Rapsodi

To the library!

På min svinsnygga amerikanska originalposter till Barton Fink finns ett citat längst upp, har glömt av vem: "See Barton Fink and experience what audiences felt in 1941 when they saw Citizen Kane". En efterhandskonstruktion såklart, men ändå: tänk att ha varit på premiären av Vertigo, eller 2001, eller Persona, eller eller eller... Ens egna, riktigt massiva och knäckande upplevelser av att ha bevittnat Något Stort (i mitt fall kanske Pulp Fiction, Breaking the Waves, Festen) känns futtiga i jämförelse. Och i takt med att så många filmer snackas till döds innan de ens gått upp, och ens tidigare gudar (Coens, Spielberg, Scorsese) börjat klämma ur sig en hel del menlösheter på äldre dar, så blir listan på regissörer man verkligen dyrkar deppigt kort.

Så finns förstås David Fincher, som alltid gör så inihelvetes mäktiga filmer även om det "bara" rör sig om snygga genreövningar som Panic Room. Från första pressbilden på Zodiac för snart ett år sen var peppen makalös, och det är klart att jag avgudar filmen nu när den äntligen är här. En seriemördarfilm med 10% mord och 90% män i polisonger, skjortor med stora slag och rutiga kavajer som pratar, grälar, funderar, idisslar, bollar teorier, dricker kaffe - hur kan man inte älska det?

Och inte en död minut nånstans. Precis som Pakula/Golding i All The President's Men lyckas Fincher och hans manusförfattare James Vanderbilt hålla spänningen uppe exakt hela tiden, trots att rätt lite händer mer än att män med sjuttiotalsfrisyrer resonerar med varann. Istället frossar man i telefonsamtal, arkivbläddring och redaktionsmöten, handskrivna kodbrev så frasiga att man nästan känner papperet mellan fingrarna - allt vackert fotat av Harris Savides (The Game). Och när väl Zodiaken dyker upp är det nästan plågsamt ruggigt.

Castingen är makalös ner i minsta biroll och samtliga är lysande. Att Ruffalo och Downey Jr skulle vara tokbra goes without saying, största överraskningen för mig (som aldrig följde E.R.) är Anthony Edwards, de små gesternas man, som har ett trivsamt buddy-tugg tillsammans med Ruffalo, en sparring som är en njutning i varenda scen.

Sen är det förstås kul att Fincher, precis som i Seven, låter biblioteket spela en liten men viktig roll i detektivarbetet. Det finns inte nån motsvarande episk Library of Congress-åkning som i All The President's Men men varje gång Jake Gyllenhaals geekige Graysmith pratar om att åka till bibblan eller med kinder rosiga av upphetsning plockar fram sina tummade kodböcker (och direkt blir brutalt tråkad av en djupt sarkastisk och briljant Robert Downey Jr) blev det väldigt varmt i mitt bibliotekariehjärta.

En biljett till Zodiac är kanske inte som att beamas tillbaks till 1941 och se Citizen Kane (eller vafan, är inte den lite trist förresten?) men efter nästan tre timmar i Zodiacs sällskap känner jag mig upprymd, lycklig över att leva, lycklig över att ha fått vara med om en ny film av David Fincher.

Andra bloggar om: Zodiac, David Fincher, Mark Ruffalo, Jake Gyllenhaal, Robert Downey Jr, Anthony Edwards, film, seriemördare, kultur, media

Next, please

När Hollywood vill ha en lagom edgy science fiction-premiss att skaka fram ett manus ur går man till Philip K. Dick (som påpassligt nog avled 1982 och har svårt att protestera). Ibland, när kanoner som Ridley Scott eller Spielberg tar sig an Dick så blir det mästerverk som Blade Runner eller Minority Report. Ibland, när galningar som Verhoeven hyr in Arnold och gör en Total Recall, blir det underhållande, bizarrt och over the top (och ett säkert kort för TV3:s tisdag 23:55-slot en gång i månaden). Och ibland, som i John Woos Paycheck, blir det pannkaka.

Next, som bygger löst ("löst" som förresten är nyckelordet i alla Dick-bearbetningar) på novellen The Golden Man är bättre än Paycheck (vilket i och för sig är som att säga att inkokt lax smakar "bättre" än diarré) men får en att vilja ta itu med det där projektet att faktiskt läsa Dick istället för att utstå mer eller mindre keffa filmversioner.

Next är "regisserad" av Lee Tamahori som slog igenom hemma i Nya Zeeland med, vill jag minnas, väldigt "starka" Once Were Warriors/Krigarens hjärta. Sen drog han till Hollywood och blev dussinregissör med titlar som xXx2 och Along Came a Spider under bältet. Samt försökte häromåret sälja sex till en undercover-snut i LA, iklädd "a black wig and a revealing, off-the-shoulder dress", enligt internet. Han ska också enligt uppgift gilla att krypa in i latexoverallen och gå på "fetish clubs" samt trivas i uniform. Lite såna grejer. Tyvärr är Tamahoris privatliv oändligt intressantare än hans filmer, och Next är ännu en i raden av deprimerande storbudgetfilmer utan riktning.

Next handlar om att Nicolas Cage kan se två minuter in i framtiden och därmed blir jagad av både FBI och terrorister - typiskt en sån film där IMDb:s message board snabbt fylls med förvirrade/sarkastiska plot hole-diskussioner, men det finns andra frågor som är ännu viktigare. Varför ville Julianne Moore spela FBI-agent igen när det gick så himla dåligt sist? Kommer ni ihåg den tiden då Julianne Moore var en otroligt foxy indieskådis som briljerade i filmer som Short Cuts och Far From Heaven? Nej, inte jag heller. (Fast det lär vara Tamahoris fel, Next är full av taffliga, icke-regisserade pinsamheter.)

Nicolas Cage har producerat och tre pers har putsat på manus, och ändå är dialogen så pajig stundtals att folk i salongen stönade högt. Som när Jessica Biel och Cage åker bil och hon råkat somna mot hans axel (detta är innan de knullat) och vaknar:

Biel: "Oh...sorry."
Cage: "No.. no, it's ok."
Biel: "Did I drool?"
Cage: "Drool? (skrock) ...No, no you didn't drool."

Här borde Cage såklart sagt att "Nja, bara en liten rännil av saliv men det torkar snabbt" eller nåt, men där tyckte man att bara frågan var tillräcklig för att skapa quirky mys-stämning. Men det gör det inte. Istället - några sekunders tystnad, följt av

Biel: "I like the rain."
Cage: "I like the rain too."

Japp, cheesy... varpå Cage levererar en kryptisk kommentar om att det regnade smådjur "in Denmark" för femtio år sen, och de skrattar tillsammans åt hur knasig Cage är. Men då har tåget liksom redan gått och vi vet att det är en själlös corporate-rulle vi just betalt 90 spänn till.

Hotet i filmen är ett gäng utländska terrorister som hotar spränga en bomb i centrala LA. Låter det bekant? Tyvärr är det inte direkt 24-klass på bovarna som är ett sorgligt gäng anonyma eurovillains som pratar stötig tyska, franska och engelska med varandra (they're all from Europe, right, så de fattar väl varann?). Ledda av Thomas Kretschmann, som ju är grymt bra och snygg i Pianisten och Undergången men i Hollywood mest får vara euroskurk i deppig b-action som Resident Evil: Apocalypse.

Och sådär kan man hålla på. Jessica Biel (25) och Nicolas Cage (43) som lovers? Fräscht. Referenser till Dr Strangelove och Clockwork Orange? Don't go there! Som tur är såg jag Zodiac direkt efteråt. Det var som att lyssna på Teenage Fanclub efter två timmar med Crazy Frog.

Andra bloggar om: Next, Nicolas Cage, Lee Tamahori, Jessica Biel, Philip K. Dick, science fiction, film

Blades of Glory

Will Ferrell är nyhetsankare i töntig sjuttiotalskostym? Ka-ching. Will Ferrell är racerförare i trång overall? Ka-ching! Will Ferrell är konståkare i bögiga trikåer? Bing again! Ännu en high concept-komedi med Ferrell är här och all förhandsreklam till Blades of Glory har minskat peppen steg för steg - för high concept är lätt att gilla men får en att reduceras till ett lydigt skrattande mongo i jakt på säkra garv tillsammans med de andra i flocken. Det är så man blir sugen på att längta tillbaks till tiden innan Ferrells breakade stort och mest gjorde fantastiska små cameogrejer i Zoolander, The Producers och Starsky & Hutch. Eller att man börjar snobba med att Ferrell minsann är bäst i "seriösa" och "intelligenta" vuxenkomedier som Stranger Than Fiction (som jag hyllade här).

Men det hjälps inte: han är ju så förbannat rolig, även när han lite för ofta går på svullig autopilot som i Blades of Glory. Där faktiskt Jon Heder istället och överraskande är bäst. Blades of Glorys selling point tycks vara att vi ska skratta åt två snubbar i a) trikåer som b) kör konståkning c) tillsammans! Hur gay är inte det? Men bögskämten är snabbt avklarade - varken Chazz eller Jimmy är egentligen homofober utan mest oroliga för att framstå som bögar i andras ögon - och snart blir Blades of Glory en rätt avspänd underdoghistoria om vänskap och tillit.

Halva nöjet är Heder/Ferrells barnsliga gnabb och en och annan lysande, Ferrellskt dumdryg oneliner (Jimmy: "They're laughing at us". Chazz: "Hey. They laughed at Louis Armstrong when he said he was gonna go to the moon. Now he's up there, laughing at them.") Och det obetalbart creepy cgi-pillandet när man satt Ferrells köttiga anlete på en riktig konståkare.

Andra bloggar om: Blades of Glory, Will Ferrell, Jon Heder, konståkning, film, kultur

Spider-Man 3: rädda Raimi!

Hookade upp med Herr Bergström på Medis en solig söndageftermiddag, såg Spindelmannen 3, hade skitkul, gick hem, försökte skriva nåt slags recension - nada. I drew a blank. Tomt. Hur trevlig biostunden än var blev det svårt att hitta känslan, varken den smittande peppen eller det bittra suget att dra iväg en riktigt präktig sågning infann sig.

Filmen var "bra", men hela Spindelfranchiset börjar kännas som en (i och för sig mysig och välgjord) sitcom med fasta karaktärer och välbekanta förvecklingar. Tobey (31, ser fortfarande ut som 14) har sin glasartat pojkiga blick och är fortfarande adorable. Kirsten Dunst är fortfarande snygg men MJ-figuren har blivit en stilla gäspning. Alla scener från The Daily Bugle är screwball med en gormande J Jonah Jameson och en hunsad Ted Raimi. Uncle Ben är fortfarande död och stackars Cliff Robertson blir mördad för tredje filmen i rad. Aunt May är samma godmodiga och självutplånande källa till livskloka oneliners och har inte en enda replik som inte luktar Hallmark-klyscha, dock utan comic relief-charmen hos en Yoda (om det blir en fyra kan väl Aunt May få bli skjuten - please?).

Det är förstås skurkarna som är behållningen. Topher och James Franco är grymma, och Thomas Haden Church (som deffat en del sen han fick spö av Sandra Oh i Sideways och nu är snudd på fyrkantig) är så fin och sorgsen som ofrivillig skurk att jag på riktigt blev rörd mot slutet. Men scenerna där han är sandgubbe är på tok för mycket The Mummy och här får Sam Raimis annars pigga SFX-mannar underkänt.

Sam Raimi ja. Man har ju tänkt att hela serien tjänat otroligt mycket på att en egensinnig och bildstormande cool katt som Raimi fått den äran, särskilt i tvåan som bitvis var rena Evil Dead 2-orgien i vilda åkningar och smarta bildlösningar. Men tänk om Raimi inte fastnat i spindelnätet och fortsatt göra lysande små thrillers som A Simple Plan och The Gift? Nu snackas det om en fyra och jag håller en tumme att Raimi hoppar av innan det är för sent.

Med detta sagt är Spider-Man 3 stor underhållning och Bruce Campbells traditionella inhopp är bäst hittills - hans tramsiga slapstickscener är bäst i hela filmen.


Andra bloggar om: Spider-Man 3, Sam Raimi, Tobey Maguire, Thomas Haden Church, film, serier, kultur, Bruce Campbell

Mr Beans (bil)semester

The Fog, The Hills Have Eyes, The Texas Chainsaw Massacre, The Amityville Horror, Dawn of the Dead, The Omen - listan över remakes på sjuttio/åttiotalsskräckisar är ändlös och sadism är ju rätt inne just nu, så det var bara en tidsfråga innan det var dags för The Hitcher, Robert Harmon/Eric Reds brutala road movie från 1986, att få en makeover. Och även om den nya versionen - regisserad av en snubbe som hittills bara gjort musikvideor - såklart är mycket sämre än originalet så är den inte värd riktigt all kritikersmisk den fått. (Där favoritsågningen är Harry Knowles genomkörare med rubriken "Harry runs over THE HITCHER remake, puts it in reverse and backs over it, then runs over it again!").

Nya The Hitcher (som inte verkar gå upp på bio i Sverige utan gissningsvis släpps direkt på dvd i sommar/höst) följer det moderna regelverket för skräckremakes till punkt och pricka: plocka in några nya manusförfattare som får piffa till originalet, sänk medelåldern på samtliga karaktärer med typ tio år, casta några snygga unga tv-fejs i huvudrollerna, släng in ett gäng lagom coola men ändå radiovänliga rocklåtar, skit i eventuell undertext och framförallt: hinka på med mer gore och högre body count. Den enda tumregeln The Hitcher bryter mot är att bjussa på en liten cameoroll för nån i originalskådis, men C. Thomas Howell hoppade klokt nog (kanske bränd efter The Hitcher 2: I've Been Waiting (pajigaste undertiteln nånsin?) från 2003 som lär vara abysmalt usel - nån som vet?).

Och visst är det mindre djup och mer kladd än i 1986 års version som mer satsade på krypande, oresonlig skräck och ett obarmhärtigt manus som hela tiden hittade på nya sätt att tortera stackars C. Thomas Howell med meningslöst, ofattbart våld. Utfört av en fullständigt överjävlig Rutger Hauer i en oförglömlig paradroll (bara matchad av replikanten Roy i Blade Runner). Man visste inte så mycket om Rutger Hauer då, bara att han var från Holland, hade ett coolt namn, och kändes fullkomligt livsfarlig. På riktigt. Vilket är ett stort skäl till att flera scener och repliker från The Hitcher sitter kvar, trots att jag inte sett om den sen det begav sig för tjugo år sen.

När John Ryder ska ut och slakta kristna barnfamiljer på landsvägarna igen år 2007 är det Sean Bean som fått den äran, vilket är helt okej casting: han har den rätta looken och är faktiskt hyfsat övertygande som mordängel, även om han inte alls lyckas projicera den totala tomhet som Hauer gjorde, och även om han egentligen är lite för snygg för att det ska funka.

The Hitcher lyfter inte storyn till samma grymma, närmast mytiska nivå som Eric Reds originalfilm gjorde, och känns riktigt korkat spekulativ när man lägger biljakter och polismord till en "tuff" låt med Nine Inch Nails. Och trots att man följer originalet väl har de - till min stora sorg/lättnad - plockat bort pommes frites-scenen. Men den håller bra som bitvis riktigt ruggig våldsunderhållning och är en av de bästa i laget bland sina remakekompisar. Vilket egentligen inte säger ett skit, men ändå.

Sen är det här bara en barnlek jämfört med verkligheten: om ni inte läst om Eric Reds trafikolycka för sju år sen, då han under bizarra omständigheter körde ihjäl två människor och sen försökte ta livet av sig, och orkar plöja den här maratonartikeln i LA Weekly, så vankas riktigt obehaglig läsning.

Andra bloggar om: The Hitcher, Sean Bean, Rutger Hauer, Eric Red, skräckfilm, film

Världens ledsnaste man

24 är på väg utför. De tre senaste avsnitten (timme 18-20) har lätt varit de svagaste under hela säsongen. När Fayedspåret kallnade och Jack istället drog ut på sitt halvarslade kamikazeuppdrag för att rädda Audrey tappade jag sugen, kanske mest för att jag aldrig gått igång på den där anemiska fruntimret. Jack är bäst ute på fältet, inte när han sitter i nån holding cell på CTU och surar. Och gnabbet mellan Chloe och missfostret Morris (som drar sitt tröttsamma självömkande på det femtielfte varvet) är fullständigt olidligt - att Mary Lynn Rajskub, så vansinnigt bra i säsong 5, tvingas bli second banana till en ful och töntig crybaby som Morris är tjänstefel av 24:s manusförfattare.

Det är inte bara jag som tröttnat, tittarsiffrorna i USA har gjort en störtdykning, vilket Kjell skrev om häromdagen. Det gäller att Surnow och co klämmer ur sig en riktigt smaskig säsongsavslutning och styr upp 24 inför nästa säsong, vilket de verkar vara rejält peppade på.

Men mitt i Morris pubertetsfasoner och Powers Boothes allmänna köttighet i ep. 19 fanns det några scener som var bland de mest hjärtskärande jag sett i nån säsong av 24. När Bill Buchanan mottar det ödesdigra telefonsamtalet från Karen Hayes - och framförallt i det korta klipp mot slutet när han sitter handfallen i baksätet på bilen - såg han så ofattbart sorgsen ut att det blev direkt plågsamt att fortsätta titta. James Morrison spelade såklart med samma effektiva, lågintensiva stil som alltid och det var makalöst fint. Och äntligen en cliffhanger värd namnet efter en lång och tröstlös väntan.

Andra bloggar om: 24, Bill Buchanan, film, tv

En The Illusionist med extra McTwist, tack

Neil Burgers The Illusionist, nummer två i trolleritrenden efter lysande The Prestige (eller tre om man räknar Scoop också), är gammeldags utan att skämmas för sig. Den är lagom stiliserad, många scener har samma medvetet stela studiokänsla som Coppolas stilövningar i Bram Stoker's Dracula, stumfilmsgreppen med iris-dragningar är snygga. Och åkningarna ur grodperspektiv längs den långa korridoren med hjorthornen på väggen hemma hos prins Leopold är suggestiva som fan. Skådisarna pratar engelska med nån slags tysk brytning och Paul Giamatti är bra som vanligt, även om hans manér (gå ner till väsande basröst, pusta och frusta till då och då) plötsligt blir både uppenbara och smått larviga när han samtidigt ska vara österrikare och heta Uhl.

Men så kommer det en twist. Och herregud, till och med jag som är notoriskt usel på att förutse sånt såg den komma på långa, långa vägar. Alltså runt trekvart innan vi fick veta att det var en twist. Hur tänkte dom?

Jag ska inte avslöja slutet, men när twisten avslöjas bjuds vi på ett informativt montage, The Ususal Suspects-stylee, och karaktären som blir tokblåst skrockar förnöjt och tänker Ojojoj, sicket lur, där blev jag minsann dragen vid näsan, ho ho ho, ja jävlar etc som får en att längta efter Palminteris mer värdiga irritation efter att Verbal Kint stuckit med Kobayashi. Det här slutet är nästan komiskt övertydligt och smått poänglöst när man räknat ut frumfkortet långt tidigare.

Men Edward Norton är ruggigt snygg i sitt skägg. Exakt samma skägg som i American History X men mindre deffad och med större hår.

Andra bloggar om: The Illusionist, Neil Burger, Paul Giamatti, Edward Norton, film