Korkad high concept-komedi i kvalitets-chock!

I vår sporadiska serie Vedertaget Usla Filmer Som i Själva Verket är Riktigt Bra (förra delen hittar du här) har turen kommit till Click. Adam Sandler är en stressad arkitekt mitt i karriären som kommer över en magisk fjärrkontroll som låter honom pausa och snabbspola sitt liv - med förutsägbart tokroliga resultat (först roliga, sen tokiga). Tänk vad skönt att kunna pausa frugan när hon står och jiddrar om att man kom för sent till grabbens träning nu igen!

Första halvtimmen av Click är som en typisk Adam Sandler-komedi: Sandler lufsar runt och kör sin hunsad-men-kramgo-schtick på autopilot, tempot är makligt, före detta SNL-skådisar dyker upp i cameoroller (här Rachel Dratch som extremt jagsvag sekreterare och Rob Schneider i lösnäsa som oljeschejk). Det är tryggt, trist, smårasistiskt och duktigt sexistiskt, och när Sandler väl får igång sin fjärrkontroll och kan administrera sitt liv som en dvd-meny ser grafiken bara för täskig ut - ungefär som gränssnittet i en super-PC från en science fiction-rulle cirka 1992.

Men efter den här sega starten - där det roligaste skämtet är när Sandler pausar David Hasselhoff för att kunna prutta honom i ansiktet - så tar manuset (av Bruce Almighty-författarna Steve Koren och Mark O'Keefe) lite pigga vändningar, och Click går från att vara en slö uppdatering av Liar Liar till en rolig och välskriven variant av Dickens A Christmas Carol och Capras It's A Wonderful Life. Inte den första nutidskomedin att plundra de två gamla godingarna förstås, men det är gjort med stort hjärta - och faktiskt, en hel del svärta.

Budskapet, att det är dumt att jobba så mycket att man försummar familjen, välter inte filmhistorien på ända men det är såpass välspelat och ömsint att jag faktiskt fick något litet i ögat mot slutet. Sandler gillar ju den här typen av både godmodiga och skatologiska feelgoodkomedier med en fin och tänkvärd sens moral, men det är först nu han backas upp av ett vettigt manus. Eventuellt var jag ruggigt utarbetad och extra mottaglig för sentimentala budskap i fredags kväll men där och då kändes Click som en riktigt smart och innerlig film. Who would have thought?

Andra bloggar om: Adam Sandler, Click, It's A Wonderful Life, film, kultur

Guldbaggekommentarer

Eftersom det mest upphetsande i Jag mötte Lassie-väg var att jag visade Johan Rabaeus rätt till herrmuggen - i såna här sammanhang är jag en watcher, ingen doer - så går vi rätt på själva evenemanget igår kväll. Det var - från publikplats åtminstone - riktigt bra, lätt det bästa året på länge. Inte filmmässigt då, men Sissela Kyle var i toppform och manuset hon varit med och skrivit var oväntat top notch: inte de obligatoriska småslöa passningarna utan genuint elaka, och skrivna av personer som faktiskt verkar ha genuin koll på (svensk) film. Trailerparodierna - Stekarna, Späck och den med sushi och en bindgalen Ia Langhammer - var otroligt lyckade och träffsäkra, snudd på Billy Crystal-nivå. Och Micke Nyqvist gjorde en så bra parodi på sin tantkramiga filmpersona att jag nästan skäms för det där jag skrev. (Nästan.)

Annat: bizarrt och otippat, förstås, att både Farväl Falkenberg och Storm blev så hårt snuvade. Ruskigt kul att en filmkritiker fick hederspriset, Nils Petter Sundgren är väl värd sin stående ovation som journalist och folkbildare, och när man ser filmsnuttarna från Cannes på 60-talet där han sitter i kortärmad skjorta under ett parasoll mittemot Forman et al är det påfallande vilken cool katt, vilken dandy han faktiskt var. När ska han skriva sina memoarer?

Bergmanpriset känns mer och mer obegripligt. Inget ont om Angela Kovacs men det är märkligt att Gammelman varje år ska sitta ute i sin stuga på Fårö och "i samråd med" SFI-chefen (tjenare) pytsa ut ett pris. Och sen varje år ska pristagaren, med det rätta darret på rösten, fuktigt titta in i kameran och viska "Tack, Ingmar" med underdånig röst. Känns lite... kladdigt.

Till slut: i år, och alla andra år, fullständigt absurt att det inte finns några egna baggar för Klipp, Ljud, Kompositör, Mask och Scenografi - de bakas istället styvmoderligt ihop under rubriken "Bästa prestation" - tillsammans med specialeffekter och lite annat, och får slåss om ynka två baggar. För klippning och musik i en film är väl inte så viktigt, eller? Skandal.

Andra bloggar om: Guldbaggegalan, film, kultur

Hurra!

Alan Arkin stal varje scen han var med i (i en film full av lysande scener) men jag trodde aldrig att han sarkastiska snuskgubbe från Little Miss Sunshine skulle falla Oscarjuryn på läppen. (Såg förresten först idag på Wikipedia att han dessutom heter Wolf i mellannamn - hur mäktigt är det?) Å andra sidan har också Mark Wahlberg blivit nominerad för sin asjobbiga motormun i The Departed, så det ska tydligen vara en rättfram cyniker i år. Må bäste man vinna! (De andra tre glömmer vi.)

Andra bloggar om: Alan Arkin, Little Miss Sunshine, Oscargalan, film, kultur

Guldbaggepepp

Japp, ikväll smäller det! Eller, ja, det låter lite iallafall. Det är ju inte Oscargalan direkt, but it's all we've got, så det är bara att gilla läget! Förra året spekulerade jag flitigt om baggeutdelningen, men den här gången har jag missat för många av de nominerade filmerna för att prestera något meningsfullt tyckande. Läs istället Emmas förhandssnack för att få ett hum. Och apropå skämskuddar så är ju verkligen Guldbaggegalan av tradition kanske det mest pinsamma evenemanget i svensk tv-historia, åtminstone sen de slutade sända Grammisgalan. Frågan är bara varför? Och det tål att tänkas på, men jag lovar, på plats är aftonen inte på långa vägar så tröstlöst full av platta skämt och missade punchlines som i tv-soffan utan en riktigt trevlig tillställning. Betyder det att Peter Flack också är kul om man bara upplever det live? Eller - mer troligt - att jag var så starstruck förra året i Göteborg att jag lapade upp hela schabraket utan anmärkningar? Vad ska jag säga, Mads Mikkelsen var ju där.

Ikväll får vi i vart fall se hur Sissela Kyle sköter sig, om Storm eller Falkenberg kammar hem Bästa film och - det mest rafflande av allt - vem som får Bergmanpriset. Precis som förra året har jag snikat åt mig en biljett, så jag ska alldeles strax dra på mig smokingen och pipa iväg till Cirkus. Lovar rapportera om det händer något mäktigt! Håll en tumme att det gör det. Snälla...

Det är Sundance, baby!

Sweet Jesus! Min kära vän Jenifer Malmqvist har som enda svensk blivit uttagen till Sundancefestivalen. Det är hennes lysande kortfilm I fred (Peace Talk) som visas som en av 70 filmer i konkurrens med drygt fyra tusen inskickade bidrag. I Sundance!

Fick ett snabbt mail i fredags: det är -18 C, otroligt fint, omringat av skidbackar, och första kändischocken blev Lili Taylor på Starbucks. Mäktigt.

Jenifer går på filmskolan i Lodz, Polen - den där kanoner som Polanski, Kieslowski, Wajda gick en gång i tiden - och Peace Talk vann pris på NewFest i New York förra året. Sundance är generösa nog att lägga ut alla kortfilmer för beskådan på hemisdan, så det är bara att gå in här för att se Peace Talk. (I skrivande stund funkar den dessvärre inte, men jag hoppas Redfords mannar kan styra upp det snart, eventuellt är det nåt problem med den engelska texten.) Och läs gärna mer om Landskronas stolthet här (man får scrolla neråt en bit). Jared Hess leder kortfilmsjuryn och nu håller vi en tumme att han diggar Peace Talk.

Själv är jag såklart så stolt att jag håller på att smälla av!

Andra bloggar om: Jenifer Malmqvist, Peace Talk, Sundancefestivalen, kortfilm, film, kultur

It's the motherfuckin' Departed, ya motherfuckin' cocksucka!

Såg äntligen The Departed i söndags och kan bara konstatera att den var precis så fantastisk som man peppat på. Ett monumentalt mästerverk, lätt Scorseses bästa film sen Casino, nej, flämt, sen GoodFellas!

...ville jag skriva, som satan. Men njae. Visst var den kraftfull, välspelad, bitvis riktigt spännande, våldsam och allt det där men förväntningarna på en ny Scorsese - särskilt när det är hans första kriminalare på tio år och särskilt när den blivit tokhypad hemma i USA - är omåttligt höga. Och nä, jag blev inte golvad på samma sätt som av kasinosvepet i, eh, Casino, Daniel Day Lewis trängtande i Oskuldens tid, inledningen till Gangs of New York eller vilken scen som helst i Cape Fear eller GoodFellas. And the list goes on. Jag hade peppat på crash zooms och helt galna åkningar och allt det där som gör att hanses filmer bara vibrerar av liv, men fick istället en rätt återhållen och konventionell film - med Scorsesemått mätt, såklart, för visst går det undan, och visst är det ruskigt snyggt.

Det är en grymt bra story, alla spelar kanonbra (i synnerhet Matt Damon som är fantastisk) men Infernal Affairs är trots allt stråt vassare. Nu kommer en ytterst mild spoilervarning, men som jag minns Infernal Affairs så hade maffiabossen en kader av underhuggare i ungefär samma ålder, vilket gjorde det smidigt för undercoverpolisen Tony Leung att smälta in - här omger sig storskurken Frank Costello (Nicholson) med blott en handfull väderbitna gubbs, alla småpuckade medelålders yrkesbovar i slitna skinnjackor, plus en ny, ung, fräsch DiCaprio - hur svårt borde det vara för alla inblandade att räkna ut vem som är the rat? Ett faktum som gjorde hela filmen smått absurd. Eller också är jag bara skadad av att jag såg originalet först.

Som en studie i machismo, grabbighet och bögskräck är The Departed däremot lysande - interiörerna från poliskulturen i Baltimore är minst sagt kärva och omåttligt underhållande. William Monahans manus slösar generöst med könsorden, enligt IMDb så mycket att ordet "fuck" sägs i snitt var 38:e sekund, vilket blir snudd på tjatigt i två och en halv timme. Men det är förbannat roligt också. Exempel:

Polischef 1: Go fuck yourself.
Polischef 2: I'm tired from fucking your wife.
Polischef 1: How's your mother?
Polischef 2: Good, she's tired from fucking my father.

Dialogen ovan, levererad blixstnabbt och fullständigt lysande av Alec Baldwin och Mark Wahlberg - som för övrigt stjäl varenda scen de är med i - är bara ett exempel på Monahans osentimentala och knallhårda stil, som ibland blir rent surrealistisk i sin hjärtlöshet och kukfixering. Och kalla mig pryd men också rätt tröttsam.

Nu ska jag inte ägna mig åt åldersrasism, men det är ändå fascinerande att en trio grå pantrar - Scorsese, 64, hans trogna klippare Thelma Schoonmaker, 67, och fotograf Michael Ballhaus, 71 - kan svänga ihop en av de mest potenta och hårdkokta (Hollywood)filmer jag sett på länge. Scorsese säger i DN att han slutat se på amerikansk film och numera mest ägnar sig åt Park Chan-wook och andra asiater - och det märks. Om Scorsese förut varit ekonomisk i sitt berättande är han ännu snålare här - med hjälp av Thelmas flinka fingrar rasslar han snabbt vidare in i handlingen, utan att ödsla mycket tid på backstory, och bitvis är The Departed samma visuella fest som man kommit att förvänta sig av Scorsese. Men bara bitvis.

The Departed är en mäktig film på många sätt men för mig blev det ändå en smärre besvikelse. Nu peppar jag på dvd:n istället, när förväntningarna grusats och jag kan njuta lite mer förutsättningslöst. Och slippa sitta och jämföra så förbaskat.

Andra bloggar om: The Departed, Martin Scorsese, Leonardo DiCaprio, Matt Damon, Alec Baldwin, William Monahan, gangsterfilm, film, kultur

Stranger Than Fiction

Sugen på ännu en fiffig metahistoria om en författare med skrivkramp? Stranger Than Fiction har kallats Charlie Kaufman light och riktigt så svart och desperat som i Kaufmans mästerliga Adaptation blir det aldrig - Stranger Than Fiction är en rar feelgoodhistoria, utan självrefererandet och den überkomplexa strukturen hos Adaptation. Och kanske är den inte heller det mästerverk man peppat på - men det finns mycket att glädja sig åt här.

• Zach Helm (manus) är en av de mest hypade manusförfattarna i Hollywood just nu, och det är inte alls obefogat - STF är smart, välskriven och rolig. Killen är bara 31, detta är hans debutfilm, och han har dessutom varit förlovad med Lucy Liu. Bastard...

• Marc Forster (regi) är som alltid mån om att paketera sina filmer så snyggt som möjligt. Tillsammans med favoritfotografen Roberto Schaefer har han gjort det rent, ljust, rätlinjigt. Med snygg grafik som åskådliggör Ferrells tvångsmässiga sinne för siffror och statistik (tänk IKEA-scenen med Edward Norton i Fight Club fast i tjugo minuter).
  

• Will Ferrell är så sugen på att göra en Carrey och skruva ner volymen att han nästan är helt uttryckslös, men det funkar. Dustin Hoffman är fullkomligt strålande, och deras scener tillsammans svänger rejält. Dels för att båda har så bra repliker att bita i, särskilt i en underbar scen där Hoffman med hjälp av sin litteraturhistoriska checklista går igenom vad Ferrell kan ha råkat ut för. Sen blir det automatiskt lite kul när 192 cm Ferrell står mittemot 166 cm Hoffman i ett rum och pratar.

• Maggie Gyllenhaal, som jag aldrig riktigt gått in för tidigare, var fantastiskt bra. Eller, eh, så var det bara att hon var så snygg. Alltså, hennes roll som frifräsande och idealistisk bageriägare - alltid med en stunds småprat och en påse nybakta muffins till övers för de hemlösa - hamnade farligt när den där jordnära, naturligt sexiga Kvinnan som ska förlösa den hämmade, något äldre mannen. Det borde alltså bli geggigt men det funkar - om det är för att båda spelar så förbannat bra, eller för att Helms manus lyckas vara fint utan att bli kladdigt vete fan. Eller också identifierade jag mig så fint med Ferrells stiffa tjänsteman att jag föll lika hårt för Gyllenhaals mysiga bohem chic som han gjorde. (Nöff?)

• Tom "Amadeus" Hulce är med i en biroll, tydligen hans första på tolv. Trots att jag läst det nånstans innan tog det nån minut innan poletten trillade ner. (Lite som att se Bud Cort dyka upp som grinig restaurangchef i Heat.) Hulce är äldre, skäggigare, rundare - och skötte sina fyra minuter med glans.

Stranger Than Fiction blir aldrig den fest som trailern hintade om, men det kan vara en av de allra sötaste filmerna just nu.

Andra bloggar om: Stranger Than Fiction, marc Forster, Zach Helm, Will Ferrell, Dustin Hoffman, Maggie Gyllenhaal, film, kultur, Charlie Kaufmann

Kan du din Marty?

Som en liten masochistisk förfest till The Departed - äntligen här, ska klämma den i helgen - rekommenderas DN:s quiz. Mårten Blomkvist, ett sannskyldigt Scorsese-fan, sparkar igång med ett par bedrägligt enkla frågor, men sen blir det rent djävulskt svårt. Jag klarade 17 av 25 vilket å ena sidan placerade mig i den övre percentilen bland de som hittills klickat loss (man får nämligen se lite statistik efteråt) men å den andra säkert lätt blir smiskat av nån som läser detta.

Quizet hittar du här (under bilden på Travis Bickle) - now go home and get your fucking shine box!

Hostattack

Jag vill bara påminna om att förra årets allra bästa koreanska monsterfilm The Host, som jag tokhyllade i november, har biopremiär ikväll. Efter en snabb runda ser den ut att ha fått hyfsad, om än inte översvallande, kritik - utom av Kerstin Gezelius, som sågar den med emfas i DN: "Den här genremuterade filmhybriden är en sydkoreansk hit och hajpad världen över. Det talas om kultstatus. För en genuin nörd är det säkert möjligt att plocka isär den som Lego och sitta och suga på bitarna, men för den som fortfarande tycker att töntighet inte är en genom­attraktiv egenskap kan den inte bli annat än skrattretande."

Helt bortitok naturligtvis, men strålande formulerat som vanligt, och den där Lego-liknelsen i slutklämmen fick mig att skratta högt av igenkänning... Gå nu och se filmen.

The Black Dahlia

Kom till slut iväg på The Black Dahlia, som jag peppade hårt på i somras. Och det svider att säga det men den rätt kraftiga smisk filmen fått är befogad. Det börjar dock extremt lovande, första timmen är tät och rapp och hela paketet är snorsnyggt. DePalma har tagit hjälp av Scorseses favoritscenograf Dante Ferretti och låtit veteranen Vilmos Szigmond (som fixade det vansinnigt snygga cinemascopefotot i Blow Out) hantera kameran – och tillsammans har de galant fått till den cleana, stiliserade 40-talslooken som DePalma lyckades så bra med i The Untouchables. Knäckfrågan, huruvida en medioker skådis som Josh Hartnett skulle vara Ellroys hårdkokta polistakter mogen, blir besvarad – jag tycker han funkar hyfsat, men inte mer än så. Däremot är den alltid så stabile Aron Eckhart rätt svajig, särskilt en bit fram i filmen där han blir mer och mer besatt av det gruvliga morfallet, men det kan säkert bero på dålig regi.

DePalma är uppenbart mer intresserad av komplicerade tagningar, eleganta åkningar och fiffiga steadicamlösningar än av skådespeleriet. Skådisarna poserar coolt, underordnade kamerainställningar och rälsar på golvet, allt i jakten på en perfekt bild – vilket gör att filmen ser djävulskt bra ut, allt annat vore vansinne när det gäller De Palma. Och han har förstås inte försökt göra något realistiskt utan en stiliserad movie movie som är mäktigare än livet och då kanske inte personregin blev prio a.

Han gör också en del helt typiska grejer, som en lång subjektiv steadicamtagning i en scen, och helt ogenerade inåkningar mot uppslagna tidningar för att vi verkligen ska hinna läsa rubrikerna, med mera, vilket är visuell mumma. (Och av oklar anledning finns det få raka klipp mellan scener utan idel dissolves, vilket Mrs Conan som är klippare tycker är extremt fult men som jag diggar: det ger filmen en drömsk, flödande kvalité. Eller också är det bara en lat regissörs sätt att piffa till scenerna.)

Men den här lattjolajbanlådan av bildporr fungerar bara så länge storyn bär, och efter halva filmen tar Josh Friedmans manus några olyckliga vändningar. Plötsligt dyker det upp flera kackiga och illa spelade biroller som är så camp att man inte vet om det ska vara camp eller bara är riktigt dåligt. Känslan av att man borde läst boken pockar stenhårt när intrigen blir mer och mer förvirrande. Och den solkiga, syndiga känsla av besatthet, förnedring och korruption som det ständigt tjatas om i dialogen syns det alldeles för lite av i bilderna - där var L.A. Confidential vassare i att beskriva Hollywoods smutsiga undervegetation. (L.A. Confidential var tyvärr vassare på alla plan - spelet, karaktärerna, manus - utom det visuella, även om den också är mer mainstream.)

The Black Dahlia blev sågad i USA och tankade rejält på bio vilket är synd, De Palma har inte haft en hit sedan Mission Impossible för tio år sen och är väl värd lite box office-bonanza. Josh Friedmans manus lyckas inte knyta ihop säcken och sista halvtimmen spårar ur till överspelad melodram, vilket är väldigt synd. (Friedman skriver själv i sedvanlig bittert underhållande stil om eftermälet på sin blogg.) Precis som Harry Knowles så ville jag verkligen gilla The Black Dahlia men... nä. Fan.

Andra bloggar om: The Black Dahlia, Brian DePalma, James Ellroy, film

Conan bibliotekarien

Får jag inleda det nya året med att tipsa om min nya favoritblogg? Har nämligen upptäckt att jag sen i höstas har en doppelgänger på Blogger. Han eller hon heter också Conan, är också bibliotekarie, och har en blogg som är det mest underhållande och välskrivna jag läst på bra länge.

Det sägs ibland att bibliotekarierna är de flitigaste bloggarna, vilket eventuellt stämmer. Kruxet är bara att alla biblioteksbloggar jag nånsin stött på är snäppet tristare än att se målarfärg torka. Inte så Conan bibliotekarien, som skriver om sitt vardagliga liv på jobbet, "stundom som att sitta bakom envägsspegeln i observatorierummet på ett mentalsjukhus" vilket är alltför sant.

Biblioteken är som bekant ett av samhällets sista (kanske den allra sista?) offentliga miljöer där alla är välkomna oavsett faktorer som klass, inkomst, utseende och personlig hygien. Paraduttryck som "demokratisk arena" är också ett finare sätt att säga att det är fritt fram för vilka dårar och borderlinemänniskor som helst. Vilket är ett lika jobbigt som underhållande faktum, och vilket gör att off duty-bibliotekarier alltid är sugna på att jämföra och dissekera "sina" dårar så fort vi får chansen.

Conans blogg är möjligen allra roligast för oss i branschen, men rapporterna om de dagliga besöken av stammisar som Bibelgalningen, Lokaltidningsmannen och Baby Jane-tanten - vilka såklart måste hanteras med samma höga servicenivå och respekt som alla andra kunder, enligt vad de yrkesetiska riktlinjerna kräver - är såpass välformulerade och underhållande att det borde funka för alla. Att Conan också är ett Smiths-fan är en ren bonus.