Conan gets Weird

Sveriges bästa tv-blogg blev just ett litet, litet snäpp bättre! Jag kommer nämligen, från och med nu, att blogga även på weirdscience.se - bröderna Kjell och Magnus Häglunds bebis, som nu fått en smärre grafisk makeover och växt till ett mäktigt kollektiv bestående av nästan ett dussin skribenter med olika inriktningar. Några av dem är folk jag haft som favoritbloggare, så det är sannerligen gott sällskap att hamna i. Jag kommer, skulle jag tippa, att skriva mest om film eftersom det ligger mig varmast om hjärtat. Läs mer om den nya lineupen här!

Detta betyder tyvärr att jag tvingas "outa" mig, men det känns på många sätt lite skönt, så kan de hetsiga spekulationerna om att jag skulle vara Anton Körberg äntligen få ett slut. WS-jobbet betyder inte att jag lägger ner Conan, planen är att tuta på i samma, eh, sporadiska takt som förut. Men nu alltså i dubbel uppsättning. Och på WS med en tecknad byline, signerad Magnus Häglund, vilket jag såklart är barnsligt förtjust över. Hoppas vi ses!

En videokväll att minnas

Har just haft en oerhört mysig timme i soffan framför Videokväll med Luuk, ikväll featuring Roy Andersson. Det hjälpte säkert att jag var behagligt comatose efter en lång dag med fyraårskalas för Ellen, och att Roy Andersson är en förbannat fin människa som alltid har kloka saker att säga, men det var faktiskt också, nästan chockartat, Kristian Luuks förtjänst. Luuk var så mysig och intresserad att jag nästan är beredd att förlåta honom för de senaste fyra-fem åren - de sista krystade säsongerna av Sen kväll, de obarmhärtigt usla insatserna under Melodifestivalen, Carina Berg - kanske till och med stryka ett generöst streck över Godnatt, Sverige.

Programidén, småprat om en handfull popvideos, är smart och avsaknaden av skrattkåt studiopublik en lättnad (som gör att Luuk slipper köra sin torr-"roliga" schtick som passerade bäst före-datum kring 2001). Men gästurvalet hittills har varit såpass ojämnt (vem är egentligen intresserad av Annika Lantz musiksmak?) att jag inte kollat, men det är väl dags att iallafall gå tillbaka och se vad Fredrik Lindström och Leif GW plockade fram för videos. Kan Luuk och hans redaktion hitta lika bra gäster som Roy blir det till att bänka sig de kommande söndagarna. Nästa vecka har man visserligen valt Magdalena Graaf men what the hell, jag är beredd att ge honom en chans. Se programmen här.

Andra bloggar om: Videokväll med Luuk, tv

1408

I dessa oroliga tider då skräckfilmerna badar i blod och man till och med tvingats mynta det obehagliga begreppet torture porn för att ge full rättvisa åt Eli Roth, James Wan et al, har Mikael Håfströms 1408 blivit en smärre succé i USA. Det är ingen märkvärdig film, men just för att den är mer intresserad av att bygga upp en kuslig stämning än att plåga livet ur backpackers, och satsar alla sina kort på något så urmodigt som spöken (och då inte ens de japanska småtjejerna med långt svart hår som var på modet för några år sen) framstår 1408 som något av en frisk fläkt mitt i tortyrkammaren.

John Cusack, mannen det är omöjligt att inte tycka om även om han emellanåt gör trams som Serendipity, spelar Stephen Kings favvokaraktär, frånskild författare med olyckligt förflutet och cynisk syn på livet. Hotellägaren Samuel L. Jackson insisterar verkligen på att han undviker morddrabbade rum 1408 (ett rum som redan innan nyckeln lämnats ut skapat samma förväntan som det sjukt läbbiga rum 237 i The Shining) men Cusack framhärdar och sen blir det tråkigheter.

Cusack och Jackson har uppenbart skoj tillsammans och första timmen av 1408 är otroligt lyckad. Med ganska enkla och i spökfilmsgenren väl beprövade medel - dörren som det rycker i, lampan som plötsligt släcks, klockradion som spelar fast kontakten är ur (efter 1408 lyssnar man på Carpenters mysiga "We've Only Just Begun" med helt nya öron) - lyckas Håfström och hans fotograf och klippare bygga upp en massivt otäck stämning som verkligen gör skäl för den där slitna blurben "edge of your seat". Särkilt en scen där Cusack får syn på en kille i huset mittemot är fenomenalt läskig (jag får töntigt nog ett lätt rysning i nacken när detta skrivs). Och en rafflande sejour i ventilationstrummorna är nästan för jobbig.

Sen utvecklar sig 1408 till ett lite väl långt men väldigt mycket snyggare avsnitt av The Twilight Zone, men vid det laget är man redan tillräckligt mysryslig för att förlåta en och annan longör. Mikael Håfström kändes som en klart ospännande bruksregissör - Mike Hafstrom har knappast utvecklats till en auteur men en duktig hantverkare, nu med en och en halv hit i bagaget. Det ska faktiskt bli kul att se vad han gör härnäst.

Andra bloggar om: 1408, Mikael Håfström, Stephen King, John Cusack, film, skräckfilm

Ratatouille

Med tanke på att Ratatouille, särskilt hemma i USA, redan kramats halvt ihjäl av peppade kritiker, och att Empire (intervju i senaste numret) säkert inte är de enda som dragit lätt förutsägbara paralleller mellan råttan Rémys kamp för att höja sig över mängden och Pixars sen länge uttjatade framgångssaga, så vore det ju oerhört fräscht att få såga filmen lite. Åtminstone ha något negativt att säga, bara för balansens skull. Men det skiter sig snabbt när Ratatouille visar sig vara helt fulländad.

Pixars bästa film sen Toy Story 2 är en fest för ögat och bjussar på de roligaste karaktärerna, den mest hejdlösa slapsticken, snudd på de bästa röstskådisarna (även om stammisen John Ratzenberger är med för lite) och det mest genomarbetade manuset. Det är också den absolut snyggaste Pixar-filmen eftersom man lämnat den cleana, polerade looken och satsat på gyttja, kloaker, dammiga bakgator och skabbiga råttor. Shrek-filmerna känns i jämförelse som stela plastdockor ihopfösta framför ett torftigt diorama av en pömsig regissör.

Bäst av alla karaktärer är såklart den sinistra matkritikern Anton Ego, blek som en gast och pinnsmal eftersom han bara sväljer mat han verkligen älskar, tronande i ett likkistliknande arbetsrum där han knattrar sina snipiga krönikor på en skrivmaskin som liknar ett grinande kranium - hans plötsliga flashback till lyckligare tider när Rémys ratatouille når hans kräsna gom är genuint hjärtsäkrande. Peter O'Toole ger Ego en ärkevidrig gravitas och är lysande.

Så det finns inget att klaga på. Herr Bergström och jag satt saliga i två underbara timmar, lyckliga över att vara i livet samtidigt som Pixar når sin absoluta formtopp.

Andra bloggar om: Ratatouille, Pixar, film

The Gingerbread Man ser sitt liv passera revy

Ett helt liv på 21 magiska sekunder i Shrek 3, en film annars sorgligt befriad från all den där lekfullheten som gjorde ettan och tvåan så magiska. Vete tusan om inte det här montaget är ett av de bästa i filmhistorien? Gillar speciellt comebacken efter Lord Farquaads tortyr (tre sekunder av John Lithgows kacklande psykopatskratt värmer i själen) där han kämpar på löpbandet, med bizarr musik och en EKG-linje av lila kristyr i bakgrunden. Otroligt snyggt.

Andra bloggar om: Shrek 3, The Gingerbread Man, film

Trailer-pepp: The Mist

En av Stephen kings absolut bästa noveller är The Mist från 1980. Efter en våldsam storm sänker sig en massiv dimma över en liten stad i - japp, Maine - och bakom tjockan döljer sig inte blodtörstiga spökpirater som i Carpenters Dimman utan något mycket värre: nåt slags egendomliga och fruktansvärda urtidsvarelser/aliens som käkar upp allt i sin väg. Ett gäng främlingar barrikaderar sig i ett snabbköp, bland andra den obligatoriska religiösa galningen som King alltid petade in på åttiotalet, och trycket stiger bland hyllorna med Cheerios. Jag plöjde The Mist i tonåren tillsammans med Kings alla andra femtielva noveller så minnet av den är lite, eh, dimmigt, men jag kommer ihåg hur enkel den var, en av Kings allra mest koncentrerade och konsekvent genomförda och genuint läskiga historier, med ett minnesvärt, öppet slut, Fåglarna-stylee.

Och snart kommer äntligen filmen som varit på gång länge. Manus och regi av Frank Darabont som hittills levererat två King-filmer, eviga IMDb-tvåan The Shawshank Redemption och The Green Mile (samt det ohyggliga Jim Carrey-pekoralet The Majestic). Rollistan känns ärligt talat sådär - Marcia Gay Harden som tokkristen kan nog funka, men Thomas Jane är sannerligen en fattig mans leading man. Kul dock att se Frances Sternhagen igen, den bistra tanten från DePalmas underskattade Raising Cain och Peter Hyams sci fi-klassiker Outland. Samt ett par andra pålitliga birollsfejs: proffsskurken William Sadler och Jeffrey DeMunn från The Hitcher.

Frågan är såklart om Darabont klarar av att ta av sig feelgoodmössan och göra en riktigt kallhamrad och blodig skräckfilm? 21 november går The Mist upp i USA och trailern ser klart lovande ut.



Andra bloggar om: Stephen King, Frank Darabont, The Mist, Dimman, skräckfilm, film

Farsor på stan

Körde klart Halo 3 på Normal häromkvällen -- och nu känner jag hur 96% av alla Conan-stammisar börjar flacka med blicken och göra sig redo att klicka vidare i bloggvarvet och det kommer ingen egentlig belöning på slutet av den här posten så no hard feelings, vi ses snart igen -- och gav mig så äntligen ut på Xbox Live. Och den allra första lobbyn jag hamnade i visade sig lycksaligt nog vara Den Heliga Graalen för oss rekreationsgamers: jag fick slåss mot tre äkta n00bs som snabbt blev slarvsylta av Conans mäktiga plasmabössor. Jänkare med headsets alla tre (själv brukar jag skippa headsetet, har inte kommit över tröskeln att sitta och prata rätt ut i vardagsrummet medan barnen sover i rummen bredvid, det känns sjukt nånstans) som snart började kommentera Dödsängeln Från Sverige. Hey, this guy is awesome och He just came outta nowhere! vilket naturligtvis gjorde mig varm och nöjd inombords.

(Om det här låter patetiskt beror det på att det är patetiskt, men försök förstå: jag bär med mig hundratals timmar av smärtsamt online-smisk i Counter-Strike, Gears of War, Call of Duty och Fear i ryggsäcken, så ha lite överseende). Men ingen lycka varar för evigt och snart ändrades tonen från förundrad till spydig: "I bet this guy is, like, really old!" och "He's like 40 years old, heh heh!"

Close enough, pojkar, close enough. Sen var omgången slut och det blev dags att få spö av en trio rutinerade spanjorer på en annan bana. "I haaaad my moment" som Grandpa Simpson skulle sagt.

Andra bloggar om: Halo 3, Halo, Xbox, Xbox 360, tv-spel, datorspel, fyrtioårskris

Wish Fulfillment

Guitar Hero III släpps snart och holy mother of Rock vilken lovande låtlista de skrapat fram. Efter försäljningsframgångarna med tvåan (som bara sportade några ynka originallåtar som Primus och Jane's Addiction) har Red Octane lyckats bättre med att få loss "riktiga" låtar till trean. En del grupper har till och med gått in i studion för att spela in nya versioner av sina gamla hits för att få till lite extra tjockt gitarrsound, vilket känns helt okej med studiomusikermetal som Living Colours Cult of Personality men kanske lite mindre angeläget med gamlingarna i Sex Pistols som kraxat in God Save The Queen igen.

Det finns förstås fortfarande, som sig bör, några rent vidriga låtar (har inte hört Hier Kommt Alex med Die Toten Hosen men det är rätt bra odds på att den är fasansfull) och trist nog ingen Dinosaur Jr eller Led Zeppelin den här gången heller. Men det är inget att hänga läpp för när listan också innehåller gobitar som Bloc Partys Helicopter, Sonic Youths Kool Thing, Beastie Boys Sabotage, Welcome to the Jungle med Guns 'n' Roses, Cherub Rock med Smashing Pumpkins och Weezers My Name is Jonas. Weezer! (Se hela listan här.)

Jag tror det övergår mänsklig fattningsförmåga att förstå exakt hur mäktigt det kommer att bli att dra på sig plastgitarren igen och spela Kool Thing. Jag börjar nästan gråta som en skolpojke bara jag tänker på det. 23 november släpps äntligen Guitar Hero III och vi peppar med den där idiot savant-ungen som kan spela alla låtar nästan felfritt på Expert Mode med samma dementa flin på läpparna.


Andra bloggar om: Guitar Hero III, Guitar Hero, tv-spel, Xbox, Xbox 360, musik, Sonic Youth

"I'm sure you'd like some uplifting remarks of some kind..."

Roligt med en författare man faktiskt hade (någorlunda) koll på, praktiskt för bokhandlarna som slapp ännu ett Pinter/Jelinek-debacle och raskt kunde kränga sina kvarvarande Lessing-böcker (på mitt bibliotek hade vi lyckligtvis en handfull titlar som alla rök efter några minuter). Och så skönt för Svenska akademien som fick ett (åtminstone tillfälligt) alibi från gubbslemsdebatten.

Men roligast av allt var Lessings reaktion när hon kliver ur en taxin utanför sitt hem i London och antastas av TT Reuter:

Peppad reporter: You've won the Nobel Prize in literature!
Lessing: [uppgivet] Oh christ...

Muttrat med en överseende trötthet som bara åttiosju jordsnurr och år av grundmurad geniförklaring kan uppbringa. Bizarrast av allt var den slafsige karl (hennes son?) som klev ur med Lessing, med armen i mitella, säckiga jeans, en kronärtskocka i famnen och den hasande gång som bara är strokepatienter förunnad, som plirar godmodigt på reportrarna och säger nåt i stil med "Well, a certain professor must have died..." Vad menar han?

Se hela klippet på DN:s webb-tv (med den skönt syrliga rubriken Lessing inte impad).

Andra bloggar om: Doris Lessing, Nobelpriset, böcker, litteratur

Resident Evil: Extinction

"Jobba aldrig med barn och djur" är en välkänd Hollywood-klyscha. En mer uppdaterad skulle kunna vara "Gör aldrig film av tv-spel: det blir oftast åt helvete dåligt, och det finns rätt många tv-spelande fanboys därute - och de är ute efter blod". Om Uwe Boll just nu är en av de mest hatade och omdiskuterade regissörerna på otaliga forumtrådar (mer om det här) så ligger britten Paul W.S. Anderson inte långt efter. I skrivande stund heter översta tråden på hans IMDb-sida talande nog Why does Paul Anderson suck so much anus? Och den nästa översta en lite mildare Why such hate?

Jag har för dålig koll på Anderson för att dela hatet, jag tror att jag såg Event Horizon när den kom men har inget minne av den, även om jag tyvärr minns hans hiskeligt usla Aliens vs Predators alltför väl. Och om man spelat de flesta delarna av Resident Evil-serien (och älskat varje sekund) var det inte speciellt kul att traggla sig igenom hans Resident Evil och Resident Evil: Apocalypse, där Capcoms extremt ruggiga survival horror (inspirerade av Romeros zombietrilogi) var utbytt mot en bössviftande Milla Jovovich, exploderande motorcyklar, mediokra skådisar och alldeles för få (och trista) zombies.

Anderson må vara en klåpare men några år har gått och filmerna lever nu sitt eget liv. Och kopplar man bort alla goa minnen av tv-spelen så funkar del tre, Resident Evil: Extinction, riktigt fint. Anderson har lämnat över regissörskepan till Russell Mulcahy, som att döma av sin cv inte gjort mycket vettigt efter Highlander och säkert behövde ett jobb. Tryggt nog är de förra filmernas signum intakta: ospännande regi, halvkasst manus, risiga försök till comic relief, karaktärer man inte ger ett rat's ass för, bajsnödigt bildspråk och svullen muskelrock på ljudbandet.

Skillnaden här är att Anderson gått lite haywire och slängt med allt som fallit honom in: hologram, kloner, underjordiska baser, spaghettivästern, Mad Max-influerad dystopisk bilfilm, zombies, estetiskt slo mo-våld, galna vetenskapsmän, djupt störda inavlade lantisar inlånade från Motorsågsmassakern. Och "äntligen" får vi se både zombiehundar (jyckar insmorda i köttfärs) och zombiekorpar (hej CGI) som varit så läbbiga i spelen. Inte lika skrämmande här, men ändå kul nånstans.

Allt det här gör att Resident Evil: Extinction är klart underhållande på ett billigt sätt. Tyvärr tycker Mulcahy, kanske som en missriktad hommage till Mad Max-filmerna, att helikopterbilder på en karavan med upphottade lastbilar som dammar fram i öknen, är det absolut mäktigaste som finns i hela filmvärlden. Möjligen har han fel. Men det uppvägs av alla de slaskiga headshots och halshuggningar som filmens (tyvärr helt opersonliga) zombies utsätts för.

Slutet lämnar dörren vidöppen för en fyra och det är inte riktigt så att man håller tummarna, men fortsätter franchiset på det här trivsamma sättet så blir det åtminstone ok zombiefilm på bruksnivå. Sen får man bortse från att tio minuter i sällskap med valfritt spel ur Resident Evil-serien (särskilt tvåan och fyran) piskar skiten ur filmerna, både i skräckfaktor och underhållningsvärde. Men det är en annan femma.

Andra bloggar om: Resident Evil: Extinction, resident Evil, Paul WS Anderson, zombies, film, skräckfilm, Capcom, tv-spel

Ulrich Mühe RIP

Efter Vincent Schiavelli, Bruno Kirby, Adrienne Shelly och Chris Penn på ganska kort tid känns det ju direkt trist att blogga om ännu en idol som gått bort alldeles för tidigt, men vad ska man göra? Såg häromdan till min sorg att Ulrich Mühe gick bort för ett par månader sen i magcancer, ynka 54 år gammal. Ulrich Mühe var välkänd hemma i Tyskland, och diggare av den österrikiske dysterkvisten Michael Haneke minns honom säkert från Bennys video och Funny Games, men för oss andra är Mühe mest bekant från mästerliga spiondramat De andras liv, där han spelade en plikttrogen men sakta upptinande Stasitjänsteman på ett fullständigt lysande vis, som en studie i lågintensiv understatement. Och nu är han plötsligt borta. Vila i frid.

Andra bloggar om: Ulrich Mühe, De andras liv, film

Om Halo 3 varit en Discovery-dokumentär

När Gears of War, det dittills mest hypade spelet till XBox 360 lanserades häromåret, gjorde man en lysande reklamfilm: en snygg om än inte särskilt märkvärdig liten cut-scene med en bössviftande grunt som jagas av en gigantisk mördarspindel - men utan sedvanligt tuff hårdrocksmusik och explosioner på ljudbandet. Istället smög Gary Jules fram sin cover av Tears For Fears Mad World, från soundtracket till Donnie Darko. Resultatet blev suggestivt, snyggt och ett lika smart som lättköpt sätt att åka snålskjuts på den obehagliga stämningen i en film som de flesta i målgruppen både sett och älskar (mer om det här).

Knappt ett år har gått och nu är det dags att bli bländad igen: hett efterlängtade Halo 3 släpptes i onsdags, och som en del av den massiva marknadsföringen har utvecklarna Bungie beställt ett knippe reklamfilmer som inte innehåller en enda sekund av gameplay utan väljer en mycket mer fiffig linje: gamla gråhåriga män som intervjuas om kriget. Settingen känns bekant från otaliga dokumentärer, uppklädda och rakryggade åttioplussare berättar lågmält och samlat om sina insaster i det stora kriget med frågor från en respektfull intervjuare off camera. Skillnaden är att det inte handlar om Normandie eller Anzio utan om slag som utspelar sig år 2553 då mänskligheten slåss mot alienrasen Covenants, och intervjuerna är gjorda på ett The Museum of Humanity. När gubbsen (med lätt motvilja) plockar upp Covenant-vapen, och en Warthog skymtar i bakgrunden, är det mumma för en Halo-spelare som känner vapnen och bilarna som gamla bekanta.

Men det är nog inte bara fanboys som blir peppade: att ge Halo 3 ett mer allvarligt Spielberg/Band of Brothers-anslag, som om det inte var en (i och för sig lysande) science fiction-FPS till 'boxen utan ett verkligt historiskt slag av stor betydelse för mänsklighetens fortlevnad, är så otroligt smart och snyggt gjort att alla borde bli sålda (och den faktiska spelupplevelsen blir på ett nördigt sätt ännu större). Filmerna är perfekta, med små fina detaljer som att intervjuaren är brittisk, och att de gamla veteranerna verkligen blir tagna av stundens allvar när de ska återberätta sina upplevelser. (Tack till Herr Bergström för tipset!)

Spelet då? Jag har olöjt igenom de första fyra banorna och kan bara hålla med de översvallande recensionerna: det är visserligen inte så värst mycket nytt jämfört med de förra två spelen, bara större, mäktigare och hela tiden precis så andlöst spännande man hoppats på. Och då har jag faktiskt inte provat multiplayerdelen på Xbox Live än. Pepp!





Andra bloggar om: Halo 3, Halo, Bungie, Xbox 360, tv-spel, datorspel, kultur, media, reklam, marknadsföring