Shooter och mysteriet med Danny Glovers svullna käft

IMDb:s "plot keywords" för Shooter:

Assassination, Sniper, President, Framed, Patriotism, Corruption, Loss Of Friend, Conspiracy

...vilket är en ganska bra sammanfattning av filmen. Sen blir det roligare:

Shot In The Knee, Exploding Car, Fall From Height, Shot To Death, Exploding Body, Arm Blown Off, Dog, Blood Splatter, Stabbed In The Head, Shot In The Chest, Shot In The Stomach, Rifle, Severed Finger, Shot In The Shoulder, Exploding Helicopter, Stabbed In The Back, Shot In The Forehead

...vilket dels får Shooter att låta som den mäktigaste och slaskigaste actionfilmen någonsin (vilket den sorgligt nog inte är trots den totala Chuck Norris-stämningen ovan) och dels får en att undra om det går att få praoa lite på IMDb:s plot keywords-avdelning? "Få se nu... ja där kom det ett skott i pannan, check, och där skällde visst en hund, då skriver vi Dog, shit nu exploderade helikoptern också... fick jag med det där skottet i knät för en kvart sen?"

Shooter har en kul och hyggligt spännande förstatimme men spårar ur rejält, och efter den förvirrande upplösningen sitter de oerhört korrupta storskurkarna och skålar i whisky, gubbigt skrockandes över vilka samvetslösa sonofabitches de minsann är.

Det enda jag bär med mig efter två timmars film är: vad i helskotta var det för fel på Danny Glover? Han väser, läspar och sluddrar sig genom hela filmen som om han just rymt från tandläkaren med två liter bedövning i käken. Hälften av hans repliker är ohörbara. Var det en del av rollgestaltningen? Eller bär Glover numera bettskena? Har han fått ett mildare stroke? På IMDb:s message board pågår diskussionen men eftersom Glover är så uttalat anti-Bush urartar alla teorier om tandställning snabbt till politisk pajkastning. Så där finns ingen hjälp att få. Nån som vet?

Andra bloggar om: Shooter, Danny Glover, Mark Wahlberg, bettskena, konspirationsfilm, film

Till vildingarnas land

Första bilden från Spike Jonzes kommande filmatisering av Maurice Sendaks mästerliga barnboksklassiker Till vildingarnas land har läkt ut - och som synes ser det extremt lovande ut (klicka på bilden för att få full upplösning).

Sug på dom här: manus av Jonze och Dave Eggers, foto av Lance Acord (Adaptation, Marie Antoinette, Lost in Translation) och med Tom Noonan som röst åt vildingarna. "The adventure film will use a unique process to bring the story to life, incorporating the most dynamic elements of voice performance, live-action puppetry and computer animation" enligt Warner Bros.

Kan med andra ord bli exakt hur mäktigt som helst. Dregel! Bara ett drygt år kvar till premiären i oktober 2008. (Via slashfilm)

Andra bloggar om: Spike Jonze, Where the Wild Things Are, Maurice Sendak, film, litteratur

Dogme-mesterverk på SVT ikväll!

Dogma-begreppet kanske inte känns så rykande aktuellt numera, von Trier kunde till och med kosta på sig ett självironiskt dogma-skämt i Direktören för det hele nyligen. Men missa för guds skull inte En riktig människa (Et rigtigt menneske) på SVT ikväll som är en av de riktigt mästerliga Dogme-filmerna, helt i klass med Festen, Idioterna och Älskar dig för evigt.

Danmarks bästa skådis Nikolaj Lie Kaas (från Idioterna, Bröder och många fler) spelar P, en fantasifigur som bor inuti sovrumsväggen hos sjuåriga Lisa. Men en olycka händer och P måste ta steget till människornas värld och tvingas klara sig själv i det danska samhället, med start i en flyktingförläggning. Så börjar en ömsint och sorglig samtidssatir med ekon av Välkommen Mr Chance. Regi och manus av Åke Sandgren, fortfarande mest känd kanske för Kådisbellan men detta är hans mästerverk. (I höst kommer Den man älskar med Jonas Karlsson och Rolf Lassgård som jag hoppas blir en fet svensk comeback för Åke Sandgren.)

Jag såg filmen på Göteborgs filmfestival 2002 och blev helt knäckt av hur sjukt bra den var. Sen hände bizarrt och sorgligt nog absolut ingenting - ingen svensk premiär, vare sig på bio eller dvd. Tills ikväll, när SVT smyger upp den på tvåan, 21:15. Missa inte!

Andra bloggar om: Dogma, Åke Sandgren, En riktig människa, Nikolaj Lie Kaas, dansk film, film

Octopussy

Vår nystartade James Bond-nostalg-o-rama är nu framme vid Octopussy från 1983. Filmen som Roger Moore egentligen inte ville göra - hans kontrakt var avslutat i och med For Your Eyes Only (1981), och filmbolaget övervägde både James Brolin och Timothy Dalton. Men pressen inför Sean Connerys konkurrerande vanity-comeback Never Say Never Again, som enligt planerna skulle gå upp ungefär samtidigt som Octopussy sommaren -83, gjorde att Broccoligänget tog det säkra före det osäkra och övertalade Moore att ställa upp en gång till. Och det gjorde han rätt i. (Det blev för övrigt aldrig någon ordentlig catfight mellan gubbsen: Never Say... blev försenad och gick inte upp förrän i oktober.)

Octopussy kommer aldrig att vara en "bra" film, kanske inte ens en bra Bondfilm (att jämföra Bondfilmer med riktiga filmer är elakt och meningslöst, som att jämföra En fyra för tre med Seinfeld). Men den fungerar mycket bättre än Levande måltavla. Där Levande måltavla så gärna ville vara modern, cool och snabb (med i bästa fall komiska resultat) är Octopussy mer avspänt gammeldags, vilket passar en åldrad gentleman som Roger Moore likt handen i handsken.

Det är lite bizarrt att se filmerna i omvänd ordning, för jämfört med Levande måltavla (inför vilken han lyfte sig en smula) är Moores panna betydligt mer fårig och hans karaktäristiska vårta vid vänstra näsvingen kvar. Vid 55 jordsnurr är han fortfarande för gammal - men betydligt piggare än i Levande måltavla, kanske sporrad över att han visste att han skulle gå mano a mano med Connery om Bondfansens gunst. Flera av slagsmålsscenerna ser till och med trovärdiga ut, och klippen mellan Moore och hans flitiga stuntmän är inte lika övertydliga.

Ändå tycker jag synd om Moore i den här filmen. Bonds humoristiska persona var så etablerad vid det här laget att någon (manusförfattarna? regissören?) kände sig tvingad att lägga på trista skämt i tid och otid. Dessutom verkar man ha ett sadistiskt öga till Moore - under filmens två timmar tvingar man agent 007 att

- bli jagad av en tiger (Bond: "Sit!" Tigern: lyder.)
- få en fet spindel på axeln (Bond: "Ewww! Yuck!")
- få en skallerorm krälandes mellan låren (Bond: "Hiss off!")
- få en blodigel på ena bröstvårtan (som han eldar bort med en cigarettändare)
- gömma sig för bovarna i en gorilladräkt (som bara är snäppet mindre skabbig än Saba från Tårtan)
- desarmera en bomb iklädd full clownmundering (inkl rutig XL-kostym, lösnäsa och sminkade tårar).

Särskilt det sista känns klart onödigt. Liksom filmmakarnas nästan tvångsmässiga faiblesse för att skoja till det så fort tillfälle ges. De slippriga ordvitsarna hör ju franchiset till, men annat är svårt att smälta. Framförallt en scen där Bond svingar sig i lianer - och man lagt på Johnny Weissmüllers klassiska Tarzanvrål som ljudeffekt. Oförlåtligt cheesy, och faktiskt snäppet värre än scenen i Levande måltavla då Bond surfar ner för en backe på en snöskotermed till Beach Boys "California Girls". Sen ska vi inte glömma den klassiska vitsen med fyllot (här en palatsvakt) som tar en slurk ur flaskan, ser Bond komma farande, och sen tittar storögt på flaskan. Funkar varje gång!

Skurkgänget är lite färglöst: Luleås stolthet Maud Adams som Octopussy (ett smeknamn hon fick av sin bläckfiskintresserade pappa, vilket inte alls känns perverst) och hennes hantlangare Kamal Khan (elegant spelad av Louis Jordan som bizarrt nog är åtta år äldre än Moore men ser ut som en väbehållen femtioåring) assisterad av sin fåordige thug Gobinda. Samt de okarismatiska och knivkastande cirkusbröderna Mischa och Grischa.

Delar av filmen utspelas i Indien som är ungefär lika nyanserat skildrat som i Indiana Jones och det fördömda templet, komplett med en motbjudande middagsscen där Kamal Khan avspänt mumsar i sig ett getöga, nyplockat från ett ugnsstekt fårkranium. I en annan scen gömmer sig Bond i en liksäck, och när han ska slängas ner i graven sliter han upp tyget och vrålar "Mooaahahahah!" varpå de indiska underhuggarna springer därifrån, vrålande av fasa. Det är på den nivån.

Pris för Bästa Överspel går denna gång till Steven Berkoff som General Orlov, den ryska renegade-militären som är less på avspänningen mellan Öst och Väst och vill spränga en atombomb i Västberlin för att få snurr på kapprustningen igen. Han vrålar gällt, svettas och salivsprutar sig igenom sina få scener likt en galen pajas. Från Clockwork Orange och Barry Lyndon till att spela skurk i Octopussy och Beverly Hills Cop - starkt jobbat.

Octopussy kommer alltid att vara so-so, men innehåller några pärlor. Bondbruden Kristina Wayborn (aka Britt-Inger Johansson från Kalmar) med en obeskrivligt hög panna, knappt överträffad av Eric Stoltz i Mask. De indiska lönnmördarna med sågklingor istället för jojos. Maud Adams sexiga matriarkat med ett gäng haremsbrudar som i slutfajten visar sig vara (extremt oviga och klumpiga) akrobater. Och framförallt att världen äntligen fick lära sig vad ett Fabergeägg är.

Näst på tur är For Your Eyes Only, där Bond dumpar Blofeld i en skorsten och klättrar berg i Grekland. Ska bli kul!

Andra bloggar om: Octopussy, James Bond, 007, Roger Moore, Sean Connery, film

Hostel Part II

Hostel, Eli Roths första tortyrrulle, kom från "ingenstans" och blev en dunderhit. Förväntningarna inför den obligatoriska uppföljaren var stora. "I knew I had to up the ante the second time around", säger Roth i pressmaterialet till Hostel Part II. "One of the ways I did this was by making the three protagonists young women". Som om unga (och vackra) kvinnor som jagas, skärs och mördas inte är en av de största klyschorna i modern skräckfilm.

Bytet gör att tvåan blir mer obehaglig - det fanns ett visst perverst och skadeglatt nöje i att se de pilska, haschflummiga och fullkomligt odrägliga snubbarna i ettan få sina fiskar varma, i en story tillräckligt fantasifull och orealistisk för att kännas som en ondskefull saga. Tvåan kan läsas som en allegori över hur det västerländska manssamhället köpslår över, plågar och "dödar" unga kvinnor vilket är mycket mer obehagligt. Men det kanske är en generös tolkning? Kanske är det bara så att Eli Roth gillar att se nakna tjejer torteras i snygg ljussättning.

Samtidigt har Hostel 2 som skräckfilm betraktat inte alls samma kraft. Eftersom den i stort sett är exakt samma film som ettan (men med fresh meat for the slaughter) försvinner det mesta av chockverkan. Hostel ägnade lång och omständlig tid åt att komma fram till vandrarhemmet - när den väl avslöjade den bizarra sanningen om vad som egentligen händer med godtrogna backpackers i Slovakien brassade Roth på med så mycket tortyr och gore att man bara satt och gapade.

Tvåan följer exakt samma mall vilket gör att man nästan blir otålig och önskar att det ska sätta igång snart. Men Roth vet att vi vet vilka hemskheter som komma skall, och lägger istället an ett vemodigt, oundvikligt filter över hela tortyrmaskineriet. Vilket gör filmen snäppet mer pretentiös och betydligt mindre spännande.

Hostel Part II har dubbelt så hög produktionsbudget som första filmen vilket syns. Men mycket av det som gjorde Hostel så effektiv - den känsla av osäkerhet och konstighet som en mix av östeuropeisk inspelningsplats, obekanta skådisar, halvtafflig dialog och allmänt cheesy stämning kan åstadkomma - är bortslipad. Eli Roth gör fortfarande för den Slovakiska turistnäringen vad Jaws gjorde för badsugna amerikaner - i Hostels värld har alla öststatsmänniskor samma look: dåliga tänder, hockeyfrilla, träningsoveraller från tidigt nittiotal. Och en stark bygemenskap där alla, från den tandlösa gumman till de föräldralösa barnen, hjälps åt att röva bort de ack så lättlurade turisterna.

För fans av Hostel kan tvåan fungera som en pendang till ettan, med lite mer bakgrundsfakta om logistiken kring hela företagsidén, och en lite intressant inblick i psyket hos de västerländska affärsmän som är så uttråkade i sina liv att de måste betala för att få tortera ungdomar.

Men oavsett vad man tycker om Eli Roth eller skräckfilm är kärnfrågan denna: vill du betala 85 kr för att se en film om unga kvinnor som plågas ihjäl på ett estetiskt sätt? Och om svaret är ja - varför?

Andra bloggar om: Hostel, Eli Roth, skräckfilm, tortyr, film, torture porn

What a view... To a KILL!

Nu har det äntligen blivit dags att nappa på Expressens desperata sommardeal med en James Bond-dvd varje vecka. De sparkade ju igång ju med Die Another Day i våras (inte helt oväntat skippandes Casino Royale) och har jobbat sig bakåt. Förra veckan hade man betat av både Brosnan och Dalton och kom fram till Levande måltavla från 1985, allmänt ansedd som en av de absolut sämsta Bondfilmerna... och den är sannerligen rätt usel. Men samtidigt den första film med 15-årsgräns jag såg på bio, med pappa som front (jag hade inte riktigt åldern inne) vilket trots allt gör den till en av mina första och största filmupplevelser. Då, med en Nickel i svettig pojkhand, var den klart mäktig. Nu? Inte så het.

Levande måltavla var Roger Moores sista Bondrulle. Han var 57 vårar när den kom, den högsta åldersnoteringen för någon 007-skådis, och det syns bara alltför väl. Dels verkar han ha gjort en lättare facelift efter Octopussy, dels har hans extremt platta och omsorgsfullt lagda hår en märklig combover-känsla som för att dölja en begynnande flint. Actionscenerna är konsekvent genomförda: helbilder med stuntman på skidor/skoter/brandbil, närbilder med en pustande Moore framför en lätt oskarp filmduk hemma i Pinewood Studios, med cateringbordet inom bekvämt räckhåll. Det finns ett undantag, ett geriatriskt handgemäng hemma hos Bondbruden Tanya Roberts, inklusive comic relief med en urna som inte får gå sönder mitt i rallarsvingarna, kanske för att distrahera från Moores uppenbara stelhet.

Dvd-omslaget frestar med "James Bond i en rasande jakt från Eiffeltornet till toppen av Golden Gate-bron. Det går inte att stoppa honom!" vilket är ett charmigt försök att hotta upp en 007 i promenadtempo, oftast iförd midjekort tuff skinnjacka som ser bekvämt gubbig ut. Men all heder åt Roger Moore som gjorde sitt distanserade playboy-schtick en sista gång så gott han kunde, trots att han egentligen ville sluta redan inför Octopussy några år tidigare. En sann trooper.

Det vilar självklart en grym 80-talsstämning över filmen, där det mesta är förutsägbart daterat: Moores helvita skidoverall i pre credits-scenen (tänk brittisk tant på skidsemester), vördnaden inför de mäktiga mikrochipen, några hemdatorer med Pong-gränssnitt, ett skämt om avspänningen mellan Öst och Väst. Och en helt sinnessjuk scen där Bond svänger ihop en smaskig quiche till en impad Tanya Roberts (sannolikt var det där och då som Moores era definitivt tog slut). Det enda som klarar sig bortom kitschfaktorn är Duran Durans grymma titellåt som fortfarande är av de allra bästa Bondlåtarna.

Trots ett rätt uselt manus med slapstickskämt på Göta kanal-nivå och en ålderstigen 007 som är betydligt mer stavgång än suave, finns det ett par grejer som gör att Levande måltavla fortfarande är en av de mest fascinerande Bondfilmerna som gjorts.

Den första är sexscenen mellan Bond och May Day, spelad av Grace Jones. Hur bizarr är den? Fåordiga, brutala Grace Jones, med sin fyrkantiga fysik och sin kubistiska frisyr, glider ner mellan lakanen hos en småpilsk äldre brittisk herre - det är som om Carl Lewis hoppat i säng med Dame Edna. När Jones resolut vänder på steken och sätter sig grensle över Moore ser han genuint förskräckt ut.

Den andra är Christopher Walken som Max Zorin, en av de allra coolaste Bondskurkarna. Och en av de mer bizarra jobben i Walkens långa rad av, eh, excentriska rolltolkningar (Walken var tredjehandsvalet efter att Bowie och - wait for it: Sting - tackat nej). Klonad under andra världskriget av en åldrad nazist och drillad av KGB med diaboliska planer att dränka Silicon Valley med en stor flodvåg och ta kontrollen över chip-marknaden. Vitblont hår, plötsliga, pojkaktiga skratt på helt slumpmässiga ställen. Hans satsmelodi är underbar: Bond: "I take it you ride?" Zorin: "I'm happiest... IN the saddle." Zorin har också ett av de mest krystade sätten (av alla krystade sätt som passerat revy genom åren) att försöka ta kål på Bond: genom att lura med honom på en galopprunda, och sen låta sina hejdukar förlänga och höja hindren precis när Bonds häst ska till att hoppa. Bäst är Zorin mot slutet i gruvan, när han mejar ner sina anställda med en Uzi. Inte bara för att han myser och småskrattar som ett barn på julafton medan kroppar flyger, i ett klipp ser han också ut att göra inlevelsefulla ra-ta-ta-ta-ljud med munnen samtidigt som han tömmer magasin efter magasin i sina overallklädda underhuggare. Obetalbart.

På torsdag är det Octopussy, där jag vill minnas att Roger Moore infiltrerar ett cirkustält, utklädd till clown med smink och lösnäsa. Pepp!

Andra bloggar om: Levande måltavla, A view to a kill, James Bond, 007, Roger Moore, Grace Jones, Christopher Walken, film

Death Proof

Med lätt darrande händer knäppte Quentin Tarantino igång sitt favoritblandband i stereon. Sen tog han fram sin allra största låda med action figures. Omsorgfullt plockade han ut sina Charlie's Angels-dockor och satte på dem de allra coolaste t-shirtarna. Sen fick dockorna köra bil och prata jättemycket med varandra, mest om killar. Till slut tog Quentin fram sin limiterade Snake Plissken-docka, satte honom i en leksaksbil och körde över dockorna tills det bara var plastsmulor kvar. Men leken var inte slut än, för han hade fler dockor kvar, ännu tuffare dockor som kunde ge Snake en rejäl omgång...

Okej, analogin blev lite töntig men Death Proof känns som om världens antagligen mest popkulturellt nördiga regissör fått fria händer att leka med sina allra coolaste tjejdockor. Ett gäng skitsnygga vixens som spottar ur sig referenser till halvobskyra sjuttiotalsfilmer och diggar cool garagerock från sextiotalet - OCH sparkar stjärt? Vi snackar den ultimata våta drömmen för en über-geek som Tarantino.

Grindhouse-konceptet, hommagen till sjuttiotalets exploitationfilmer, är förstås snyggt och kärleksfullt genomförd, ner till förlorade filmrutor vid aktbyten och skrap på ljudspåret. Men en viktigt ingrediens i de filmer Tarantino så gärna vill hylla och efterapa har han missat: de var billiga, snabbproducerade och sleaziga, men aldrig långtråkiga. QT är så försälskad i sin supercoola ensemble att han ligger kvar i evigheter på deras långa vardagssnack runt diner-bordet, vilket i längden blir segt som helvetet, särskilt som den "utbrytna" version vi får se här i Europa är 23 min längre än originalet, en klen och missriktad tröst för att vi måste gå till YouTube för att få se de fejkade trailerna av Eli Roth med flera.

Med detta sagt är andra halvan, när Death Proof går från slasher i snigelfart till rafflande revengefilm, betydligt roligare. Bäst av allt är att det är de tjejer som både är sexiga och nördiga som vinner. I slasherfilmerna är det den kyska tjejen som överlever, här är det tjejerna som har stenkoll på de rätta biljaktsfilmerna från sjuttiotalet som klarar av att överlista Kurt Russells charmige fartdåre. Om det är nåt jag bär med mig från Death Proof, en skicklig genreövning och kanske inte så mycket mer, är att the geeks shall inherit the earth. Och där har Quentin trots allt nått fram till något väldigt fint.

Andra bloggar om: Death Proof, Grindhouse, Quentin Tarantino, film, kultur

Hej och hå och en flaska med rom och tre timmar av mitt liv som aldrig kommer tillbaka

Pirates 3: kontrasternas film.

En barnfilm som knappt kan vänta tills förtexterna är överstökade innan man avrättar en tioårig pojke. Genom hängning. I en film som sjuåringar får se om mamma eller pappa är med.

En high concept-film byggd på ett gäng leksaksfigurer som är fullständigt osammanhängande om man inte sett tvåan, helst samma dag.

En jätteproduktion som har kostat 200 miljoner dollar men som samtidigt kan vara en av de mest klaustrofobiframkallande filmer som gjorts. 70% av filmen i ett nötskal: ett gäng pirater står på tio kvadratmeter fartygsdäck och tjafsar om vart de ska åka och vem som ska bestämma.

En film om den flammande, uppslukande kärleken mellan Keira Knightley och Orlando Bloom, två av världens tråkigaste och minst karismatiska skådisar, utan en tillstymmelse till vare sig talang eller personkemi nånstans.

En film med dynamitskådisar som Bill Nighy, Geoffrey Rush och Chow Yun-Fat, som låter samtliga spela över å det grövsta, så att precis alla på dagcentret hänger med i de platta replikväxlingarna.

Vem var det förresten som spred missuppfattningen att Jack Sparrow-karaktären var så fruktansvärt obetalbart superkul? Excentriska, maniska serietidningsfigurer som Ed Wood och Willy Wonka, eller självupptagna fjompar som Ichabod Crane gör han otroligt bra, men Johnny Depp kan inte, ska inte, försöka sig på bred komedi. "Keith Richards på fyllan", är inte det bara tragiskt? Liksom den riktiga "Keefans" hypade biroll - tre minuters sömnigt gitarrplinkande i en helt poänglös scen (som blev snäppet bättre om man roade sig med att fundera på om make up-teamet fått lägga till eller dra ifrån för att få till den "väderbitna" pirat-looken).

Humorn är inte inbyggd i den gravallvarliga och godtyckliga handlingen utan sker på sidan av, som en trestegsraket: Mike Moffit från Seinfeld och Gareth från The Office är klantiga och dumma - en papegoja kommenterar handlingen - en apa gör tokiga och tänkvärda miner, och beter sig precis som en människa. Kul för hela familjen! Iallafall de under tolv. (Bonus om man gillar att se barn hängas.)

Jag gillade slapstick-grejerna i tvåan, särskilt när de sprang runt i det där stora hjulet i en halvtimme. En scen som blev rolig mest för att den var så absurt lång. At World's End är också absurt lång, nära tre timmar av mitt liv som jag aldrig kommer att få tillbaka. Om man räknar hela trilogin nästan åtta timmar, fyllda av meningslöst pladder, snygga miniatyrfartyg i motvind, CGI-snubbar working overtime, Johnny Depp med ögonskugga och ett tröttsamt åkande fram och tillbaka. En nyckel, en skattkista, ett hjärta. En träsmak. En virvlande malström ner i djupet.

Andra bloggar om: Pirates of the Caribbean, Johnny Depp, Orlando Bloom, Keira Knightley, Gore Verbinski, pirater, film, kultur