Kan Shopgirl rädda Steve Martin?

Är Steve Martin på väg mot en comeback? Efter ett wild & crazy sjuttiotal och steget över till vita duken på 80-talet med sköna Carl Reiner-filmer som The Jerk, The Man With Two Brains och Dead Men Don’t Wear Plaid bara några av höjdpunkterna, gjorde han regi/manusdebut i dramakomedin L.A. Story från 1991, en smart och kärleksfull satir över Martins älskade Los Angeles med alla dess bizarra invånare.

Sen gick det åt helvete.

Med några lysande undantag – ”seriösa” roller i Kasdans pretentiösa Grand Canyon och Mamets invecklade The Spanish Prisoner som Martin gjorde med den äran, en oväntad återgång till knaskomedin i Frank Oz lyckade Bowfinger – var de flesta kontrakt Martin skrev sitt namn på andefattiga trivselfilmer. Han hamnade i samma fälla som flera av hans gamla kumpaner från Saturday Night Live: han blev medelålders, bekväm, kanske lite pengakåt, och halkade obönhörligt ner i facket familjekomedi - tryggt och säkert men lika med kreativ koma (i en del fall till och med dödsstöten - jag fattar fortfarande inte hur ett geni som Chevy Chase bara kunde försvinna så spårlöst).

Ron Howards Föräldraskap från 1989 var kanske första spiken i kistan. Det är en rätt fin och välskriven film med bra skådisar (Dianne Wiest!) och Steve Martin hade några brutalroliga scener som minde om fornstora dar (i synnerhet på barnkalaset där han pressad av barnens förväntningar flippar ur i cowboymundering) men spelet var förlorat: Martin hamnade i papparollen och har väl aldrig riktigt tagit sig ur, även om hans enorma talang har tittat fram då och då.

Men nu kan det hända saker. Håll en tumme för att kommande Shopgirl kan fixa samma karriärsuppryckning som Wes Anderson och Lost in Translation gjorde för Bill Murray. Shopgirl handlar om en handskförsäljare (Claire Danes) på varuhuset Neiman’s i LA, som har ett struligt förhållande med en fattig slacker (Jason Schwartzman) samtidigt som hon attraheras av en frånskild miljonär (Steve Martin). Manus är skrivet av Martin och baseras på hans roman som kom för fem år sen. "Detractors may call Martin's plot predictable, his characters stereotypes. Admirers may answer that, as in Douglas Coupland, these aren't stereotypes but modern archetypes, whose lives must be streamlined if they are to represent ours" skrev Publishers Weekly i sin recension - pressklippen på Amazon gav boken hyfsad kritik, som en lättviktig men skarpsynt skildring av några ensamma människors jakt på lycka och kärlek.

Trots ett simpelt upplägg ser det av trailern att döma faktiskt rätt lovande ut. Framförallt tack vare grym casting – det ska bli gött att se Claire Danes igen (det känns som om det vara åratal sen sist vilket kan ha att göra med att jag helt förträngt Terminator 3) och Jason Schwartzman är per definition lysande. Återstår då Steve Martin, som ju är ett osäkert kort i dessa dagar. Men tidigare när han själv skrivit manus (Bowfinger, Tre Amigos, Roxanne) har det i regel blivit bra, och att han kommer att vara stillsamt briljant i sin roll som självisk, svartsynt men ömhetstörstande affärsman kan vi nog utgå från. Dessvärre finns det också lite potentiellt gubbsnusk inbyggt i storyn (Martin har nyss fyllt 60, Danes är 26) men det hoppas vi att de sköter snyggt.

Trailern bjussar i god ordning (var det Garden State som startade trenden?) på väl vald känslig indiemyspop (första spåret är Consequence från tyska The Notwists lysande album Neon Golden!) och sobert foto av Cronenberg-medarbetaren Peter Suschitzky. Snyggt ljussatt och lagom stiliserad melankoli som påminner om Lost in Translation (det ser till och med ut att vara samma typsnitt). En annan historia som låter banal på papperet men som bekant blev en vacker och ömsint film.

Vi hoppas alltså innerligt att det blir succé när Shopgirl går upp i USA 31 oktober (svensk premiär till våren?). Särskilt som Steve Martins andra projekt mest av allt skapar olust. Remaken på Pink Panther (varför?) var färdiginspelad redan för ett år sen men har inte USA-premiär förrän i februari 2006, vilket aldrig brukar vara ett gott tecken, och den deppiga trailern bjussar bara på recyclad slapstick som får en att längta efter Peter Sellers. Och en titt på IMDb visar att Martins nästa projekt är - familjekomedin Fullt hus 2. Suck...

Land of the dead

I Land of the Dead - Romeros första zombiefilm sedan deprimerande Day of the Dead för tjugo år sen - har de odöda tagit över hela världen och lämnat spökstäder, kaos och elände i sina hasande spår. Filmen utspelar sig i Pittsburgh - ett Pittsburgh så anonymt som det bara kan bli när filmen är inspelad i Toronto - där överklassen förskansat sig i en lyxig skyskrapa som styrs med järnhand av den onde magnaten Dennis Hopper. De som inte har råd att köpa sig en plats i sorglös säkerhet trängs ihop i smutsiga ghetton och hålls i schack med gambling, sprit, droger och horor, alltmedan inhyrda legosoldater åker runt i zombieland och samlar förnödenheter till de rika. Men zombierna har utvecklats från klumpiga slashasar till logiskt resonerande smartisar och snart rör sig horder av motiverade odöda mot staden.

Kanske hade jag peppat alldeles för hårt, men Land of the Dead blev ett antiklimax, beigt istället för blodrött. Det som borde blivit djävulskt otäckt – det ultimata kriget mellan de överlevande människospillrorna och hur många hungriga zombies som helst – blir istället till ganska klumpig samhällskritik à la The Running Man med överklassen gömd i en skyskrapa och pöbeln som jäser på gatorna. Dawn of the Dead var en elegant satir över konsumtionssamhällets grepp över människorna (till och med i döden sökte sig zombierna till sin älskade shopping mall) men i första hand en riktigt läskig, slafsig och spännande skräckfilm. I Land of the Dead har Romero höjt ambitionsnivån och vill säga saker om sakernas tillstånd i USA (det är lätt att se zombierna som terrorister som används av den ekonomiska eliten för att hålla underklassen i styr), han lägger t o m den Bush-doftande repliken ”I will not negotiate with terrorists” i munnen på Hoppers skurk. Ett fint initiativ men det blir yxigt och övertydligt, och vad värre är tar fokus från de hungriga zombierna. När sen andra halvan om filmen handlar om att åka och hämta en bil så tappade jag sugen.

Land of the Dead är en trashig b-film and proud of it, vilket är skönt. Tyvärr gäller det också castingen där idel b-nyllen (med John Leguizamo som enda undantag) kutar runt med bössor i hand. Simon Baker är en urbota trist leading man och hans brännskadade sidekick Robert Joy är nog tänkt som en tragiskt cool figur men han blir oerhört tröttsam i sin allmänt patetiska framtoning efter några sekunder. Asia Argento är råbarkad femme fatale ur formulär 1A, töntigt tuffsexig brottas hon liksom de andra med en dialog som är så ansträngt hårdkokt att den ibland närmar sig kalkongränsen. Det låter jobbigt mycket åttiotals-b-action och Romero borde låtit någon putsa på manuset.

Allt det ovanstående gnället hade varit lätt att överse med (det är ju inte för de känsliga rollgestaltningarna eller mångfasetterade karaktärerna man njutit av de första tre filmerna) om zombierna hade gjort sitt jobb. Men Romero verkar mer sugen på sin tungfotade USA-kritik än på att skrämmas. Uppenbart låg budget gör också att den totala apokalypsstämningen uteblir och man får aldrig den där isande känslan av att zombierna är särskilt många. Det blir lite som en mass-scen i en såpa när man klämmer in fem statister som får myllra framför tv-kameran: det blir fattigt.

Splatterfaktorn är tack och lov fortsatt hög med gott om blodiga lemmar som slits i bitar, men äckelinslagen känns på ett diffust sätt inkvoterade för att hålla intresset uppe mellan de långa och tradiga dialogscenerna. Problemet är också att de mänskliga rollfigurerna är så menlösa att man hejar på zombiearmén, och då är det svårt att uppbåda någon spänning. På slutet hintar Romero – som tydligen blivit lite mjäkig på gamla dar - om en eventuell försoning mellan zombier och människor (kanske ett spår han tänker följa i en eventuell uppföljare?). En fin tanke, men då blir det en annan typ av film. Jag vill ha mina zombies som blint blodtörstiga, oresonliga, lallande, skrämmande mördarmaskiner - inte som bifigurer i en kass actionrulle med Dennis Hopper. (Betyg: 5/10)

Varför floppade The Island?

Såg om The Rock på TV4 häromkvällen. Jerry Bruckheimer/Michael Bays måttlöst underhållande actionrulle från 1996 har allt man kommit att förvänta sig av en film ur Bruckheimer-skolan: kraftigt överspelande skådisar i osannolikt uppskruvade roller, köttiga actionscener med ljudeffekter uppskruvade till 11 på högtalaren, på tok för långa biljakter, ylande 80-talshårdrockgitarrer på ljudspåret, comic relief-inslag som går ut på att en fisförnäm mans dyra bil blir totalhavererad, köttigt våld mot huvudet, bovar vars frånfälle står i direkt proportion till deras grad av ondska (relativt menlös skurk = kniv i halsen, riktigt överdjävlig psykopatskurk = missil i magen, därefter spetsad på påle). Samt ett gäng duktiga skådespelare i biroller: Philip Baker Hall från Magnolia, Conanfavoriten David Morse, Tony Todd från Candyman, John Spencer från West Wing, med många flera.

Det var nog bara de ogenerat sentimentala kärleksscenerna, och en viss mättnad mot slutet (när två brottande soldater rasar genom en glasruta filmad ur grodperspektiv i slo-mo till kvidande elgitarr för tredje gången på en kvart kan man känna sig en smula däst) som gjorde att The Rock inte nådde upp till Michael Bays bästa film Armageddons höjder.

Jag aldrig varit något större Bay-fan (karlen har ju trots allt pekoralet Pearl Harbor på sitt samvete) men det är fascinerande att följa efterspelet till The Islands oväntat klena box office-resultat i USA. Särskilt som offentlig pajkastning är så sällsynt i Hollywood där det brukar vara kutym att bara tiga ihjäl ett misslyckande. The Island gick upp för en dryg månad sedan och är redan en rutten sill på den amerikanska biotoppen - även om den redan dragit in en rejäl slant overseas som jänkarna kallar det (och förlusten kanske inte blir så stor ändå, nu återstår bara sisådär 30 miljoner innan den spelat in pengarna).

Men skadan är redan skedd, Bays obrutna svit på fem dundersuccéer på raken är obönhörligt bruten, pressen har gottat sig åt Bays tunga fall och fingerpekandet har varit igång ett tag. Producentparet Laurie MacDonald/Walter F. Parkes har anklagat Scarlett Johansson och Ewan McGregor för att inte ha tillräckligt mycket star quality (något som kanske borde föresvävat dem redan vid castingen?), Johansson har slagit tillbaka och kallat producentparet för inkompetenta puckon, Bay har skyllt på DreamWorks för bristande marknadsföring. Variety spär på med att beskriva en framstressad produktion, filmkopior som inte nått ut till pressen i tid, och svårigheten i att sälja en film som både är action och science fiction, där DreamWorks inte kunnat besluta sig om vilket ben de skulle stå på (men är publiken verkligen så pantad att det inte går?).

Pajkastningen är alltså i full gång och min favoritsajt FameTracker (som görs av nördiga och roliga människor med otäckt bra koll) erbjuder påpassligt 24 nya anledningar till varför det gick åt helvete. Och i The Onion får Michael Bay själv prata av sig om hur jobbigt det är när en fransk dokumentär om pingviner - March of the Penguins som gick upp i juni till lysande kritik i USA - kan gå bättre än en klassisk sommar-blockbuster som The Island: "For Christ's sake, there was not a single crane shot in the whole movie!"

The Island har svensk premiär på fredag.

Mammas nya kille

Var det Andres Lokko som en gång sa att humor inte ska produceras utanför Stockholm? Det är såklart trams men ibland kan man få för sig att han hade rätt: tänk Hipp Hipp, Peter Flack, Lasse Eriksson, Galenskaparna, Stefan & Krister, Janne Bylund... vi slutar där, innan det blir riktigt obehagligt. Roligast i Norrland är i vart fall humorgruppen Klungan från Umeå, som under våren gjorde en gudabenådad turné med Riksteatern under namnet Stämning (med David Sandström som musikalisk pausmusik). Jag såg finalföreställningen på Berns - fantastiskt begåvat och sinnessjukt roligt.

Klungan har gjort radio förut och jag har lyckats missa det varje gång (sen Clownen luktar bensin gick i graven har ju rubriken "P3 humor" närmast varit en garant för skapligt usla menlösheter så man har inte direkt ställt klockan) men snart kommer en ny chans. Nu på lördag 27 augusti startar Mammas nya kille, en nyskriven humorserie som ska försöka "bryta ner mansrollen i sina olika absurda och tragikomiska beståndsdelar" vilket låter lovande. Fortsätter sen under hela hösten, lördagar 16-18.

I andras ögon

SVT:s långfilmsavdelning fortsätter att om inte slå världen med häpnad så åtminstone bjussa på ett genomtänkt, varierat och hyfsat spännande utbud som står skyhögt över de kommersiella kanalernas fumliga tryck på random-knappen. (Dock ska fyran ha en eloge för den Zucker-Abrahams-Zucker-serie de smugit in på fredag- och lördagkvällar i sommar, först Nakna pistolen-trilogin och häromdagen Hot Shots! som tyvärr var ojämnare än jag mindes den, ser fram emot Hot Shots: Part Deux som kommer på lördag.) Ikväll inleds en serie med kvinnliga franska regissörer - sex filmer, en om dan hela veckan - och eftersom jag slarvat med Cinemateket-visningarna de senaste åren har jag bara sett en av dem men håller resten bara en gnutta av samma klass som kvällens film blir det högintressant.

Det är nämligen Agnes Jaouis I andras ögon som kickar igång, en av 2000-talets hittills bästa filmer. Ett anspråkslöst litet drama om en grupp människor vars liv berör varandra, om att passa in, om att hitta lyckan, om att våga ändra sig. Dialogen är sparsmakad och kryddad med en helt oemotståndlig och torr humor och hela ensemblen är fantastisk, i synnerhet Jean-Pierre Bacri som spelar en inbunden företagsledare som blir vettlöst förälskad i en skådespelerska och på ett rörande klantigt sätt försöker komma in i hennes krets av bohemiska, snabbsnackande, pseudointellektuella teaterkompisar.

Jaoui/Bacri, som är gifta med varandra, är ett dream team inom fransk film. De följde upp I andras ögon med Se mig häromåret, också en fullträff, och man kan fråga sig om de har några jämlikar - de skriver manus tillsammans, de castar sig själva i de saftigaste rollerna och spelar brallorna av resten, och Jaoui regisserar med säker hand. Dessutom påminner Bacri inte så lite om Johan Rabaeus, han utstrålar samma kalla intelligens och är en lika mäktig skådis. Här hemma finns ingen i samma viktklass (Colin och Helena, Hobert och Endre? Tjena?) och det vete tusan om Hollywood kan bjuda på några utmanare – det är som om Nora Ephron och Whit Stillman kilade stadigt, var på toppen av sina respektive förmågor och dunkade ut en gudabenådad film vartannat år.

I andra ögon blev nästan ihjälkramad av kritikerna när den kom, Oscarnominerades för bästa utländska och är faktiskt värd alla överord. SVT ikväll 22:30.

Liftarens guide till galaxen

Nån sa att det enda som är mer studentikost än Liftarens guide till galaxen-böckerna är en teknolog med rosa overall och hästsvans som säljer Blandaren, och det stämmer kanske. När jag gick i gymnasiet och var en neurotisk, blyg och småfet enstöring (ljusår från den jag är nu… host…) plöjde jag alla fem delarna i Douglas Adams knasiga SF-svit, och älskade varenda minut.

Men det var då. På samma sätt som man kan fundera på hur det hade varit att som elvaåring beamas över till en av dagens biosalonger och rafflas av mäktiga CGI-monster och jordens undergång i bamsig THX istället för att bli upphetsad över att Sean Connery hade ett tufft armbandsur - med laser! - i en film som gjordes tjugo år tidigare, så hade det varit kul att se Liftarens guide när jag diggade böckerna som bäst – det hade säkert varit skrattfest.

Därmed inte sagt att jag inte njöt i biostolen. Regissören Garth Jennings - hittills mest känd för påhittiga videos åt Pulp, Blur och REM - och hans mannar har översatt Adams idéer på ett effektivt sätt, i en film som känns tryggt brittisk trots amerikanska pengar och skådespelare. Mycket tack vare Stephen Frys überbrittiska berättarröst, som pedagogiskt och inte så lite förnumstigt guidar oss genom Adams universum. Utan Fry hade det blivit svårt att hänga med i svängarna, för det är många sidor bok och ett fantastiskt myller av namn, detaljer, sidospår och infall som ska pressas in på 109 minuter. Vilket gör att filmen känns en smula stressig - det kanske hade varit idé att mörda några älsklingar, men Adams (vars originalmanus filmen till stor del bygger på) ville såklart få med så mycket av det goda som möjligt.

Men det ser bra ut, med en pigg lyster som passar den ystra tonen i böckerna. Specialeffekterna är kärleksfulla, och med dagens mått relativt befriade från CGI - de byråkratiska Vogonerna (skapade av salig Jim Henson's Creature Shop) är tacknämligt byggda i gummi och en av filmens höjdpunkter. Och Martin Freeman är perfekt yrvaken och sarkastisk i huvudrollen.

Liftarens guide har varit i development hell i över tjugo år, och även om det hade varit mäkta spännande att se vad Spike Jonze eller James Cameron - som båda varit med i matchen men hoppat av - hade gjort av böckerna tycker jag det blev en lyckad filmatisering. Problemet är bara att jag numera har lite svårt för den här sortens akademiska och intellektuella tokhumor som förr var mig så kär. Bakom oss i salongen satt ett par brittiska damer och skrattade extremt förnöjt åt i stort sett allt som hände (det var nästan så att de i sann Rocky Horror-anda kunde varje replik utantill) och jag ville gärna vara med i den klubben men det gick inte att pressa fram mer än ett förnöjt småleende. Som dock satt som klistrat under hela filmen. Inte fy skam det heller. (Betyg: 6/10)

The Voice - skynda fynda!

Jag är hopplöst sent ute men ni som hinner läsa detta medan tid är: ratta in SVT2 klockan 20:30 ikväll torsdag 18 augusti! Då visas reprisen av The Voice av Johan Söderberg, 30 minuter rytmisk, brutal och vansinnigt snygg civilisationskritik. Söderberg, sannolikt en av världens absolut bästa klippare, är ju mannen bakom de många geniala mellansekvenserna i Kobra (bl a den med Bush/Blair som spreds över världen häromåret) och har också jobbat med Lucky People Center, klippt Kristian Petris mästerliga Detaljer och ingår i det otäckt begåvade kollektivet bakom produktionsbolaget Atmo (som bjussar på väl valda Read My Lips-klipp på hemsidan).

Jag satt som så många andra och stirrade på nyheterna och försökte bestämma mig för om jag skulle heja på de muslimska eller på de kristna soldaterna. Sedan bestämde jag mig för att göra en film istället, säger Söderberg i SVT:s presentation, som beskriver resultatet som "Fox News och Al Jazeera gör national-religiös propaganda, fast med dragning åt det absurda". Lägg till George Dubya ihopmixad med en släpig hypnos-LP, en allvarlig Eisenhower med jättehuvud, kommunistskräck från 50-talet, kalla kriget-vibbar, science fiction, briljant musik och resultatet blir en av Söderbergs finaste och en av de bästa kortfilmer jag sett.

Carambole

Efter min bittra sågning av Steget efter känns det bra att kunna meddela att svensk polisfilm inte är död – det rycker faktiskt lite i liket.

(Frågan jag inte ställde då men som förstås pockar på uppmärksamhet är ju om svensk polisfilm alls behövs? Jag tror inte det, men så länge Håkan Mankell säljer böcker per busslast och Svenne Banan sitter klistrad vid fyrans Beck-visningar om söndagkvällen så kommer det att rassla fram nya, vare sig vi vill det eller inte.)

Carambole är först ut i en svit på sex nya filmer som SF, Canal+, TV4 och - förstås - de obligatoriska danska och tyska medfinansiärerna kokat ihop, varav fyra kommer direkt på dvd och två på bio (Borkmans punkt och Münsters fall släpps på dvd i december och sen rullar det på). Och det är inte helt dumt faktiskt: till skillnad från Beck-maskinen som redan tuggat upp alla Sjöwall/Wahlöö-romaner och tuffar på med nyskrivet så är ju Nessers böcker relativt oexploaterade förutom några hyfsade tv-filmer för några år sedan.

Carambole är en av de bästa böckerna om van Veeteren, och på galapremiären i söndags som jag lyckades snika in mig på så inledde Nesser visningen med att ösa beröm: han har sett Carambole tre gånger och tycker att det blev en fantastisk film. Men frågan är: kan den här typen av serietillverkad svensk polisfilm bli "fantastisk"? En titt på SF:s ambitiösa och sponsorloggekryllande van Veeteren-sajt räcker liksom för att förstå att det inte kan bli French Connection utan i bästa fall en välgjord, gedigen polisrulle. Och det blev det.

Tyvärr har manusförfattarna valt den väg som också Rolf och Cilla Börjlind tog med Beck-franchiset: de har skalat bort allt kring polisernas privatliv, allt det lilla extra som fördjupar bilden av huvudpersonerna. Kvar blir bara ett gäng lite stumma polisfigurer, och det är synd på en toppenskådis som Thomas Hanzon (som spelar Münster) att han får såpass lite att jobba med (det måste dock sägas att Hanzons ansträngda pojkfrisyr luktar fyrtioårskris lång väg, ungefär som busrufset Harrison Ford la sig till med för några år sen, och man undrar hur de tänkte). Istället satsas nästan allt krut på storyn som är tajt och driven utan några döda scener.

Carambole drabbas också av det problem som alla traditionella polisfilmer måste hantera: storyn/fallet ska nystas upp och under resans gång ska ett gäng birollsskådisar passera revy och tugga sig igenom banala repliker om vad de sett och vad som hänt. Man blir alltid lycklig när någon tänkt till lite extra och spetsat till dialogen och/eller castat färgglada skådespelare i alla de där nödvändiga smårollerna, men i Carambole är de lika trista som vanligt och i några scener blir kontrasten närmast surrealistisk mellan smårollernas kranka blekhet och Sven Wollters enorma pondus och självklara star quality.

(Wollter är förstås briljant och valet av honom är en no-brainer: det finns helt enkelt ingen annan nu levande svensk skådis som skulle kunnat gestalta van Veeteren med samma tyngd. Han är formidabel.)

Regissören Daniel Lind Lagerlöf har i Hans och hennes och Miffo visat att han är en duktig personinstruktör, så också i Carambole som är ovanligt välregisserad. Han är intresserad av karaktärerna, och därför hade jag velat se ännu mer, särskilt av Peter Andersson (har den mannen gjort en roll som inte varit ohyggligt bra?). Han spelar berättelsens skurk och motor, som efter att av misstag kört ihjäl en pojke pressas på pengar och dras ner i en spiral av eskalerande våld och skuld. Lind Lagerlöf visade i den lysande miniserien Bekännelsen från 2001 (som SVT gärna får köra i repris, tack!) att han är plågsamt skicklig på att beskriva skuld och ångest – jag hade gärna sett mer av skurkens privata helvete och mindre polisprocedur, det hade gett filmen ett nödvändigt fokus. Men Peter Andersson gör allt han kan med det han får, och man sitter nästan och längtar efter nästa scen med honom.

Till sist: Carambole ser riktigt snygg ut. En av de coolaste aspekterna med Nessers böcker är att de tar plats i en fiktiv, pseudo-holländsk/flamländsk stad, och filmmakarna har lyckats fånga Maardam-känslan med bravur, både i scenografin (idel sletna radhus och grå fabriker) och det vardagsbruna korniga fotot signerat Olof Johnson. Och tack och lov har man nobbat pengarna från Film i Väst och åkt till Gotland istället, så vi slipper biljakter genom centrala Vänersborg.

Efter Beck och Wallander är det inte ännu en svit polisfilmer universum behöver, men om vi skiter i det är Carambole en mycket lovande inledning. Det ska faktiskt bli kul att se hur resten av van Veeteren-filmerna artar sig. (Betyg: 7/10)

Romero-bonanza!

På fredag har George Romeros Land of the Dead äntligen sverigepremiär och jag känner mig löjligt peppad, inte minst för att jag för en gångs skull missat/undvikit alla recensioner, trailers och förhandssnuttar. Förra årets lilla zombie-boom med Zach Snyders lysande remake på Dawn of the Dead och Simon Peggs rom-zom-com Shaun of the Dead har räckt lika bra som aptitretare. Och trots att Land of the Dead inte gått så bra som man hoppats på så funderar Universal enligt senaste Empire på att backa ännu en uppföljare, vilket skulle borga för ännu fler zombies framöver.

Som grädde på moset så är också ett tv-spel i görningen - City of the Dead släpps till PC och PS2 i februari 2006 med Romero som producent. Att filmer går hand i hand med med spel är förstås ingen nyhet, varje blockbuster värd namnet kommer färdigförpackat med ett (i bästa fall bra, i sämsta fall framstressat) spel vid releasen. Men att Romero gör slag i saken och översätter sitt franchise till tv-spel är verkligen på tiden, med tanke på hur många spel hans klassiska zombietrilogi inspirerat till (den sagolikt otäcka Resident Evil-serien framför allt).

City of the Dead är enligt förhandsrapporterna köttig och blodskvättande arkad-action som satsar mer på glädjen i att blåsa bort zombieskallar med hagelbrakare än den isande ensamhetskänslan i Resident Evil-spelen. Det kan alltså bli hur kul som helst, enda smolket just nu är att grafiken inte ser något vidare ut, men det hinner man förhoppningsvis piffa till innan release.

Tills dess får vi nöja oss med att spela Loot & Shoot, ett flash-spel som bjudes på Land of the Deads hemsida. En simpel men faktiskt småläbbig shooter där du är en SWAT-soldat som irrar runt i ett mörkt varuhus i jakt på förnödenheter och blir omringad av de odöda. Håll ut till level 3, då får man en avsågad hagelbössa.

Trailer-pepp: Lord of War

Vapen, brudar och Nicolas Cage - kan man begära mer? I kommande Lord of War spelar Cage en internationell vapenhandlare som själv hamnar i skottlinjen mellan sina olika rivaliserande klienter, samtidigt som han jagas av en ihärdig Interpol-agent spelad av Ethan Hawke.

Men Lord of War är inte en ny testosteronladdad och hjärndöd actionmacka à la Jerry Bruckheimer, utan en svart komedi om vår vapenfixerade samtid. Kanske. Trailern är nämligen rätt schizofren - å ena sidan försöker den sälja in filmen som smart samhällssatir med en cool Cage som distanserad ciceron, å andra sidan vill den inte alienera actionfansen så andra halvan är vikt åt snygga babes, tanks, vapenskrammel och många explosioner. Bäst blir det på slutet, när namnen på skådisarna är skrivna med militärbokstäver på pansar som blir mejat av en kulsprutekärve. Vilket är ogenerat corny och riktigt lovande.

Det kan alltså bli lite vad som helst och i det här läget kan man väl hoppas på en fungerande hybrid mellan action och satir - trots allt har ju Cage varit som allra bäst i Bruckheimer-schabrak som The Rock och särskilt Con Air (med en hockeyfrilla av guds nåde som bonus). Och eftersom både manus och regi är av Andrew Niccol som skrev Truman Show så vågar man kanske hoppas på lite spetsig samhällskritik mellan jeepjakterna.

Lord of War har USA-premiär 16 september, se trailern här!

House of Wax

Jo, jag vet att lyteskomik är förkastligt, att Kirk Douglas fyller 90 nästa år och kanske inte har full kontroll över ansiktsmusklerna efter sitt stroke för tio år sen, och dessutom ska det påpekas att Michael Douglas är en av sin generations mest underskattade skådespelare, och det är klart att köttets obotliga förfall är svårt att förlika sig med, särskilt om man är i showbiz. Men ändå... Kirk borde rimligen se ut som Nils Petter Sundgren i hyn och Michael har passerat de sextio och de borde inte vara så släta. Men det värsta är inte det, eller de hårt photoshoppade tänderna, eller Michaels Dressmankofta, utan blickarna - ett stilla vanvett, som Tom Cruise på ett scientologmöte. Och vad var tanken bakom det mystiska gröna Arkiv X-ljuset i bakgrunden?

Bilden är hämtad från A Father... a Son... Once Upon A Time in Hollywood, en dokumentär om Douglas-familjen som har premiär på HBO nästa vecka. Även om titeln är lika smidig som bilden är läskig så hoppas jag den dyker upp här också, nu när man inte är välsignad med HBO i sin egen tv.

Cameron Crowe på dekis?

Cameron Crowe är tillbaka! Mannen bakom mästerverk som Say Anything och Almost Famous följer äntligen upp kalkonen Vanilla Sky med en ny coming-of-age/roadmovie. Orlando Bloom spelar en ung man som efter att ha fått sparken från sitt företag i storstan återvänder till den slumrande bonnhåla han kom från för att vara med på sin pappas begravning, och på vägen träffar en sprallig tjej (Kirsten Dunst) som visar att livet trots allt är värt att leva och att kärleken kan spira på de mest oväntade ställen. Elizabethtown har USA-premiär i oktober.

Allt vore hunky dory om inte upplägget lät så förtvivlat bekant - för kom inte den här filmen redan häromåret, med andra skådisar, under namnet Garden State? Crowe är väl knappast någon skamlös copycat, manuset till Elizabethtown var färdigt sommaren 2003 enligt cameroncroweonline. Men faktum kvarstår, Garden State gick upp på Sundance i januari 2004 och nästan två år senare kommer Elizabethtown och har ett närmast identiskt upplägg. Det känns besvärande, Crowe ska ju ändå vara läromästaren i genren, att bli omsprungen långt före mållinjen av en spoling som Zach Braff är inte riktigt lyckat.

Trailern som nyss släppts ser du här - intressant nog finns det också en japansk trailer som man kan ladda ner här. Japanpressningen är klart annorlunda och faktiskt mycket bättre, drar ner på skratt, mys och kärlek till förmån för light-filosofi och soulsearching (mer österländska vibbar alltså). Förutom att det är coolt med japansk trailerröst - och en känsligare japansk man får man leta efter - så blir inte känslan av Garden State-ripoff lika stark.

Vi får se i oktober om det funkar. I varje fall lär soundtracket vara lika fantastiskt som alltid.

Mauro i humorchock!

Ryktet har gått under många år, men det har sällan märkts, aldrig i intervjuer, sällan i hans (ofta briljanta) musik, inte ens när han under en olycksalig säsong var sidekick i Sen kväll med Luuk och fick chansen: ryktet att Mauro Scocco är en rolig jävel, under den patenterat buttra ytan. Men i lördags var han värd för Sommar i P1 och gjorde ett svårt underhållande program: smart, välskrivet, lojt och hur roligt som helst. Lyssna här.