Svensk roundup 3: Allt om min buske

Ett uptajt par mitt i karriären med ett förhållande som börjat rasa flyttar ut på vischan. Blir grannar med ett par riktigt tosiga systrar med en vacker fruktträdgård och nåt slags efterbliven lillebror som bor i en stubbe i skogen. De levnadsglada systrarna både förför och förlöser paret, men inte utan smärta. Allas liv ställs på ända och inget blir som förut och yada.

Det känns dystert att skriva det men Allt om min buske är ungefär så usel som man hört. Frågan är om det rätt så katastrofala manuset, med en hel del putsning, ändå hade kunnat bli en fungerande film? Stressade nutidsmänniskor som hamnar bland knasiga lantisar och omvärderar sitt liv är ett skönt klyschigt upplägg som ju funkat förut. Hade Lars Molin kunnat göra nåt vettigt av det här? Kanske hade det kunnat bli en okej amerikansk nittiotalskomedi med, säg, Lili Taylor och Bill Pullman? Vi lär aldrig få veta. Allt om min buske är stendöd. Karaktärerna är skrivbordsprodukter, det finns ingen och inget att relatera till, försöken till buskis faller platt, samtliga skådisar är oinspirerade eller ännu värre - gör sitt bästa förgäves. Det är närmast en regimässig bedrift att misslyckas med skådisar av David Denciks och Maria Kulles kaliber - på sätt och vis imponerande. Nånstans mitt i fick jag känslan att man kanske försökt göra en quirky och lagom stiliserad komedi à la Wes Anderson, men misslyckats kapitalt. En svindlande tanke.

Bäst: Ola Rapace bränner ner systrarna trädgård i en klimatisk slow motion-scen till ett oväntat musikval: Tunngs lysande cover på Bloc Partys The Pioneers! En låt som måste kostat multum att köpa loss. Tänk om de pengarna kunde lagts på ett gäng rewrites istället? Men det blev en vacker scen.

Sämst: svårt att välja en grej på detta dignande smörgåsbord, men Ola Rapaces nattliga runkstund på en trädgren tar nog The Razzie Award för årets mest misslyckade slapstick.

Guldbaggar? Foto och scenografi är top notch, men det hjälps ju inte direkt när filmen i övrigt är ett sånt haveri.

Andra bloggar om: Allt om min buske, film

Jim Carrey och saxofonen i regnet

Jag försökte se The Number 23 med ett "öppet sinnelag" och förtränga att den kapsejsade totalt på bio i våras och fick smått imponerande 8% på Rotten Tomatoes. Jag gillar ju verkligen Jim Carrey, och Schumacher lyckas ju ibland (inte ofta, medges) få ur sig en kul film, och det där med talmystik är ju alltid kittlande, tänk bara på Lost.

Men helvete. Filmen är pinsam redan på manusstadiet och det är en gåta att Carrey ställde upp - eller tyckte han det var så mäktigt att få leka noir med Schumacher?
Det finns så mycket som är fel med The Number 23 men man kan gott nöja sig med berättelsen i berättelsen, med Carrey och Virginia Madsen som arketypiska film noir-figurer - Madsen som mystisk femme fatale i svarta underkläder, påsatt mot en vägg av en bister Carrey i skitigt linne, spelandes saxofon i regnet. Tyvärr inte tillräckligt kitschigt för att vara kul, bara oerhört bizarrt, med en estetik som liknar de där Playboyproducerade mjukporriga halvtimmesfilmerna som gick på trean sent på lördagkvällarna för tio år sen. Fast med snäppet sämre skådisar. For the love of God: undvik!

Andra bloggar om: The Number 23, Joel Schumacher, Jim Carrey, film

På smällen: för eller emot schmu-schmortion?

Såg äntligen På smällen igår och det finns oerhört mycket att glädjas åt: den avspända stämningen, Seth Rogens enorma charm, en hel skåpbil med smarta oneliners och brutalt roliga filmreferenser, Judd Apatows söta ungar som är så härligt anti-Dakota Fanning. Helt enkelt en film med ett skönt sväng och med begåvade skådisar ner till minsta biroll, en film som lyckas vara ömsint och omåttligt snuskig på samma gång, som känns levande och originell fast den är lika formulaisk som alla romkoms. Så det är inte konstigt att den ligger på 91% på RT och dragit in mucho dolares.

Sen är det ju fascinerande att abort är en såpass het potatis i USA att det alternativet var helt otänkbart - och därför måste en snygg och smart tjej på väg uppåt i karriären bygga bo med en ganjabolmande loser utan vare sig bil eller fast inkomst. Samtidigt som det röks på och dras knarkskämt så att Cheech & Chong rodnar, på ett sätt som förstås vore helt otänkbart i en svensk film. (Men jisses, att prata om svensk film i relation till en klockren crowdpleaser som På smällen är ju ren sci-fi... jag har i och för sig inte sett Hata Göteborg än.)

På den kommande dvd:n ligger en längre version av scenen där Rogen och hans polare diskuterar abortfrågan (finns också här). Judd Apatow säger sig själv vara pro-choice och fattar inte riktigt kritiken. Men i den färdiga filmen sägs inte ordet abortion, "but it rhymes with schmu-schmortion" vilket är fegt men mycket roligare. Dubbelmoral? Kanske, men jag köper det. Problematiken i På smällen känns mindre krystad än andra tokroliga komedipremisser som att "två killar måste låtsas vara bögar för att få behålla fin lägenhet" eller "kille och tjej som egentligen är kära bestämmer att de inte får träffas förrän de hittar samma bok" eller vafan det nu var för långsökt idé som skulle vara motorn i Serendipity.

Emma kallar filmen "pro life-smörja" i sin sågning men jag har lite svårt att bli upprörd över att abort inte är en option. Jag är för fri abort såklart men det kanske händer nåt när man själv får barn? Inte så att man automatiskt blir Kristdemokrat och sätter en Pro Life-sticker på Volvon men tanken på att what the hell, det blev inte som jag tänkt mig men nu föder jag det här barnet blir mer naturlig. Det är därför gamle Groundhog Day-regissören Harold Ramis insats som Rogens pappa är bland de bästa scenerna i filmen - deras samspel är så tajt och avspänt, och hans till synes rätt klyschiga råd till sonen om att "Life doesn't care about your vision. You just gotta roll with it är" så... sanna. Det är ju så det är.

Ett mer angeläget problem med På smällen är att killgänget är ett gäng sköna onelinersprutande lirare och de kvinnliga karaktärerna överspända control freaks. Riktigt så illa som i hemska The Break-Up är det inte - där var alla vidriga - men Apatow är mer hemma med de roliga grabbsen i soffan. När kommer filmen med pårökta tjejer som skämtar om pubeshår och droppar välskrivna skämt? Eller har den redan kommit? Säg inte att det var Snygg, sexig och singel - snälla.

Andra bloggar om: Knocked up, På smällen, Judd Apatow, Seth Rogen, frat pack, komedi, abort, film, kultur

Bourne to Run

Jag har för mig att The Bourne Identity kändes lite fräsch när den kom. Den utspelade sig i Europa och inte LA eller NY, fotot var grynigt med lätt dokumentärkänsla, mer Ken Loach än Jerry Bruckheimer, och regissören Doug Liman (med Swingers och Go på cv:n) var ingen Hollywoodveteran utan handplockad från indie-svängen. (Det här var innan han gjorde 2000-talets kanske uslaste film.) Och Matt Damon med sin pojkaktiga preppy-look eller tyska indiefavoriten Franka Potente var inte helt sjävklart val.

Sen tog Paul Greengrass över och plockade med sig hela verktygslådan som gjorde hans IRA-drama Bloody Sunday till en så fantastiskt nervig och realistisk film: rastlös handkamera, jump cuts, grådaskig look, stark närvarokänsla. Det funkade så bra att Greengrass fick göra en till och i The Bourne Ultimatum har han gått helt bananas. Det finns stunder då filmen känns mer som nåt slags dramaturgiskt/formmässigt experiment: exakt hur nära kan man ligga med kameran, hur mycket handkamera kan man köra, hur många klipp kan man lägga per sekund i en biljakt - och ändå få publiken att hänga med?

Där tvåan kändes sönderklippt är Bourne Ultimatum en makalöst fulsnygg bildfest (eller också är det bara jag som vant mig). För det är så fenomenalt vackert, så tätt, så snabbt och rafflande. Manuset är mest ett skelett att hänga upp ett gäng genuint spännande jaktscener på, de kommer i en lång radda med bara några korta pauser mellan, då Bourne hinner nysta i sitt förflutna, deppa en liten stund och få vältajmade flashbacks. Det är inte så mycket till story (det visar sig att Bournes traumatiska agentträning bestod i att några dumma killar höll honom under vattnet) men det spelar föga roll när det är så galet högt tempo och så hejdlöst skickligt fotade och klippta actionscener. Då kan man också förlåta några manusluckor och en lite fesen avslutning.

Så Bourne Ultimatum är en lång rafflande jakt, men också en rätt isande bild av USAs terroristjakt. Agenterna, ett gäng anonyma Dressman-stylade tjänstemän som sitter vid sina plattskärmar likt CTU-gänget (filmen känns ibland som ett mycket långt avsnitt av 24) kan avlyssna och komma åt exakt alla överallt i hela västvärlden och drar sig såklart inte för att offra civila för stabilitetens skull. Och Bournes uppgivna insikt om att spionmaskineriet spårat ur rejält ger härliga USA-kritiska vibbar. Fattas bara annat när Greengrass hållit i spakarna. Eller också kan man bara se filmen som en sjukt snygg och väloljad actionrökare - en popcornrulle för dig som tycker att du är för smart för popcornrullar.

Andra bloggar om: The Bourne Ultimatum, Bourne, Matt Damon, Paul Greengrass, film, kultur

Svensk roundup 2: Den nya människan

Klaus Härös uppföljare till Den bästa av mödrar handlar om ett obekvämt kapitel i svensk nutidshistoria - det fräscha och framtidsoptimistiska femtiotal då folkhemmet skulle byggas upp och icke önskvärda element (här: unga kvinnor som tyckte mer om att knulla än laga kroppkakor) sattes på anstalt och tvångssteriliserades. Vi följer sjuttonåriga Gertrud som bor i en ödslig stuga på en vindpinad åker nånstans med sina fem-sex småsyskon (interiörbilderna från stugan är en överpeppad scenografs våta dröm om svensk nittonhundratalsmisär och skriker "studio!" med gäll röst) tills hon av oklar anledning blir anmäld till Staten av sin neralkade farsa (Sven-Åke "Snoken" Gustavsson med rödmålad brännvinsnäsa). Gertrud skeppas till anstalt, för sitt eget bästa förstås, och får sin livslåga långsamt kvävd av ett brutalt maskineri. Men kan hon avslöja övergreppen för Pressen och förändra samhället?

Det är en viktig och smärtsam historia som bör berättas - tyvärr är Den nya människan inte en särskilt lyckad förmedling av den berättelsen. Kjell Sundstedts manus är välmenande men prickar av samtliga fängelsefilmsklyschor i en grå och tröstlös radda, och Härö behandlar sin historia som om det är den allra första filmen som gjorts om levnadsglada ungdomar som tuktas av en totalitärt samhälle. Men det är det inte, hela storyn känns plågsamt välbekant, och de fyrkantiga karaktärerna hjälper inte till.

Sen har filmen ett enormt problem i Maria Lundkvist. Hon spelar anstaltschefen Solbritt, som jag tror ska föreställa vara en fd nitisk tjänsteman som börjar vackla i sin ideologi och visar små tecken på mänsklighet bakom den myndiga fasaden. Tyvärr spelar Lundkvist sin matrona som en halvt nipprig, ryggradslös velpotta, helt utan synliga ledaregenskaper men med hela den plusmeny av tics, ansiktsspasmer och snipmunnar som Maria Lundkvist kan brassa på med om hon får fel regi. Karaktären är inte trovärdig nånstans, det är ett totalt feltänk hos Härö och det skadar filmen rätt hårt.

Bäst: Lo Kauppi som tattarbruden Jenny, och Tobias Aspelin i en skönt överspelad insats som Mengele-doftande Doktor Berg, är de enda som klarar sig undan med hedern i behåll.

Sämst: Maria Lundkvists eviga tics. Den grå färgskalan. Det trista vädret.

Guldbaggar? "En svensk storfilm" flåsar dvd-omslaget hoppfullt, men då vill jag nog ha högre budget och Stellan i en biroll. Ett svenskt pekoral ligger närmare sanningen men såg kanske inte lika säljande ut? Härö må ha något Viktigt att förmedla men Den nya människan är inte en viktig film. Jag hoppas att baggejuryn har bullshit-detektorn påslagen.

Andra bloggar om: Den nya människan, Klaus Härö, Maria Lundkvist, film, svensk film, kultur

28 Weeks Later

En uppföljare till Danny Boyle-Alex Garlands bitvis briljanta zombiefilm 28 Days Later av spanjoren bakom originella thrillern Intacto, kan det funka? Svar: si! Juan Carlos Fresnadillos 28 Weeks Later är som Aliens jämfört med Alien - mer av allt, mer action, mer splatter, större, mäktigare, och till på köpet bra mycket otäckare. Zombierna i ettan var snabba rackare jämfört med de hasande, puckade dönickar Romero lärt oss älska, men här går det undan ännu mer. Smittan sprids sekundsnabbt och de bitna blir väldigt arga, väldigt hungriga och extremt rastlösa.

Där ettan efter den lysande första timmen urartade först i tröttsam spring-i-dörrar-skräckis på armébasen och sen i ett alldeles för trivsamt slut, är Fresnadillos dystopi fullständigt skoningslös. London under smittan är ett pragmatiskt och brutalt samhälle där medborgerliga rättigheter avskaffats, och det är lätt att se filmen som en kommentar till terroristskräck och USAs ockupation av Irak. Anthony Dod Mantles fina dv-foto i första filmen är utbytt mot en urblekt, knivskarp look, tänk Children of Men med zombies istället för Clive Owen, men lika nervig och omskakande som Cuarons mästerverk.

28 Weeks Later är det där som nästan aldrig händer - en sequel som faktiskt överglänser sin föregångare.

Fun fact: det här är årets andra film där en lågsniffande helikopter skalar av huvudena på ett flyende zombiegäng med rotorbladen, den förra var Planet Terror. Rodriguez hinkade på med mer blod men här är det mer estetiskt, så 28 Weeks Later vinner.

Andra bloggar om: 28 Weeks Later, 28 veckor senare, Juan Carlos Fresnadillo, film, skräckfilm, zombies, kultur

The Lookout

Alla attributen är på plats: ett gäng allvarliga snubbar med bistra miner, en fet pickadoll, en snygg brutta, en tagline (Whoever Has The Money Has The Power) som kunde vara plockad från valfri direkt-till-dvd-action med Steven Seagal... The Lookout, regidebut för manusförfattaren Scott Frank (Out of Sight, Get Shorty) lanseras som en tuff och hårdkokt gangsterfilm och ser bustrist ut på postern ovan trots fina skådisar - men visar sig lite otippat vara en av årets finaste doldisar.

Chris Pratt (Joseph Gordon-Levitt från Brick) är en populär hockeykille som gör ett ödesdigert misstag när han kvaddar bilen och orsakar två kompisars död. Fyra år senare är han hjälpligt rehabiliterad men brottas fortfarande med minnesluckor, aspergers-utbrott och depressioner. Han försöker hitta mening i sitt nya liv - där de flesta betraktar honom med ett milt förakt maskerat till medlidande - samtidigt som jobbet som nattvakt på den lokala banken gör att han blir en Brick-a (hehe) i ett kriminellt spel.

Det börjar som ett sobert, dämpat vardagsdrama - filmat i ett snöigt blåshål i Kanada - och utvecklar sig långsamt till klassisk noir med skumma gangsters, rykande bössor och dubbelspel. Men med en twist i det att Chris neurologiska handikapp gör att han har svårt att fungera i normala situationer - rätt som det är glömmer han i vilken ordning han ska göra saker eller också, mitt i skarpt läge, somnar han plötsligt.

Lyckligtvis offrar Gordon-Levitt en eventuell handikapp-Oscar genom att spela Chris lågmält som en vanlig, härjad kille, helt utan det totala överspel genren annars brukar uppmuntra. Heder också åt Scott Frank som är mer intresserad av sina karaktärer, och Chris famlande efter en plats i tillvaron, än det kanske inte helt originella Och heder åt Jeff Daniels som behållit sitt mäktiga helskägg från The Squid and The Whale i sin som vanligt solida insats som sidekick.

Jag har några invändningar mot slutet och mot att en karaktär lite okänsligt tappas bort, men The Lookout stannar kvar i minnet som ett anspråkslöst och intelligent kriminaldrama som kom från ingenstans och hittills är bland det bästa jag sett i år.

Andra bloggar om: The Lookout, Scott Frank, Joseph Gordon-Levitt, film, kultur

Liv till varje pris

Som väntat - efter Lasermannen, och efter den snorsnygga Ebbot-trailern - spöar Upp till kamp skiten ur all svensk tv-dramatik sen, jag vet inte, Soldater i månsken? I Stefan Jarls dokumentär Liv till varje pris pratar Thommy Berggren om hur Bo Widerberg hela tiden sökte efter svänget i scenerna, nerven. "Det är bra, men lever det?" var nyckelfrågan. Och Marcimain och Birro lyckas få det att vibrera av liv. Det är omöjligt att inte tänka på Bo Widerberg och Kvarteret Korpen - och det är väl ingen slump att Birro döpt sin huvudperson till Tommy Berglund?

Tänk vad mäktigt att rockenroll hade en sån sprängkraft, och att kidsen rökte som skorstenar för att det var så tufft... Nu gäller det bara att Marcimain och Birro inte förlorar sig i alltför många snygga bilder av tjuriga moptops i motljus och romantiserar ihjäl sina karaktärer.

Andra bloggar om: Upp till kamp, Peter Birro, Mikael Marcimain, tv, film, kultur

Norman Bates? Nej, Pekka Langer!

När jag stod i duschen i morse fick jag en film i huvudet som hängt kvar hela dagen. Minnet har bleknat men den visades inom ramen för Anslagstavlan, säkert någon gång tidigt åttiotal när samhällsinformation via statstelevisionen var en självklar del av kvällsunderhållningen.

En tjej står i duschen när det ringer på dörren. Hon virar snabbt in sig i ett badlakan, men hinner knappt ut i hallen innan hon möter sin gäst, som glatt stövlat in i lägenheten. "Oj, jag trodde det var min pojkvän" stammar tjejen, för att mötas av en munter Pekka Langer - japp, Mr Notknäckarna i egen hög person - som ger henne och oss en snabb briefing i hur man på ett vardagsplan smidigast sparar på energi. Med andemeningen att det är bättre att duscha än att ta ett bad, så länge man duschar max 4 minuter. (Oklart hur man ska hålla tid, kanske äggklocka?)

Tjejen - som snabbt kommit över det faktum att hon står halvnäck i sin egen lägenhet framför en av Sveriges då mest folkkära tv-män - lyssnar uppmärksamt. Och sen är det slut, gissningsvis med nån bra slogan om klok energiförbrukning som slutkläm.

Tre frågor:
Har jag drömt det här eller känner någon annan igen sig?
Vem var copywriter?
Och var Pekka Langers Notknäckar-kumpan Carl-Uno Sjöblom också med?