Doktor Stenssons återkomst

"Vem i allsin dar skulle kunna misstänka en skötsam studierektor och flerbarnsfar för bankrån?" känns just nu som en av de snyggaste taglinesen nånsin. I juni släpps Thomas Arvidssons och Pelle Berglunds klassiska vardagsthriller Dubbelstötarna från 1980 på dvd, och är den bara hälften så kul som jag minns den vankas tv-fest i soffan. Jag vill minnas att Björn Gustafson var i sitt allra mest nervösa esse som studierektorn och att Frej Lindqvist var lysande som den mer driftige och kallhamrade doktorn. Lindqvist som förstås också har en av Sveriges mest distinkta berättarröster (sjuttiotalister minns den ryckigt stop motion-animerade nallen Paddington med en nostalgisk rysning) och det är trist att han inte synts till så mycket i film- och tv-svängen de senaste åren, en titt på frejlindqvist.se avslöjar att han regisserar teater i Helsingfors numera. Jag håller en tumme att han återvänder och gör en fet comeback i svensk film.

Andra bloggar om: Dubbelstötarna, Frej Lindqvist, film, tv, nostalgi

Sunshine

Det potentiella dream teamet Danny Boyle/Andrew MacDonald/Alex Garlands tredje samarbete efter misslyckade backpackerthrillern The Beach och väldigt lyckade zombierullen 28 Days Later är en mäktig och existentiell rymdfilm som inte sticker under stolen med sina Kubrick-influenser utan förvaltar arvet med små blinkningar åt mästaren. Men inledningen är mer Ridley Scott - Boyle sätter an tonen på ett lika smart sätt som i Alien med ett noga utvalt skådisgalleri omsorgsfullt befriat från stora Hollywoodstjärnor som lite småtrötta och glåmiga slänger käft i lunchrummet och dricker ur samma typ av snygga, höga plastglas som Brett och Kane och de andra.

Det är dunderbra casting (Cillian Murphy är lika tomsnygg som alltid och har samma storögda thousand yard stare som Keir Dullea) och interiörerna i rymdskeppet lyckas få fram samma både organiska och högteknologiska feeling som hos Nostromo. Vilket gäller hela filmen, även om Sunshine var i post production ett helt år och har massiva inslag av cgi så känns alla åkningar längs rymdskeppskroppar aldrig porriga utan bara stiliga.

När Boyle och Garland på samma sätt som Kubrick gjorde åskådliggör känslan av att vara ensam i rymden och veta att man kanske aldrig kommer hem till jorden igen, känslan av att vara nära någon odefinierbart Stort, rentav typ meningen med livet eller nåt, då är Sunshine riktigt ruggig och spännande, och verkar vara på väg mot samma nyreligiösa och andlösa stämning som det gåtfulla slutet på 2001.

Men deppigt nog håller det inte hela vägen. Boyle och Garland är såpass medvetna om sina föregångare i genren att de till och med slängt in ett trivsamt metaskämt om Alien – så synd att skämtet kommer på skam i den tradiga finalen, där Cillian Murphy råkar ut för samma urspårning som i 28 Days Later (och förresten också Red Eye) när en extremt lovande första timme urartar till tröttsam slasher med spring i dörrar. Och slutet blir inte det metafysiska partaj man peppat på utan faktiskt - trots en djävla massa solsken - rätt blekt.

Andra bloggar om: Sunshine, Danny Boyle, Alex Garland, Cillian Murphy, Kubrick, 2001, Alien, film, science fiction, kultur

Spider-Man 3: EXKLUSIV INTERVJU!

I morse satt jag i ett yrvaket möte med föräldrarådet på min dotters dagis - samtidigt som Mrs Conan kurade i en skön fåtölj på Rigoletto och avnjöt pressvisningen av Spider-Man 3. Rena upp- och nervända världen alltså, men istället för att deppa ihop över att jag inte passerade Sony Pictures nålsöga vill jag gärna bjuda på en exklusiv intervju med min käresta. OBS - milda spoilers förekommer!

Hur känns det såhär några timmar efteråt?
Nu pratar du med nån som är gravid, så… men det känns kul. Det känns bra.

Det var rätt tajt security på visningen hörde jag?
Japp. Man fick visa upp sin inbjudan, lämna ifrån sig mobilen (som las i kuvert), de lyste med lampa i väskan, och frågade om man hade tagit med sig nån annan typ av inspelningsutrustning som digitalkamera. Plus två vakter som satt på varsin sida av duken under hela filmvisningen.

Jesus vad tråkigt!
Men det är ju som med livvakter – det är deras grej.

Kroppsvisitering?
Ja, det var det. Men killen som stod där ville egentligen kroppsvisitera mig men skippade det, det kändes nog fel med min stora mage.

Ingen anal probe då?
Nej (skratt).

OK, hur är upplägget i filmen?
Mary Jane har fått ett gig på Broadway samtidigt som Spider-Man är mer poppis än nånsin, men hon blir totalsågad av kritikerna (och en intressant grej är att hon inte får nån payback senare i filmen utan det är bara kicken direkt som gäller). Peter fattar inte hur det känns för Mary Jane att bli rejected, detta sker samma dag som han får nycklarna till staden. Förresten är förtexterna en sammanfattning av de två första filmerna.

Nyfilmat?
Nej, plockat från filmerna, stillbilder som kommer flygande.

Sweet. Sen då?
Tidigt gör James Franco (alias Green Goblin Jr, han tar ju över efter Willem Dafoe i tvåan) sin första attack på Peter Parker. Men Peter (som ju vet att Franco vet att han är Spider-Man) försöker förklara att det inte var Spider-Man som direkt dödade Willem Dafoe. Under attacken ramlar Franco ner och slår i huvudet och dör nästan, men Peter räddar hans liv. James Francos korttidsminne går förlorat så Peter och han är plötsligt gamla vänner igen.

Samtidigt är en kille, spelad av Thomas Haden Church, på rymmen från fängelset. Han smyger hem till sin fru och lilla flicka i de fattiga kvarteren. En sorgsen brottsling som vill förklara sig för dottern: "I’m not a bad person, i just had bad luck", som han säger. Men han jagas av polisen, hamnar i ett område där man gör kemiska tester för sand, och hamnar i typ en sandsilo, med liksom en krater fylld med sand - han förintas och blir sand. Men sen kan han återuppstå.

Men han är alltså av sand.

[Orolig över spoilers] Eh, hur långt in i filmen är detta?
Setuppen.

Okej, vad händer sen?
Peter och hans faster tas in till polischefen, som spelas av James Cromwell. Glömde säga tidigare att skälet till att Peter Parker ska få stadens nycklar är att han räddar polischefens dotter när hon ramlar ner för en skyskrapa, dottern är Bryce Dallas Howard. Som är med oväntat lite, hon har ändå hög billing. Cromwell berättar att polisen gjort ett misstag: mannen de trodde mördade Uncle Ben var oskyldig, i själva verket var det Thomas Haden Church, och Peter får dåligt samvete.

För att han tog livet av mördaren i tvåan?
Precis. Och eftersom han njöt av det. Det är ett starkt tema i filmen, skulden. Och om man kan få förlåtelse för det man gjort.

Och sen har vi ytterligare ett spår: det börjar en frilansfotograf på Peters tidning, The Daily Bugle, och det är Topher [Grace]. Han har enormt självförtroende och konkurrerar med Peter om bilder på Spider-Man. Redaktören spelas av samma skådis som tidigare [J.K. Simmons] och tempot på redaktionsmötena är lika uppskruvat - mycket slapstick, och pressfolket på visningen skrattade gott.

Hehe.
Det ska komma en fast tjänst för en fotograf på Bugle som ska gå till den av de två som kan ta en komprometterande bild av Spider-Man - "with his hand in the cookie jar" som redaktören uttrycker det. Så för att sammanfatta är det alltså konkurrens på jobbet, Peter försummar tjejen, och ansätts av skuld och hybris.

Och det är då den mörka Spiderman föds?
Precis. Efter premiären på Mary Janes pjäs sitter Peter och Mary Jane och hånglar när en meteor faller ner, och ur den kryper ett svart klägg som visar sig vara ett slags parasit som lever av värden och förstärker vissa negativa personlighetsdrag. I Peters fall blir det en ny Spider-Man-dräkt i svart som förstärker ego, fåfänga, och viljan att showa. Men också hatet mot farbroderns mördare. Hämnden. Peter får mörk skjorta och mörka brallor med den mörka dräkten under plus mörkare hår med lugg. Så man vet när han är ond. Vilket leder till några underbara scener när Tobey ska vara coola killen.

Hur var han då, Tobey?
Jättebra. Särskilt i scenerna när han går in i sin nya coola personlighet, det känns som om han gick loss ordentligt och tyckte det var roligt.

[Här frågar jag om Bruce Campbells obligatoriska biroll är intakt vilket den såklart är, men jag avbryter snabbt innan hon avslöjar var han dyker upp - jag vill ju inte sabba nöjet vare sig för mig eller er.]

Första Spider-Man var rätt så konventionellt berättad och Sam Raimi kändes mest som en director for hire. Men sen när den blev en sån megasuccé tog han ut svängarna mycket mer i tvåan, och de galna åkningarna från Evil Dead var tillbaka. Hur var Raimi-stämningen här?
Den var tydlig. Särskilt när han filmade genom det svarta kläggets ögon, det var snyggt.

King!! [dreglar lätt]
Det var kul också för James Franco var väldigt bra och fick visa flera sidor.

Kul, särskilt som jag tyckte han var ganska boring i tvåan?
Precis. Men här var han väldigt bra. Han gjorde snabba kast mellan vänlig och supervidrig. Och Thomas Haden Church var suverän, en karaktär som sitter fast. Just för att han var en motvillig skurk, en bov med ett gott hjärta, ett offer. Med ett ledset uttryck hela tiden. En fiende med personlig anknytning är alltid bättre och mer intressant, jämfört med tex Dr Cyclops [från tvåan] som bara är en galen vetenskapsman.

Hur var specialeffekterna?
Väldigt snyggt med klägget. Men ibland, som när de ska surfa på plåtgrejer i luften, var det verkligen dataanimerad stämning. Animerade människor ser B ut, det funkar när Spider-Man svingar mellan byggnaderna, men just när figurer ska hoppa funkar det inte.

Tror du att det blir en fjärde del?
[Lång paus] Visst kan det bli det. Men det skulle också kunna sluta här. Det blev försoning på olika plan, många saker avslutades - men fick inte alltid en lösning. Men jag vet inte hur man skulle variera handlingen nästa gång och inte bara upprepa sig.

Så trean kan funka som ett bokslut?
Ja, eftersom det inte slutar med att alla är glada. I en superhjältefilm går det inte att vara helt lycklig. Man får offra en hel del.

Spider-Man 3 har biopremiär 4 maj.

Andra bloggar om: Spider-Man 3, Sam Raimi, Tobey Maguire, Thomas Haden Church, James Franco, serier, film, media, kultur

No One Belongs Here More Than You

Eftersom ni läser den här bloggen utgår jag från att ni redan älskar Miranda July, eller åtminstone hatar henne. Hon var ju på Kobras DIY-special häromveckan (och såg ut att ha exakt samma kläder som i sin mysiga film) och om en månad släpps hennes nya bok, novellsamlingen No One Belongs Here More Than You. För vänner av Me And You And Everyone We Know (och vi är ju många) vankas samma slags storögda betraktelser - en av novellerna "follows a young woman's dubious trajectory from being the passive, discarded object of her writing professor's attentions to seducing a 14-year-old boy in the special-needs class she teaches", en annan karaktär "concocts a touching romance around her epilectic Korean neighbor", enligt amazon. Vilket ju låter som ren quirky kvalitetsporr för July-fans. Hon har också gjort en otroligt fin site för att presentera boken, i skön DIY-stil. Cynics beware!

(Tack till Henri för tipset.)

Andra bloggar om: Miranda July

Runaway Train

En av nackdelarna med den svenska sk "bloggosfären" (förutom att det är ett dorkigt ord) är alla typer av kedjebrev som geggar runt. En bloggare ställs inför en "utmaning" och ska klämma fram ett gäng listor (typ "Åtta har du nånsin...", "Sju saker du har på dig", "Sex saker du gjort idag" etc etc) och sen skicka vidare utmaningen till andra bloggare. Som en nätbaserad version av Mina vänner-böckerna alltså, fast tristare (ingen får ju rita sitt självporträtt eller tokskriva "vita" på Ögonfärg) - en form av internt egorunkande som fyller nätet med ännu mer poänglös text och befäster synen på bloggar som meningslösa och narcissistiska "dagböcker på nätet".

Om jag låter gnällig är det bara för att jag aldrig blir utmanad utan alltid får stå ensam i hörnet med en ljummen öl och titta på när de andra dansar. Och nu, när jag till slut äntligen får vara med, blev det inte den revansch jag hoppats på utan nästan slutet för den här bloggen as we know it. Gasp!

Jag har nämligen fått kliva ombord på Länktåget, ett till synes oförargligt kedjebrev som går ut på att bygga på och sprida en lista med bloggfavoriter. Man blir favoritlistad av en annan bloggare som skickar med en länklista, sen publicerar man listan på sin blogg, listar sina egna tre favoritbloggar som sen ska fortsätta med tåget. Och så tuffar det på, mindre bloggar får fler träffar tack vare de populära bloggarna, och alla är glada. Men knappt hade tåget lämnat stationen förrän de första larmrapporterna kom: det är fejk, det är SPAM, det är orent spel. De hemska, dåliga bloggarna snyltar på oss "riktiga" bloggare och straffet för att vilseleda träffstatistiken kan bli att vi godtrogna stackare blir - flämt - kickade från Google:s sökmotor.

Även om Länktågets lista på bloggar närmast liknar satir - och jag skulle behöva vara duktigt full innan jag frivilligt gick in på en blogg som lovar "Mycket färg och roliga bilder blandat med personliga inlägg om allt mellan himmel och jord" eller "Inredning, inredning och inredning utifrån en personlig vinkel! Också de små husdjuren får sin plats i hemmet " - så är tonen hos Länktågets kritiker så hätsk och bajsnödig (och, let's face it, deras egna bloggar inte direkt högintressanta) att jag blir sugen på att lägga ut den ändå, i ren protest. Men efter moget övervägande måste jag ändå banga - jag har ju familj och sådär, och skulle inte vilja att Googles stormtroopers trashar lägenheten eller skadar min dotter, så jag avstår.

Men eftersom allt det här sattes igång av att jag blev favoritlistad av Nanci - vars blogg jag ju avgudar - så vill jag ändå vara med och lista tre favoriter just nu. Here goes:

Yada Yada Yada
OK, internt som fan, men Nancis blogg är en sagolik stream-of-consciousnessfest med populärkulturtrivia och konstiga sjukdomar. Inget för känsliga läsare. Men vad är grejen med alla Google-annonser?

Jazzhands
Trivsamma fakta om Cosbytröjan och Kiefer Sutherland. Hon har besökt CTU-kulisserna också vilket jag är oerhört avis på.

Better Than Fudge
En blogg med kändisnyheter + spydiga bildtexter borde kännas rätt så nattståndet, men Josh Horowitz verkar så genuint trevlig att man måste läsa.

Andra bloggar om: Länktåget

Caught by the Fuzz

Efter Spaced och Shaun of the Dead är det svårt att inte ha löjligt höga förväntningar på Hot Fuzz, Simon Pegg/Edgar Wrights första försök till mainstreamkomedi. Spaced var ju en fantastiskt bra sitcom, smart och rolig och på köpet en suveränt nördig orgie i filmreferenser och metaskämt, några så smala att bara riktigt oduschade Star Wars-dorks förstod. I Shaun of the Dead skruvade Pegg/Wright ner nördnivån ett par snäpp - det var tillräckligt för att vi pojkmän skulle vara nöjda men filmen funkade också på flera plan: som komedi, som (bitvis genuint läskig) skräckfilm, som rom-kom, på ett rörande sätt också som far/son-drama light.

Hot Fuzz är ännu bredare och mer slapstick, mer Kopps och Filmstaden Sergel, men också ett steg tillbaka: den är mer nergeggad i parodi på genrekonventioner än Shaun of the Dead, med den stora skillnaden att snudd på alla referenser måste förklaras så att alla förstår (vilket förstås är lite trist för oss elitister som gärna vill vara på nudge nudge-nivå med Simon Pegg).

Viss kompensation får man i den smakfulla castingen - birollsgalleriet är ett regelrätt who's who av brittiska skådisar från kanoniserade skräck- och actionfilmer: Edward Woodward från The Wicker Man, Billie Whitelaw från The Omen, Paul Freeman från Jakten på den försvunna skatten, och ex-Bond Timothy Dalton som har uppenbart skoj åt sin slemmiga roll.

Tyvärr har Wright/Pegg låtit sin trogna klippare Chris Dicken gå bananas i ett antal hypersnabba närbildsorgier som länkar ihop scener, Requiem for a Dream-stylee, ett formgrepp som redan känns överanvänt och väldigt old hat. Man har försökt efterapa de "riktiga" snutactionfilmernas muskulösa och bullrande Michael Bay-stämning men det funkar varken som parodi eller straight utan känns mest störande.

Om Shaun svängde på flera plan så funkar Hot Fuzz bäst som en kärleksfull parodi på polisfilmer med en grundhandling som snabbt blir en smula förutsägbar. Men parodin är inte tillräckligt vass eller smart för att jag skulle gå igång totalt. Samtidigt, varje gång Pegg/Wright börjar kännas som multiplex-tillvända sellouts, dyker det upp en riktigt slaskig splatterscen eller en underbar ordvits och allt är förlåtet.

Vet inte riktigt var jag vill komma med det här lama lyxgnället... För det finns ju så mycket att glädjas åt i Hot Fuzz. Simon Peggs och Nick Frosts buddy-rutin är lika klockren som alltid, de återkommande Point Break-skämten är lyckade och i exakt hur många filmer får man ynnesten att se Simon Pegg, Martin Freeman, Bill Nighy och Steve Coogan sparra mot varandra i en och samma scen?

Andra bloggar om: Hot Fuzz, Simon Pegg, Edgar Wright, Nick Frost, Shaun of the Dead, Spaced, film, tv, kultur

Holiday in Hell

Glöm The Planet eller En obekväm sanning: den bästa filmen just nu för att gegga ner sig i dåligt samvete är ingen angelägen dokumentär utan en till synes oförarglig romantisk komedi. En plågsam halvtimme in på The Holiday undrade jag varför i helvetet jag satt och tittade på när två rika och vackra människor (spelade av två rika och vackra människor) satt i en pittoresk stuga utanför London och inte kunde bestämma sig för om de skulle bli kära i varann eller inte - när det samtidigt finns människor i världen som dör av fattigdom, som svälter, som prostituerar sig för att överleva. Jag skämdes helt enkelt över att vara en välmående västerlänning, och sitta framför teven med en kall bärs och titta på när två vidriga skådisar (Cameron Diaz och Jude Law) spelar två vidriga människor med lyxproblem. Jude Law må vara vass i Closer men han kan inte spela komedi ens om det gällde livet, här - i en extremt trovärdig rollkaraktär: en framgångsrik bokförläggare slash änkeman som bor ensam med sina två döttrar - är han bara usel. Och Cameron Diaz fasansfulla överspel får hennes insats i Snygg, sexig och singel att framstå som stillsam, nästan Norénsk.

Men det är inte bara deras fel: för regi och manus står nämligen Nancy Meyers, som efter tre framgångsrika komedier - Vad kvinnor vill ha (där Mel Gibson, pre talibanskägg och judedissning, spelar en man som plötsligt kan höra vad kvinnfolket tänker med hysteriskt roliga resultat), Galen i kärlek (med Nicholson och Diane Keaton som tramsiga seniorer) och nu The Holiday - enligt nån uppgift jag såg nånstans är den mest framgångsrika kvinnliga regissörerna i Hollywood på 2000-talet. Kan stämma, men Nora Ephron she ain't. Först måste hon lära sig skriva dialog som är smart och kvick och karaktärer som är sympatiska och inte bara lätt uppstekta genreklyschor. Kate Winslets kärlekskranka journalist är dessutom en skamlös karbonkopia av Bridget Jones - och att be en aktris av Winslet kaliber härma Renee Zellwegger är ju direkt förnedrande.

Meyers regisserar yxigt och verkar ha plockat in Joey Tribbiani som acting coach: när man är förargad så hoppar man jämfota och grimaserar (Diaz), när man är glad så ligger man i sängen och spelar luftgitarr till en kass rocklåt (Winslet). Det finns också en helt bizarr sekvens där Diaz gör miner fram och tillbaka med en söt hund. Det är inte film för multiplexgenerationen, det är film direkt för dagcentret.

Det finns en hel del saker som borde vara förmildrande omständigheter. Som att Diaz är trailerklippare, vilket ger några slappa metaskämt om branschen. Eller Meyers kärleksförklaring till screwballfilmens gyllene era, i form av Eli Wallach som spelar en gammal manusförfattare, Billy Wilder-stylee, som knarrar "charmigt" över att Hollywood var bättre förr. Men det är sökt och ihåligt, och Meyers gör det fatala misstaget att hela tiden referera till filmklassiker som är vida överlägsna hennes egna tafatta försök vilket inte ger mervärde utan får The Holiday att kännas än mer medioker.

Men! Det finns två saker som trots allt gör att The Holiday inte helt rasar ihop. Den första är Jack Black som Morricone-diggande filmmusikkompositör. Även här, lätt dämpad, är han lysande och laidback, regerar varenda en av de alltför få scener har är med. Och den andra är en blott 5-6 sekunder lång cameo som är av de roligaste och smartaste jag sett på flera år. Det vore synd att avslöja exakt vad det handlar om, jag borde förstås göra det så att ni inte hyr skiten, men... nä. Den är för bra. Och den kommer såpass sent att man nästan glömmer skammen.

Andra bloggar om: The Holiday, Nancy Meyers, Jude Law, Cameron Diaz, Kate Winslet, Jack Black, film, komedi, screwball, kultur

300

Är 300 en rasistisk, homofobisk och flaggviftande propagandafilm för USA och mot islam som till råga på eländet också är lite taskig mot handikappade? Ärligt talat: vem bryr sig när det är såhär vackert? Det är bara att konstatera att Kung Leonidas och hans halvnakna, sexpack-sportande, svettdrypande och larvigt muskulösa mannar är fångade ur läckra och übermenschporriga kameravinklar som sannolikt får Leni Riefenstahl att nicka gillande i sitt helvete (och säkert gräma sig över att hon inte använde mer slow motion i Olympia). Men 300 - komplett med muterade troll och combat-drillade noshörningar - är såpass mycket fantasy och hyperestetisk våldsbalett att jag hade lite svårt att bli indignerad på allvar.

Om Zack Snyders remake på Romeros zombieklassiker Dawn of the Dead var en kärleksfull omarbetning är 300 (precis som Robert Rodriguez Sin City) snarare totalt supernördigt hängiven Frank Miller. Snyders rasande snygga actionvåffla är serieromanen extremt trogen, in i minsta bildruta, ner till minsta blodskvätt och halshuggning. Vilket förstås underlättats av att 300 som serie - en rasande grann graphic novel i rektangulärt coffee table-format - är oerhört filmisk, med stora rutor i cinemascopeformat och ett makalöst driv i bildberättandet. Till Millers rätt tunna story (bildkompositionerna och stämningen är kungar i serien) har Snyder har lagt till en välkommen subplot där Drottning Gorgo (Lena Headey) får lite mer att göra, vilket glada kostymer på Warner använt som en förklaring till att filmen inte bara lockat till sig blodtörstiga fanboys utan också ett och annat kvinns (och bland annat därför blivit en lätt oväntad dundersuccé).

300 är inte lika påkostad och högstämd som Gladiator och inte lika glassigt homoerotisk som Troja utan en i sammanhanget nästan småskalig film som är lika stiliserad som en stumfilm och bjussar på sinnessjukt snygga stridsscener. Jag njöt av varje sekund.

Andra bloggar om: 300, Zack Snyder, Frank Miller, film, media, kultur

Weekend roundup: Totoro, Gondry och Ghost Rider

Familjegrejer, en galen media frenzy på jobbet och en backlog med osedda Lost och 24 har stulit viktig (nåja) bloggtid, så här kommer en snabb sammanfattning av den senaste tidens filmupplevelser.



MIN GRANNE TOTORO
Är Spirited Away ett mästerverk, en av de märkligaste och vackraste animerade filmerna nånsin, skapad av en av seklets största filmkonstnärer? Japp. Somnade jag i soffan? You bet. När tåget gled iväg över vattnet var det kört - vilket faktiskt inte gjorde så mycket: tiominutersslummern gled mjukt in i den redan drömska och surrealistiska berättelsen och förstärkte en redan fulländad filmupplevelse.

Nu är Min granne Totoro från 1988 här, som en senkommen karamell ur Triangelfilms Studio Ghibli-gottpåse. Så jag laddade med stadig middag inkl en halv liter rödtjut och åkte sen till Stures galapremiär där två Sapporo fick följa med ner i magen, vilket kanske inte var alltför genomtänkt eftersom jag obevekligt törnade in efter trekvart och vaknade lagom till eftertexterna. Men vad jag förstod av mina kamrater efteråt så var den riktigt fin. Ska man sova på bio så ska man sova till Miyazaki, nästa steg är att låna hem Grave of the Fireflies-dvd:n från jobbet och sova hela filmen.



GHOST RIDER
Nicolas Cage är en grym skådis, om man bara kan slita blicken från hans hårfäste. Cages hår är en ständig källa till spekulationer (exakt hur flintis är han? toupé eller hårpluggar?) särskilt som det gör en extrem makeover från en film till nästa. I Ghost Rider är det svart och kortsnaggat med rufsig lugg som kanske inte känns hundra procent trovärdigt om man jämför med hans lätt tunnhåriga flax från The Rock. (Fametracker lyckades få en exklusiv och öppenhjärtligt intervju med Nicolas Cages hår i höstas som ger en del svar.)

Bortsett från hårproblematiken är Ghost Rider otroligt mycket bättre än sina recensioner - totalt nonsens men väldigt underhållande. Peter Fonda som hin håle med käpp och rödglödgad blick borde vara töntig men funkar, och Eva Mendes är först bara ett par stora bröst men efter ett tag känns hennes yxiga spel helt rätt i en film som trots fet budget är anspråkslös och ofta ser billig ut, fast på ett bra sätt. När Cage (eller snarare en stuntman med intrickad brinnande döskalle) kör i full fräs uppför ett höghus infinner sig den sällsamma glädje bara en totalt absurd blockbustervåffla kan frambringa. Lägg till Sam Elliott som trygg cowboy slash berättarröst (funkade i The Big Lebowski, funkar lika bra här) och saken är biff.



THE SCIENCE OF SLEEP (dvd)
Att bli leds på Michel Gondrys drömsekvenser är lyxgnäll men jag måste ändå, för en timme in på The Science of Sleep blev jag en fyrkantig svennebanan som glömde min villkorslösa kärlek till Human Nature och ropade efter ordning och reda, eller åtminstone lite struktur. Eller ett manus, kanske? Det är charmigt och prilligt, och det totalt analoga hantverket i drömscenerna - inget CGI i sikte, bara wellpappmodeller, stop motion-mojänger och back projection - är lika älskvärt som imponerande. Och Gael Garcia Bernal och Charlotte Gainsbourg är ju båda snorsnygga. Men man blir inte klok på karaktärerna och sista kvarten blir en olidligt kokett väntan på nåt slags avslut. Gondrys redan klassiska videor till Foo Fighters "Everlong" och Chemical Brothers "Let Forever Be" är båda mästerliga, men en timme och 40 minuter med stora händer och sängramlande är inte lika kul. Det är snudd på att behållningen blir Alain Chabat (från I andras ögon) som en lätt odräglig snuskgubbe i tidernas fulaste skinnjacka.

Andra bloggar om: Min granne Totoro, Hayao Miyazaki, Ghost Rider, Nicolas Cage, The Science of Sleep, Michel Gondry, film, kultur