Ska du bara se EN dansk konspirationsfilm i år...

...så stanna hemma i soffan ikväll och ratta in SVT som kör Den tredje makten/Kongekabalet.

Vet inte om jag var full eller bara glad när jag skrev om den sist, hösten 2005 då den släpptes på dvd hösten 2005, men jag kallade den "en dansk uppdatering av kompirationsklassikern All the President's Men som faktiskt inte ligger Pakulas mästerverk långt efter när det gäller nerv och elegans."

Hold kaeft!

Jag fortsatte:

"Det är bara en vecka till val när Midtpartiets självklare kandidat svävar mellan liv och död efter en bilolycka. Ulrik Torp (Anders W Berthelsen från Mifune) är en journalist på uppåtgående som blir befordrad till Christianeborg, danskarnas svar på Rosenbad. Där sniffar han snabbt upp en story om att den tilltänkte efterträdaren Lone Kjeldsen har en skumraskaffär i bagaget vilket hotar hennes chanser. Storyn blir förstasidesstoff, Torp myser av framgången men inser snart att han bara är ett bricka i ett cyniskt spel - och att nyheterna i själva verket dikteras av smidiga spin doctors i ett intimt samspel med maktberusade murvlar.

Men Torp vägrar bli mätt och belåten utan gräver vidare till allmänt förtret och lierar sig så småningom med Moll, en kedjerökande slacker med en osentimental syn på yrket. Och Köpenhamns sentida svar på Woodward & Bernstein är ett faktum.

Regissören Nikolaj Arcel ger en trovärdig och rafflande bild av den wheeling and dealing som försiggår i maktens korridorer och det är extremt välspelat av samtliga (inte minst Sören Pihlmark, aka Krogshöj i Riket, som är fruktansvärt bra som den manipulative Dreier). Allt är kallt, stålblått, och snyggt, mycket mer West Wing än den snacksoppa Kommissionen trist nog utvecklade sig till."

(Här visar det sig smärtsamt tydligt att texten är fyra år gammal, för vem minns Kommissionen idag?)

Hursomhelst: en riktigt bra film som jag varmt rekommenderar. Själv ska jag dock klämma de tre sista House för säsongen ikväll. Pepp!

Lennart Persson och en nervös nittonåring

Det känns bottenlöst sorgligt att Lennart Persson gått bort alldeles för tidigt. LP:s smak var kanske en aning för amerikansk och rotig för att jag skulle vara helt devot, men jag läste allt han skrev i Pop och Feber, och senare Sonic. Han var alltid entusiastisk, spränglärd, varm och passionerad, utan behovet att positionera sig som de andra skribenterna på Pop.

Jag besökte tyvärr bara Musik & Konst, hans fina butik i Malmö, en enda gång. Det var tidigt nittiotal, jag hade rest ner från Umeå och var fruktansvärt nyförälskad, vi gick in en sväng för att kolla. Jag hade just upptäckt Curtis Mayfield, och stod och velade mellan Curtis/Live! och There's No Place Like America Today. LP stod där bakom disken och såg gemytlig ut, men jag vågade såklart inte fråga vilken av skivorna som var bäst - ni måste fatta, jag var nitton år gammal, Pops jazznummer hade just kommit ut, jag hade läst det från pärm till pärm på nattåget ner. Alla som skrev i Pop var något slags mytiska halvgudar i min värld. Så med svettiga händer valde jag livealbumet, betalade, pep tack och hej och dröp ut. Herregud, då var han ju bara snäppet äldre än vad jag är nu...

Det var ett felköp - liveskivor är alltid felköp, och även om There's No Place... inte är någgot mästerverk innehåller den ju makalöst vackra So In Love - men just ikväll sätter jag på den för första gången på tio år och tänker på Lennart Persson. Jag vill gärna tänka att det finns en himmel, att LP sitter däruppe, och att han får träffa alla sina idoler.

- - -

"Lennart var Yoda. Förutom sina kunskaper var de även var ganska lika utseendemässigt och hade lika stort hjärta." -- Läs Jan Gradvalls fina minnesord i Expressen.

Andra bloggare om Lennart Persson, musik

The Twilight Zone

Idag släpps Twilight på dvd. Jag hyllar den på Weird Science.

Visionen i svensk film

Åsa-Nisse.
Göta Kanal 3 - Kanalkungens hemlighet.
Skärgårdsdoktorn - the movie.

Vem sa nåt om kris? 2010 kan bli det bästa året i svensk filmhistoria!

Främmat!

Såg Bryan Bertinos The Strangers, ensam uppe sent på kvällen, och höll ärligt talat på att skita knäck. Liv Tyler och Scott Speedman är ett par som kommer hem efter en misslyckad fest (han har friat, men hon bangade) till ett isolerat lantställe och blir terroriserade av tre obehagliga typer i otäcka masker. Simple as that. Jämfört med en annan home invasion-rulle som franska Them/Ils, som var extremt rafflande första timmen men urartade i ändlöst spring i kloakerna är The Strangers mer koncentrerad, och mycket mer effektiv.

Åtminstone om man köper en ganska stor skopa skräckfilmskonventioner, som att det utsatta paret inte håller ihop, att killen (som har bössan) envisas med att lämna huset på egen hand ("Stay inside, lock the door! Now!!") istället för att stanna inne med Liv, etc. Eller att bristen på backstory hos mördarna inte bara gör filmen snäppet läskigare utan också skvallrar om att Bertino helt sonika inte orkat hitta på något. Ändå: befriande med en såpass renodlad skräckis, som drar de högsta växlarna på den basala känslan av att vara ensam hemma i ett stort knarrigt hus med någon därute som bankar på dörren och har en oerhört creepy dockmask på sig.

Andra bloggar om The Strangers, Bryan Bertino, Them, skräckfilm, film

Babben & Loa

Jag var på Obesvarad kärlek på Intiman igår. Första gången jag går på privatteater sen jag såg Hjälp! The Nerd (gotta love den titeln) med Björn Gustafson (d.ä.) på gästspel i Umeå för länge sedan. Privatteater en fredagkväll är inte som Stadsteatern utan mer som... Filmstaden Sergel, fast med högre medelålder. Det prasslas med godispåsar, skådisarna står vända mot publiken och pratar ut i salongen, direkt till publiken, som i sin tur kommenterar handlingen. Precis som teater var för hundra år sen. Eller som bio är idag.

Och precis som valfri kväll på Sergel blev föreställningen lätt förstörd av ett gäng tonåringar - dock finklädda, prom night-stylee, och riktigt i gasen. De drog i sig godis och cola, och skrattade aggressivt åt hur tjock Babben var (som om det var ett nytt faktum). När pjäsen var slut tryckte de på mot utgången så fort ridån gick ner (de hade inte hört talas om de obligatoriska tre applådtacken innan man får resa sig). Lätt malplacerade bland alla de grå pantrarna, så vi gissade att de kom från ett musikgymnasium nånstans i landsorten - och mycket riktigt: direkt efteråt blev det tjurrusning mot en stor rosa chartrad buss som det stod MULLSJÖ på. Till vandrarhemmet för mer cola och sms:ande innan godnatt, och imorgon (läs: idag) kanske ett studiebesök på Dramaten? Lite rart faktiskt.

Trots detta en trevlig kväll, även om pjäsens upplägg - Babbens karaktär tror att hon har en fantastisk sångröst, men i själva verket är hon tondöv - sannerligen är ett one-joke premise. Ett skämt som upprepades gång på gång. Folk som sjunger riktigt dåligt på ett "komiskt" vis är, gissar jag, oerhört mycket roligare om man själv sjunger i t ex kör - min pappa skulle älskat pjäsen. Det kändes en smula lättköpt, eller också är jag bara snobbig. Loa och Babben var hursomhelst grymt bra. Jag fick mersmak, och nästa gång blir det en renodlad smälla i dörrar-fars. Då jävlar ska det skrattas riktigt ordentligt.

Trailer-pepp: Were The Wild Things Are

Det här kanske är en tre veckor gammal nyhet men whatever: Efter sju sorger och åtta bedrövelser har Spike Jonzes filmatisering av Sendaks bilderboksklassiker äntligen fått ett releasedatum i oktober. Och trailern är så fin, så fin. Enough to make you cry!

Stendhals syndrom

Efter vårens Thomas Kretschmann-pepp tog jag mig an The Stendhal Syndrome eftersom favorittysken spelar psykopat där. Det blev tyvärr inte den slasherfest jag hoppats på. Idén med filmen är det inget fel på: Asia Argento (i fula åttiotalskläder trots att det är sent nittiotal) är en polis på jakt efter en ökänd seriemördare/våldtäktsman, kruxet är bara att hon lider av Stendhals syndrom och blir alldeles snurrig när hon tittar på konst. Cue flera drömlika scener när hon glider mellan tavlans värld och verkligheten, scener som kändes coola på planeringsstadiet men tyvärr dras ner av riktigt usla dataanimationer. (Hon hånglar dock med en fisk.) Och våldet är inte härligt stiliserat, Argento-stylee, utan realistiskt och gruvligt och plågsamt. Det blir för svårt att överse med det kackiga spelet och det sega tempot.

En kompis berättar senare att det här anses vara den bästa av de senare Argentofilmerna, efter guldåldern på sjuttio- och åttiotalen. Låter otroligt deppigt - nån som kan bekräfta?

Härnäst på Lovefilm: Tenebre och The Bird With the Crystal Plumage. Och, förstås, obligatorisk pepp på att kommande Giallo med Adrien Brody ska bli den mäktiga comeback som alla fans hoppas på - halvrisig direkt till dvd-doftande trailer till trots.

Andra bloggar om Dario Argento, The Stendhal Syndrome, Giallo, skräckfilm, film

Vi ses i källarn!

OK, quiz lovers - dags igen. Nu på torsdag den 16:e april vankas Pet Sounds och Zitas Filmquiz, där Johan och undertecknad i vanlig ordning bjussar på filmmusik, repliker, filmsekvenser och annat kul, gammalt och nytt, högt och lågt, från Jules & Jim till Tango & Cash, från Den blå ängeln till Angel. Gå gärna med i Facebook-gruppen.

Man anmäler sig i baren från kl 18 - kom gärna tidigt om du vill ha ett bra bord, det brukar bli rätt fullt - och sen sparkar vi igång quizzet kl 20.

Detta är vårens sista "ordinarie" quiz - våravslutningen 28 maj kommer att styras upp av gäst-geeks. Mer om detta senare!

Varmt välkomna!

Glad påsk!

...och håll en tumme att den här bloggen också kan återuppstå en vacker dag.

Franco, du fakker med mig!

Criterions månadsbrev brukar bjussa på topplistor sammanställda av regissörer och skådisar, och nu senast är det James Francos tur (här fotad av Gus Van Sant, inspirerat av My Own Private Idaho). “I am obsessed with the Criterion Collection. I have included more than ten, but I have lumped them by director. (...) Basically, I have every disc in the collection, and I am making my way through them all. It’s rare that I watch one I don’t like.”

Skönt - nu behöver jag inte bara vara avis på James Franco för att han är skitsnygg och löjligt begåvad utan för att han dessutom äger alla Criterion-utgåvor. Den jäveln. Hela listan här.

"He's our you"

Varsågoda: Tre anledningar att älska Lost.

Cul-de-sac

Veckans fynd på Spotify: Krzysztof Komedas lojt svängiga filmmusik till Polanskis Cul-de-Sac. På med läppstiftet och negligén igen!

"I have to go now, Dwayne..."

Grattis på födelsedagen säger vi till Christopher Walken - som idag blir 66 jordsnurr - med en av hans allra första, och allra bästa, insatser.

Carné-krisen

Dryga veckan efter senaste Pet Sounds-quizzet är det ju hyfsat inaktuellt att komma med eftersnack, men jag är fortfarande lite knäckt. Det var kul och bra stämning och så, men för första gången var det uppenbart att vi gjort det för svårt - kanske ville vi överkompensera för att glädja de (få) som klagade på alltför många åttiotalsskräckisar förrförra gången? Fast, handen på hjärtat, var det verkligen en sjupoängsfråga om Marcel Carné de ville ha istället? Eller en fråga på David Lean och Dr Zhivago som gjorde att 80% av lagen stod som fågelholkar? Min bildfråga på psykopater (som jag f ö var sjukt nöjd med) var också lite för mastig.

Så Johan och jag svettades i båset och började fundera på att panikstryka frågor under quizzets gång - ja ni fattar ju hur gärna vi vill bli omtyckta och hur populistiska vi blir under press.

Kruxet var att det var många nya fejs i lokalen den kvällen, som vi lätt stressade undrade om vi skrämt iväg för gott efter en fråga som "Vilken känd fransk poet var med och skrev manus?" Ouch...

Nåväl. Tevesignaturerna gick hem - temat från Alf renderade t o m glada applåder - och det var inte helt kört. Så vi tar nya tag. Nästa gång, torsdag 16 april, blir det snäppet lättare och roligare och bättre på alla sätt. Och nu är det hög tid att bjussa Jonas på de där Bond-frågorna jag lovat så länge... Stay tuned.

Watchmen-pepp!

Är den här bloggen död? Nej, inte riktigt än. Bara lite trött. Men planen är att komma igen. Tills dess hyllar jag snudd på reservationslöst Watchmen i en helvetiskt lång text på Weird Science.

Quiz-dax!

Veckan som gått: panisk snabbläsning av Watchmen inför biogåendet, sena kvällstimmar med Mirror's Edge som i sina bästa stunder är rent hisnande, The Whitest Boy Alive på Strand i lördags (lysande, oerhört tajt, hypnotiskt bra) och hemmadagar med vattkoppigt barn.

Samt flitigt quizknåpande - vi kör igen på Pet Sounds Bar torsdag den 19:e, och ni är varmt välkomna! Och gå för allt i världen med i Facebookgruppen för att inte missa viktig info.

(Nej, det blir ingen fråga på Sean Connerys legendariska sci fi-våffla Zardoz, men den här bilden tål att ses om och om igen.)

Vi ses i källaren!

Moz-chock! (del 2)

I vår uppmärksammade serie Steven Patrick Morrisey spexar till det (del ett läser du här) har vi kommit fram till denna bild som pryder innerkonvolutet till I'm Throwing My Arms Around Paris-singeln. Bandet håller i senaste Greatest Hits-albumet och gör miner av avsmak, samtidigt som Moz gör sin bästa"Hey, that's just ME!"-min.

Att Boz Boorer är fulare än nånsin och bandets skådespelartalanger (i synnerhet Jesse Tobias) får Joey Tribbiani att framstå som Laurence Olivier drar ner spexfaktorn några snäpp. Men vad gör det? Jag har lärt mig älska Years of Refusal, jag myste ordentligt åt Morrisseys fniss i soffan hos Jonathan Ross härommånaden, och jag tycker det här är helfestligt. Fula jeans dock.

Andra bloggar om Morrissey

Thomas & Morris

Tvenne nya texter på Weird Science: jag hyllar en snygg nazist och hånar en svettig CTU-man.

Everyman

"Old age isn't a battle, old age is a massacre". Damn straight! Philip Roths Everyman, om en skröplig sjuttioplussare som ser tillbaks på sitt liv och alla irreparabla misstag han gjort längs vägen, är tung läsning. Tung för att den säger som det är: åldrandet är fruktansvärt, och ålderdomen är en pina i väntan på döden, förintelsen. Som om jag inte hade nog med min egen högst triviala dödsångest! Först Johan Kling och nu det här... och näst på tur är Sara Stridsbergs Drömfakulteten, som jag misstänker inte blir någon skrattfest. Fackin' ell.

Tips på någon trevlig bok för att liva upp stämningen mottas tacksamt!

Oscar-pepp!

Nej, jag orkar inte sitta uppe inatt. Planen är istället att undvika alla spoilers under hela dagen imorgon (lycka till!), plocka hem hela galan efter jobbet och sen avnjuta skiten med några kalla brewskis och snabbspolningsknappen inom tryggt räckhåll så fort det blir musiknummer eller sedvanlig gubbparad på Best Sound Editing.

Har försökt se ikapp i helgen: Frost/Nixon var välsmord, välspelad, snyggt hår, och lite spännande när det hettade till... men hade den där ytliga, lite tomma känslan som Ron Howards filmer brukar ha. Misstänker att pjäsen, också med Michael Sheen och Frank Langella i huvudrollerna, var tätare, mer rafflande. Å andra sidan, för att vara en Ron Howard-film var den lysande. Vi snackar om mannen med The Grinch, A Beautiful Mind och Da Vinci-koden på sitt samvete.

Såg precis klart Milk och blev alldeles tårögd efter den knäckande finalen. Mästerlig film. Har ändå tippat Slumdog Millionaire som Bästa film, men nu börjar jag vackla i tron. Sean Penn är väl värd en Oscar, men jag tror ändå Mickey Rourke kniper den (alla gillar en underdog, right?).

Laddar trots bangen upp med en klart intressant Salon-intervju med Bruce Vilanch, manusnestorn bakom de senaste tjugo galorna (tack till Dahnielson för tipset!). Och twittrar så smått på Weird Science. Där snäppet piggare förmågor som Johanna, Teresa och Degrell har håller fortet hela natten, och kommer att bjuda både på live-tweets under galan och en sammanfattning när det börjar dagas. Rekommenderas!

A Nightmare on Skånegatan

Gårdagens filmquiz på Pet Sounds löpte på som en dröm och var vårt smidigaste hittills, med lagom mycket pladder från yours truly (som efter den femte gratisölen brukar bli "glad" i att krydda rättningen med meningslös trivia). Fullsatt och bra stämning - men tuffa tider för alla er som inte plöjde så mycket åttiotalsskräck när det begav sig - i dessa tider av remakes (förlåt, "reimaginings") av gamla goa slasherfranchises som Friday the 13th kändes det på sin plats med ett stort skräcktema. Kom igen nu, det är faktiskt filmisk allmänbildning att veta hur Freddy Krueger föddes och dog (en väldigt tråkig historia för övrigt). Nästa gång blir det mer arthouse och mindre splatter - vi lovar.

Nu laddar vi inför nästa quiz den 19 mars, men dessförinnan gör vi ett gästspel på Tempo Dokumentärfilmfestival - lördag 7 mars kl 18 på hotell Malmen kör vi ett dokumentärfilmsquiz. Så det blir till att plugga på Stefan Jarl och Maysles-brorsorna så ses vi på Malmen! Mer info här.

Och har du fortfarande inte gått med i Facebookgruppen, gör det här.

Learn to love me, assemble the ways

Jag tog Liv i barnvagnen och Moz i lurarna och tog en långpromenad i lördags - och där, i kylan, genom de sakta dalande snöflingorna fick jag, för att citera Jules Winfield, "what alcoholics refer to as a 'moment of clarity'": Years of Refusal är faktiskt inte alls så dum. Faktiskt helt okej. Faktiskt - gasp! - rätt bra.

Och det här är inte bara ett lätt självbedrägeri för att kompensera för att jag stod vid disken på Pet Sounds i fredags, efter att ha köpt Antony and the Johnsons nya till kärestan som Alla hjärtans dag-present, och fick frågan "du gillar inte Morrissey då?" De hade fått in den. Och jag splashade ut vad som kändes som rätt mycket pengar (åtminstone i dessa Spotify-tider) på De Luxe-utgåvan, featuring en extra dvd med nåt slags dokumentär och några liveframträdanden från Jools Holland och Jonathan Ross. I skitsnygg papp. Trots att jag då, efter två genomlyssningar, var helt på det klara med att skivan var ganska usel.

Jorå: ringande "tuffa" gitarrer, mullrande trummor, gräsliga syntmattor, ett helsikes arenasound, producerat av mannen bakom Blink jävla 182 och Offspring... men ändå rätt bra låtar. It's Not Your Birthday Anymore, är ju lätt en av de bästa låtar Morrissey spelat in på 2000-talet. Och Black Cloud påminner ju en hel del om Tomorrow, en av mina favoritlåtar. Och han sjunger fantastiskt.

Från att ha fått (fel sorts) rysningar av grabbrocksoundet, och att fortfarande, barnsligt, gå och längta efter Stephen Street, kan jag nu tänka "hmmm, Sorry Doesn't Help blir nog rätt sweet att höra live..."

Ses vi på Hovet 24 juni?

Andra bloggar om Morrissey, Years of Refusal

Splinter sell

Vi är många som drömt om att få se Joey Tribbianis systerson skjuta hagelbrakare i en monsterfilm, och nu har drömmen äntligen blivit sann. Sistlidna november peppade jag relativt hårt på indieskräckisen Splinter, och nu är den ute. Inte släppt än, region 1-dvd:n kommer i slutet av mars, men ändå ute, så att säga. Och den är riktigt bra - läs min hyllning på Weird Science!

Andra bloggar om Splinter, skräckfilm, film

En vandring i solen

Jag gillade verkligen Darling (hey, who didn't?) så det var med visst pepp jag började läsa Johan Klings romandebut Människor helt utan betydelse som släpptes häromveckan. Kling bjuder på en helvetesvandring i väldigt liten skala - vi får följa den rätt misslyckade copywritern Magnus under en stekhet sommardag i Stockholm 1998, där han vandrar från ett förnedrande jobbmöte till nästa och samtidigt våndas inför mötet med sin älskade flickvän som har återvänt efter en resa men som kanske inte är hans längre, om hon nånsin varit det.

Om man tyckte att Michael Segerströms frånskilde ingenjör från Darling var så saktmodig att man nästan blev förbannad på karln, säg hej till Magnus som är en av de mest självutplånande romankaraktärer jag stött på. Hans traskande från ett kvalmigt mötesrum till nästa - idel flackande blickar, svepskäl, undanflykter, "Nämen vi säger så va, så hör vi av oss om det blir något till hösten" - är lika träffsäkert som plågsamt. Och historien Kling berättar är det sorgligaste jag läst på den här sidan Richard Yates.

Kling skriver minimalistiskt intill anspråkslöshetens gräns, men samtidigt oerhört laddat - och, som sagt, fruktansvärt sorgligt. En kalasdebut!

Andra bloggar om Johan Kling, Människor helt utan betydelse, Darling, böcker, litteratur

Moz-chock!

Att Morrissey har blivit något av en spexare på äldre dar är ingen nyhet, men det här var faktiskt lite... oväntat. Dels kan man konstatera att Moz har en fantastisk kropp för en man som fyller femtio om några månader. Men att det räckte med en sjutumsvinyl för att täcka över This Charming Mandom var ju något av en besvikelse. Vi får vara glada att det inte var en cd-singel...

Andra bloggar om Morrissey

Christian Bale får tokspel

Ni som plöjer amerikanska filmbloggar har säkert redan hört detta: Christian Bale får ett massivt psykbryt när Shane Hurlbut, director of photography på Terminator: Salvation, börjar pilla med ljuset mitt i en "laddad" scen. Exakt hur stort asshole Bale är kan man fundera på - ljudklippet bjuder hur som helst på drygt tre minuters stor underhållning. Lyssna här! (via /film)

UPDATE: Lite förmildrande omständigheter på AICN (tack till karin!)

Andra bloggar om Christian Bale, Terminator: Salvation, film

Best. Biljakt. Ever.

Nä, det vore väl att ta i - men biljakten mot slutet av James Grays We Own the Night är en riktig feting. Jag hyllar både biljakten, Gray och filmen rätt kraftigt på Weird Science.

Darth Järegård

Den som klippt ihop detta är ett geni. Ett geni!!

Never go full retard!

Jäkligt lyckat quiz igår, om jag får säga det själv. Publikrekord och fullt hus redan strax efter 19. Gott om filmjournos och fellow bloggare i publiken - Caroline, Jonas, Konrad, Emma och Bloggywood stod och svettades i källaren med kulspetspennorna i krampaktiga blogghänder. Samtliga kom topp tio vilket är bra jobbat!

Extra kudos till Bloggywoood-gänget som ställde upp för första gången och landade en hedrande tredjeplats. Men vann gjorde - för tredje gången - übernördarna i lag Fredrik Hultgren med sinnessjuka 115,5 poäng (av max 132). Makalöst.

Roligast att göra var Gissa min diagnos, där det gällde att para ihop rätt film med rätt skådis och handikapp (typ Children of a Lesser God - Marlee Matlin - Döv). Och precis som Kirk Lazarus säger: de som går full retard, som Sean Penn i pekoralet I Am Sam, får en nominering men blir snuvad på stayetten på Oscar night. Roligast att dricka öl med efteråt var min ungdomsidol SEO (jag läste hans videokrönikor i salig Scandinavian Film & Video som en självmordsbombare läser Koranen) som tack och lov bara blivit snuskigare och roligare med åren.

Nästa quiz är torsdag 19 februari. Vi ses i källarn! Jag är den salongsberusade killen med skägg bakom dj-båset.

Quiz-dags 22 jan!

NERD ALERT! Det är nämligen säsongsstart för Pet Sounds och Zitas Filmquiz nu på torsdag, den 22 januari. I vanlig ordning öppnar baren i källaren på Pet Sounds kl 18, och sen sparkar quizzet igång kl 20. Kom i god tid om du vill ha bord, det kan nämligen bli rätt så fullt. Max fyra nördar per lag, vinnarna belönas med finfina priser (pinfärska filmer på dvd eller blu-ray från Pan Vision, biobiljetter från Zita), samt förstås den massiva äran vilken inte är att förakta. Bakom dj-båset (och förhoppningsvis lite, ehum, nyktrare denna gång) står yours truly tillsammans med mina fellow quizmakare Johan, Eva och Janne.

Framöver kommer vi att köra en torsdag varje månad under våren - är du medlem i den glada Facebook-gemenskapen, klicka här för att gå med i gruppen och få, som det heter, fortlöpande information om kommande quiz.

Det kommer att bli... hur är det man säger nu... jag har det på tungan... hur bra som helst!

Varmt välkomna!

Död snö

Som om man behövde ännu en anledning att drömma sig bort till Sundancefestivalen kan jag bjussa på Dead Snow, en norsk (!) skräckfilm om övervintrade nazi-zombier. Ur programkatalogen:

For eight medical students, Easter vacation begins innocently enough. They pack their cars full of ski equipment and enough beer to fuel their escape from everyday life to the snowy, isolated hills outside of Øksfjord, Norway. Once there, they receive a late-night visit from a shady hiker, who tells them a story about Nazi occupation of the area during World War II. After doing their fair share of raping and pillaging, the dreaded battalion faced a brutal and vengeful uprising by the citizens of the town. The soldiers who managed to survive the onslaught, including their dreaded leader Colonel Herzog, were driven into the hills by the angry mob, where they supposedly froze to death, never to be seen again. But if the horror genre has taught us anything, it’s that the raucous behavior and promiscuity of the younger generation always have a way of bringing evil spirits back to life.Director Tommy Wirkola pulls no punches in the carnage department—heads roll, blood flows, and entrails ooze as the young vacationers attempt to make it through the night. Wirkola adeptly utilizes the snow’s eerie and ominous backdrop to its fullest extent while orchestrating this wickedly gory, yet somehow delightful, tale of Nazi zombie terror.

Vad säger man? Pepp!!

(via The Movie Blog)

WTF, ska jag ha dåligt samvete för att jag skjuter nazister nu också??

Om man plöjt Call of Duty, Call of Duty: United Offensive, Call of Duty 2, Call of Duty 3 och Call of Duty 4: Modern Warfare - samtliga två gånger vardera, plus ett onämnbart antal timmars krigande online mot nederländska tolvåringar och amerikanska målbrottskillar - har man då något att hämta från femman, Call of Duty: World at War? Svar: nja. Allt är extremt välbekant, inklusive seriens svagheter: de smyglinjära banorna, medsoldaterna som envisas med att alltid kuta järnet i förväg, den obligatoriska bustrista pansarvagnsbanan. Ändå sitter jag där halvvägs in och myser. Dels har man anlitat Kiefer Sutherland som röst, både i de snitsigt presenterade mellansekvenserna och i spelet, och att kuta i land på Okinawa med Jack Bauers gruffanden i örat är rätt mäktigt. Och dels är några av banorna - en sniperbana som är klart influerad av den gudabenådade Tjernobylepisoden i fyran, en andlös jakt inne i ett övergivet mentalsjukhus - bland de absolut vassaste i hela serien.

Sen var det det här med Budskapet... CoD-serien har ju hela tiden varit försiktigt anti-krig, fast rätt diskret, det har mest varit väl valda citat när man dör och väntar på att spelet ska ladda om. I och med fyran som tog skuttet in i nutiden - och därmed inte kunde luta sig tillbaks mot det trygga andra världskriget, då de allierande var snälla och nassarna odiskutabelt onda - blev det fler gråzoner, och en mörk, cynisk ton mitt i actionvåfflan, samtidskritisk samtidigt som det bjussades på övervåld och maffig eskapism.

I World at War är vi tillbaks i träsken under WW2, men med en ordentlig skopa tankeställare i form av kalla fakta om dödsoffer, barnförbjudna journalfilmssnuttar med äkta avrättningar, och en bister ton väldigt långt från den okomplicerade krigsromantiken i Medal of Honor-serien som startade andra världskriget-vågen till salig PlayStation i slutet av nittiotalet. Soldater skriker i dödsångest, det geggas runt bland fallna medsoldater i smutsiga skyttevärn, det huggs med bajonett och är allmänt deppigt och extra blodigt. Som nytt vapen bjuder man på eldkastaren, otroligt grym i ordets bägge betydelser - det är rätt sweet att använda på fienden, men när det samtidigt ligger på extremt obehaglig filmmusik värdig ett riktigt ruggigt survival horror-spel blir det en märkligt blandad upplevelse. Adrenalinet pumpar som det ska, men man mår samtidigt nästan lite illa av all förstörelse och besinningslöst dödande. Vilket säkert är fint nånstans, men när man inte ens får skjuta nazister utan att känna dåligt samvete, har det inte gått för långt? Vart tog de gamla fina värderingarna vägen?

Andra bloggar om Call of Duty, Xbox, Xbox 360, tv-spel

Begun, the year of film has

Har man ett ansvar inför sig själv för vilken årets första film ska bli? Eller är det bara att slänga i sig nåt, vad skit som helst? Jag brukar vara lite försiktig där, och liksom känna in det nya året med något värdigt och passande. 2007 inleddes med Ferrell-myset Stranger Than Fiction vilket kändes helt rätt. Förra året fick Tre solar äran, det kändes som en perfekt bakfyllefilm på nyårsdagen (tyvärr var den inte riktigt lika usel som jag hoppats).

I år, på 2009 års första skälvande dag, blev det barnfilm: The Clone Wars. Helvete också. Hela året jinxed? Eller: det kan bara bli bättre efter det här? Skiten var bedrövlig, såg ut som mellansekvenserna i ett tv-spel från 2005. I en scen gör kameran t o m en "hisnande" åkning från himlen och in i nacken på Obi-Wan Kenobi, precis som i spelen - men just när man famlar efter handkontrollen för att få börja spela inser man att filmen bara fortsätter, med ännu en ändlös radda löjliga Phantom Menace-robotar i taktfast marsch. Dystert.



Försökte styra upp situationen med att i rask takt klämma två klassiska skräckfilmer jag gått och längtat efter: först Larry Cohens It's Alive, om ett helt vanligt medelklasspar som föder en monsterbebis som går bärsärk på förlossningen, rymmer genom en ventilationstrumma och sen sprider skräck på gatorna. Specialeffekter av Rick Baker, som på den tiden (1974, ett tag före Star Wars och The Howling) inte nått sin fulla potential (även om apan i John Landis Schlock som han skapade året innan ser riktigt bra ut). Bebisen visas i barmhärtigt korta tvåsekundersklipp och är inte direkt skrämmande. Men miljöbudskapet (mutationen, hintas det, kan bero på alla föroreningar och skit som släpps ut i dricksvattnet) sitter fint, Bernard Herrmanns filmmusik är i vanlig ordning helt fantastisk (det här var under de sista åren av hans liv då han slummade lite med skräckisar). Och pappans sorg och frustration skildras känsligt av John P. Ryan i ett grandiost överspel som gett honom en liten men peppad fanbase på nätet (tyvärr dog Ryan 2007, hans andra stora roll var som den ondskefulle fängelsechefen i Runaway Train). Nån som sett uppföljarna, It Lives Again och It's Alive III: Island of the Alive (gotta love that title)?



Och sen Tod Brownings Freaks, äntligen. Kontroversiell och nerklippt när den kom och en effektiv karriärdödare för Browning som var het efter Dracula men brände det rejält när han visade upp äkta freaks för en upprörd publik. Med dagens ögon är filmen framförallt fascinerande, en sorglig melodram om hur människor begår grymheter mot varandra och mot de som är annorlunda. Det ironiska, förstås, är att det är de, ähum, funktionsnedsatta som är hjältarna och de flesta "normala" människorna i filmen är småsinta och elaka. Sen ska medges att det fortfarande är rätt bizarrt att se pinheads-filurerna, The Human Torso, skäggiga damen med flera, eftersom de är äkta - det finns fortfarande ett visst shock value där. Slutet är bäst, när freaksen jagar in Olga Baclanova under vagnen - jag förstod inte exakt hur hon kunde förvandlas till en förvirrat kacklande hönskvinna bara av att bli skrämd av ett gäng dvärgar, men det är en effektiv slutscen.

Nu tuffar jag på med Argentos Profondo rosso och Lindsay Andersons This Sporting Life. Bring it on, Lovefilm!

Andra bloggar om The Clone Wars, It's Alive, Freaks, Tod Browning, skräckfilm, film

Objective 5: Fried chicken!

Via /film.

Årets...

...bästa film: There Will Be Blood
En mäktig, fruktansvärt vackert fotad saga om hur Amerikat byggdes upp av de tre tunga hörnstenarna kapitalism, religion och showbiz. Daniel Day-Lewis är monumental - bara det ensamma vita, bångstyriga hårstrået i hans enorma Bill the Butcher-mustasch spelar lätt brallorna av samtliga av hans generationskamrater i Hollywood. Men jag är fortfarande inte på det klara med Eli/Paul-problematiken.
Bubblare: The Dark Knight, Barnhemmet, Wall-E, No Country for Old Men, The Savages



...bästa svenska film: De ofrivilliga
Om man ska summera filmåret 2008 är det omöjligt att inte minnas Henrik, busschaffisen from hell - hans förnumstiga självupptagenhet, hans rättfärdigt gnälliga röst – med en mysrysligt kall kår längs ryggraden. Han stod för några av de bästa scenerna i en omåttligt välskriven, överraskande, plågsam och fascinerande betraktelse över gruppdynamik och mänskliga vardagsrelationer.
Bubblare: Ping-pongkingen, Låt den rätte komma in, Maggie vaknar på balkongen



...remake: 3:10 to Yuma
Nån som sett femtiotalsoriginalet med Glenn Ford? James Mangolds nyversion var svettig, välspelad, våldsam och precis lagom revisionistisk.

...slut: Frank Darabonts The Mist blev en av de allra bästa Stephen King-filmatiseringarna. Trogen Kings oerhört tajta och läskiga långnovell... ända tills det hysteriskt ondskefulla slutet, en filmisk pungspark som duckar för både menlös happy end och obligatorisk skräckfilmstwist. Helt pardonlöst. Men var det mäktigt eller lite väl konstruerat?



....läskigaste: spanska realityskräckisen [Rec] bjöd på en zombieattack i ett hyreshus med twisten att allt filmades i realtid med handkamera av ett tv-team ute på rutinuppdrag. Ett hopkok av The Blair Witch Project, Cloverfield och ett gäng zombiefilmer, med en rätt irriterande knattereporter i huvudrollen - men efter den första besinningslösa konfrontationen i den gamla tantens lägenhet var det vuxenblöjor here I come! Och slutscenen ska vi inte ens prata om. (Varning dock för amerikanska remaken Quarantine, som verkar riktigt kass.)



...roligaste: Tropic Thunder
Ben Stillers metafilm var frustrerande ojämn, och när man försökte göra actionscener som skulle kännas tuffa på riktigt blev det bara fånigt. Men jag har inte skrattat så hårt på bio i år, jag skrattade så jag grät direkt under det underbara trailerpaktetet i början, och blir fortfarande glad när jag tänker på Stiller i Simple Jack-utstyrsel. Hehe.
Bubblare: Walk Hard: The Dewey Cox Story, Step Brothers

...våldsammaste: Rambo
Sequeln ingen frågat efter bjöd på två tredjedelar tröttsam och dyster djungelmelodram, och en avslutande en tredjedel sinnessjuk våldsorgie där gamle John Rambo slaktade burmesiska soldater med kanon och man snart tappade räkningen på alla groteska närbilder på avslitna benpipor och massakrerade kroppar. Oerhört renande.

...mest underhållande: Doomsday
Neil Marshalls överspända soppa på Flykten från New York och Mad Max blev alltmer parodisk för varje minut och varje ny biljakt... men jag hade ett par oerhört trevliga timmar i sällskap med snyggt filmade halshuggningar och "tuffa" oneliners.

...sämsta film: Get Smart
Dan in Real Life, Evan Almighty, och nu detta - Steve Carell, vad fan hände?
Bubblare: Hell Ride, Righteous Kill



...mest efterlängtade: Fishy
Maria Bloms lågbudgetkomedi om kärlek i Fisksätra, inspelad 2002, fick äntligen premiär och försvann plågsamt snabbt från biorepertoaren. Håller en tumme att den får nytt liv på dvd, för det är fin och välspelad pärla, väl värd att upptäcka.

...svartaste: Margot at the Wedding
Noah Baumbachs The Squid and the Whale är en lättsam skrattfest jämfört med uppföljaren, om den symbiotiska relationen mellan Margot och hennes tonårsson. Kolsvart, plågsamt och roligt.
Bubblare: Quantum of Solace

....slappaste: mina insatser under årets Stockholm Filmfestival inskränkte sig till att skriva tvenne gnälliga inlägg och se EN film. Slarv! Men när den filmen var Kelly Reichardts smått fantastiska Wendy and Lucy, ultralågbudgetfilm om en fattig drifter och hennes hund som hankar sig fram i ett samhälle där de i princip är osynliga, så gör det inte så mycket. Lysande spel av Michelle Williams - precis den sortens engagerade, low key-spel som borde rendera en Oscar istället för alla lyten, lösnäsor och histrionics som brukar premieras. Vi håller tummarna för en nominering.


...bästa biljakt: We Own the Night
James Gray återvände till den typen av dova, ödesmättade, våldsamma familjedramer han gör så fruktansvärt bra, och förutom att vara ännu en kraftfull historia om blodsband, heder och lojalitet bjussade We Own the Night på en av de tätaste biljakter jag sett: filmad ur Joaquins Phoenix pov i ösande spöregn, lika kaotisk och våldsam som hans rollfigur upplever den, med några helt fruktansvärda sekunder där det... händer nåt otäckt (inga spoilers här inte!). Rafflande och imponerande.

...tröttaste: efter mästerverket Far From Heaven avgudar jag såklart Todd Haynes, men nu har jag somnat de senaste fem gångerna jag försökt se hyllade I’m Not There. Är den bra? Ska jag skärpa mig? (Det var dock roligt när Beatles framställdes som fnittriga smurfar med heliumröster.)

Andra bloggar om There Will Be Blood, De ofrivilliga, [Rec], Fishy, Tropic Thunder, We Own the Night, Wendy and Lucy, The Mist, Margot at the Wedding, film

Have yourself a merry little x-mas

Mer jul än Frank och Bing sjungandes White Christmas i en tv-special från 1957 blir det nog inte, så jag kör en skamlös repris på ett två år gammalt inlägg. Missa inte de snygga glöggkopparna (är det tenn?) och häng kvar till slutet, då herrarna sätter sig till bords och blir barnsligt uppspelta när hovmästaren rullar fram serveringsvagnen.

Conan är förhoppningsvis tillbaka i mellandagarna med den traditionella årsbästalistan. Till dess: en riktigt God Jul!

Kim Newman säger som det är

Dagens citat: "This has the most heartwarming massacre of children I’ve ever seen in a movie."

- Kim Newman listar Låt den rätte komma in på sin topp fem för 2008, i det pinfärska januarinumret av Sight & Sound. Det roligaste och ärligaste nån hittills skrivit om Låt den rätte?

Bästa filmböckerna

Sugen på ett classy julklappstips till din filmnördige vän (eller dig själv)? En lista på de bästa och roligaste filmböckerna jag läst på sistone finns här!

Quid pro quo, Conan

För er som suttit som på nålar ända sen det här inlägget i februari och undrar hur det gått med min ytterst blygsamma Criterion-samling, worry not! För på Weird Science firar jag idag att samlingen vuxit en smula.

da Cato!

En studio i SVT-huset, 1985. Werner Vögeli (gästartist) står vid kockdisken och drar några cykelhjul som hänger i taket i ett rep.
Sven Melander (som kocken Werner): Men Werner, vad gör du?
Werner Vögeli: Jag firar hjulen!
Publiken: Åååååhh du din... [vilda applåder]

Kom osökt att tänka på denna pärla från Nöjesmassakern, ty julen 2008 tillhör lite otippat Melanders kockmösseförsedda sparringpartner Åke Cato. I augusti rapporterade vi om att Cato börjat blogga, vilken han lyckligtvis fortsatte med trots en kort dipp i motivationen. Och häromveckan släpptes da Cato, en samling texter för scen och tv - "årets best selleri" enligt författaren. Lägg till Nöjesmassakern-boxen och julklappsproblemen kan vara lösta. Bonus: funkar både som ironisk present och som en genuin, för oss som verkligen gillar Cato (eller åtminstone är nyfikna på exakt hur skoningslöst tidens tand gnagt på alla de sketcher jag och mina kompisar älskade - och kunde citera utantill - när det begav sig).

Andra bloggar om Åke Cato, Nöjesmassakern, tv

Julavslutning på Pet Sounds torsdag 4 december!

Missa nu inte för allt i världen säsongsavslutningen på Pet Sounds och Zitas Filmquiz! Torsdag 4 december i källaren, baren öppnar som vanligt kl 18 och första frågan ställs 20. Kom i tid, det brukar bli rätt fullt redan vid sjutiden. Varmt välkomna!

Uri Geller's UFOs & Aliens

Mellan simturerna i poolen, solandet och San Miguel-drickandet på resorten på Teneriffa häromveckan (förlåt om jag är vidrig, men detta är det sista jag ska skriva om semestern, promise) hann jag också med lite tysk teve på hotellrummet. Mina kunskaper i tyska är oerhört begränsade och består mest av fraser jag snappat upp i diverse andra världskriget-filmer (om någon tysk läser detta ber jag om ursäkt, men ni vet ju själva varför det gjorts så många såna filmer, eller hur?) så jag förstod rätt lite. Och Family Guy dubbat till tyska är ju bara roligt i ungefär tre sekunder.

Men en kväll sände de en gala med Uri Geller - minns ni Uri Geller? Vi som är födda på sjuttiotalet kommer ihåg honom som den där långhåriga israeliska hippiesnubben som böjde skedar i teve, på riktigt - or did he? Fick man egentligen nåsin se Uri göra nåt framför kameran? Jag tvivlar - men myten kring honom var stark. Som en lite mindre glassig David Copperfield som alltid poserade med sin sked.

Anywho, Uri Geller är still going strong, åtminstone på tysk teve. Uri Geller's UFOs & Aliens var en direktsänd gala som - tror jag - samlade in pengar. Men till vad? Uri Gellers stiftelse för lovande unga magiker? Eller också var det bara en underhållningsgala. Alla attributen var där.



Uri Geller såg rätt fräsch ut för att vara 61 år, säkert lite lyft här och var. Eller kanske tack vare... magi?



Visst ser det här ut som en telefonväxel? Men vad fanken gick pengarna till? It's a mystery!



Och så plötsligt dök punkmormor Nina Hagen upp, och såg ut som vanligt, eller snarare som en 53-årig och kanske lite patetisk version av sig själv. Vad hon gjorde där? Who the hell knows.



Lite senare plockade den snajdiga programledaren - för Uri ledde inte programmet utan fungerade mer son en värd, en nestor, en mäktig puppet master, i bakgrunden - upp en glad och barbröstad man från Australien som tatuerat in...



...en alien abduction. Över hela ryggen. "Zo, you actually vant to be abducted?" "Yeah mate!" typ. Nina Hagen stod bredvid och fnissade. Det var just i den stunden jag knäppte av teven och gick och åt middag istället. There is no spoon...