2011: summering!

Pust, pes. Så var det över! 70 filmer blev det (eller - i ärlighetens namn ett par tre till som jag skamlöst skippar, så blir slutsiffran jämn och bra).

Tanken från början var ju att skriva om filmerna i den takt jag såg dem, men så blev det förstås inte, därav panikskrivandet mot slutet för att beta av backloggen. Utmaningen i att skriva om allt man ser var också att tvingas skriva något (förhoppningsvis) läsvärt även om filmer som bara var okej – det är som bekant lätt att hylla och skönt att såga men filmer som bara är mediokra, vad säger man om dem? Det var det svåraste.

Anywho, jag har sett lite för få av årets förmodade mästerverk på bio för att göra en riktigt mäktig topp tio. Men utifrån vad jag sett av det som släppts i år, ser det ut såhär:

Bäst 2011

1. Drive
2. Super 8
3. Enter the Void
4. Black Swan
5. X-Men: First Class


Bubblare: Cyrus, Maktens män, Apornas planet, Tintin, Sound of Noise.


Sämst 2011

Hall Pass och Hanna.

Det var det. Vi ses igen 2012, då blir det något helt annat.

GOTT NYTT ÅR!

#70: Cyrus (2010)

"Mumblecore films are generally set in a post-college milieu, with characters that are typically heterosexual, white, middle class, and in their twenties. These films are typically character-driven, focusing more on relationships than conventional plot points. Naturalism - both in performance and dialogue - is a key feature. Mumblecore films are general produced with a low or micro-budget and low production values." (Wikipedia)


Har dålig koll på denna subgenre (och kikar man på listan över filmer har de väl knappt släppts i Sverige, vare sig på bio eller dvd) men bröderna Mark och Jay Duplass anses tillhöra "the movement". Cyrus är deras mest mainstreamiga film, dock med indieskådisar som Jonah Hill, John C. Reilly, Marisa Tomei och Catherine Keener i huvudrollerna. Rena drömcasten, och de levererar en fin berättelse: nyskilde Reilly blir blixtförälskad i sexiga Tomei, men stöter på trubbel när han kommer hem till henne och inser att mor och hemmapojken Jonah Hill har en lite väl tajt relation.


Cyrus är till synes en frodig komedi à la Farrelly Brothers, men är mycket mer inriktad på dialogen och karaktärerna än på skämten. Spelet är unisont svinbra, och Hill (pre-diet) gör en nyanserad tolkning av en roll som väldigt lätt kunde slå över i fars. Direkt till dvd i Sverige men i all anspråkslöshet en av de bästa filmer jag sett i år. 

#69: Jägarna 2 (2011)

Mattias Alkberg har redan skrivit den ultimata recensionen av Jägarna 2 i Norrbottens-Kuriren - läs den. Jag kan bara skriva under: när Kjell Sundvall är i farten snackar vi inte finlir utan det är "ett jävla drag" inte minst i spelet, som är stort och yvigt. Jag har svårt för Lassgårds slöa blick och alltmer Leif GW Persson-emulerande sludder, men Peter Stormare (i missklädsamt fittskägg) är rejält bra och skämsögonblicken oväntat få. En gedigen, robust, köttig, testosteronosande thriller – jag diggade.

#68: Valerie a týden divu (1970)

Tjecken Jaromil Jires surrealistiska saga Valerie and Her Week of Wonders från 1970 låter sig inte beskrivas så lätt. Det är en märklig, diffus, suggestiv lång dröm om trettonåriga Valerie som vaknar upp (eller somnar om?) till en omtumlande, dåsig, erotisk och skrämmande resa från barndom till vuxenhet. En sömngångaraktigt vacker saga med inslag av skräck, fantasy, mjukporr och Alice i Underlandet, fenomenalt snyggt fotad – som klyschan går: man kan ta vilken freeze frame som helst och få en ytterst delikat fondvägg som kommer att imponera på vännerna.

Detta är filmen som inspirerade Broadcast till deras egenartade sound, i synnerhet Valerie från mästerliga albumet Haha Sound som är en hommage till/ripoff av Lubos Fisers kongenialt spröda filmmusik. 

#67: Enter the Void (2009)

Far out, maaan! Gaspar Noés headtrip Enter the Void är väl ungefär så sinnesutvidgande och surrealistiskt man kan ha det på bio, utan att ta LSD innan. Eller vad vet jag, min oerhört ringa erfarenhet av droger sträcker sig väl till ett munbloss på en torr joint på en kickoff i Prag för tio år sen. Hursomhelst, jag satt som ett tänt ljus i två timmar och bara tog in Noés svävande steadicamåkningar, ändlösa tagningar och drogdåsiga, flytande stämning i ett drömlikt och våldsamt Tokyo. Medges att det blev en gnutta tröttsamt mot slutet, men då bjuder Noé i gengäld på så mycket smarriga jagupplösande sexscener att Freud skulle haft heltidsjobb i ett år framöver. Rekommenderas mycket varmt, helst av allt på bio men gärna på bluray eftersom Benoit Debies foto är magnifikt. Släpp garden, ta en näve åksjuketabletter och låt dig dras in i malströmmen. Heavy!

#66: Harry Potter and the Deathly Hallows – Part 2 (2011)

Harry Potter and the... äh, vi kallar den väl HP7:2 som alla andra, var mitt livs första (och hittills enda) film konsumerad i IMAX-format, i 3D, på AMC på 42nd St i New York. Yeah!

Jag passade på i somras när vi var där på bröllopsresa, fru Conan och jag. Nånstans i min febriga nördhjärna hade jag rört ihop IMAX med, ehrm, barndomens Cinema 2000 eller nåt och trodde att jag skulle få sitta i en bamsesalong med välvd duk och vara liksom helt omsluten av filmen åt alla håll. Så var det icket utan IMAX innebär helt enkelt fetare ljud och högre upplösning. Och det såg jäkligt bra ut, även om en halvtom salong en augustidag i NY inte riktigt blev den awesome happening jag peppade på.

Anywho, lyxproblem – HP7:2 var klart bättre än ettan, utan några tradiga longörer (minns den ändlösa stugsittningen i ettan) och ett biffigt slag på slutet. Och riktigt snygg och clean 3D.

Nu har jag sett samtliga Harry Potter-filmer men rör ändå ihop dem, jag har nåt slags vit fläck när det gäller den glasögonprydde filuren, och måste ständigt fråga hustrun (som har järnkoll) om vilken film Lupin var med i och vad som hände med Sirius Black och sådär. Men vi har köpt blurayboxen, och en omtitt med barnen är nära förestående. Fredagsmys, Hogwart-stylee.

#65: Near Dark (1987)

Håller just nu på och plöjer Lance Henriksens självbiografi Not Bad for a Human. Trevlig läsning, Henriksen är en fascinerande person, helt självlärd och med ett minst sagt trassligt förflutet – han var analfabet upp i trettioårsåldern, och lärde sig i princip läsa genom att läsa manus. Henriksens finaste stund på vita duken är förstås som androiden Bishop i Aliens, men i samma veva spelade han även patriarken i vampyrfamiljen i Kathryn Bigelows skräckwestern Near Dark, tillsammans med Cameron-stammisar som Bill Paxton och Jenette Goldstein (och blivande Heroes-Petrellibrorsan Adrian Pasdar). En film som stått på dvd-hyllan och väntat i ett bra tag,  i den fina Anchor Bay-utgåvan med extramumma. Peppen har varit lång... och det bär emot som tusan att skriva det men nog blev det kanske ett lite antiklimax ändå. Blodig och frän men långsam, snudd på seg, och aldrig riktigt så cool som den vill vara, även om vampyrposset som kuskar runt i en RV med trasiga kläder och hemgjort solskydd är skönt lo-fi. Ändå givetvis ett måste för fans av a) vampyrfilmer, b) Kathryn Bigelow och c) Bill Paxton. Vilket borde vara alla.

#64: Black Swan (2010)

Ojoj, Darren Aronofskys psykoskräckmelodram har verkligen trillat bredvid, för att tala med Povel Ramel – jag såg den redan i mars. Två feta tummar upp, vill jag minnas. Både otippat och glädjande att en film som är mer Argento och Polanski än Stekta Gröna Tomater kan få en busslast med Oscars och grossa över 300 miljoner dollars.


Kanske sist på bollen här, men – spoiler alert!  – visst existerar inte mamman (Barbara Hershey) i verkligheten? Man får ju bara se henne i lägenheten tillsammans med Portman. Hon lämnar den aldrig, och verkar dessutom leva i nåt slags Portman-fixerat förflutet. Känns som om hon är en både hämmande och stödjande kraft som symboliserar Portmans usla självkänsla snarare än en verklig person, och att hon troligen dött/stuckit efter att hon utsatt sin dotter får nåt hemskt övergrepp i barndomen. Så kändes det iallafall. Har jag rätt?

#63: Le hérisson (2009)

Uttråkad och suicidal lillgammal elvaåring blir trevande vän med vresig, alienerad portvakterska som i sin tur blir uppvaktad av klok och trevlig österländsk man, alla i samma bostadshus i Paris. Kan de lära sig något av varandra, få se sina fördomar komma på skam, kanske rentav växa som människor? Appappapp, jag tar genast tillbaka den sarkastiska ingången för Mona Achaches Igelkotten – baserad på Muriel Barberys bestseller Igelkottens elegans – är vad som i recensionerna för ömsinta och hjärtevärmande europeiska light-arthouse-rullar brukar kallas "en pärla". Mycket tack vare fint spel från alla tre huvudroller, framförallt Josianne Balasko, en snygg kvinna som genomgår en förfulning nästan i klass med Charlize Theron i Monster för sin roll som den bittra portvakterskan. Mysig feelgood för frankofiler sugna på nåt lagom.

#61-62: Source Code (2011) + The Adjustment Bureau (2011)

Året bjussade på två romantiska sci fi-thrillers som startar extremt lovande och spårar ur lite mot slutet, så vi bakar för enkelhetens skull ihop dem:

Source Code, där Jake Gyllenhaal är fast i nåt slags labb-kontrollerat limbo och tvingas avvärja samma bombattack om och om igen, är Duncan Jones uppföljare till stilsäkra, Kubrick-vibbiga Moon. Även här är det existentialistisk identitetsmysteriös high tech-spänning på begränsad yta som gäller. En fascinerande och spännande första timme (Groundhog Day möter Inception!) förbyts mot ett tjorvigt romantiskt wish fulfilment-härke mot slutet. Synd och tråk, men innan dess en snygg och tät friller, och det blir såklart spännande att se vad Jones ska göra härnäst.

The Adjustment Bureau, efter en novell av Philip K. Dick, sportar Matt Damon och Emily Blunt som oväntat par stick i stäv med blivande toppolitikern Damons uttänkta livsbana, varför några mystiska män i sextiotalskostymer och hattar (ledda av alltid trivsamme John Slattery från Mad Men) bromsar romansen till Damons förtret.

En och annan cyniker har skojat elakt mot hatt- och dörr-festivalen i finalen, men jag tyckte det funkade, även om slutet kändes lite snopet - å andra sidan: ska man se filmen som en saga om människans fria vilja kontra Guds existens så ska man väl inte förvänta sig några enkla svar. En gedigen Dick-rulle.

Slutspurt #1: 55-60: Sound of Noise, Bridesmaids, Attack the Block, Somewhere, Four Lions, Les parapluies de Cherbourg

Med blott elva dagar kvar av året och fortfarande runt 20 filmer i pajpen inser jag att det är dags att spurta på om vi jag ska bli klar med den här skiten med hedern i behåll. Så nu kör vi en liten roundup!


#55: Sound of Noise (2011)
Johannes Stjärne Nilssons och Ola Simonssons långfilms-spinoff på sina strålande kortfilmer Music for One Apartment and Six Drummers och Music for One X-Mas and Six Drummers är nästan lika briljant. Rytmikgänget vevar nu upp sina vardagshyss några snäpp och blir ljudterrorister, jagade av tondöve och komplexfyllde kommisarien Amadeus Warnebring (namnet!), strålande spelad av Bengt Braskered. Musikerna är ju inte skådisar och spelet svajar ibland, men det är en rolig, svängig och vacker film. Men varför heter den inte The Sound of Noise? Klart osnyggt utan bestämd artikel.  


#56: Bridesmaids (2011)
Va, kan tjejer också va roliga? Fan vad skoj! Bridesmaids hajpades som värsta gross out-komedin, men förutom den smarriga diarréscenen är den en rar, vass romcom med en lysande Kristen Wiig i huvudrollen (och en riktigt odräglig Jon Hamm). 


#57: Attack the Block (2011)
That's an alien bruv, believe! Toppenfilm. Gillade också alienbrumbjörnarna som en del dissat – genuint otäcka med sina lysande käftar tyckte jag.


#58: Somewhere (2010)
Sofia Coppola gör det hon gör bäst: långa långa tagningar på vilsna/uttråkade människor i konstiga sammanhang till oklanderligt indiesoundtrack. Kommer man in i stämningen så funkar det. Ingen film man bär med sig men hypnotiskt seg, lätt absurd, snygg och mysig, och Elle Fanning är återigen helt fantastisk.


#59: Four Lions (2010)
Kontroversiell terroristkomedi som egentligen är rätt tam jämfört med det Chris Morris gjorde på tv med Brass Eye och The Day Today, men lika smart. Välspelad, plågsamt rolig och i slutändan effektivt sorglig.


#60: Les parapluies de Cherbourg (1964)
Kan därmed äntligen bocka av Jacques Demys bitterljuva melodram, med Michel Legrands suveräna musik. Tror aldrig jag sett en film förut där all dialog sjungs fram, vilket ger en smått surrealistisk, drömsk upplevelse, särskilt om man förlorar sig i de klara, starka färgerna och vrålsnyggt stiliserade scenografin. Men kärlekshistorien i centrum är ingen dröm utan högst påverkad av samhällets konventioner, så Paraplyerna i Cherbourg blir inte samma mysigt sorglösa eskapism som, säg, En amerikan i Paris utan slutar helt knäckande med Legrands mästerliga, mäktiga I Will Wait for You. Ståpäls!

#54: Night of the Living Dead (1990)

Vådan av att skjuta upp grejer... Jag såg den här på SVT i somras, under en av deras mysiga men sorgligt sällsynta skräckfilmsserier, och känner mig lätt senil denna slaskiga fredag i november när jag ska fiska upp den ur minnet. Romeros ikoniska original från 1968 är en av de läskigaste filmupplevelser jag haft: jag såg den i pojkrummet i Umeå, måste varit runt 14 år gammal, en sen kväll på Super Channel, med reklamavbrott, på en liten 16 tums-teve. Trots risiga odds blev det en mäktig afton och när lilltjejen kommer smygande med murarsleven mot slutet... Sweet Jesus vad jag darrade!


Men detta är alltså Tom Savinis remake och jag minns den som ganska trogen förlagan. Nu i färg, med extra gore, och som sig bör dussinskådisar i casten. Förutom två gamla skräckbekanta: Tom Towles (helt oförglömlig som Otis i Henry: Portrait of a Serial Killer) är perfekt som den asjobbige kverulanten, och Tony "Candyman" Todd stabil som vanligt i huvudrollen. Helt okej men pratar vi Romero-remakes är Zach Snyders Dawn of the Dead alltjämt vassast.

#53: The Lion King (1994)

Hakuna matata! Jag hade faktiskt inte sett Lejonkungen förrän nu, och det blev en, eh, intressant upplevelse. Vi såg den i nya bluray-utgåvan med hela familjen, och även om jag ju visste att lille Simbas pappa skulle stryka med i början blev själva stampede-sekvensen en smärre chock. Den är lång! Och oerhört grym! En bit in på scenen, när den skenande gnuhjorden nästan gjort mos av parveln och den Shakesperianskt elake Scar – spoiler! – njutningsfyllt vräkt ner sin bror mot en säker död tittade min åttaåring på mig med ytterst förorättad blick och stormade in på sitt rum. Hon var inte ledsen, men redigt förbannad på att jag utsatt henne för detta. Sen byter filmen abrupt ton på en sekund när Timon och Pumbaa dyker upp och spexar till det, och resten av filmen blir totalt fredagsmys. Good ole Disney! Nu fattar jag vad more står för i deras slogan Movies, Magic & More. Det står för trauma.

Så nu kan jag äntligen bocka av den. Animeringen var inte direkt superhet, och på svenska fick man hålla till godo med Triple 'n' Touch-ikonen Frank Ådahl istället för Matthew Broderick som Simba. Å andra sidan är Rickard Wolff en lysande Scar istället för Jeremy Irons, så det jämnar ut sig.

Jag hajar ju att Lejonkungen har blivit en sån klassiker, men berodde det inte också på att det knappt fanns nån konkurrens 1994, pre-Pixar, pre-Dreamworks Animation och i en enklare, finare tid när familjen gick tillsammans på bio och kidsen inte hade så höga krav? Att en hel generation sjuttio- och åttiotalister gärna tar sina egna barn för att få uppleva fradgatuggande gnuer och fabeldjur med dödsångest är uppenbart: när 3D-konversionen av The Lion King gick upp i USA i september åkte den rätt upp på förstaplatsen på biotoppen. 

#52: Hobo with a Shotgun (2011)

Kanadensisk exploitation-rulle, årets andra (efter Machete) som började som en fejktrailer inom Grindhouse-projektet och sen blev en riktig långfilm. Bättre än Machete eftersom den verkligen går in för att vara en slaskig, trashig, våldsam och gritty b-rulle, och samtidigt sagoaktigt simpel social satir. Men jag börjar fundera på om jag kanske är lite för gammal för filmer där vidriga yuppieslynglar tar varsin eldkastare och torchar en hel skolbuss full med barn, eller sågar en hora i halsen så att blodet sprutar. Det finns en nasty ton i filmen, och egentligen gillar jag ju att Hobo with a Shotgun inte är självrefererande och meta utan går all in på snasket... Men det är en så envetet elak stämning i filmen att jag tröttnade på splattret, trots att Rutger Hauer gör sitt bästa. Urk.

#51: Pote tin Kyriaki (1960)

Jules Dassins grekisk-amerikanska lustspel, på svenska Aldrig på en söndag, blev en stor hit och gjorde grekiska sångerskan Melina Mercouri till internationell filmstjärna. IMDb:s synopsis – an American scholar in Greece sets about improving a prostitute he's infatuated with – stämmer fint, det är en uppdaterad Pygmalion-saga i en liten grekisk kuststad med Dassin som en något beskäftig turistande amerikan och Mercouri som byns lokala "glädjeflicka" (dvs hora) som tillfredsställer alla byns karlar med samma goda humör, i en av filmhistoriens bästa/värsta exempel på "the happy hooker".

Ett upplägg som nog inte skulle passerat dagens värderingar (eller?), men Aldrig på en söndag är trots det en ganska charmig film. Dels för att Dassin gör sin rättrådige, fyrkantige ordning och reda-ivrare med fin komisk tajming, dels för att Mercouri ger sin märkliga karaktär ett visst djup, men framförallt för att filmen driver godmodigt med könsstereotyperna: männen är som buttra småbarn som surar och bråkar med varandra när de inte får ligga (och så är det ju inte ALLS i verkligheten). Mercouri glider snabbt mellan sorglös livsglädje och grubbel medan Dassin ivrigt och överpeppat försöker bilda henne medelst grekisk högkultur. Och surar när han inte får ligga.

#50: The Ides of March (2011)

Politiskt drama (på svenska Maktens män) i regi av George Clooney som också gör fin biroll som slick guvernörskandidat. Kan direkt säga att jag var fast med både hook, line and sinker samt hängslen och livrem redan under första fem minuterna: en direktsänd tv-debatt har precis rullat igång, Clooney parerar smidigt sin motståndares frågebatteri, i kulisserna står hans huvudrådgivare och nickar, kollegialt och bistert, mot sin motpart, en likaledes luttrad doldis. De spelas av... geekig trumvirvel... Philip Seymour Hoffman och Paul Giamatti! En casting gjord i himlen således. Det kan liksom inte gå fel efter det. Och resten av filmen är en välsmord, välspelad thriller om Ryan Goslings hårda väg från idealist till något lite mer... cyniskt. (I början är han en charmpelle, mot slutet liknar han mer den uttryckslöse snubben från Drive.) 


Filmad pjäs och det märks (den här filmen funkar exakt lika bra hemma i soffan) men det stör inte, när spelet är så tajt och fint, castingen så perfekt, och Sorkin-stämningen (det är spelet bakom kulisserna som betyder något) så smarrig. 

#47-49: Paul (2011), Machete (2010), Hanna (2011)

Jag ligger snudd på 20 filmer efter, så om det här ska bli klart innan årsskiftet så får vi  "brassa på lite" som min filmlärare brukade säga när han tog fram fjärrkontrollen och snabbspolade sig igenom Love Story. Vi kör därför en liten en förnamnsspecialare!

Paul, om två nördar som ska på sci fi-mässa och tvingas adoptera en riktig utomjording, är på pappret rena drömmen: manus och huvudroller av Simon Pegg och Nick Frost, regi av Greg Mottola som gjort Superbad och pärlan Adventureland, och med Seth Rogen som alien.  Men resultatet blev lite meh. Det är alltid kul att se Pegg och Frost tillsammans, men efter Spaced, Shaun of the Dead och Hot Fuzz ligger förväntningarna högt och Paul känns en smula tam. Trots att filmreferenserna duggar ganska tätt är det lite för lite av det goda... och trots att Kristen Wiig dyker upp (i en förment tänkvärd men också rätt lättköpt drift med religiös fundamentalism) och är lysande som alltid blir det bara lite småvarmt. För många pruttskämt med Rogen och för många tokroliga biljakter. Manus känns tuktat och ner-geekat för att passa en bred, amerikansk publik vilket är deppigt.

Trots allt värd att se för Pegg & Frost-komplettister dock, och Bill Hader och Joe Lo Truglio är roliga som stenkorkade FBI-män.

Robert Rodriguez Machete borde kanske förblivit en fejktrailer ändå. Grindhouse-projektet funkade ju så bra eftersom båda filmerna, och i synnerhet Rodriguez slaskfest Planet Terror, verkligen var avspända, schlockiga b-skräckisar och stolta över det, utan gömda undertexter. 


Machete vill på samma sätt vara medvetet kass och samtidigt cool, men också göra satir över USA:s invandringspolitik vilket Rodriguez gör rätt tungfotat. Humor är inte hans starka sida.


Dessutom gör Machete två fatala misstag: den är långtråkig, och bjuder på för lite våld. Helt enkelt för pretentiös. Då hjälper det inte att Steven Seagal är med! Men de första fem minuterna är fantastiska. 

Joe Wrights agentraffel Hanna lämnade mig förbryllad. Den har fått fin kritik överlag men jag tyckte den var piss. Faktiskt en av årets sämsta filmer. 


Jag diggade både Pride & Prejudice och Atonement, två av Wrights tidigare filmer. Snygga och stilsäkra. Men jag kände att han gick bort sig helt i Hanna. Ett otroligt tunt manus som i Wrights händer blivit till en skitnödigt arty och extremt ospännande film. 


Kändes som att Wright inte kan regissera action för fem öre utan bara tänkt ut den mest överarbetat snygga bildsnittet för varje scen och sen kört på det. Så en potentiellt fräsig actionrulle som kunde blivit guld med ett lättare handlag blir istället ett såsigt, förstoppat drama. Undvik!

Kate, jag älskar dig och allt är förlåtet!

Idag släpptes Kate Bush nya album 50 Words for Snow och efter tre lyssningar är det bara att andas ut och konstatera att hon gjort sitt bästa album sen The Sensual World. 

Woot, bättre än urmysiga Aerial? Jo, just nu känns det så, fast de två skivorna är inte direkt olika varandra. Att Kate Bush på tjugohundratalet equals långa, böljande, episka pianoballader, utan klassisk vers/refräng-struktur, som sällan klockar in på under åtta minuter är ett faktum jag redan omfamnat, och lättnaden är stor att hon inte ägnat sig åt några studioövningar i stil med det där remake-albumet Director's Cut från i våras, som jag dissade – efter den fasansfulla Robbie Coltrane-videon – och sen dess faktiskt inte vågat lyssna på överhuvudtaget. Nä, 50 Words for Snow känns som Aerial mk 2, men med snö som tema istället för en lång och pömsig sommardag. 

Det är outsägligt vackert. Egentligen räcker det med att lyssna på öppningsspåret, nästan tio minuter långa Snowflake som tassar runt kring en och samma pianofigur, och går från det sprödaste vackra till det mest suggestiva, dova, bitterljuva, med Kates son Bertie (nu 12 bast) som korgosse. (Till Mojo säger Kate att hon ville passa på innan pojken kom i målbrottet och förlorade sin ljusa pojkröst för evigt.) Kates egen röst pendlar från oväntat mörk (det låter nästan nedpitchat) till varmt melankolisk till flickaktigt ljus. Jag får vibbar av Aerial-skivan, men också två av mina Kate-favoriter: otäcka Under Ice och sorgsna Mother Stands for Comfort från Hounds of Love.
Jag lyssnar på Snowflake med tårar i ögonen när det här skrivs, för det är en så fruktansvärt fin låt. Jag är glad att jag lever, och får möjligheten att uppleva detta: att lyssna på något så outsägligt vackert skapat av en artist jag älskat sen jag var sexton.

Om jag förut kunde sakna den knasiga Kate som gjorde experimentella Fairlight-brakare som Pull Out the Pin eller The Dreaming så är det bara att släppa det och inse det uppenbara: hon är precis lika egensinnig som förut bara det att hon nu sjunger om Pi och snögubbar till varmt, mjukt piano istället och är mer städat vuxen-excentrisk. Vid femtifyra kan hon gott unna sig det.  

Resten av skivan är efter de här tre lyssningarna lite diffus. Titelspåret, där Stephen Fry är gäströst och läser upp femtio synonymer (de flesta påhittade) för snö är precis så underbar som den låter. Sen finns det en bombastisk Elton John-duett också, som jag säkert kommer att älska framöver. Och det finns såklart ingen annan som skulle få mig att ens lyssna på en Elton John-duett frivilligt.

Kate! Förlåt att jag tvivlade på dig. Det ska aldrig hända igen.

#46: Drive (2011)

Uppmärksamma läsare har redan förstått att den här årsrapporteringen inte är särskilt kronologisk utan mer slumpmässig. Vi är nu framme vid Nicolas Winding Refns Drive, en av årets allra mest hypade och hyllade filmer, med premiär om några dagar. 
Men – cue Twilight Zone-musik – jag såg den redan i juni, under helt perfekta omständigheter: vi var på bröllop i Rom, hade en ledig kväll, bestämde oss för att spana in Nanni Morettis biograf som låg ganska nära vårt hotell i Trastevere. Bion i fråga var klart ospännande, som ett vanligt svenskt Folkets Hus byggt på sjuttiotalet med en pytteliten shop där man kunde köpa Morettis filmer på dvd och gamla filmtidningar. Alla filmer hade redan börjat, men vi upptäckte att man arrangerade en Cannes-festival på den här och flera andra biografer, där samtliga filmer från tävlingssektionen visades. Drive gick på en annan biograf nästa dag, så vi drog dit. Visste i princip ingenting om filmen, mer än att Ryan Gosling var med, och att den fått mycket buzz i festivalsvängen. Vi kom till en fullsatt salong med peppade italienare, köpte varsin öl (det här var som bekant i utlandet), och slog oss ner. Filmen visades odubbad, med digital italiensk text på en display under duken.

Och den var SAGOLIKT JÄDRA BRA. En hyperestetisk, stiliserad, sparsmakad nynoir med klassiska genrefigurer i klassiska knipor, men med Moroder-doftande musik, paketerad i åttiotalstypsnitt, fruktansvärt bra spel av samtliga, och en otroligt återhållen Ryan Gosling i den gåtfulla huvudrollen. Stunder av ömsint finlir mellan Gosling och Carey Mulligan varvas med explosioner av brutalt övervåld. Alla skådisar är briljanta, storyn är välbekant pulp-raffel med några fina twistar. Inte ett onödigt ord, inte en onödig scen, hårt tuktad och mästerligt fotad och klippt. Och yada yada yada.

Jag skriver inte mer utan uppmanar DIG att sluta läsa och gå och se filmen. Läs helst inte några andra recensioner heller, se för guds skull inte trailern, läs inga intervjuer! Ju mindre du vet på förhand, desto bättre. Bara se den. Det är årets hittills bästa film. 'Nuff said.

#45: Upside Down: The Creation Records Story (2010)

Ride! My Bloody Valentine! Fannies! Det är extremt hög mysfaktor i Creation-dokumentären Upside Down. Läs min hyllning på Weird Science.

#44: The Adventures of Tintin (2011)

Krabbsaltade tångräkor! Jag ger tummen upp till Spielbergs Tintin - läs mer på Weird Science.

#43: Contagion (2011)

Jag diggade Soderberghs kändisstinna medicinare. Läs mer på Weird Science!

#42: Insidious (2011)

James Wan och Leigh Wannell skrev och regisserade lågbudgetskräckisen Saw, som blev en oväntad dunderhit, födde en biljon blodiga sequels och gjorde herrarna rika som troll. Nu har de gjort Insidious, ännu en lågbudgetrulle som bara kostade 1,5 miljoner dollar men till dags dato kammat hem 92 miljoner vilket gör den till en mäktig succé. 


Kisarna har uppenbart näsa för vad folk är sugna på, efter Paranormal Activity-filmernas framgångar (och kanske trötta på Saw-franchisets cyniska tortyrkalas) är det klassiska spökerier som gäller.


Patrick Wilson och Rose Byrne (hur tusan kunde de ställa upp så billigt förresten?) flyttar in i nytt hus men blir snabbt drabbade av otäckheter. Första timmen är otroligt läskig, till och med parapsykologgänget – ett apart team av comic relief-nördar i fin tradition från Poltergeist och Barnhemmet – funkade väldigt bra. (Inte minst bröderna Farrelly-favoriten Lin Shaye som ett no nonsense-medium.) 


Sen tar filmen ett mycket olyckligt sidospår och allt rasar. Inga spoilers, för filmen är ändå värd en titt för dig som går igång på besatta hus, men det blir där och då väldigt tydligt hur liten budget man jobbat med, nåt som inte märkts tidigare i filmen. 


En fråga: hur kan Patrick Wilson vara så... slät? Han var 36 när filmen spelades in, men har en tjugoårings bebismjuka hy. Jag såg filmen på bluray och blev nästan lika skrämd av hans oförstörda fejs som av spökerierna.  Lucky bastard.

#41: Åsa-Nisse – wälkom to Knohult (2011)

Hm, jag skrev ju om Henrik Dorsins nybuskis på Weird Science för snart två veckor sen men har tydligen "glömt" att länka till den texten... Skammen sitter fortfarande i, fast lite svagare. Läs min avbön här!

#40: Scream 4 (2011)

Fan vad vi mysryste i geeklycklig pepp över Randys nördiga monologer om skräckfilms-regelboken i första Scream! Det Wes Craven och Kevin Williamson gjorde då – dekonstruerade slashergenren och tryckte in ett tjog filmreferenser samtidigt som de bjöd på genuint läskigt knivraffel – kändes nyskapande och spännande. Men det var femton år sen nu.

Efter tvåan och den cameotäta metafestival som var trean hade jag gärna sett att Scream 4 skippat hela Stab-prylen och gått tillbaka till ettans mindre tillkrånglade skräck. Men tyvärr slår de an tonen redan från början med filmer inuti filmen och det blir återigen mer gimmickartat än läskigt. Och deras vanliga käpphäst om medias osunda fixering vid mord och våld och elände kommer tillbaks i ännu mer ansträngd och daterad form där alla ungdomar i filmen är jobbigt narcissistiska bloggare. Gäsp.

#39: The Green Hornet (2011)

The Green Hornet har varit under development sen 1992 och betat av fler regissörer, skådisar och manusförfattare än Alien3 eller den där Stålmannenfilmen: Kevin Smith, George Clooney, Greg Kinnear, Jet Li, Christopher McQuarrie, Jake Gyllenhaal... Vem som helst av dessa hade gjort en bättre film än vad Michel Gondry och Seth Rogen lyckades krysta ur sig till slut: en klumpig mix av buddy movie och actionrulle, med en odräglig Rogen (tumregel: tjock Rogen = bra, smal Rogen = dålig) och ett kriminellt slöseri med Christophe Waltz som förnedras i en fjantig biroll. 


Om jag hade orkat läsa serien den bygger på någon gång hade jag säkert hatat eländet ännu mer. Nu är det mer den där typen av puttrande bitterhet för två timmar av mitt liv jag aldrig får tillbaka. (OK, knappt en timme: jag snabbspolade.)

#38: Unknown (2011)

Idag skriver jag om Liam Neeson-thrillern Unknown på Weird Science - klicka här!

#37: The Good, the Bad, the Weird (2008)

Ojoj. Den sydkoreanske regissören Kim Ji-Woon har gjort en av de bästa och snyggaste rysarna jag sett (A Tale of Two Sisters), en av de bästa och snyggaste actionrullarna jag sett (A Bittersweet Life) samt thrillern I Saw the Devil som jag ännu inte pressat men som står inplastad i dvd-hyllan och väntar och som kommer att vara fullkomligt fantastisk mycket snart.


The Good, the Bad, the Weird som utspelar sig i Manchuriet på 1930-talet och kretsar kring en skattkarta som tre illustra herrar (en yrkesmördare, en tjuv, en bounty hunter) vill lägga rabarber på, är Ji-Woons kärleksfulla hyllning till Leones spaghettiwesterns. En hypersnabb, frenetisk, våldsam actionrulle med stunder av brutal slapstick. Avancerade skottdueller med komplicerade kamerarörelser som man blir geekigt impad av (det ser ut som om kameran åkt mycket på räls jämte skådisarna samtidigt som man gjort härliga kraschzoomningar in och ut, eller också är det gjort i datan) även om han ligger lite för nära ibland och skapar mer förvirring än mäktighet. 


Men persongalleriet är inte riktigt så lajbans som man skulle önskat (trots ultrasnyggingen Lee Byung-Hun i en roll) och det är rätt lite story som sträcks ut över långa två timmar och en kvart så jag tröttnade faktiskt, de lyxiga eldstriderna till trots. Kim Ji-Woon har nu åkt till Hollywood och jobbar på vad som kan bli Schwarzeneggers återkomst till vita duken: actionmackan Last Stand. Hoppas, hoppas, hoppas att han inte går samma tragiska väg som John Woo.

#36: Rise of the Planet of the Apes (2011)

Först en shout out till det svenska filmbolaget, som med svenska titeln Apornas planet: (r)evolution faktiskt tänkt till lite, även om kombinationen kolon + parentes direkt efter varann känns sådär. Men den svenska ordleken är faktiskt snudd på bättre än originalets ohämmade of the-festival.


Med noll förväntningar inför västen var Rise of the Planet of the Apes en riktig gobit. Jag ger den fyra starka bananer för de sjukt imponerande och känsliga dataanimerade apansiktena och en vig insats av Andy Serkis, som väl snart får en Honorary Academy Award för lång och trogen tjänst i gröna trikåer och pingisbollar på kroppen. Han spelar lätt brallerna av de mänskliga skådisarna, i synnerhet James Franco som är snygg men kanske inte helt trovärdig, och Frieda Pinto som är snygg men helt meningslös. 


Det är förstås gött att se min gamla idol John Lithgow igen (hade velat ha MER av hans hjärtslitande senilitet och härliga överspel) och David Hewlett (från till exempel Splice) är tokrolig som den övertände grannen som får spö, fingret avbitet, nyst i ansiktet och blir rent allmänt comic relief-förnedrad. 


Men bäst av de klart onyanserade mänskliga karaktärerna är den unga blonda slackern som jobbar på djurfängelset och får tiden att gå med lite avkopplande aptortyr medelst elchocker och högtrycksslang. Han spelas av Tom Felton, mest känd som den slipprige lille Draco Malfoy, och kan nu efter Harry Potter se fram emot en fin karriär som birollskräk. Det är också han som får Charlton Hestons gamla paradreplik "Take your stinking paws off me, you damned dirty ape!" i den tydligaste hommage-scenen. Ett fint ögonblick.


Aporna är snälla, människor som leker Gud och/eller är profitkåta går det åt pipan för, och slutet syr snyggt ihop säcken inför en tänkbar ny franchise. Inte mig emot, jag vill se fler snygga CGI-apor, men gärna lite mer ape on human-våld nästa gång. 

Och nu: lite porr

Osv... Men alla de här är ju Region A, och jag har en svenne-PlayStation 3. Regionsskit!

#35: Drive Angry (2011)

Har Nicolas Cage fortfarande problem med skattmasen? Det känns så. Känns som han behöver pengar, och tackar ja till det mesta han erbjuds. Sen 2005 har han snittat på 4-5 filmer om året, och det har blivit en räcka rätt mediokra filmer: National Treasure: Book of Secrets, Knowing, Next, Bangkok Dangerous... Men också lysande insatser i Kick-Ass och Herzogs Bad Lieutenant: Port of Call New Orleans. Och Season of the Witch, som lär vara hysteriskt rolig fast på fel sätt. Nån som sett den?

Patrick Lussiers Drive Angry, en märklig actionmacka som kapsejsade på bio i USA och slog nåt rekord som den sämsta opening weekend en 3D-film haft hittills får väl räknas till de mediokra även om den är ganska underhållande. Cage spelar en man som återvänt från helvetet för att rädda sin mördade dotters bebis ur klorna på en bizarr sektledare som ska offra barnet för att Satan ska kunna ta mänsklig form på jorden. Ungefär så, tror jag. Cages figur heter John Milton, en blinkning till Paradise Lost-författaren, men ungefär där slutar alla highbrow-referenser och resten av Drive Angry är en aggressivt, lite ansträngt trashig och vulgär actionrökare som så oerhört gärna vill vara badass och barnförbjuden att det känns roande och sökt. En blonderad Cage blåser knäskålarna av några sorry-ass småbovar med hagelbrakare i gloriös slow motion redan de första minuterna, varpå Amber Heard spöar upp sin snubbe och brassar iväg i en risig bil till Peaches snuskklassiker Fuck the Pain Away. Resten är mer av samma.

Nic Cage går lite på autopilot men är ändå, som alltid, så intressant att det blir underhållande. Värre är det med Billy Burke (känd som Bellas pappa i Twilight-filmerna) som är sensationellt träig och omäktig som Hin Håle. William Fichtner som nåt slags Agent Smith-liknande sändebud från paradiset är cool i vanlig ordning, men lägger knappast ner sin själ i filmen. Drive Angry släpps direkt till dvd/bluray 5 oktober och är ett måste för dig som tycker att Vampires är Carpenters coolaste film.

#34: Panique au village (2009)

Idag hyllar jag franskbelgiska stop motion-animerade tokfesten Panik i byn på Weird Science - klicka här!

#33: Due Date (2010)

De främsta två invändningarna mot Due Date: att det är en skamlös ripoff på John Hughes-klassikern Planes, Trains and Automobiles, och att både Downeys stressade streber och Galifianakis märkliga pojkman är så osympatiska och jobbiga att det är svårt att bry sig. Jag skriver lätt under på båda men filmen funkar fint ändå, speciellt om man tycker om skådisarna. Bäst är Galifianakis trånga Weekday-jeans, waffle-skämtet (som är lyft direkt från Between Two Ferns), och scenen på växlingskontoret med Danny McBride som asförbannad Irakveteran.
Inget Zach Galifianakis har gjort på vita duken hittills är ens i närheten av hans egna, genialiska stand up-material eller Between Two Ferns-sketcherna, men Due Date är en lyckad omaka par-rulle och inget skäl att ropa sellout. 

(The Hangover 2 däremot... Men den har jag lyckligtvis inte sett än.)

#32: Försvunnen (2011)

Det sägs ibland att det görs för lite genrefilm i Sverige, att det saknas nåt i glappet mellan trivsamma komedier, Beck 39, Ruben Östlunds senaste och draman om folk som förlorat ett barn starring Micke Nyqvist. Till exempel några fräsiga thrillers eller rejäla skräckfilmer. Därför vore det oerhört kul att kunna hylla Försvunnen, Henrik JP Olsson och Mattias Åkessons nya spänningsfilm med Sofia Ledarp, Kjell Bergqvist och Björn Kjellman. 


Försvunnen fick inte något förhandsstöd av SFI, och där skulle man kunna komplettera med nån känga om stelbenta konsulenter med krav på samhällsrelevans. Problemet är bara att filmen inte är särskilt... bra. Jag kan fatta att konsulenten nobbade, för det är ett klent manus som missar de flesta chanser till spänning. Jag var på Filmhuset härommånaden när höstfilmerna presenterades och både Bergqvist och Ledarp sa att de blev peppade att vara med eftersom det var ett "jävligt bra manus" och då undrar man lite sorgset vad de vanligtvis blir erbjudna för smulor. 


Ledarp spelar en kvinna med sorg på väg bort från sin familj och vidare mot ett nytt jobb. På vägen nånstans i skogarna blir hon antastad av Kjell Bergqvist i en fet mörk SUV och här lovas det lite bilvägsskräck à la Spielbergs Duellen eller JJ Abrams Joy Ride. Men efter inledande otäckheter mynnar allt ut i en evighetslång jakt i skog med Björn Kjellman i en oerhört märkligt skriven biroll, och flera missade chanser. Ledarp kämpar på och filmen är atmosfärisk, men plotten är så banal och twistbefriad att man sitter och skruvar på sig. Det är inte spännande. Det är platt. Det är skog. Det är outhärdligt tråkigt.


Åkesson och Olsson har jobbat i sex år för att samla ihop pengar för att göra filmen - och det här är historien de velat berätta? Jag fattar inte.

#31: Hall Pass (2011)

Om man för en stund vill dra amerikansk film över en kam kan man säga att alla romantiska komedier riktade till tjejer handlar om att gifta sig, och alla komedier riktade till killar handlar om att få slippa vara gift. Hall Pass, bröderna Farrellys senaste, drar det här konceptet till sin absoluta spets. Jenna Fischer och Christina Applegate spelar fruarna, vars livsmål är att ha perfekta villor och väldompterade makar. Jason Sudeikis och Owen Wilson spelar männen, som är ständigt svinkåta på tonårsbrudar och drömmer om att slippa sina fruar och bara få knulla. Det är outsägligt deprimerande, som att sitta två timmar i kö på Vårdcentralen där det enda som finns att läsa är ett gammalt nummer av Lilla Fridolf.

Wilson och Sudeikis får efter några turer varsitt frikort att få ligga helt konsekvensbefriat under en vecka, vilket leder till knasiga förvecklingar. De ytterst svenniga och kritvita medelklassnubbarnas oerhörda inkompetens när det gäller att ragga brudar plockar förstås hem några billiga skratt, men i övrigt fylldes jag av sorg. Om det här ska vara gjort med en viss distans eller om det finns extra lager så har jag missat det. Och en liten note to bröderna Farrelly: det blir inte per automatik kul när man säger vagina. När Sudeikis och Wilson står och riffar om en mouth vagina riktigt ser man hur Farrellys sitter ängsligt hukade över sina laptops och så väldigt väldigt gärna vill vara Sarah Silverman eller Wanda Sykes, fast tre år för sent.

Jag gillar annars Farrelly-bröderna, till och med Heartbreak Kid. Gillar att de alltid tar med funktionshindrade personer, och att de ofta hittar balansen rå gross out-humor och en fin, varm ton. Men Hall Pass är befriad från värme och genomsyras av bitterhet och kyla. Vet inte om brorsorna gått igenom varsin livskris eller bara försöker pejla vad publiken vill ha istället för att köra sin grej, men resultatet är en unken och dyster soppa, lika mans- som kvinnoförnedrande.

Men Richard Jenkins som åldrad, solariebrun proffsraggare som agerar mentor till killarna är riktigt bra.

Conan-tävlingen avgjord!

Därmed stänger vi frågelådan!

Många kunde det busenkla svaret Robert E. Howard, och här är de lyckliga vinnarna:

1:a pris går till Joakim Elovsson i Skövde.

2:a pris vanns av Robin Öhlin, Stockholm.

3:e pris kammades hem av Moa Markström i Umeå.

Frän Conan-merchandise och friplåtar till filmen kommer inom kort med posten.

Stort grattis!

Reklambreak: Exklusiv Conan-tävling!

Jag fick just ett skarpt formulerat cease and decist-mail från (det numera svenskägda) varumärket Conan the Barbarians advokater som krävde att jag antingen raderade den här bloggen inom 24 timmar pga varumärkessnyltning, eller ställde upp med en tävling*. Så valet var enkelt!

Snart är det dags för min namne att äntra bioduken för första gången på nästan tjugo år, för första gången i 3D, och för första gången är det inte Arnold Schwarzenegger som gestaltar den bistre cimmeriern. I tysk-amerikanske och reimagining-glade Marcus Nispels nyversion Conan the Barbarian är det Jason Momoa, alltså den brunstige bjässen Khal Drogo från Game of Thrones, som trakterar svärdet, flankerad av pålitliga birollshårdingar som Stephen Lang och Ron Perlman.

Premiär på bio fredag 19 augusti, och för att fira detta lottar Noble Entertainment ut trevliga priser till tre pers som svarar rätt på följande löjligt enkla fråga:

Vad heter författaren som står bakom berättelserna om Conan the Barbarian?

1:a pris = två biobiljetter, en Conan T-shirt och Conangnuggistatueringar.
2-3:e pris = två biobiljetter samt gnuggistatueringar.

Maila ditt svar till conanquiz@gmail.com. Släktingar till Arnold Schwarzenegger får inte delta i tävlingen. Vinnarna meddelas måndag 15 augusti. Lycka till!

(* Detta är eventuellt inte sant. Men tävlingen är på riktigt.)

#30: Jackass 3D (2010)

MTV-loggan med astronauten och ett småtrist intro med Beavis & Butthead - de första minutrarna av Jackass 3D är som att vara tillbakaslängd i det tidiga nittiotalet. En lätt ryslig upplevelse. Sen blir det bättre och resten av filmen är samma trygga mix av spex och snusk, lika ojämn och episodisk som de andra filmerna men med högre budget och stunder av absolut briljans (som när Will Oldham dyker upp som misslyckad gorillaskötare eller gänget klär ut sig till betjänter och restaurangbesökare och gör sketcher framför en jetmotor) och bizarr freak show (som när tjocksmocken Preston Lacy och den obehaglige dvärgen Wee Man blir ihopklistrade med superlim).

Bajamajastuntet från första filmen blir också toppat här i filmens slutscen - diarréfontän i slow motion känns som en passande final till hela Jackass-franchiset. Och med tanke på att grabbgänget inte är så unga och testosteronstinna längre (Johnny Knoxville har fyllt fyrtio och flera av de andra är på god väg) är det hög tid att sätta punkt innan någon gör illa sig på riktigt. Skräcken lyser också starkare i ögonen den här gången. Och avslutningsmontaget med mysbilder på grabbgänget som barn signalerar att det verkligen är slut. (Fast filmen gick bra på bio och Knoxvilles filmkarriär har inte direkt gått på räls så vem vet?)

Extra dystert att se charmtrollet Ryan Dunn, som körde ihjäl sig på fyllan i våras och bara blev 34 år. (Varför blev det inte Steve-O istället... nä, det menade jag såklart inte!)

#29: RED (2010)

Robert Schwentkes RED lanserades på bästa tänkbara sätt när den gick upp i höstas: blodröda bilder på en bister Helen Mirren med ett automatvapen i näven. Den tänkande biobesökarens främsta arthouse-GILF med en sniperbössa, what's not to love? Lättköpt men effektivt. Och RED bjuder på mer wish fulfillment för de grå pantrarna, när Mirren, en hårt överspelande John Malkovich, en mustig Brian Cox, en brumbjörnsmysig Morgan Freeman och en svalt flintskallig Bruce Willis både skjuter granatgevär och får till det med Mary-Louise Parker (åtminstone Willis).

RED (löst baserad på Warren Ellis serie som jag tyvärr inte läst) bjussar på snygg grafik, stilren action och försöker balansera på samma slaka lina som Grosse Point Blank: brutalt våld, knasig komedi, mysigt kärleksgnabb. Det lyckas rätt bra även om det aldrig blir riktigt så roligt eller svart som det borde. Och även om seniorerna gör bra ifrån sig (utom Malkovich som faktiskt bara är jobbig) är filmens behållning (förhållandevis unge) Karl "Éomer" Urban som nitisk CIA-snubbe på jakt efter Willis. Karl Urban är som bäst när han (precis som i The Bourne Supremacy) inte snackar så mycket utan mest är snygg och sammanbiten.

#28: The Other Guys (2010)

Såg den här i slutet av mars och har redan förträngt den. Inledningssekvensen med Samuel L. Jackson och Dwayne Johnson som extremt spänniga supersnutar är bäst, resten är ho-hum. Adam McKay och Will Ferrell har ju ett riktigt fint cv - Anchorman, Step Brothers, Talladega Nights, The Landlord - men The Other Guys är McKay/Ferrell när de är som sämst: lite för lata, för otajta, för självbelåtna. Det har gått för bra, för länge. De skulle behöva omge sig med lite fler nejsägare som sållade hårt bland de o-roliga improvisationerna och grabbskämten, och kanske viska lite försynt att Mark Wahlberg inte bör castas i komiska roller. The Other Guys kostade ofattbara 100 miljoner USD (många långa menlösa biljakter blir det) och drog inte in särskilt mycket mer vilket är bra och kanske kan leda till en uppstramning framöver.

#27: Super 8 (2011)

Skriver mer om årets, nay, årtusendets kanske bästa film på Weird Science. Klicka här!

#26: The King's Speech (2010)

Såg den här med min gode vän Magnus redan i mars tror jag, men det har inte blivit av att skriva om den - oklart varför, det är inte världens mest komplexa film. Visst kan man vilket en del gjort klaga på att det är en instängd, konstlös, traditionellt berättad, lite gubbtrist bromance. Och visst är det i förstone mäktigt att en film om talfel kan håva in fyra Oscar (och ytterligare ÅTTA nomineringar) men egentligen inget konstigt eftersom The King's Speech är en typisk Oscarvinnare, om en ofullkomlig människa som vågar tro på sin inneboende kraft, övervinner sina hinder och triumferar mot alla odds. Och Oscarjuryns faibless för lyten är ju väldokumenterad.

I den genren är The King's Speech svårslagbar, dessutom är Geoffrey Rush, Guy Pearce och Helena Bonham Carter (i en alldeles för liten roll) strålande som vanligt.

Och Colin Firth är, förstås, perfekt - kungen är en så fin roll för honom, han är så otroligt ensam och fylld av rädsla och dålig självkänsla.