Hatet

Jag hade nästan hämtat mig efter det absurda Karamelodikstipendiet för tio år sen, eller när han spelade live på Moderaternas valvaka häromåret. Men sen kom det här. Och nu detta. Jag är mållös. Vad ska vi göra? Vad kan vi göra? Kreativa förslag mottas tacksamt.

Jag fick feeling (igen)

Det har varit så tokigt mycket hype kring Anna Järvinen men det som förvånar mig mest är att väldigt få jämfört henne med The Sundays. Hennes röst är ju tamigtusan IDENTISK med Harriet Wheelers gudabenådade pipa på flera låtar - lyssna på introt till fantastiska "PS, Tjörn" och hör en snabbsummering av Sundays sista två album. Det är snudd på kusligt!

Anna Järvinen är den felande länken mellan Harriet Wheeler och Lisa Ekdahl - när hon ibland närmar sig den senare och gör Svensk Vispop (om än med Dungen/indievibbar) är det inte riktigt lika kul. Men Jag fick feeling är mestadels lysande, till och med när hon sjunger om att hon lyssnar på en tjej som är jättebra på flöjt.

Jag var tvungen att plocka fram de gamla skivorna med Sundays för att kontrollera och blev så oerhört fast i dem igen, som ett slag i magen med en riktigt mjuk och kindvarm kudde. Reading, Writing & Arithmetics är ju obligatorisk i alla popnördars skivhylla men den har jag i princip lyssnat sönder - istället är det Blind, deras andra, som jag faller för. Jag blev smått besviken när den kom 1992, den lät i mina öron alltför såsig och mogen (ett ord som - då - hade en negativ klang) efter indiepopfesten som var Reading, Writing.

Men åren har gått och nu låter det helt perfekt. Och även sista skivan Static & Silence från 1997 har sina absoluta toppar, inte minst den helt oemotståndliga singeln "Summertime". Sen blev det tyst. På wikipedia (under en obeskrivligt gräslig akrylmålning av Harriet) står det att paret Wheeler och Gavurin, idag hela 44 bast båda två, "are focusing on raising their two children" men de borde väl vara tonåringar snart? Det vore så sagolikt härligt om Sundays kunde göra en comeback. Till den dagen kommer lyssnar jag om och om igen på "More" från Blind och får en tår i ögat.

Andra bloggar om: The Sundays, Anna Järvinen, Jag fick feeling, musik

Det är havtorn och kanel i år, BEYATCH

Finns det vintern 2007 någon tydligare medelklassmarkör än att sukta efter den nya årgångsglöggen från Blossa? Själv har jag tyvärr trillat dit. Det är helt patetiskt och gick till så här:

1. först tog jag reda på släppdatum (fredag den 16:e),
2. sen peppade jag på det datumet i två veckor som vore det en ny film av Scorsese,
3. sen blev jag genuint ledsen när första sändningen tog slut på nolltid på mitt Systembolag i (medelklassghettot) Sickla,
4. och när den andra laddningen också rök på tre röda var tårarna av förnedring bra nära.

Sen häromveckan kom det äntligen in en tredje leverans, och till slut på plats fick jag armbåga mig fram till en liten klunga med lätt upphetsade herrar och damer som - bokstavligen - rev och slet upp en liten hög med förskrämda papplådor för att komma åt det bärnstensfärgade guldet på insidan. Sen åkte jag hem med två flaskor tryggt klirrande i påsen. Mission accomplished.

Och visst är det gott, men årets brew ("söt aningen kryddig smak med tydlig karaktär av havtorn, inslag av ingefära, hjortron och torkade aprikoser") smakar mest som en lite rikare och rundare version av Blossas ordinarie starkvinsglögg, bara med en snyggare flaska och en fancypants-beskrivning. (Vad fan är havtorn förresten?)

Men det är limited edition som vanligt, och jag är såklart inte den enda losern. I skrivande stund är skiten slut i HELA Sverige. Åter i butik från 7 december. Förbokning omöjlig. Och de tjocka cigarrökande direktörerna på Blossa skrockar hela vägen till banken.

Ett hus med tusen lik

Jag såg Rob Zombies House of 1000 Corpses igår och visst fanns det en del att bli glad över - en helt okej första halvtimme, Rainn Wilson i en tidig roll som science fiction-geek, mäktige Tom Towles (aka Otis från Henry: Portrait of a Serial Killer) i en biroll. Men jösses vilken tröstlös sörja, ett sadistiskt hopkok på Motorsågsmassakern och ett gäng andra och bättre filmer. Kanske tänkt som en hommage till exploitation och sleaze men jag blev bara trött och sorgsen och snabbspolade tortyrscenerna. Peppen inför Zombies kommande remake på Halloween (en pepp som faktiskt bubblat, trots sågningarna hemma i USA) som går på filmfestivalen i veckan blev genast mycket svalare.

Uppföljaren The Devil's Rejects verkar snäppet bättre. Nån som sett den och kan berätta?

Andra bloggar om: Rob Zombie, skräckfilm, film

Ge Owen en kram nu

Filmfestivalens galavisning (med tillhörande "mingel", dvs 2 cl vin i fluormugg och en kexchoklad) av The Darjeeling Limited i fredags, med Wes Anderson och Jason Schwartzman på plats, var en charmig lovefest, precis som det brukar vara när alla redan älskar den som sitter på scen (det var likadant förra året med Darren Aronofsky). Och jag älskade sannerligen filmen, vilket jag skriver lite mer om här.

Det enda lite jobbiga var att se Owen Wilsons karaktär bandagerad och blåslagen så nära inpå hans självmordsförsök i höstas. Men om hans vänner Wes och Jason kan sitta i Stockholm och mysa ikapp med kidsen i publiken så måste han väl vara okej nu?

Owen fyller 39 år idag och det firar vi genom att klicka på knappen i Give Owen Wilson a Hug-applikationen ytterligare några gånger. Har du bangat Facebook hittills så har du äntligen en klockren (och osjälvisk) anledning att gå med.

Andra bloggar om: The Darjeeling Limited, Wes Anderson, Owen Wilson, Stockholm filmfestival, film

Festivaldax!

Stockholm filmfestival is upon us, med ett matigare program än på länge. Av de filmer jag lyckats se hittills kan jag ytterst varmt rekommendera Paul Haggis In the Valley of Elah, Gus Van Sants Paranoid Park, Corbijns Ian Curtis-film Control (japp, den ÄR lysande - yay!) och kanske mest av allt Josef Fares Leo som är fullkomligt knäckande. Jag har peppat mer om detta på Weird Science så titta gärna in där om du fördrar dina blogginlägg monsterlånga.

Till veckan ska jag försöka klämma tokhypade indiehitten Juno, Little Odessa/The Yards-regissören James Grays We Own the Night, Richard Schickels doku Spielberg on Spielberg och Rob Zombies nyversion av Halloween och lite mer. Idel amerikanskt, och i stort sett alla kommer upp på svensk bio så småningom... men what the hell, jag är för bekväm för att orka leta reda på de rumänska guldkornen i år. Ser hellre potentiellt usla remakes på lysande skräckfilmer. So sue me! Vi ses i trängseln på Skandia.

Andra bloggar om: Stockholm filmfestival, film

Trailer-pepp: Valkyrie

Bryan Singers andra världskriget-thriller Valkyrie - för dig som läser Aftonbladet mer känd som Tom Cruises skandalfilm - kommer som bekant nästa sommar, och i torsdags släpptes den första trailern. Peppen har ju varit kraftig ända sen den mäktiga bilden ovan matades ut härommånaden, men trailern känns tyvärr som en smärre besvikelse.

Problem 1 är Tom Cruises frisyr, som förutom den stiliga SS-sidbenan är kompletterad med en krullig snedlugg som ger hemska Interview with the Vampire-vibbar. Men Stauffenberg såg antagligen ut så, vi får ta det som en eftergift åt autenticiteten... vilket leder oss till Problem 2, som är större: att Cruise är ensam amerikan bland ett gäng medelålders brittiska karaktärsskådisar får man köpa, men han pratar ju amerikanska, medan hans medkonspiratörer smeker fram sin välverserade RSC-brittiska. Hur tänkte man?

Okej, de ska föreställa tyskar, och eftersom textremsa är otänkbart och engelska wiz ze german axnt känns pajas numera så bör man ta det näst bästa alternativet: alla pratar brittisk engelska. (Hollywood har ju lärt oss att brittisk engelska är både mer historisk och diabolisk än vanlig hederlig amerikanska.) Annars blir det så uppenbart att det är en galen scientolog mitt i nazistgänget, även om Cruise som alltid lär göra sitt bästa. Men vi får kanske gissa att hans brittiska uttal var så bedrövligt/komiskt/gay att Singer lät honom köra sin vanliga schtick?

Det är alldeles för tidigt att döma ut Valkyrie trots en trailer som är oroväckande lam - med ett lysande undantag: när Eddie Izzard glider in och väser några varningens ord: "When the SS catch you they will pull you apart like warm bread!" Now that's good writing.

Se trailern här!

Andra bloggar om: Valkyrie, Bryan Singer, Tom Cruise, film

Darth Vader: intergalaktisk tokfrans

Hade man inte det på känn? Att Lord Vader, under kåpan och masken, var en riktig spelevink.

Paris je t'aime... moi non plus

Paris/Los Angeles, våren 2005:

Rrring rrring!

- Y'ello?

- Allô allô 'emliga armén! Claudie Ossard här, veteranproducent med bland andra Amelie från Montmartre och Delicatessen på meritlistan, och åttiotalsrökare som Betty Blue och Diva och sådär.

- Jaaa, hej! Eh, ca va?

- Det knallar. Jo, det är ju Cannes igen nästa år och det vore ju kul att ha nåt som hyllar Paris som kan sparka igång Un certain regard-sektionen, n'est-ce pas?

- Joo...

- Så atteehh det brinner lite i knutarna men har ni nån manusidé är det fritt fram! Jag tänkte dra ihop typ arton tjugo filmer på typ fem minuter så att det behövs inte så mycket. Har du nåt i byrålådan, nåt som inte håller för en långfilm eller ens för en kortfilm, vafan som helst, nåt infall du fick på muggen imorse så är det bara att köra! Glöm inte att förlägga handlingen till nån stadsdel i Paris bara, fast du kan gärna använda dina amerikanska favvoskådisar, de behöver inte prata franska eller så fast gärna litegrann, men kopplingen till Paris kan vara omåttligt krystad.

- Gött! Vänta, jag kopplar på högtalartelefonen... [klick] sådärja... boys, är ni med?

Alexander Payne: Bring the Payne! Hehehehe. Skämt åsido, jag kan ta en grej jag strök från About Schmidt och göra om det till en relativt varm och poänglös kortis.

Wes Craven: God eftermiddag, kul att få vara med! Jag kan göra en skitkass film om ett gnälligt brittiskt par som grälar vid Oscar Wildes grav och sen-

Alexander Payne: Då kan jag spela Oscar Wilde! Jag är lite lik honom och så är jag skitbra på the british accent. 'Allo guv! Two pints o'laaager please! Wicked!

Wes Craven: Eh... vad roligt. Det blir säkert... jättebra.

Gus Van Sant: Hi everybody! Jag kan göra en kortis med två skitsnygga unga killar som möts på ett kontor, jag är lite peppad på att jobba med han som var så dålig men snygg i Hannibal Rising. Helt meningslös men de är sjukt fina i sina linnen och rufsiga hår, i gotta tell ya...

Sylvain Chomet: Sylvain här, det var jag som gjorde Trion från Belleville. Jag är på, tänkte göra en grej om två mimartister.

Alla: ---

Vincenzo Natali: Yo yo, V-man in da house! Det var jag som slog igenom med Cube och sen... eh... *host* anyway, tänkte kanske göra en cool vampyrfilm med Elijah Wood, tänker mig en visuell stil nånstans mellan Sin City och Nadja, fast med en ytterligt lam twist på slutet och ett specialeffektskonto på cirka 12 euro. Kan bli hur taffligt som helst!

Nobuhiro Suwa: Moshi moshi! Nobu-san här, vet inte varför jag blev bjuden, jag finns knappt på IMDb men what the hell. Jag rökte ett kilo crack igår kväll och skrev ihop en film om hur Juliette Binoche kommer över sorgen efter sin förolyckade son eftersom Willem Dafoe i cowboykläder rider in på en häst. Hai!

Tom Tykwer: Guten tag, jag är lätt med. Ska tota ihop en historia där Natalie Portman är sådär lite snygg å galen som Betty Blue och så blir hon blixtkär i en blind fransk snubbe med dåliga tänder. Speedar upp filmen, klipper i vansinnestakt och drar på lite cool minimalistisk techno så får alla i publiken sköna Spring Lola-vibbar och glömmer att det här är sjukt mycket sämre.

Bröderna Coen: Ahh yeah. Vi är på. Kör en lite slapstickbetonad grej med Steve Buscemi. Ruggigt bagatellartad men alla kommer att minnas den som svinbra eftersom den ändå slår alla andra filmer i det här projektet på fingrarna. Och alla gillar ju Steve, right?

Claudie Ossard: Parfaitement! Då ska vi bara kvotera in ett gäng amerikanska och brittiska skådisar så att det går att sälja skiten utanför Benelux också, gärna några veteraner med europeiska pluspoäng, typ Ben Gazzara och Gena Rowlands. Så pressar vi in så många porriga Parisvyer som det bara går så att den breda publiken slickar i sig, och vi har redan styrt upp tillräckligt många k-märkta regissörer för att lura kritikerna att det här faktiskt är bra. Vi kör!

Samtliga regissörer: KA-CHING!

Andra bloggar om: Paris je t'aime, film, Paris

We Have Always Lived in the Castle

Ägnar man tonåren åt att plöja Stephen King glömmer man inte namnet Shirley Jackson. King lyfte mer än gärna fram Jackson som en av sina stora inspiratörer, jämte stora kanoner som Richard Matheson och H.P. Lovecraft. Men Shirley Jacksons böcker fanns aldrig på bibblan eller i bokhandeln, hon var osynlig. Det enda jag visste var att hon skrivit The Haunting of Hill House, som blev en fasansfullt läskig film i händerna på Robert Wise: The Haunting från 1963, med Claire Bloom och Julie Harris som nervsvaga gäster i ett riktigt ondskefullt spökhus. Första gången jag såg den, på teve ca 1984, är fortfarande en av mina starkaste filmupplevelser. Och på filmfestivalen i Sodankylä tio år senare med Wise (då 79 bast) som knarrig och charmant ciceron var filmen snudd på lika otäck, extremt snyggt fotad i den fantastiska kombinationen svartvitt och cinemascope. (Remaken av Jan DeBont från 1999 kan vara en av de fem sämsta filmer som gjorts så den förtränger vi - så, borta!)

Shirley Jackson blev en snudd på mytisk gestalt som ständigt låg och bubblade på den jobbiga mentala Borde Läsa-listan tillsammans med Richard Matheson, Philip K Dick, Jorge Luis Borges och alla de andra. Tills jag med några enkla knapptryck häromveckan äntligen kom till skott och beställde hem We Have Always Lived in the Castle från 1962, tre år innan Jackson dog av risigt hjärta blott 48 år gammal. Jonathan Lethem försöker i sitt något överpeppade (och spoilertäta) förord fånga Jackons status i dagens litterära landskap: "one of American fiction's impossible presences: too material to be called a phantom in literature's house, too in-print to be 'rediscovered', yet hidden in plain sight." Vilket känns rätt träffande.

Boken är svinbra förstås. Tror jag. Har inte börjat läsa den än, bara suttit hopkrupen som en något fetare Gollum och smekt den i ett par veckor... det är den finaste bok jag sett i år. Ingår i Penguins nya och akut dregelframkallande Graphic Classics-serie där de låtit serietecknare göra omslag på moderna klassiker (Art Spiegelman på Austers The New York Trilogy, norske Jason på Kerouacs The Dharma Bums) med smärtsamt snygga resultat. Omslaget till Castle av den schweiziske serietecknaren Thomas Ott är som synes makalöst vackert (klicka för mäktig förstoring), den är häftad, med matt omslagspapper i storpocketformat, och ska få ligga till sig ett tag till. My precioussss...

Andra bloggar om: Shirley Jackson, We Have Always Lived in the Castle, Stephen King, skräck, litteratur, böcker, film

Tack, SF Bio

What the hey? Här har man peppat på actionrökaren Shoot 'Em Up sen i våras, och när filmen äntligen kommer till stan så kör SF upp den i EN sketen kopia som skeppas ut till Heron City?? Är det bara kepskillarna i förorten som får njuta av manglet, vet inte SF att kombinationen estetiserat våld + Paul Giamatti är mumma också för urbana filmnördar från medelklassen? Och ingen vettig dvd-rip hittar jag heller. Vad göra? Poppa en hink med popcorn och köra Sin City och Hard-Boiled som en tröst-double bill känns ärligt talat sådär.