torsdag 4 oktober 2007

Resident Evil: Extinction



"Jobba aldrig med barn och djur"
är en välkänd Hollywood-klyscha. En mer uppdaterad skulle kunna vara "Gör aldrig film av tv-spel: det blir oftast åt helvete dåligt, och det finns rätt många tv-spelande fanboys därute - och de är ute efter blod". Om Uwe Boll just nu är en av de mest hatade och omdiskuterade regissörerna på otaliga forumtrådar (mer om det här) så ligger britten Paul W.S. Anderson inte långt efter. I skrivande stund heter översta tråden på hans IMDb-sida talande nog Why does Paul Anderson suck so much anus? Och den nästa översta en lite mildare Why such hate?

Jag har för dålig koll på Anderson för att dela hatet, jag tror att jag såg Event Horizon när den kom men har inget minne av den, även om jag tyvärr minns hans hiskeligt usla Aliens vs Predators alltför väl. Och om man spelat de flesta delarna av Resident Evil-serien (och älskat varje sekund) var det inte speciellt kul att traggla sig igenom hans Resident Evil och Resident Evil: Apocalypse, där Capcoms extremt ruggiga survival horror (inspirerade av Romeros zombietrilogi) var utbytt mot en bössviftande Milla Jovovich, exploderande motorcyklar, mediokra skådisar och alldeles för få (och trista) zombies.

Anderson må vara en klåpare men några år har gått och filmerna lever nu sitt eget liv. Och kopplar man bort alla goa minnen av tv-spelen så funkar del tre, Resident Evil: Extinction, riktigt fint. Anderson har lämnat över regissörskepan till Russell Mulcahy, som att döma av sin cv inte gjort mycket vettigt efter Highlander och säkert behövde ett jobb. Tryggt nog är de förra filmernas signum intakta: ospännande regi, halvkasst manus, risiga försök till comic relief, karaktärer man inte ger ett rat's ass för, bajsnödigt bildspråk och svullen muskelrock på ljudbandet.

Skillnaden här är att Anderson gått lite haywire och slängt med allt som fallit honom in: hologram, kloner, underjordiska baser, spaghettivästern, Mad Max-influerad dystopisk bilfilm, zombies, estetiskt slo mo-våld, galna vetenskapsmän, djupt störda inavlade lantisar inlånade från Motorsågsmassakern. Och "äntligen" får vi se både zombiehundar (jyckar insmorda i köttfärs) och zombiekorpar (hej CGI) som varit så läbbiga i spelen. Inte lika skrämmande här, men ändå kul nånstans.

Allt det här gör att Resident Evil: Extinction är klart underhållande på ett billigt sätt. Tyvärr tycker Mulcahy, kanske som en missriktad hommage till Mad Max-filmerna, att helikopterbilder på en karavan med upphottade lastbilar som dammar fram i öknen, är det absolut mäktigaste som finns i hela filmvärlden. Möjligen har han fel. Men det uppvägs av alla de slaskiga headshots och halshuggningar som filmens (tyvärr helt opersonliga) zombies utsätts för.

Slutet lämnar dörren vidöppen för en fyra och det är inte riktigt så att man håller tummarna, men fortsätter franchiset på det här trivsamma sättet så blir det åtminstone ok zombiefilm på bruksnivå. Sen får man bortse från att tio minuter i sällskap med valfritt spel ur Resident Evil-serien (särskilt tvåan och fyran) piskar skiten ur filmerna, både i skräckfaktor och underhållningsvärde. Men det är en annan femma.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

4 kommentarer:

Anonym sa...

Har du läst intervjuen med Uwe Boll på AV Club? Oerhört underhållande.

chops sa...

Event Horizon är bra.

Kristoffer Viita sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Martin sa...

Störande var också att de hade blurrat Millas hud så hon ska se yngre ut. I flera närbilder ser hon ut som en actiondocka i ansiktet