deras fall, men en sjundeplats i den konkurrensen var inte alls fyskam. Ni kommer igen, grabbar.

Svårast var Tagline-bonanzan och Beckfrågan - vilka sju skådisar har spelat den buttre kriminalaren genom filmhistorien? En annan svår var att räkna upp bandmedlemmarna i Spinal Tap. Mest populär: Top Gun-frågan. Alla klarade Det sjunde inseglet men det var svårare att sätta rätt namn på Döden, Bengt Ekerot förstås. Sådär höll det på.

Nästa quiz går av stapeln torsdag 6 november och kommer att bli större och bättre på alla sätt. Gå gärna in på Fejan, sök på Pet Sounds Quiz och går med i gruppen, så kommer det glada tillrop när kvällen närmar sig. En månad kvar att plugga IMDb alltså. Vi ses!

Quiz-dags!

Bara några timmar kvar att trimma geek-kunskaperna inför kvällens Filmquiz på Pet Sounds Bar, då Johan och undertecknad sätter er nördighet på prov.

All info man behöver finns här!

Varm välkomna!

Tack, Olov!

Olov Svedelid gick bort i veckan, och jag får nog ge honom rätt stor cred för att jag kom in i läsandet som barn. Jag slukade alla hans tio ungdomsromaner om Betongrosorna, ett gäng förortskids som löste brott. Där var ledaren Tord, tyste men starke Gilbert med läs- och skrivsvårigheter och en pappa som var periodare, och några till jag glömt. Det låter lätt schematiskt, kanske var det så, men då var det oerhört bra - en scen i Betongrosorna och de falska nycklarna, där Tord har gömt sig i en lägenhet i väntan på en brutal inbrottsliga, minns jag fortfarande med en iskall rysning: Tord ligger gömd i en korg med smutstvätt när tjuvarna kommer och röjer, en av dem sticker ner sin grova näve och rafsar runt bland tvätten, några millimeter från att nå den vettskrämde pojken, innan han blir avbruten och går till ett annat rum.

Betongrosorna sätter dit tjuvarna, polisen ger dem en utskällning om hur farligt det är att meddla med kriminella - men senare står det ändå en stor prinsesstårta i gängets klubblokal från polismakten. Jämte Jack London, Jenny Bertelius, Biggles och Bröderna Hardy var Betongrosorna de viktigaste böckerna för mig under några år.

Sen kom Roland Hassel-deckarna som jag slukade i högstadiet. Rejäle, men emotionellt hämmade Roland, som var en bra polis men en rätt fumlig man i den ständigt svajande relationen med Virena, the love of his life. Varje kapitel slutade i en cliffhanger, och varje bok slutade med att Hassel med en hårsmån undkom skurkarnas dödsfälla (instängd i bastu, instängd i frysrum etc). Vetefan om de håller idag men jag läste dem frenetiskt då.

Tevefilmerna med Lars Erik Berenett som Hassel var fint castade (Björn Gedda som buddyn Simon Palm, Robert Sjöblom som Pelle Pettersson, Allan Svensson som Sune Bengtsson) men inte lika bra som böckerna, där Svedelids fina öra för dialog kom till sin rätt och hans rättvisepatos glödde mitt i den vardagliga, mötesrumsgråa, extremt oglamorösa svenska snutvardagen. Boken där Svedelid till sist tar livet av Hassel - som dör mitt i en mening på sista sidan, i en inre monolog, alla Hassel-böckerna är ju skrivna i jag-form - var fruktansvärt knäckande och traumatiskt.

Svedelid ändrade sig några år senare och fortsatte franchiset, lät Hassel vakna upp ur en nära döden-upplevelse, men vid det laget hade jag gått vidare till Stephen King och Dean R. Koontz.

Svedelid var sanslöst produktiv, skrev över 180 böcker, och är fortfarande flitigt utlånad på mitt bibliotek vilket känns väldigt bra. Vila i frid.

Andra bloggar om Olov Svedelid, Betongrosorna, Roland Hassel, deckare, böcker, litteratur

För män som valde rätt

Konrad postade den här på Fejan häromdan och jag snor klippet rakt av: klassisk livsstilsreklam från det härliga åttiotalet, då en varm kram mellan far och son framför rakspegeln var det bästa en man kunde få. Det finns så många åttiotalsmarkörer att man får svindel - klippet känns som ett destillat av samtliga Simpson/Bruckheimer/Cruise-filmer från den gyllene eran. Några godbitar:

00:14 - Pappan som stannar upp sin son precis som han ska hoppa in i Just Married-åket med nya frun och ger honom en rejäl, nästan krampaktig pappakram, en kram som sannolikt får de senaste tio årens stumma, känslomässigt bottenfrysta relation att tina upp på ett ögonblick.

00:21 - Den lite yngre pappan (advokat? mäklare?) som lämnar över nycklarna till presentbilen, till tonårssonens totala lycka, och extremt självbelåtet sträcker ut armarna för att casha in en low ten (tyvärr bortklippt).

00:35 och 00:46 och 00:49 - tre Token Black Dudes för att bryta av mot den i övrigt kritvita superwaspiga stämningen (den sista häcklöparen uppenbart plockat från arkivfoto).

00:44 - jajjemen, Det rätta virket!

Nånstans därinne finns det ett par tre kvinns också, men de flimrar snabbt förbi. Det här är männens värld. Männen som valde rätt.

Andra bloggare om Gilette, reklam, media

Du levande

Veckans bok: hälsogurun Ann Wigmores Levande föda från 1985 som en låntagare beställde hem från ett av de allra innersta biblioteksskrymslena. Saxat ur förordet:

Ann Wigmore föddes i Litauen 1909 och uppfostrades av sin mormor som var naturläkare. En stor del av sin barndom tillbringade hon som fåraherde och assistent åt sin mormor, som under första världskriget vårdade och botade sårade med hjälp av vanligt gräs.
När Ann var 16 år flyttade hon till USA och ådrog sig kallbrand i benen till följd av en bilolycka. Till hennes familjs och läkares stora förvåning botade hon sig själv genom att äta det det gröna gräset som växte runt henne där hon låg i trädgården och lapade i sig solens hälsobringande strålar.
När hon var 50 år drabbades hon av cancer. Än en gång utnyttjade hon sin ovärderliga kunskap om naturen. Ann började äta ogräs och vanligt gräs som växte ymnigt runt hennes hus i Back Bay i Boston. Efter en tid läkte hennes kropp sig själv från cancern och alla andra sjukdomar.

Ur Dr Inga Orths rapport från Wigmores hälsoinstitut i Boston som hon besökte under två veckor i januari 1984:

Morgongymnastiken skedde i två grupper. Då skulle man ha klarat av ett lavemang i badrummet på särskilt snedställd bräda, där man har ryggslutet högre. Före frukost skulle man helst ha intagit en kvarts till en halv deciliter vetegrässaft. Den fick man preparera själv. Skära av vetegräs från brickan och mala i en av flera elektriska eller handdrivna kvarnar i ett speciellt gästkök.

Enligt Wikipedia dog Anne Wigmore 1993 "in a fire", men hennes arv lever vidare. Fast vi har beställt ett par nya böcker för att slippa se det här omslaget igen. Levande föda har bytt namn och heter numera raw food.

Andra bloggar om Ann Wigmore, raw food, levande föda, mat, hälsokost, vetegrässaft, lavemang

Penn does Dylan

"Next to Roy [Orbison] the playlist was strictly Dullsville. Gutless and flabby. It all came at you like you didn't have a brain. I still kept turning the radio on, probably more out of mindless habit than anything else. Sadly, whatever it played reflected nothing but milk and sugar, and not the real Jekyll and Hyde themes of the times. Beyond the road, hell, gasoline street ideologies that were signaling a new type of human existence weren't there. (...) Songs about debauched bootleggers, mothers that drowned their own children, Cadillacs that only got five miles to the gallon, floods, union hall fires, darkness and cadavers at the bottom of rivers, weren't for radio files. There was nothing easygoing about the folk songs I sang."

Jag har aldrig varit nere med Dylan, och skulle knappast orka läsa hans självbiografi Chronicles, vol. 1 som kom för några år sen. Men inläst på ljudbok med Sean Penns släpiga drone i öronen funkar mäktiga rader som ovan förstås helt perfekt.

På bibblan där jag jobbar tycker kunderna att ljudböcker är det bästa som hänt sen skivat bröd, särskilt nu när allt fler titlar kommer på mp3 och inte på en larvigt tjock bunt cd-skivor. Själv drabbas jag av ett attention span som skulle få en guldfisk att rodna de gånger jag har försökt. Uffes Jack inläst av Jonas Karlsson ledsnade jag på efter en halvtimme, trots att både text och röst var knäckande bra. Likaså Yann Martels Berättelsen om Pi, lysande inläst av Johan Rabaeus men ack så pratig (efter två cd-skivor har han fortfarande inte hamnat på den där flotten från omslaget).

Men nu har det lossnat. Härnäst: Mörkrets hjärta inläst av Max von Sydow och H.P. Lovecrafts Skräckens labyrinter performed by Ernst Hugo Järegård. Mums!

Andra bloggar om Bob Dylan, Sean Penn, ljudböcker, böcker, litteratur

Finsk apokalyps

Jag har inte lyssnat på Mika Vainio och Ilpo Väisänen sen de hette Panasonic och strax därefter (inte helt otippat) fick påhälsning från en viss japansk elektronikbjässe och tvingades droppa a:et och bli Pan Sonic (som förstås inte alls är lika snyggt). Men när jag lite halvnyfiket ploppade in duons nya album Katodivaihe samtidigt som jag tog ett bad med min yngsta dotter höll jag sånär på att dränka henne av ren lycka.

De tidiga albumen Vakio och Kulma - finska kan låta så coolt och hårt när man inte har nån aning om vad det betyder - var knapertorr, cyberpunkpysande, klinisk electronica. Nya skivan - som också bjuder in en burdus cello som raglar runt på några spår - är ett brusigt soundtrack till jordens undergång, med bastoner så feta att trumhinnorna ängsligt ber om nåd och beats så hårda att knäna viker sig.

Det låter så fruktansvärt massivt att jag blir salig av lycka på ett sätt som inte hänt sen jag köpte Autechres flinthårda ep Anvil Vapre för hundra år sen, efter att ha sett Chris Cunninghams video till Second Bad Vilbel på MTV:s Chill Out Zone. I ett läge där jag nästan gått vilse i Fleet Foxes och Grand Archives mysiga skägg bjussar Katodivaihe på perfekt kontrast: dystopisk, kallhamrad och monumentalt knäckande maskinmusik som passar perfekt till det annalkande höstrusket.

Boomp3.com

Andra bloggare om Pan Sonic, Katodivaihe, electronica, musik, Finland

Gratisläsning

I dagens DN - istället för reklamsladder från Elgiganten och Siba eller ännu en lätt desperat "Flytta till Västerås/Eköping/Örebro!"-reklambilaga - medföljde Sid, en reklamtidning från Pressbyrån som faktiskt var bra mycket roligare än kulturdelen den låg i. Hoppsan. Intervjuer med Lokko, Gradvall, Susanne Ljung, Olle Lidbom och ett antal andra tidskriftsmänniskor och -älskare. Föga otippat är Vanity Fair och New Yorker ständiga favoriter, ännu en påminnelse om att ta tag i de där två - jag köper VF ibland, men orkar oftast bara bläddra.

Men vad är grejen med Entertainment Weekly? Fantastiskt smart och kul tidning - men senaste numret på Press Stop är aldrig mindre än tre veckor gammalt, och då ryker det där med Weekly. Vad göra?

Andra bloggare om Tidskrifter, tidningar, media

En ursäkt

Guldlejonet i Venedig till Darren Aronofskys The Wrestler... och jag som gjorde mig lustig över Mickey Rourkes bizarra uppenbarelse så sent som i våras. Förlåt, och grattis!

Wall-E + Vampyrer

Premiär ikväll för Pixars Wall-E - jag sällar mig oreserverat till hyllningskören här. Lågbudgetskräckisen Vampyrer går upp också, som trots snygga och regnvåta Stockholmsmiljöer tyvärr inte riktigt är up to snuff - läs mer här.

Kom å plocka!

Pet Sounds har äntligen styrt upp filmquiz, courtesy of min gamle Folkets Bio-vän Johan. Imorgon torsdag 4 sept blir det premiär, start kl 20. Lag Conan siktar stenhårt på att vinna, allt annat än topp tre är otänkbart. Vi ses i källaren!

UPDATE: Japp, vi vann! It's good to be the king. Nästa gång, om en månad, står jag eventuellt själv bakom quiz-spakarna - stay tuned.

Svensk speljournalistik i kris?

Är det bara jag, eller har svenska speljournalister problem? När jag läser spelpress, i synnerhet Level och Super Play, slås jag av två saker. Det ena är hur man ständigt måste bevisa att tv- och datorspel minsann är Kultur, vilket leder till en storvulen, lätt skitnödig ton. Man verkar ha klara mindervärdeskomplex man måste kompensera för, vilket i kombination med skribenter vars stilistiska förmåga i bästa fall är habil leder till tunga, klumpiga texter. Det är hela tiden - i intervjuer, reportage, recensioner - väldigt Viktigt. På Allvar. På Riktigt.

Det andra är hur viktigt det verkar vara att referera bakåt i tv-spelshistorien. Att sätta in spel i ett historiskt sammanhang är förstås ofta relevant, men det är ett jäkla nostalgigeggande i gamla pixliga Atarispel och utdöda format. Det känns som om varje skribent måste genomgå nåt slags rit de passage genom att blicka tillbaka till första Metal Gear Solid eller what have you hela tiden. Eftersom de flesta som skriver tycks vara spolingar runt 25 förstår jag inte hur det går till - började de gamea i treårsåldern eller?

Allt det här leder till en småtråkig, lätt spänd läsning. Var är glädjen? Var är peppen? Att 90% av alla spelskribenter är killar varav de allra flesta - ärligt talat - skriver hellre än bra gör inte saken bättre. Vi är i ett läge där tv-spelsindustrin blomstrar som aldrig förr, spelen har tagit sig ut till medelsvensson och ingen gammelmedia med självaktning vågar vara utan minst ett uppslag i veckan om spel. Och så sitter specialmagasinen där med sina pretentiösa, skramlande texter. Som en missriktad och surmulen reaktion på att Svenne Banan har skitkul när han bowlar på sin Wii eller att Sing Star nått ut till n00bs som aldrig ens hållit i en Dreamcast-kontroll?

(Det är bra mycket roligare att läsa en tidning som PC Gamer, som inte hymlar med sin interna jargong eller att de vänder sig till en mer homogen grupp - just att PC-fansen är satta på undantag i dessa Guitar Hero-tider gör säkert att sammanhållningen och stämningen blir ännu goare.)

Shit vad jag gnäller. Jag gillar ju Susanne Möller i DN, Thomas Arnroth på SVT. Köpte slaviskt Edge förut, nu mer sporadiskt, men gillar fortfarande deras akademiska, torrt vuxna tilltal och snålande med överbetygen. Hängde alltid på GameSpot förut men blev lite deppad när deras roligaste snubbar Jeff Gerstmann fick sparken och Alex Navaroo hoppade av. Kollar IGN men har inte fastnat än.

Okej, det är väl fortfarande angeläget att framhäva för De Vuxna att spel inte är våldsporr utan också, i bästa fall, den finaste och smartaste, mest gripande underhållning människan hittills skapat. Men det är ju framförallt jävligt kul att gamea, och det är den känslan jag vill ta del av.

Var är glädjen, var är peppen? Vem skriver roligt och smart och bra? Vilken spelbevakning läser ni? Tips - särskilt om min kära Xbox 360 - mottas tacksamt.

Andra bloggar om tv-spel. datorspel, dataspel, Xbox 360, Playstation 3, Wii, journalistik, underhållning, media, spel