120 höjdare: The Fury (1978)

Mer De Palma! The Fury är uppföljaren till hanses megahit Carrie (1976), och De Palma tog med sig både telekinesi-temat och en väldigt ung och storögd Amy Irving som här gjorde sin första huvudroll. Det börjar rätt skakigt när Kirk Douglas blir förrådd av sin gamle vän John Cassavetes (härligt sinister) i Mellanöstern i en förmodat explosiv scen som mest ser ut som halvkeff Bond-action från Roger Moores sena sjuttiotal. Och därefter ett långt tracking shot efter Amy Irving och hennes väninna på en strand, med alldeles för många statister och halvbra eftersynk. Det känns som en rätt ordinär sjuttiotalsaction, särskilt om man sitter och väntar på De Palmas tricks.

Men det växer. Kirk Douglas är skönt fyrkantig som hämndlysten agent, och ytterst välbehållen för sina 62 år. Charles Durning är lysande som alltid, här som jovialisk föreståndare för The Paragon Institute – ett lika lysande sjuttiotalskonspiratoriskt namn som The Parallax View – där Amy Irving blir placerad för att hennes gåvor som tankeläsare ska undersökas. Och, förstås, exploateras, eftersom skummisen Cassavetes vill utnyttja både henne och Kirks son (Andrew Stevens) för att utveckla tankevapen mot ryssarna.

Här nånstans vaknar De Palmas bildbegåvning till liv, och vad som i början är en rätt stadig och pratig standardthriller blir mer och mer en brutal och obehaglig skräckis. När Amy Irvning håller folk i handen kan hon få läsa deras tankar och få läskiga uppenbarelser, och det är lika creepy som Christopher Walkens chockartade ryck i Cronenbergs The Dead Zone – späda, smala Irving stirrar frånvarande och helt tagen av skräck med sina enorma ögon medan klarrött blod forsar ur ögon, fingrar och mun från kvinnan hon håller i handen... slaskar ner på ett inglasat bord, filmat underifrån, genom glaset... Slurp! 





Sen finns en oerhört tät sekvens där Irving suggereras att återuppleva samma hjärntvätt som Stevens,  där De Palma (och hans fasta klippare Paul Hirsch) otroligt effektivt klipper mellan Irvings point of view och närbilder på hennes ansikte. Assnyggt – och mer sånt finns: en lång dramatisk slow motion-scen när Irving försöker rymma, slaskigt splatter mot slutet när Stevens (som av all särbehandling förvandlats till ett svartsjukt, grälsjukt och barnsligt monster) går bananas med sina telekinetiska gåvor, med snyggt sminkade bultande blodådror i pannan. Och en obetalbar scen på ett nöjesfält när han får en karusell att gå haywire och några (dessförinnan) överpeppade oljeschejker blir massakrerade. 



Cassavetes och Durning i samma split focus-bild. Smarrigt!


Det finns mycket fint att hitta här: Carrie Snodgress t ex, som jag hade glömt att hon fanns. Hon är jättesnygg och väldigt bra, särskilt på att spela nervös i inledningen till scenen där Irving rymmer – hon spelar över som tusan. (Hade också missat att Snodgress har barn med Neil Young och tragiskt nog dog bara 58 år gammal år 2004 av hjärtfel) Och Dennis Franz (som minnesgoda läsare kommer ihåg från min Dressed to Kill-text) gjorde här sin filmdebut, som polis förstås, och med ett sanslöst men charmigt överspel. Här var han 34 men ser klart yngre ut, bara två år senare hade han gjort transformationen till den koppärrige, halvflintskallige småfete sleazy snuten vi älskar. Snabbt jobbat!

Slutscenen ska inte avslöjas (den finns iofs på YouTube och är knappast särskilt hemlig längre) men den är rejält kladdig. Säg såhär: Cronenberg fick oerhört mycket cred när han lät Michael Ironside med tankekraft få en snubbes huvud att explodera i Scanners, men här gör Amy Irving nåt ännu fetare tre år tidigare... och De Palma filmar det från fyra vinklar, i slo mo, och tar om blodmoset det ungefär 14 gånger. Ännu en liten orättvisa för en ständigt underskattad regissör.

120 höjdare: Dressed to Kill (1980)

Äntligen! De Palmas smäckra sexchock från 1980 sedd. Dressed to Kill brukar lyftas fram som hans stora hommage till/ripoff av Psycho – komplett med transsexuell mördare i peruk, stuntcasting à la Janet Leigh och en torr psykolog som omständligt förklarar allt mot slutet – men det är nästan lika mycket Argento, med blixtrande rakknivar och kreativt användande av speglar. Och enligt uppgift Giuliani Carnimeros The Case of the Bloody Iris, som jag tyvärr inte sett – någon? 

Jag ska inte orda så mycket om handlingen, OM det nu skulle vara så att ni inte redan känner till filmens två större vändningar. Angie Dickinson spelar en uttråkad och sexuellt frustrerad hemmafru, och sin vana trogen inleder De Palma med en riktigt smarrig scen: Dickinson (och framförallt hennes body double) står i den ångande duschen och tvålar in sig sensuellt medan hon genom det immiga glaset ser hur hennes man (en polisongman som hämtad från ett Playboyreportage från 1978) omsorgsfullt rakar sig med rakkniv... och precis när hon närmar sig klimax blir hon strypt/påsatt bakifrån av mystisk man, alltmedan maken lojt tittar på. Rätt så cheesy men väldigt effektivt. 


Senare följer en lång, mästerligt snygg sekvens på ett museum, med steadicam och långsamma tracking shots när vi följer Dickinson i hennes jakt på den sexige mannen (från hennes dröm?) i korridorerna –  den typen av ordlös, lågintensiv "pure cinema" De Palma diggar och excellerar i, satt till Pino Donaggios vackra musik.

Ja, Dressed to Kill är rena gottepåsen för De Palma-vänner: djupfokus, drömsekvenser, slow motion, voyeurism, en lysande Karen Allen som smart hooker (precis som i mästerverket Body Double ett år senare). Och kul att se Keith Gordon, senare i Carpenters halvbra Christine-filmatisering, som tech-geekig tonåring och Dennis Franz göra sin paradroll som sleazy New York-snut. Och Michael Caine i en ganska liten roll som han ändå sätter perfekt. Och lokalfärg! Det New York från 1980 han målar upp är lika slickt och spännande som farligt och brutalt.

Sexscenerna är vågade, charmigt cheesy nu men stötte på patrull när det begav sig, eftersom De Palma (kanske inte nyansernas mästare när det gäller manus och karaktärer) vad handlingen anbelangar sätter likhetstecken mellan transpersoner och mordiska psykopater. Dressed to Kill är mer slick och raffinerad än Sisters från 1973, men mot slutet finns det en lätt gotisk scen från ett mentalsjukhus som påminner om den och är nästan lika underbart over the top. Och ett mästerligt klippt hissmord som är en av Hans bästa scener.


En drömsk, märklig, elegant och brutal thriller från en De Palma på sitt bästa humör. Längtar redan efter att se om den!

120 höjdare!

 *

OK, till viss del inspirerad av Saras hyllprojekt så städade jag äntligen bland filmerna i helgen och flyttade i sann masochistisk anda alla osedda (och i många fall fortfarande inplastade) filmer på särskilda hyllor. Det blev 120 stycken. Så om jag ser en film per kväll tar det bara fyra månader. Hurra! Det är inte skräp heller, i den orörda samlingen finns i stort sett bara gobitar. Aronofskys Pi, Argentos Four Flies on Grey Velvet, The Long Good Friday, Ichii The Killer, Primer, Mishima, Wajdas Aska och diamanter... Helt enkelt ett gigantiskt dåligt samvete. Den här ilandsproblematiken har jag ju gnällt om förut, och egentligen skulle jag kunna viga hela den här bloggen åt att älta filmer jag inte sett. Men jag provar nåt nytt istället: jag betar av den där högen och skriver om det jag sett. Det ska gå!

*) Nä, hyllan på bilden är tyvärr inte min. 

....aaaand we're back.

Holy crap! Statistiken på blogger inser att jag fortfarande har orimligt många sidvisningar per dag trots att det känns som om jag uppdaterar cirka en gång per sekel just nu. Tack för det! En massiv vårvintertröttma har lagt sordin på mitt filmtittande på sistone. Men nu ska det bli åka av! (Om man med "åka av" menar marginellt tätare uppdateringar.) På återseende – snart.

Rabies + Poe torsdag 1 mars!

Dags igen! Jag har fått förnyat förtroende att leka Billy Crystal på NjutaFilms Premiere Nights - nu på vårens andra grindhousekväll, då jag kommer att introducera tvenne ytterst smaskiga filmer.

Först Rabies (aka första israeliska skräckfilmen) och sen Edgar Allan Poes "Sagor från de döda", klassisk kostymrugg från 1967 där tre regissörer – Louis Malle, Roger Vadim och Fellini – gör varsin Poe-klassiker. Terence Stamp, Alain Delon och Jane Fonda i rollerna. Slurp!

Detta äger rum torsdag 1 mars med start kl 18:30 på Bio Rios Salong 4.

Mer info och biljetter här.

Facebook-event här.

Välkomna!

The Shins - Simple Song

Ojojoj så snyggt! Shins fantastiskt mysiga nya singel får en likaledes briljant video, med tydlig inspiration av Wes Anderson på Tenenbaums-humör.

Peppen inför Shins spelning på Debaser Medis den 30 mars ökade just några snäpp. Enda lilla abret är att det hann bli slutsålt innan jag kom till skott. Satteh... har du en biljett att sälja, tveka inte att höra av dig.

IMDb plot keyword: "sökt"

Rian Johnson slog igenom 2005 med Brick, en lågbudgetkriminalare med high school-ungdomar som pratade hårdkokt film noir-dialog i ett slutet, ödesmättat noir-universum, fastän allt utspelade sig i en solig förort i Kalifornien, och de viktiga drogdealarna och dödsdomarna utfärdades i pappas gillestuga. En genialisk stilblandning som blev en mäktig liten film, och Joseph Gordon Levitts indie-genombrott.

Sen dess har jag hört Rian Johnson som gäst i olika podcasts (tex /Filmcast och Filmspotting) där han är extremt torr och rolig på ett drygt sätt. Han har dessutom en supermysigt geekig röst. (Jaja, jag erkänner: jag skulle vilja vara hans kompis.)

Det fanns alltså viss pepp på Johnsons andra film The Brothers Bloom som jag till slut såg häromkvällen. Det är en rövarhistoria med Mark Ruffalo och Adrien Brody som professionella con men som försöker blåsa Rachel Weisz på hennes miljoner. Men bara fem minuter in börjar filmen kännas småjobbig, med en sökt charm som aldrig vill infinna sig. Berättarröst, snyggt formgiven grafik i bilden, quirky barn och förment dråpliga scener som skriker Wes Anderson, eller rättare: det känns som om någon verkligen velat göra en Wes Anderson-film, men missat de ömsinta karaktärerna. Brody och Ruffalo jobbar på men rollfigurerna i The Brothers Bloom är tomma, och Rachel Weisz knasiga miljonärstjej var säkert festlig för henne att spela men hon är föga mer än en snäppet äldre Manic Pixie Dream Girl. Med ett ord: sökt.

Nä, nu peppar vi istället på Looper, Johnsons kommande tidsreseraffel med Bruce Willis och Gordon-Levitt, där han enligt uppgift tagit in Primer-skaparen Shane Carruth som time travel-konsult. Lär bli bra! Premiär 2013. 

The Killer "elite"

OK, jag lovade ju mig själv förra året att se bättre filmer men vad kunde passa bättre till en ledig förmiddag än en ny brittisk/australisk actionrulle starring Jason Statham och Robert DeNiro? För dom två har väl aldrig gjort något dåligt? Särskilt inte De Niro? Och särskilt inte se senaste tio åren? 


Killer Elite har tyvärr inget med Peckinpahs sjuttiotalsvåffla The Killer Elite att göra utan bygger på romanen The Feather Men med påstådd verklighetsbasis skriven av en före detta SAS-man och äventyrare vid namn Ranulph Fiennes, och redan här inser jag att Fiennes (no relation till Ralph) och hans Wikipedia-sida är ungefär tjugo gånger mer intressanta än filmen baserad på hans bok. T ex:


a) Fiennes var ett av sex namn på en shortlist för att avlösa Connery som den nye Bond, men blev ratad av Cubby Broccoli eftersom han hade "hands too big and a face like a farmer",



b) hans fullständiga namn är Sir Ranulph Twisleton-Wykeham-Fiennes, 3rd Baronet,


c) han var den förste att vandra till fots till både Nordpolen och Sydpolen och den förste att korsa Antarktis till fots,


d) han har skrivit 19 böcker.


Man borde alltså göra en film om honom, istället för en kass actionmacka med töntig dialog baserat på en av hans böcker. Titeln Killer Elite antyder ju att vi ska få möta själva eliten bland kontraktsmördare, men snubbarna här är trots att vi får se dem slå och sparka jättemycket och ha tuffa solglasögon rätt så klantiga och osmarta. Man föreställer sig att yrkesmördare på elitnivå ska vara lite som de agenter Bourne möter: vältränade, anonyma, diskreta, kunna slåss, kanske kunna lite parkour också. Fast vad vet jag? Elitmördare kanske är brittiska yobbon i fula skinnjackor som Statham? Eller sextioåriga gubbar med kulmage och skjortan utanpå jeansen som De Niro? 

Clive Owen spelade ju en perfekt mördare i första Bourne, han som dör ute på fältet i en ömsint scen. Här är han ett badass som kämpar med klumpigt skriven expositionsdialog och får spö av The Stath. Ovärdigt!

"What do they look like, Jimmie? Dorks. They look like a couple of dorks."

Jorå, jag ska börja skriva igen. Fasen vet vad som har hänt, är så akut drabbat av en alltigenom kvävande tröttma på kvällarna att jag knappt orkar spela WordFeud, och just nu känns det helt overkligt att jag överhuvudtaget skulle kunna skriva en enda rad om en film. Nånsin. Men det brukar gå över. Tills dess matar jag den här sorgligt undernärda bloggen med lite ogenerad reklam för Stockholms Filmquiz (som ju består av sex oerhört trevliga geeks inklusive mig) och vårt kommande quiz på Pet Sounds Bar den 16 februari. Bor du i Stockholm är du enormt välkommen! Vi kör tredje torsdagen varje månad. Gör du inte det är du också välkommen, men du kanske föredrar att följa oss i det trygga ljuset från dataskärmen? Då är det bara att trycka like på vår sida på Facebook så får du kluriga miniquiz varje vardag.

Klicka här!

Och stay tuned, Conan will rise from the grave. Soonish.

Förhoppningar vs verklighet

Hur jag alltid föreställer mig att kvällen ska bli:

Hur den alltid blir:

Evenemangstips: NjutaFilms Premier Nights 25 jan!

Jag smyger igång bloggåret med lite reklam: du som bor i Sthlm, missa inte nya grindhouse-satsningen NjutaFilms Premier Nights på Bio Rio onsdag 25 januari!

Då kommer jag att introducera tvenne smaskens filmer: Shinji Imaokas charmiga, Christopher Doyle-fotade mjukporrmusikal Underwater Love och Ti Wests spökrysare The Innkeepers (ytterst exklusivt - den har inte USA-premiär förrän i februari). Ti West gjorde ju snygga retroskräckisen House of the Devil, som jag hyllade här, så peppen är stark.

Start kl 18, mellan filmerna är det paus för barhäng.

Biljetter finns här, Facebook-event här. Välkomna!

2011: summering!

Pust, pes. Så var det över! 70 filmer blev det (eller - i ärlighetens namn ett par tre till som jag skamlöst skippar, så blir slutsiffran jämn och bra).

Tanken från början var ju att skriva om filmerna i den takt jag såg dem, men så blev det förstås inte, därav panikskrivandet mot slutet för att beta av backloggen. Utmaningen i att skriva om allt man ser var också att tvingas skriva något (förhoppningsvis) läsvärt även om filmer som bara var okej – det är som bekant lätt att hylla och skönt att såga men filmer som bara är mediokra, vad säger man om dem? Det var det svåraste.

Anywho, jag har sett lite för få av årets förmodade mästerverk på bio för att göra en riktigt mäktig topp tio. Men utifrån vad jag sett av det som släppts i år, ser det ut såhär:

Bäst 2011

1. Drive
2. Super 8
3. Enter the Void
4. Black Swan
5. X-Men: First Class


Bubblare: Cyrus, Maktens män, Apornas planet, Tintin, Sound of Noise.


Sämst 2011

Hall Pass och Hanna.

Det var det. Vi ses igen 2012, då blir det något helt annat.

GOTT NYTT ÅR!

#70: Cyrus (2010)

"Mumblecore films are generally set in a post-college milieu, with characters that are typically heterosexual, white, middle class, and in their twenties. These films are typically character-driven, focusing more on relationships than conventional plot points. Naturalism - both in performance and dialogue - is a key feature. Mumblecore films are general produced with a low or micro-budget and low production values." (Wikipedia)


Har dålig koll på denna subgenre (och kikar man på listan över filmer har de väl knappt släppts i Sverige, vare sig på bio eller dvd) men bröderna Mark och Jay Duplass anses tillhöra "the movement". Cyrus är deras mest mainstreamiga film, dock med indieskådisar som Jonah Hill, John C. Reilly, Marisa Tomei och Catherine Keener i huvudrollerna. Rena drömcasten, och de levererar en fin berättelse: nyskilde Reilly blir blixtförälskad i sexiga Tomei, men stöter på trubbel när han kommer hem till henne och inser att mor och hemmapojken Jonah Hill har en lite väl tajt relation.


Cyrus är till synes en frodig komedi à la Farrelly Brothers, men är mycket mer inriktad på dialogen och karaktärerna än på skämten. Spelet är unisont svinbra, och Hill (pre-diet) gör en nyanserad tolkning av en roll som väldigt lätt kunde slå över i fars. Direkt till dvd i Sverige men i all anspråkslöshet en av de bästa filmer jag sett i år. 

#69: Jägarna 2 (2011)

Mattias Alkberg har redan skrivit den ultimata recensionen av Jägarna 2 i Norrbottens-Kuriren - läs den. Jag kan bara skriva under: när Kjell Sundvall är i farten snackar vi inte finlir utan det är "ett jävla drag" inte minst i spelet, som är stort och yvigt. Jag har svårt för Lassgårds slöa blick och alltmer Leif GW Persson-emulerande sludder, men Peter Stormare (i missklädsamt fittskägg) är rejält bra och skämsögonblicken oväntat få. En gedigen, robust, köttig, testosteronosande thriller – jag diggade.

#68: Valerie a týden divu (1970)

Tjecken Jaromil Jires surrealistiska saga Valerie and Her Week of Wonders från 1970 låter sig inte beskrivas så lätt. Det är en märklig, diffus, suggestiv lång dröm om trettonåriga Valerie som vaknar upp (eller somnar om?) till en omtumlande, dåsig, erotisk och skrämmande resa från barndom till vuxenhet. En sömngångaraktigt vacker saga med inslag av skräck, fantasy, mjukporr och Alice i Underlandet, fenomenalt snyggt fotad – som klyschan går: man kan ta vilken freeze frame som helst och få en ytterst delikat fondvägg som kommer att imponera på vännerna.

Detta är filmen som inspirerade Broadcast till deras egenartade sound, i synnerhet Valerie från mästerliga albumet Haha Sound som är en hommage till/ripoff av Lubos Fisers kongenialt spröda filmmusik. 

#67: Enter the Void (2009)

Far out, maaan! Gaspar Noés headtrip Enter the Void är väl ungefär så sinnesutvidgande och surrealistiskt man kan ha det på bio, utan att ta LSD innan. Eller vad vet jag, min oerhört ringa erfarenhet av droger sträcker sig väl till ett munbloss på en torr joint på en kickoff i Prag för tio år sen. Hursomhelst, jag satt som ett tänt ljus i två timmar och bara tog in Noés svävande steadicamåkningar, ändlösa tagningar och drogdåsiga, flytande stämning i ett drömlikt och våldsamt Tokyo. Medges att det blev en gnutta tröttsamt mot slutet, men då bjuder Noé i gengäld på så mycket smarriga jagupplösande sexscener att Freud skulle haft heltidsjobb i ett år framöver. Rekommenderas mycket varmt, helst av allt på bio men gärna på bluray eftersom Benoit Debies foto är magnifikt. Släpp garden, ta en näve åksjuketabletter och låt dig dras in i malströmmen. Heavy!

#66: Harry Potter and the Deathly Hallows – Part 2 (2011)

Harry Potter and the... äh, vi kallar den väl HP7:2 som alla andra, var mitt livs första (och hittills enda) film konsumerad i IMAX-format, i 3D, på AMC på 42nd St i New York. Yeah!

Jag passade på i somras när vi var där på bröllopsresa, fru Conan och jag. Nånstans i min febriga nördhjärna hade jag rört ihop IMAX med, ehrm, barndomens Cinema 2000 eller nåt och trodde att jag skulle få sitta i en bamsesalong med välvd duk och vara liksom helt omsluten av filmen åt alla håll. Så var det icket utan IMAX innebär helt enkelt fetare ljud och högre upplösning. Och det såg jäkligt bra ut, även om en halvtom salong en augustidag i NY inte riktigt blev den awesome happening jag peppade på.

Anywho, lyxproblem – HP7:2 var klart bättre än ettan, utan några tradiga longörer (minns den ändlösa stugsittningen i ettan) och ett biffigt slag på slutet. Och riktigt snygg och clean 3D.

Nu har jag sett samtliga Harry Potter-filmer men rör ändå ihop dem, jag har nåt slags vit fläck när det gäller den glasögonprydde filuren, och måste ständigt fråga hustrun (som har järnkoll) om vilken film Lupin var med i och vad som hände med Sirius Black och sådär. Men vi har köpt blurayboxen, och en omtitt med barnen är nära förestående. Fredagsmys, Hogwart-stylee.

#65: Near Dark (1987)

Håller just nu på och plöjer Lance Henriksens självbiografi Not Bad for a Human. Trevlig läsning, Henriksen är en fascinerande person, helt självlärd och med ett minst sagt trassligt förflutet – han var analfabet upp i trettioårsåldern, och lärde sig i princip läsa genom att läsa manus. Henriksens finaste stund på vita duken är förstås som androiden Bishop i Aliens, men i samma veva spelade han även patriarken i vampyrfamiljen i Kathryn Bigelows skräckwestern Near Dark, tillsammans med Cameron-stammisar som Bill Paxton och Jenette Goldstein (och blivande Heroes-Petrellibrorsan Adrian Pasdar). En film som stått på dvd-hyllan och väntat i ett bra tag,  i den fina Anchor Bay-utgåvan med extramumma. Peppen har varit lång... och det bär emot som tusan att skriva det men nog blev det kanske ett lite antiklimax ändå. Blodig och frän men långsam, snudd på seg, och aldrig riktigt så cool som den vill vara, även om vampyrposset som kuskar runt i en RV med trasiga kläder och hemgjort solskydd är skönt lo-fi. Ändå givetvis ett måste för fans av a) vampyrfilmer, b) Kathryn Bigelow och c) Bill Paxton. Vilket borde vara alla.

#64: Black Swan (2010)

Ojoj, Darren Aronofskys psykoskräckmelodram har verkligen trillat bredvid, för att tala med Povel Ramel – jag såg den redan i mars. Två feta tummar upp, vill jag minnas. Både otippat och glädjande att en film som är mer Argento och Polanski än Stekta Gröna Tomater kan få en busslast med Oscars och grossa över 300 miljoner dollars.


Kanske sist på bollen här, men – spoiler alert!  – visst existerar inte mamman (Barbara Hershey) i verkligheten? Man får ju bara se henne i lägenheten tillsammans med Portman. Hon lämnar den aldrig, och verkar dessutom leva i nåt slags Portman-fixerat förflutet. Känns som om hon är en både hämmande och stödjande kraft som symboliserar Portmans usla självkänsla snarare än en verklig person, och att hon troligen dött/stuckit efter att hon utsatt sin dotter får nåt hemskt övergrepp i barndomen. Så kändes det iallafall. Har jag rätt?

#63: Le hérisson (2009)

Uttråkad och suicidal lillgammal elvaåring blir trevande vän med vresig, alienerad portvakterska som i sin tur blir uppvaktad av klok och trevlig österländsk man, alla i samma bostadshus i Paris. Kan de lära sig något av varandra, få se sina fördomar komma på skam, kanske rentav växa som människor? Appappapp, jag tar genast tillbaka den sarkastiska ingången för Mona Achaches Igelkotten – baserad på Muriel Barberys bestseller Igelkottens elegans – är vad som i recensionerna för ömsinta och hjärtevärmande europeiska light-arthouse-rullar brukar kallas "en pärla". Mycket tack vare fint spel från alla tre huvudroller, framförallt Josianne Balasko, en snygg kvinna som genomgår en förfulning nästan i klass med Charlize Theron i Monster för sin roll som den bittra portvakterskan. Mysig feelgood för frankofiler sugna på nåt lagom.

#61-62: Source Code (2011) + The Adjustment Bureau (2011)

Året bjussade på två romantiska sci fi-thrillers som startar extremt lovande och spårar ur lite mot slutet, så vi bakar för enkelhetens skull ihop dem:

Source Code, där Jake Gyllenhaal är fast i nåt slags labb-kontrollerat limbo och tvingas avvärja samma bombattack om och om igen, är Duncan Jones uppföljare till stilsäkra, Kubrick-vibbiga Moon. Även här är det existentialistisk identitetsmysteriös high tech-spänning på begränsad yta som gäller. En fascinerande och spännande första timme (Groundhog Day möter Inception!) förbyts mot ett tjorvigt romantiskt wish fulfilment-härke mot slutet. Synd och tråk, men innan dess en snygg och tät friller, och det blir såklart spännande att se vad Jones ska göra härnäst.

The Adjustment Bureau, efter en novell av Philip K. Dick, sportar Matt Damon och Emily Blunt som oväntat par stick i stäv med blivande toppolitikern Damons uttänkta livsbana, varför några mystiska män i sextiotalskostymer och hattar (ledda av alltid trivsamme John Slattery från Mad Men) bromsar romansen till Damons förtret.

En och annan cyniker har skojat elakt mot hatt- och dörr-festivalen i finalen, men jag tyckte det funkade, även om slutet kändes lite snopet - å andra sidan: ska man se filmen som en saga om människans fria vilja kontra Guds existens så ska man väl inte förvänta sig några enkla svar. En gedigen Dick-rulle.

Slutspurt #1: 55-60: Sound of Noise, Bridesmaids, Attack the Block, Somewhere, Four Lions, Les parapluies de Cherbourg

Med blott elva dagar kvar av året och fortfarande runt 20 filmer i pajpen inser jag att det är dags att spurta på om vi jag ska bli klar med den här skiten med hedern i behåll. Så nu kör vi en liten roundup!


#55: Sound of Noise (2011)
Johannes Stjärne Nilssons och Ola Simonssons långfilms-spinoff på sina strålande kortfilmer Music for One Apartment and Six Drummers och Music for One X-Mas and Six Drummers är nästan lika briljant. Rytmikgänget vevar nu upp sina vardagshyss några snäpp och blir ljudterrorister, jagade av tondöve och komplexfyllde kommisarien Amadeus Warnebring (namnet!), strålande spelad av Bengt Braskered. Musikerna är ju inte skådisar och spelet svajar ibland, men det är en rolig, svängig och vacker film. Men varför heter den inte The Sound of Noise? Klart osnyggt utan bestämd artikel.  


#56: Bridesmaids (2011)
Va, kan tjejer också va roliga? Fan vad skoj! Bridesmaids hajpades som värsta gross out-komedin, men förutom den smarriga diarréscenen är den en rar, vass romcom med en lysande Kristen Wiig i huvudrollen (och en riktigt odräglig Jon Hamm). 


#57: Attack the Block (2011)
That's an alien bruv, believe! Toppenfilm. Gillade också alienbrumbjörnarna som en del dissat – genuint otäcka med sina lysande käftar tyckte jag.


#58: Somewhere (2010)
Sofia Coppola gör det hon gör bäst: långa långa tagningar på vilsna/uttråkade människor i konstiga sammanhang till oklanderligt indiesoundtrack. Kommer man in i stämningen så funkar det. Ingen film man bär med sig men hypnotiskt seg, lätt absurd, snygg och mysig, och Elle Fanning är återigen helt fantastisk.


#59: Four Lions (2010)
Kontroversiell terroristkomedi som egentligen är rätt tam jämfört med det Chris Morris gjorde på tv med Brass Eye och The Day Today, men lika smart. Välspelad, plågsamt rolig och i slutändan effektivt sorglig.


#60: Les parapluies de Cherbourg (1964)
Kan därmed äntligen bocka av Jacques Demys bitterljuva melodram, med Michel Legrands suveräna musik. Tror aldrig jag sett en film förut där all dialog sjungs fram, vilket ger en smått surrealistisk, drömsk upplevelse, särskilt om man förlorar sig i de klara, starka färgerna och vrålsnyggt stiliserade scenografin. Men kärlekshistorien i centrum är ingen dröm utan högst påverkad av samhällets konventioner, så Paraplyerna i Cherbourg blir inte samma mysigt sorglösa eskapism som, säg, En amerikan i Paris utan slutar helt knäckande med Legrands mästerliga, mäktiga I Will Wait for You. Ståpäls!

#54: Night of the Living Dead (1990)

Vådan av att skjuta upp grejer... Jag såg den här på SVT i somras, under en av deras mysiga men sorgligt sällsynta skräckfilmsserier, och känner mig lätt senil denna slaskiga fredag i november när jag ska fiska upp den ur minnet. Romeros ikoniska original från 1968 är en av de läskigaste filmupplevelser jag haft: jag såg den i pojkrummet i Umeå, måste varit runt 14 år gammal, en sen kväll på Super Channel, med reklamavbrott, på en liten 16 tums-teve. Trots risiga odds blev det en mäktig afton och när lilltjejen kommer smygande med murarsleven mot slutet... Sweet Jesus vad jag darrade!


Men detta är alltså Tom Savinis remake och jag minns den som ganska trogen förlagan. Nu i färg, med extra gore, och som sig bör dussinskådisar i casten. Förutom två gamla skräckbekanta: Tom Towles (helt oförglömlig som Otis i Henry: Portrait of a Serial Killer) är perfekt som den asjobbige kverulanten, och Tony "Candyman" Todd stabil som vanligt i huvudrollen. Helt okej men pratar vi Romero-remakes är Zach Snyders Dawn of the Dead alltjämt vassast.

#53: The Lion King (1994)

Hakuna matata! Jag hade faktiskt inte sett Lejonkungen förrän nu, och det blev en, eh, intressant upplevelse. Vi såg den i nya bluray-utgåvan med hela familjen, och även om jag ju visste att lille Simbas pappa skulle stryka med i början blev själva stampede-sekvensen en smärre chock. Den är lång! Och oerhört grym! En bit in på scenen, när den skenande gnuhjorden nästan gjort mos av parveln och den Shakesperianskt elake Scar – spoiler! – njutningsfyllt vräkt ner sin bror mot en säker död tittade min åttaåring på mig med ytterst förorättad blick och stormade in på sitt rum. Hon var inte ledsen, men redigt förbannad på att jag utsatt henne för detta. Sen byter filmen abrupt ton på en sekund när Timon och Pumbaa dyker upp och spexar till det, och resten av filmen blir totalt fredagsmys. Good ole Disney! Nu fattar jag vad more står för i deras slogan Movies, Magic & More. Det står för trauma.

Så nu kan jag äntligen bocka av den. Animeringen var inte direkt superhet, och på svenska fick man hålla till godo med Triple 'n' Touch-ikonen Frank Ådahl istället för Matthew Broderick som Simba. Å andra sidan är Rickard Wolff en lysande Scar istället för Jeremy Irons, så det jämnar ut sig.

Jag hajar ju att Lejonkungen har blivit en sån klassiker, men berodde det inte också på att det knappt fanns nån konkurrens 1994, pre-Pixar, pre-Dreamworks Animation och i en enklare, finare tid när familjen gick tillsammans på bio och kidsen inte hade så höga krav? Att en hel generation sjuttio- och åttiotalister gärna tar sina egna barn för att få uppleva fradgatuggande gnuer och fabeldjur med dödsångest är uppenbart: när 3D-konversionen av The Lion King gick upp i USA i september åkte den rätt upp på förstaplatsen på biotoppen. 

#52: Hobo with a Shotgun (2011)

Kanadensisk exploitation-rulle, årets andra (efter Machete) som började som en fejktrailer inom Grindhouse-projektet och sen blev en riktig långfilm. Bättre än Machete eftersom den verkligen går in för att vara en slaskig, trashig, våldsam och gritty b-rulle, och samtidigt sagoaktigt simpel social satir. Men jag börjar fundera på om jag kanske är lite för gammal för filmer där vidriga yuppieslynglar tar varsin eldkastare och torchar en hel skolbuss full med barn, eller sågar en hora i halsen så att blodet sprutar. Det finns en nasty ton i filmen, och egentligen gillar jag ju att Hobo with a Shotgun inte är självrefererande och meta utan går all in på snasket... Men det är en så envetet elak stämning i filmen att jag tröttnade på splattret, trots att Rutger Hauer gör sitt bästa. Urk.

#51: Pote tin Kyriaki (1960)

Jules Dassins grekisk-amerikanska lustspel, på svenska Aldrig på en söndag, blev en stor hit och gjorde grekiska sångerskan Melina Mercouri till internationell filmstjärna. IMDb:s synopsis – an American scholar in Greece sets about improving a prostitute he's infatuated with – stämmer fint, det är en uppdaterad Pygmalion-saga i en liten grekisk kuststad med Dassin som en något beskäftig turistande amerikan och Mercouri som byns lokala "glädjeflicka" (dvs hora) som tillfredsställer alla byns karlar med samma goda humör, i en av filmhistoriens bästa/värsta exempel på "the happy hooker".

Ett upplägg som nog inte skulle passerat dagens värderingar (eller?), men Aldrig på en söndag är trots det en ganska charmig film. Dels för att Dassin gör sin rättrådige, fyrkantige ordning och reda-ivrare med fin komisk tajming, dels för att Mercouri ger sin märkliga karaktär ett visst djup, men framförallt för att filmen driver godmodigt med könsstereotyperna: männen är som buttra småbarn som surar och bråkar med varandra när de inte får ligga (och så är det ju inte ALLS i verkligheten). Mercouri glider snabbt mellan sorglös livsglädje och grubbel medan Dassin ivrigt och överpeppat försöker bilda henne medelst grekisk högkultur. Och surar när han inte får ligga.

#50: The Ides of March (2011)

Politiskt drama (på svenska Maktens män) i regi av George Clooney som också gör fin biroll som slick guvernörskandidat. Kan direkt säga att jag var fast med både hook, line and sinker samt hängslen och livrem redan under första fem minuterna: en direktsänd tv-debatt har precis rullat igång, Clooney parerar smidigt sin motståndares frågebatteri, i kulisserna står hans huvudrådgivare och nickar, kollegialt och bistert, mot sin motpart, en likaledes luttrad doldis. De spelas av... geekig trumvirvel... Philip Seymour Hoffman och Paul Giamatti! En casting gjord i himlen således. Det kan liksom inte gå fel efter det. Och resten av filmen är en välsmord, välspelad thriller om Ryan Goslings hårda väg från idealist till något lite mer... cyniskt. (I början är han en charmpelle, mot slutet liknar han mer den uttryckslöse snubben från Drive.) 


Filmad pjäs och det märks (den här filmen funkar exakt lika bra hemma i soffan) men det stör inte, när spelet är så tajt och fint, castingen så perfekt, och Sorkin-stämningen (det är spelet bakom kulisserna som betyder något) så smarrig. 

#47-49: Paul (2011), Machete (2010), Hanna (2011)

Jag ligger snudd på 20 filmer efter, så om det här ska bli klart innan årsskiftet så får vi  "brassa på lite" som min filmlärare brukade säga när han tog fram fjärrkontrollen och snabbspolade sig igenom Love Story. Vi kör därför en liten en förnamnsspecialare!

Paul, om två nördar som ska på sci fi-mässa och tvingas adoptera en riktig utomjording, är på pappret rena drömmen: manus och huvudroller av Simon Pegg och Nick Frost, regi av Greg Mottola som gjort Superbad och pärlan Adventureland, och med Seth Rogen som alien.  Men resultatet blev lite meh. Det är alltid kul att se Pegg och Frost tillsammans, men efter Spaced, Shaun of the Dead och Hot Fuzz ligger förväntningarna högt och Paul känns en smula tam. Trots att filmreferenserna duggar ganska tätt är det lite för lite av det goda... och trots att Kristen Wiig dyker upp (i en förment tänkvärd men också rätt lättköpt drift med religiös fundamentalism) och är lysande som alltid blir det bara lite småvarmt. För många pruttskämt med Rogen och för många tokroliga biljakter. Manus känns tuktat och ner-geekat för att passa en bred, amerikansk publik vilket är deppigt.

Trots allt värd att se för Pegg & Frost-komplettister dock, och Bill Hader och Joe Lo Truglio är roliga som stenkorkade FBI-män.

Robert Rodriguez Machete borde kanske förblivit en fejktrailer ändå. Grindhouse-projektet funkade ju så bra eftersom båda filmerna, och i synnerhet Rodriguez slaskfest Planet Terror, verkligen var avspända, schlockiga b-skräckisar och stolta över det, utan gömda undertexter. 


Machete vill på samma sätt vara medvetet kass och samtidigt cool, men också göra satir över USA:s invandringspolitik vilket Rodriguez gör rätt tungfotat. Humor är inte hans starka sida.


Dessutom gör Machete två fatala misstag: den är långtråkig, och bjuder på för lite våld. Helt enkelt för pretentiös. Då hjälper det inte att Steven Seagal är med! Men de första fem minuterna är fantastiska. 

Joe Wrights agentraffel Hanna lämnade mig förbryllad. Den har fått fin kritik överlag men jag tyckte den var piss. Faktiskt en av årets sämsta filmer. 


Jag diggade både Pride & Prejudice och Atonement, två av Wrights tidigare filmer. Snygga och stilsäkra. Men jag kände att han gick bort sig helt i Hanna. Ett otroligt tunt manus som i Wrights händer blivit till en skitnödigt arty och extremt ospännande film. 


Kändes som att Wright inte kan regissera action för fem öre utan bara tänkt ut den mest överarbetat snygga bildsnittet för varje scen och sen kört på det. Så en potentiellt fräsig actionrulle som kunde blivit guld med ett lättare handlag blir istället ett såsigt, förstoppat drama. Undvik!

Kate, jag älskar dig och allt är förlåtet!

Idag släpptes Kate Bush nya album 50 Words for Snow och efter tre lyssningar är det bara att andas ut och konstatera att hon gjort sitt bästa album sen The Sensual World. 

Woot, bättre än urmysiga Aerial? Jo, just nu känns det så, fast de två skivorna är inte direkt olika varandra. Att Kate Bush på tjugohundratalet equals långa, böljande, episka pianoballader, utan klassisk vers/refräng-struktur, som sällan klockar in på under åtta minuter är ett faktum jag redan omfamnat, och lättnaden är stor att hon inte ägnat sig åt några studioövningar i stil med det där remake-albumet Director's Cut från i våras, som jag dissade – efter den fasansfulla Robbie Coltrane-videon – och sen dess faktiskt inte vågat lyssna på överhuvudtaget. Nä, 50 Words for Snow känns som Aerial mk 2, men med snö som tema istället för en lång och pömsig sommardag. 

Det är outsägligt vackert. Egentligen räcker det med att lyssna på öppningsspåret, nästan tio minuter långa Snowflake som tassar runt kring en och samma pianofigur, och går från det sprödaste vackra till det mest suggestiva, dova, bitterljuva, med Kates son Bertie (nu 12 bast) som korgosse. (Till Mojo säger Kate att hon ville passa på innan pojken kom i målbrottet och förlorade sin ljusa pojkröst för evigt.) Kates egen röst pendlar från oväntat mörk (det låter nästan nedpitchat) till varmt melankolisk till flickaktigt ljus. Jag får vibbar av Aerial-skivan, men också två av mina Kate-favoriter: otäcka Under Ice och sorgsna Mother Stands for Comfort från Hounds of Love.
Jag lyssnar på Snowflake med tårar i ögonen när det här skrivs, för det är en så fruktansvärt fin låt. Jag är glad att jag lever, och får möjligheten att uppleva detta: att lyssna på något så outsägligt vackert skapat av en artist jag älskat sen jag var sexton.

Om jag förut kunde sakna den knasiga Kate som gjorde experimentella Fairlight-brakare som Pull Out the Pin eller The Dreaming så är det bara att släppa det och inse det uppenbara: hon är precis lika egensinnig som förut bara det att hon nu sjunger om Pi och snögubbar till varmt, mjukt piano istället och är mer städat vuxen-excentrisk. Vid femtifyra kan hon gott unna sig det.  

Resten av skivan är efter de här tre lyssningarna lite diffus. Titelspåret, där Stephen Fry är gäströst och läser upp femtio synonymer (de flesta påhittade) för snö är precis så underbar som den låter. Sen finns det en bombastisk Elton John-duett också, som jag säkert kommer att älska framöver. Och det finns såklart ingen annan som skulle få mig att ens lyssna på en Elton John-duett frivilligt.

Kate! Förlåt att jag tvivlade på dig. Det ska aldrig hända igen.

#46: Drive (2011)

Uppmärksamma läsare har redan förstått att den här årsrapporteringen inte är särskilt kronologisk utan mer slumpmässig. Vi är nu framme vid Nicolas Winding Refns Drive, en av årets allra mest hypade och hyllade filmer, med premiär om några dagar. 
Men – cue Twilight Zone-musik – jag såg den redan i juni, under helt perfekta omständigheter: vi var på bröllop i Rom, hade en ledig kväll, bestämde oss för att spana in Nanni Morettis biograf som låg ganska nära vårt hotell i Trastevere. Bion i fråga var klart ospännande, som ett vanligt svenskt Folkets Hus byggt på sjuttiotalet med en pytteliten shop där man kunde köpa Morettis filmer på dvd och gamla filmtidningar. Alla filmer hade redan börjat, men vi upptäckte att man arrangerade en Cannes-festival på den här och flera andra biografer, där samtliga filmer från tävlingssektionen visades. Drive gick på en annan biograf nästa dag, så vi drog dit. Visste i princip ingenting om filmen, mer än att Ryan Gosling var med, och att den fått mycket buzz i festivalsvängen. Vi kom till en fullsatt salong med peppade italienare, köpte varsin öl (det här var som bekant i utlandet), och slog oss ner. Filmen visades odubbad, med digital italiensk text på en display under duken.

Och den var SAGOLIKT JÄDRA BRA. En hyperestetisk, stiliserad, sparsmakad nynoir med klassiska genrefigurer i klassiska knipor, men med Moroder-doftande musik, paketerad i åttiotalstypsnitt, fruktansvärt bra spel av samtliga, och en otroligt återhållen Ryan Gosling i den gåtfulla huvudrollen. Stunder av ömsint finlir mellan Gosling och Carey Mulligan varvas med explosioner av brutalt övervåld. Alla skådisar är briljanta, storyn är välbekant pulp-raffel med några fina twistar. Inte ett onödigt ord, inte en onödig scen, hårt tuktad och mästerligt fotad och klippt. Och yada yada yada.

Jag skriver inte mer utan uppmanar DIG att sluta läsa och gå och se filmen. Läs helst inte några andra recensioner heller, se för guds skull inte trailern, läs inga intervjuer! Ju mindre du vet på förhand, desto bättre. Bara se den. Det är årets hittills bästa film. 'Nuff said.

#45: Upside Down: The Creation Records Story (2010)

Ride! My Bloody Valentine! Fannies! Det är extremt hög mysfaktor i Creation-dokumentären Upside Down. Läs min hyllning på Weird Science.

#44: The Adventures of Tintin (2011)

Krabbsaltade tångräkor! Jag ger tummen upp till Spielbergs Tintin - läs mer på Weird Science.

#43: Contagion (2011)

Jag diggade Soderberghs kändisstinna medicinare. Läs mer på Weird Science!

#42: Insidious (2011)

James Wan och Leigh Wannell skrev och regisserade lågbudgetskräckisen Saw, som blev en oväntad dunderhit, födde en biljon blodiga sequels och gjorde herrarna rika som troll. Nu har de gjort Insidious, ännu en lågbudgetrulle som bara kostade 1,5 miljoner dollar men till dags dato kammat hem 92 miljoner vilket gör den till en mäktig succé. 


Kisarna har uppenbart näsa för vad folk är sugna på, efter Paranormal Activity-filmernas framgångar (och kanske trötta på Saw-franchisets cyniska tortyrkalas) är det klassiska spökerier som gäller.


Patrick Wilson och Rose Byrne (hur tusan kunde de ställa upp så billigt förresten?) flyttar in i nytt hus men blir snabbt drabbade av otäckheter. Första timmen är otroligt läskig, till och med parapsykologgänget – ett apart team av comic relief-nördar i fin tradition från Poltergeist och Barnhemmet – funkade väldigt bra. (Inte minst bröderna Farrelly-favoriten Lin Shaye som ett no nonsense-medium.) 


Sen tar filmen ett mycket olyckligt sidospår och allt rasar. Inga spoilers, för filmen är ändå värd en titt för dig som går igång på besatta hus, men det blir där och då väldigt tydligt hur liten budget man jobbat med, nåt som inte märkts tidigare i filmen. 


En fråga: hur kan Patrick Wilson vara så... slät? Han var 36 när filmen spelades in, men har en tjugoårings bebismjuka hy. Jag såg filmen på bluray och blev nästan lika skrämd av hans oförstörda fejs som av spökerierna.  Lucky bastard.

#41: Åsa-Nisse – wälkom to Knohult (2011)

Hm, jag skrev ju om Henrik Dorsins nybuskis på Weird Science för snart två veckor sen men har tydligen "glömt" att länka till den texten... Skammen sitter fortfarande i, fast lite svagare. Läs min avbön här!

#40: Scream 4 (2011)

Fan vad vi mysryste i geeklycklig pepp över Randys nördiga monologer om skräckfilms-regelboken i första Scream! Det Wes Craven och Kevin Williamson gjorde då – dekonstruerade slashergenren och tryckte in ett tjog filmreferenser samtidigt som de bjöd på genuint läskigt knivraffel – kändes nyskapande och spännande. Men det var femton år sen nu.

Efter tvåan och den cameotäta metafestival som var trean hade jag gärna sett att Scream 4 skippat hela Stab-prylen och gått tillbaka till ettans mindre tillkrånglade skräck. Men tyvärr slår de an tonen redan från början med filmer inuti filmen och det blir återigen mer gimmickartat än läskigt. Och deras vanliga käpphäst om medias osunda fixering vid mord och våld och elände kommer tillbaks i ännu mer ansträngd och daterad form där alla ungdomar i filmen är jobbigt narcissistiska bloggare. Gäsp.

#39: The Green Hornet (2011)

The Green Hornet har varit under development sen 1992 och betat av fler regissörer, skådisar och manusförfattare än Alien3 eller den där Stålmannenfilmen: Kevin Smith, George Clooney, Greg Kinnear, Jet Li, Christopher McQuarrie, Jake Gyllenhaal... Vem som helst av dessa hade gjort en bättre film än vad Michel Gondry och Seth Rogen lyckades krysta ur sig till slut: en klumpig mix av buddy movie och actionrulle, med en odräglig Rogen (tumregel: tjock Rogen = bra, smal Rogen = dålig) och ett kriminellt slöseri med Christophe Waltz som förnedras i en fjantig biroll. 


Om jag hade orkat läsa serien den bygger på någon gång hade jag säkert hatat eländet ännu mer. Nu är det mer den där typen av puttrande bitterhet för två timmar av mitt liv jag aldrig får tillbaka. (OK, knappt en timme: jag snabbspolade.)

#38: Unknown (2011)

Idag skriver jag om Liam Neeson-thrillern Unknown på Weird Science - klicka här!

#37: The Good, the Bad, the Weird (2008)

Ojoj. Den sydkoreanske regissören Kim Ji-Woon har gjort en av de bästa och snyggaste rysarna jag sett (A Tale of Two Sisters), en av de bästa och snyggaste actionrullarna jag sett (A Bittersweet Life) samt thrillern I Saw the Devil som jag ännu inte pressat men som står inplastad i dvd-hyllan och väntar och som kommer att vara fullkomligt fantastisk mycket snart.


The Good, the Bad, the Weird som utspelar sig i Manchuriet på 1930-talet och kretsar kring en skattkarta som tre illustra herrar (en yrkesmördare, en tjuv, en bounty hunter) vill lägga rabarber på, är Ji-Woons kärleksfulla hyllning till Leones spaghettiwesterns. En hypersnabb, frenetisk, våldsam actionrulle med stunder av brutal slapstick. Avancerade skottdueller med komplicerade kamerarörelser som man blir geekigt impad av (det ser ut som om kameran åkt mycket på räls jämte skådisarna samtidigt som man gjort härliga kraschzoomningar in och ut, eller också är det gjort i datan) även om han ligger lite för nära ibland och skapar mer förvirring än mäktighet. 


Men persongalleriet är inte riktigt så lajbans som man skulle önskat (trots ultrasnyggingen Lee Byung-Hun i en roll) och det är rätt lite story som sträcks ut över långa två timmar och en kvart så jag tröttnade faktiskt, de lyxiga eldstriderna till trots. Kim Ji-Woon har nu åkt till Hollywood och jobbar på vad som kan bli Schwarzeneggers återkomst till vita duken: actionmackan Last Stand. Hoppas, hoppas, hoppas att han inte går samma tragiska väg som John Woo.