torsdag 25 oktober 2007

Ratatouille


Med tanke på att Ratatouille, särskilt hemma i USA, redan kramats halvt ihjäl av peppade kritiker, och att Empire (intervju i senaste numret) säkert inte är de enda som dragit lätt förutsägbara paralleller mellan råttan Rémys kamp för att höja sig över mängden och Pixars sen länge uttjatade framgångssaga, så vore det ju oerhört fräscht att få såga filmen lite. Åtminstone ha något negativt att säga, bara för balansens skull. Men det skiter sig snabbt när Ratatouille visar sig vara helt fulländad.

Pixars bästa film sen Toy Story 2 är en fest för ögat och bjussar på de roligaste karaktärerna, den mest hejdlösa slapsticken, snudd på de bästa röstskådisarna (även om stammisen John Ratzenberger är med för lite) och det mest genomarbetade manuset. Det är också den absolut snyggaste Pixar-filmen eftersom man lämnat den cleana, polerade looken och satsat på gyttja, kloaker, dammiga bakgator och skabbiga råttor. Shrek-filmerna känns i jämförelse som stela plastdockor ihopfösta framför ett torftigt diorama av en pömsig regissör.

Bäst av alla karaktärer är såklart den sinistra matkritikern Anton Ego, blek som en gast och pinnsmal eftersom han bara sväljer mat han verkligen älskar, tronande i ett likkistliknande arbetsrum där han knattrar sina snipiga krönikor på en skrivmaskin som liknar ett grinande kranium - hans plötsliga flashback till lyckligare tider när Rémys ratatouille når hans kräsna gom är genuint hjärtsäkrande. Peter O'Toole ger Ego en ärkevidrig gravitas och är lysande.

Så det finns inget att klaga på. Herr Bergström och jag satt saliga i två underbara timmar, lyckliga över att vara i livet samtidigt som Pixar når sin absoluta formtopp.

Andra bloggar om: , ,

1 kommentar:

isabelle ståhl sa...

Alla de där pixar-filmerna verkar handla om typisk amerikansk entreprenörsanda, individualism och framgångssagaromantisering. tillexempel Superhjältarna, den var ju en ren hyllning till übermensch-ideal och eliten vs massan.