måndag 7 november 2005

Michael Douglas i våra hjärtan

En mysigt plirande Michael Douglas med kärringsnodd på glasögonen, känns det lockande? Låt inte affischen lura dig, Wonder Boys är en av 2000-talets bästa filmer. (Enligt ryktet blev för övrigt originalaffischen härintill utbytt efter dålig respons och klokt nog ersatt med en där Douglas tantlook tonats ner några snäpp.) På onsdag visas Wonder Boys på SVT och har du inte lyckats se den hittills så är det hög tid.

Wonder Boys är Michael Douglas kanske finaste stund hittills på vita duken, och en ovanlig roll i en karriär som befolkats mest av hårdhudade machomän. Douglas började sin karriär i tv-deckaren Streets of San Francisco med salig Karl Malden och slog sen igenom i Hollywood. Om Douglas sjuttiotal var en smula radikalt - han producerade Gökboet och fick en Oscar för besväret, han spelade skäggig tv-man i politiska kärnkraftsthrillern Kinasyndromet - gjorde han en helomvändning under senare år - och blev rejält svinig.

Douglas spelade huvudrollen i tre av de mer reaktionära filmer som kom från Hollywood under åttio- och nittiotalen: Fatal Attraction (1987), Basic Instinct (1992) och Disclosure/Skamgrepp (1994). Han gjorde i stort sett samma figur i alla tre filmerna: den framgångsrike och rätt hygglige men klart kåte mannen som snärjs av en supersexig men livsfarlig kvinna och sånär förlorar allt han äger (jobb, status, familj) - men går segrande ur striden på slutet. Eller om man så vill den vite, heterosexuelle medelklassmannen som segrar över makthungriga och/eller halvdementa kvinnor som tar plats (både i den privata sfären och i yrkeslivet) och försöker lura ner honom i fördärvet. (I Backlash använder Susan Faludi Fatal Attraction som exempel just på Reaganismens backlash mot feminismens landvinningar under sjuttiotalet).

Sen den trojkan har Douglas filmografi varit en smula ojämn. Han kom tillbaka för några år sen i David Finchers grymt underskattade The Game, som en emotionellt hopfryst affärsman, egentligen en förlängning av hans åttiotalspersona, fast med mer ångest och tomhet i blick, mannen som fått allt men inte förmår känna något annat än leda. Och i A Perfect Murder, remaken på Hitchcocks Slå nollan till polisen, med en pre-Aragornsk Viggo Mortensen som liderlig målarkludd, gör han ungefär samma roll, som iskall framgångsman med ett bottenfryst känsloliv. I Traffic fick Douglas växa in i en mer mogen fas av sin karriär, som karaktärsskådespelare i tungt drama, men rollfiguren är ungefär densamma även om han här är otvivelaktig good guy.

Med den bilden i huvudet var det fascinerande att se Douglas blomma ut i Wonder Boys (2000), med Oscarbelönat manus av Steve Kloves (Harry Potter-franchiset) efter Michael Chabons roman. Douglas gestaltar den genuint sunkige losern Grady Tripp, en nerdekad universitetsprofessor som höjts till skyarna för sin debutroman men nu dras med obotlig skrivkramp och en uppföljare som aldrig vill bli klar trots att det gått sju långa år. Han ser ett författarämne i unge särlingen James (Tobey Maguire, aldrig mysigare), har en strulig affär med en gift kollega (Frances McDormand), jagas av sin pilske förläggare (Robert Downey Jr som måste haft några veckor ledigt mellan finkan och rehab) och härjas av sin nemesis, den odrägligt produktive och lyckade författarkollegan Q (Rip Torn). Lägg till en underskön Katie Holmes (före Tom Cruise-annekteringen) och ett lysande uppbåd av biroller är komplett.

Wonder Boys är en lätt absurd och oförutsägbar historia med fyndigt manus, stilsäker regi av Curtis Hanson (L.A. Confidential) och ett briljant ensemblespel. Bäst är Douglas i en snuskig rosa morgonrock, toppluva och femdagarsstubb och ett elände som hopar sig för varje dag. Han gör en fantastisk rollprestation, en svag, misslyckad, handlingsförlamad och lätt feminin förlorare efter en lång rad machoroller vilket faktiskt var en smula modigt.

Michael Douglas figurerar numera mer i skvallerblaskorna som make till nån medelmåttig aktris från England än i filmsvängen, men en titt på IMDb visar glädjande nog att han har en handfull projekt på gång med premiär nästa år. Till dess, missa inte Wonder Boys: SVT onsdag 9 november kl 21:30.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Jag måste bara få inflika att Falling Down är minst lika bra som Wonder Boys. Även om filmerna är vitt skilda med avseende på Douglas rollfigur.

Hur långt ner kan man falla? Hur mkt mer skit kan man ta? Intressanta frågor med tanke på vad som händer i Europa just nu.

/Jim

Masoud sa...

Fin genomgång av Douglas filmkarriär. Tack! Jag tänker absolut se filmen