The Machinist, Old Boy, Team America: World Police, Tim Burtons Willy Wonka and the Chocolate Factory, Spielbergs The War of the Worlds, Wes Andersons The Life Aquatic... listan kan göras hur lång som helst på presumtivt fantastiska filmer som ska gå upp under 2005. Men först ska detta år sammanfattas. Varsågoda, filmerna som lyste upp min värld under året som gått.
1. 21 Grams
Med sin uppbrutna struktur och sina matiga berättelser om mänskliga öden var Alejandro González Iñárritus 21 Grams sannolikt årets mest jävliga film, men också den mest drabbande. Ett mästerverk, med fullständigt lysande rollprestationer av Naomi Watts, Sean Penn och framförallt Benicio Del Toro som gjorde sitt livs roll.
2. Eternal Sunshine of the Spotless Mind
Världens piggaste videoregissör drämde till med årets finaste kärleksfilm. Läs recension
3. Collateral
Los Angeles är aldrig så vackert och mäktigt som i Michael Manns episka historier om tjuvar och poliser i skuggan av blänkande skyskrapor. Collateral var ett tajt och i vanlig ordning snorsnyggt kammarspel med Tom Cruise i god form som gråhårig hitman och Jamie Foxx i suverän genombrottsroll som dagdrömmande taxichaffis.
4. Elephant
Gus Van Sant hittade äntligen hem efter mainstreamutflykterna och gjorde sin bästa film sen To Die For. Elephant var ett skakande och ordentligt ruggigt samtidsdokument som sitter kvar länge. Läs recension
5. Lost in Translation
Sofia Coppola blommade ut som regissör och manusförfattare och Bill Murray gjorde en sagolik comeback efter att ha värmt upp hos Wes Anderson. Bonus: en kärleksaffär mellan medelålders man och ung tjej som för en gångs skull inte kändes gubbsjuk. Läs recension
6. American Splendor
Birollsfavoriten Paul Giamatti var lika lysande som porträttlik i en formsäker resa in och ut genom Harvey Pekars misantropiska serier.
7. Dawn of the Dead
Begåvad reklamsnubbe långfilmsdebuterar med en remake på Romeros skräckklassiker Dawn of the Dead. Det borde bli i bästa fall mediokert men Zach Snyders zombieslakt imponerade stort och många scener smäller till och med originalet på fingrarna. Läs recension
8. Masjävlar
Sprit, skotrar och syskonkärlek i årets debutfilm. Läs recension
9. Garden State
Årets mest dregelframkallande trailer bjussade inte på årets bästa film men väl en anspråkslös och charmig coming-of-age-historia av och med Zach Braff som sannerligen blir ett namn att hålla ögonen på. Läs recension
10. Fyra nyanser av brunt
Killinggängets långfilmsdebut blandade obehindrat kolsvart folkhemssatir, bizarra utflykter till Dalarna, ett medelålders magikerpar med äktenskapsproblem och långrandiga sessioner i terapisoffan. En ambitiös och bitvis briljant mastodontfilm som inte liknar något annat som gjorts i Sverige.
Bubblare: Big Fish
En okej Tim Burton-film är jämfört med allt annat ett smärre mästerverk, så också Big Fish som en smula orättvist glömdes bort. En återgång till toppformen efter mediokra Planet of the Apes och nu peppar vi inför filmatiseringen av Roald Dahls Kalle och chokladfabriken med USA-premiär i juli.
Årets dokumentär: Armbryterskan från ensamheten
Tjocka amerikaner som äter för mycket hamburgare och, eh, Michael Moore i all ära, men årets starkast lysande filmstjärna var Heidi Andersson, VM-hjältinna i armbrytning, och hennes eskapader i Kanada tillsammans med pappa Kent i en av årets mest underhållande filmer. Läs recension
Årets skräckfilm: Ju-On: The Grudge
Japansk skräckfilm är het och gobitarna åker med stadig takt in i remake-maskineriet i Hollywood. Så också The Grudge som är det mest skrämmande jag sett på bio, hands down. Det är mer än ett år sen men fortfarande kan blotta tanken på en liten blåmålad japansk pojke vid fotändan av sängen framkalla djup ångest. Nyversionen med Sarah Michelle Gellar kan mycket väl funka - trailern ser riktigt lovande ut - men hyr först originalet.
Årets direkt-till-dvd: Shaun of the Dead
Edgar Wrights och Simon Peggs fulländade zom-rom-com fick aldrig någon chans på bio men släpptes sent omsider på dvd med horder av extramaterial. Läs recension
Årets roligaste scen: Scary Movie 3
I stark konkurrens med Will Ferrell och Puss in Boots från Shrek 2 var årets skrattfest lite otippat hämtad från senaste Scary Movie-filmen, ett rekordtramsigt franchise som fick nytt liv när Airplane/Naked Gun-veteranerna David Zucker och Pat Proft kom ombord för trean. Scenen där Charlie Sheens präst (tänk Mel Gibson i Signs) ska försöka få klarhet i exakt hur skadad hans fru blivit i en bilolycka medelst symboler i form av munkar, kvistar och wienerkorvar var hysteriskt bra.
Årets sämsta film: Paycheck
Van Helsing, Rånarna och Exorcisten: begynnelsen får ursäkta, men när John Woo når absoluta botten av sin vingliga USA-karriär med en förvirrad, billig och illa spelad (Ben Affleck för guds skull) actionvåffla som brakar ihop efter bara några minuter så kan det tyvärr inte bli sämre.
Årets biroll 1: Perikles från Fyra nyanser av brunt
En åldrad förförare som dök upp när man minst anade det som en dansk gubben i lådan och gjorde livet surt för Iwar Wiklanders trollkarl på sommarturné. Årets utan konkurrens bizarraste filmfigur, gestaltad med spinkig briljans av Finn Nielsen.
Årets biroll 2: Toby från American Splendor
Harvey Pekars arkivkollega Toby Radloff (spelad av Judah Friedlander) som äntligen hittar hem i livet när Revenge of the Nerds har premiär.
Årets miss: Gitarrmongot
Jag kom aldrig iväg på Ruben Östlunds hyllade och egensinniga film och blott tre veckor eller så efter premiären var den undangömd på en ynka salong med en ynka visning, mitt på dan. Depp. När kommer dvd:n?
Årets bästa soundtrack: Garden State
Om man har både Nick Drake och The Shins på soundtracket så går det i princip inte att misslyckas, det vet Zach Braff.
Årets bästa filmmusik: Masjävlar
Anders Nygårds ömsinta folkmusik lyfte daladramat Masjävlar till fenomenala höjder.
Årets bästa förtexter: Dawn of the Dead
Sprakigt och kaosartat videokollage till tonerna av rejält ödesmättade The Man Comes Around med Johnny Cashs darriga tordönsröst slog effektivt an tonen i Zach Snyders mästerliga zombiefilm.
Årets sämsta specialeffekter: Exorcisten: begynnelsen
Turerna bakom den problemfyllda inspelningen (Paul Schrader fick sparken och Renny Harlin tog över rodret med order om att inte spara på blodet) är mer intressanta än den färdiga filmen, som blev en klumpig soppa av icke-läskiga scener och smaklöst övervåld. Samt årets fulaste effekter, där en illa dataanimerad Izabella Scorupco som djävulsbesatt love interest skuttar runt på grottväggar och väser "fuck me!" till stackars Stellan Skarsgård. Conan och alla andra i salongen skrattade uppgivet.
Årets mest menlösa film från en idol:
Dött lopp mellan bröderna Coens fantastiskt onödiga remake på The Ladykillers och Spielbergs gulliga men meningslösa The Terminal.
Årets mest överskattade: Kill Bill vol. 2
Långrandig, pratig och (värst av allt) nästan våldsbefriat sömnpiller från en Tarantino som verkar glömt bort hur man skriver intressant dialog.
Årets bästa foto:
Delad medalj till Roger Deakins, som fått bröderna Coens filmer att se så fantastiska ut, och gjorde sammalunda i The Village och Leif Benjours fina insats i Fyra nyanser av brunt (som borde ge honom en Guldbagge om några veckor).
Eventuella godbitar jag aldrig hann se: Hellboy, Capturing the Friedmans, Återkomsten.
Till sist...
ser jag att jag glömt Infernal Affairs, svårt spännande japansk polisfilm som också var bäst.
Vi hörs 2005. Gott nytt år!
fredag 31 december 2004
onsdag 29 december 2004
Gör som Conan,
skänk pengar till katastrofhjälpen i Sydostasien.
Radiohjälpen: pg 90 1950-6 (märk talongen "Asien")
Rädda Barnen: pg 90 2003-3 (märk talongen "Jordbävningen i Asien")
Röda Korset: pg 90 0800-4
Radiohjälpen: pg 90 1950-6 (märk talongen "Asien")
Rädda Barnen: pg 90 2003-3 (märk talongen "Jordbävningen i Asien")
Röda Korset: pg 90 0800-4
tisdag 14 december 2004
Hem till byn 2: Masjävlar
Skarp komedi med Sofia Helin, Ann Petrén, Kajsa Ernst, Joakim Lindblad och Lars G Aronsson. Foto: Peter Mokrosinski. Klippning: Petra Ahlin. Musik: Anders Nygårds. Regi och manus: Maria Blom.
Det ska väl sägas direkt att jag är en smula insyltad i den här filmen. Den är (mästerligt) klippt av min flickvän och jag är kompis med regissören… vilket inte hindrar att den rent objektivt är en av årets bästa filmer och ett måste för dig som vill bli lycklig i biomörkret.
Mia (Sofia Helin) är en lyckad 30-åring som har lägenhet i innerstan, dyr bil och ett toppjobb på Ericsson. När hennes pappa fyller sjuttio åker hon med blandade känslor tillbaka till det lilla samhälle i Dalarna där hon växte upp och där hon inte satt sin fot på tio år. Hemma igen möter hon sin gamla flamma Jan-Erik och framförallt sina två äldre systrar, drömmerskan Gunilla just hemkommen från solsemester på Bali och stressade Eivor som styr kalasriggandet med besk järnhand. Fördomar och förväntningar krockar, gamla konflikter rasslar upp till ytan, spriten flödar och helgen blir ordentligt omvälvande för alla inblandade.
Maria Blom har gjort kometkarriär på Backstage i Stockholm med ett pärlband av lysande föreställningar, inte minst Sårskorpor som nog är det bästa jag sett på en teaterscen: en smart, rolig och känslig berättelse om några ensamma människor och deras längtan efter kärlek och närhet, allt inramat av påhittig scenografi och med Bloms patenterat goda öra för dialog. Masjävlar är Bloms långfilmsdebut, i alla fall med big bucks inblandade – hon har tidigare gjort lågbudgetfilmen Fishy på dv som aldrig visats offentligt. (Men det är en fin liten film så vi håller en tumme för att den köps av SVT eller släpps på dvd framöver.)
Och vilken djävulskt begåvad debut det är. Blom har tagit med sig sin goda hand med skådisar och gudabenådade förmåga att skriva fin dialog från scenen till bioduken med en imponerande konsekvens. Castingen är perfekt: Anne Petrén lyser som den stjärnögda och levnadsglada Gunilla, i en roll som är många ljusår från hennes bittra medelålderskris i Runges Om jag vänder mig om. Det luktar guldbagge, liksom för Kajsa Ernst som gör den beskäftiga Eivor med sammanbiten briljans – får ingen av dem baggen i januari är det en smärre skandal. Och de är bara två exempel i en omsorgsfullt utvald skara skådisar varav de flesta känns fräscha och outslitna på vita duken (för ett gammalt fan av Varuhuset kommer en extra liten bonus i form av varuhusdetektiven Lennart Berggren aka Willie Andréason som jubilaren).
Fenomenal är också filmmusiken komponerad av Anders Nygårds – flödande folkmusik med rötterna djupt i Dalamyllan och huvudet bland molnen. Det var längesedan jag såg en film där musiken var så fulländad och tillförde så mycket till historien som här.
Masjävlar utspelar sig i ett litet samhälle i Dalarna men det vankas aldrig lättköpt bondkomik vilket titeln kanske kan förleda en att tro. Bystugan är bara arenan, det är en allmängiltig historia om att välja väg i livet, om att respektera varandras val... men framförallt om att ta vara på sin familj, även om det kan kännas som om man kommit långt ifrån varandra. Det är en varm, rolig och välskriven historia där djupt sorgliga scener samsas med rena dråpligheter på ett självklart och rasande skickligt sätt.
När eftertexterna började rulla kom jag att tänka på Agnes Jaouis I andras ögon som kom för några år sen - samma sorgsna lyckokänsla infinner sig efteråt när man sett en film som ”bara” handlar om vad det är att vara människa, skildrat på ett så ömsint och lyhört sätt att man blir alldeles varm inne i hjärtat. Masjävlar är den bästa svenska film jag sett på år och dag, en smått sensationell debut och ett lyckopiller i vintermörkret. Gå och se! (Betyg: 8/10)
Det ska väl sägas direkt att jag är en smula insyltad i den här filmen. Den är (mästerligt) klippt av min flickvän och jag är kompis med regissören… vilket inte hindrar att den rent objektivt är en av årets bästa filmer och ett måste för dig som vill bli lycklig i biomörkret.
Mia (Sofia Helin) är en lyckad 30-åring som har lägenhet i innerstan, dyr bil och ett toppjobb på Ericsson. När hennes pappa fyller sjuttio åker hon med blandade känslor tillbaka till det lilla samhälle i Dalarna där hon växte upp och där hon inte satt sin fot på tio år. Hemma igen möter hon sin gamla flamma Jan-Erik och framförallt sina två äldre systrar, drömmerskan Gunilla just hemkommen från solsemester på Bali och stressade Eivor som styr kalasriggandet med besk järnhand. Fördomar och förväntningar krockar, gamla konflikter rasslar upp till ytan, spriten flödar och helgen blir ordentligt omvälvande för alla inblandade.
Maria Blom har gjort kometkarriär på Backstage i Stockholm med ett pärlband av lysande föreställningar, inte minst Sårskorpor som nog är det bästa jag sett på en teaterscen: en smart, rolig och känslig berättelse om några ensamma människor och deras längtan efter kärlek och närhet, allt inramat av påhittig scenografi och med Bloms patenterat goda öra för dialog. Masjävlar är Bloms långfilmsdebut, i alla fall med big bucks inblandade – hon har tidigare gjort lågbudgetfilmen Fishy på dv som aldrig visats offentligt. (Men det är en fin liten film så vi håller en tumme för att den köps av SVT eller släpps på dvd framöver.)
Och vilken djävulskt begåvad debut det är. Blom har tagit med sig sin goda hand med skådisar och gudabenådade förmåga att skriva fin dialog från scenen till bioduken med en imponerande konsekvens. Castingen är perfekt: Anne Petrén lyser som den stjärnögda och levnadsglada Gunilla, i en roll som är många ljusår från hennes bittra medelålderskris i Runges Om jag vänder mig om. Det luktar guldbagge, liksom för Kajsa Ernst som gör den beskäftiga Eivor med sammanbiten briljans – får ingen av dem baggen i januari är det en smärre skandal. Och de är bara två exempel i en omsorgsfullt utvald skara skådisar varav de flesta känns fräscha och outslitna på vita duken (för ett gammalt fan av Varuhuset kommer en extra liten bonus i form av varuhusdetektiven Lennart Berggren aka Willie Andréason som jubilaren).
Fenomenal är också filmmusiken komponerad av Anders Nygårds – flödande folkmusik med rötterna djupt i Dalamyllan och huvudet bland molnen. Det var längesedan jag såg en film där musiken var så fulländad och tillförde så mycket till historien som här.
Masjävlar utspelar sig i ett litet samhälle i Dalarna men det vankas aldrig lättköpt bondkomik vilket titeln kanske kan förleda en att tro. Bystugan är bara arenan, det är en allmängiltig historia om att välja väg i livet, om att respektera varandras val... men framförallt om att ta vara på sin familj, även om det kan kännas som om man kommit långt ifrån varandra. Det är en varm, rolig och välskriven historia där djupt sorgliga scener samsas med rena dråpligheter på ett självklart och rasande skickligt sätt.
När eftertexterna började rulla kom jag att tänka på Agnes Jaouis I andras ögon som kom för några år sen - samma sorgsna lyckokänsla infinner sig efteråt när man sett en film som ”bara” handlar om vad det är att vara människa, skildrat på ett så ömsint och lyhört sätt att man blir alldeles varm inne i hjärtat. Masjävlar är den bästa svenska film jag sett på år och dag, en smått sensationell debut och ett lyckopiller i vintermörkret. Gå och se! (Betyg: 8/10)
Shaun of the Dead (dvd)
Imorgon släpps Shaun of the Dead direkt på dvd, en stor kassasuccé i England när den gick upp i somras i kölvattnet av Dawn of the Dead. Shaun är också en zombiefilm men som det vitsiga titeln skvallrar om en rolig sådan, även om det tack och lov inte snålas med blod och splattereffekter.
Shaun of the Dead är skriven av Edgar Wright och Simon Pegg, två av upphovsmännen bakom den briljanta tv-serien Spaced som gick i England 1999-2001. En smart, romantisk och fantastiskt rolig sitcom sprängfylld av filmreferenser, gjord av filmnördar med en djup kärlek till skräckfilm och science fiction.
Tyvärr visades aldrig Spaced i Sverige av oklar anledning (SVT:s inköpskriterier är i sanning outgrundliga, dynga som Coupling köps in men de missar alltid godbitarna, det är som att de kvoterar in brittisk komedi – om The Office visas ett år så blir det inget mer, det får ju inte bli för roligt, istället kör vi repriser på tio år gamla avsnitt av Svensson Svensson på prime time, det får ju inte bli för konstigt! Skandal är ordet.) Spaced finns dock på import-dvd, alla tre säsongerna i en box med svårt underhållande kommentarsspår och gott om extramaterial, så det är bara att beställa.
Nå, till försvar för SVT har de ju iallafall kört Big Train, en annan lysande brittisk serie med en grupp begåvade skådisar som de flesta också dyker upp i Spaced och Shaun of the Dead. Bland annat Simon Pegg som spelar vår hjälte Shaun, en trettinånting med ett menlöst jobb som hemelektronikförsäljare, en flickvän som just dumpat honom och två slöa lägenhetskompisar som sitter i soffan och spelar Playstation 2 när de inte bråkar. Till råga på eländet så håller London sakta på att tas över av zombier, utan att Shaun riktigt noterar det...
På så sätt övergår lunken plötsligt i blodig zombieslakt utan att filmen förlorar i komisk skärpa, tvärtom blir det bara roligare när vardagsproblemen, som Shauns problem att kommunicera med sin alienerade styvpappa, kompliceras av att bilen de sitter i är omringad av en blodtörstig zombiearmé – bara en av många riktigt fyndiga scener. Trots att filmreferenserna duggar tätt även här, och att det skojas friskt med genrens konventioner, blir det aldrig för smart: Shaun of the Dead lyckas också med konststycket att vara ordentligt läskig, och fungerar också som "riktig" zombiefilm.
Kort sagt: Shaun of the Dead är en av årets roligaste filmer - hyr den jämte remaken på Dawn of the Dead för en blodig och extremt underhållande kväll. (Betyg: 8/10)
torsdag 9 december 2004
God jul/ond jul: Elf och Bad Santa
Julfilm... smaka på ordet. Om man undantar klassiska mästerverk som Gremlins, Die Hard och It's A Wonderful Life så bjuder genren mest på helylleamerikanska och ärkesentimentala pekoral. Samt Jingle All The Way aka Klappjakten, en av de mest bizarra filmer Schwarzenegger gjort (och en garanterad pick-me-up om du känner dig deppig och vill bli på gott humör).
Men julfilm behöver inte vara Tim Allen-slem: i slutet av förra året gick två smått lysande julfilmer upp i USA, och kommer hit nu efter ett år i malpåse.
Will Ferrell spelar huvudrollen i ELF, en söt historia som släpptes direkt på dvd igår. Buddy är en människa som av misstag hamnat hos tomtenissarna som spädis och nu hjälper till i deras julklappsverkstad. Hans enorma storlek ställer till problem för de andra nissarna - cue ett antal småroliga scener i stil med Supernollan och Steve Martins extremt dåliga taktkänsla där han växer upp i en svart sydstatsfamilj i Mississippi - och Buddy beger sig till New York för att hitta sin rätta identitet.
Scenerna i tomtebyn är rara och scenografin är riktigt snygg, det är gjort med kärlek och ser ut att vara en hyllning till stop motion-animerade dockfilmer från sextiotalet. Och när Buddy kommer till storstan blir det många festliga kulturkrockar: den barn-lika mannen som oskuldsfullt möter storstadens hårdheter har vi sett förut och tankarna går osökt till Big (precis som Tom Hanks hänger Buddy på leksaksavdelningen på ett stort varuhus).
Jon Favreau (som aldrig riktigt kommit igång efter Swingers) regisserar och dyker upp i en liten roll, och Peter Dinklage, den lille mannen från Station Agent, gör ett brutalt roligt inhopp som barnboksförfattare.
Precis som genren påbjuder så slutar det rosenrött och romantiskt – manuset får idétorka och störtdyker och gullighetsfaktorn blir tyvärr lite hög. Elf är en förutsägbar men charmig bagatell, sevärd framförallt för Will Ferrell som gör ännu en briljant insats. (Betyg: 6/10)
Terry Zwigoffs BAD SANTA är gjord av ett helt annat virke och är snarare en anti-julfilm. Billy Bob Thornton – i en roll som egentligen var tänkt för Bill Murray som hoppade av till Lost in Translation – spelar Willie, en avgrundsdjupt bitter, livstrött, alkad och nerdekad man som försörjer sig som varuhusjultomte – tillsammans med en dvärgkompis (Tony Cox) som agerar tomtenisse drar de från köpcenter till köpcenter och rånar dagskassan i skydd av natten.
Bad Santa är svart, kolsvart. Willie är ett sannskyldigt as som är extremt ful i mun (någon har räknat ut att ordet ”fuck” droppas 147 gånger) och hatar sig själv och alla andra. Han är ständigt packad, pissar ofta ner sig där han sitter i sin stol med tomteskägget på trekvart och ber de rödkindade barnen han har i knät dra åt helvete. Det låter inte särskilt kul på papperet och efter att den första muntra chocken lagt sig så tröttnar man på den uppgivna stämningen – det är bara för bedrövligt allting. Sen börjar man njuta och det är när man inser att tvärtom mot vad genrens regler föreskriver (se Groundhog Day m fl) så kommer Will INTE att försonas med sig själv och bli snäll, och det känns lika oväntat som befriande.
Terry Zwigoff lättar inte på trycket utan håller den kompromisslöst sunkiga linjen rätt igenom vilket är imponerande och sanslöst icke-kommersiellt. Orgien i snusk och svordomar blir ännu roligare med tanke på att manusförfattarna Glenn Ficarra och John Requa innan Bad Santa bara skrivit fabelmatinén Cats & Dogs. Billy Bob Thornton som var så fantastisk i The Man Who Wasn’t There och Monster’s Ball lägger ännu ett porträtt av en stukad man till meritlistan – han är makalöst bra.
Bad Santa var ursprungligen ett projekt för bröderna Coen men det var nog bra att de släppte det, med tanke på hur menlösa de blivit de senaste åren. Terry Zwigoff som gjorde den lysande Ghost World häromåret skonar ingen och har gjort en film som är knepig att tycka om, men stannar man efter första halvtimmen blir man belönad. Nu håller han på att filma Daniel Clowes serie Art School Confidential med John Malkovich i en av rollerna, så vi håller tummarna att det blir lika bra. (Betyg: 8/10)
Men julfilm behöver inte vara Tim Allen-slem: i slutet av förra året gick två smått lysande julfilmer upp i USA, och kommer hit nu efter ett år i malpåse.
Will Ferrell spelar huvudrollen i ELF, en söt historia som släpptes direkt på dvd igår. Buddy är en människa som av misstag hamnat hos tomtenissarna som spädis och nu hjälper till i deras julklappsverkstad. Hans enorma storlek ställer till problem för de andra nissarna - cue ett antal småroliga scener i stil med Supernollan och Steve Martins extremt dåliga taktkänsla där han växer upp i en svart sydstatsfamilj i Mississippi - och Buddy beger sig till New York för att hitta sin rätta identitet.
Scenerna i tomtebyn är rara och scenografin är riktigt snygg, det är gjort med kärlek och ser ut att vara en hyllning till stop motion-animerade dockfilmer från sextiotalet. Och när Buddy kommer till storstan blir det många festliga kulturkrockar: den barn-lika mannen som oskuldsfullt möter storstadens hårdheter har vi sett förut och tankarna går osökt till Big (precis som Tom Hanks hänger Buddy på leksaksavdelningen på ett stort varuhus).
Jon Favreau (som aldrig riktigt kommit igång efter Swingers) regisserar och dyker upp i en liten roll, och Peter Dinklage, den lille mannen från Station Agent, gör ett brutalt roligt inhopp som barnboksförfattare.
Precis som genren påbjuder så slutar det rosenrött och romantiskt – manuset får idétorka och störtdyker och gullighetsfaktorn blir tyvärr lite hög. Elf är en förutsägbar men charmig bagatell, sevärd framförallt för Will Ferrell som gör ännu en briljant insats. (Betyg: 6/10)
Terry Zwigoffs BAD SANTA är gjord av ett helt annat virke och är snarare en anti-julfilm. Billy Bob Thornton – i en roll som egentligen var tänkt för Bill Murray som hoppade av till Lost in Translation – spelar Willie, en avgrundsdjupt bitter, livstrött, alkad och nerdekad man som försörjer sig som varuhusjultomte – tillsammans med en dvärgkompis (Tony Cox) som agerar tomtenisse drar de från köpcenter till köpcenter och rånar dagskassan i skydd av natten.
Bad Santa är svart, kolsvart. Willie är ett sannskyldigt as som är extremt ful i mun (någon har räknat ut att ordet ”fuck” droppas 147 gånger) och hatar sig själv och alla andra. Han är ständigt packad, pissar ofta ner sig där han sitter i sin stol med tomteskägget på trekvart och ber de rödkindade barnen han har i knät dra åt helvete. Det låter inte särskilt kul på papperet och efter att den första muntra chocken lagt sig så tröttnar man på den uppgivna stämningen – det är bara för bedrövligt allting. Sen börjar man njuta och det är när man inser att tvärtom mot vad genrens regler föreskriver (se Groundhog Day m fl) så kommer Will INTE att försonas med sig själv och bli snäll, och det känns lika oväntat som befriande.
Terry Zwigoff lättar inte på trycket utan håller den kompromisslöst sunkiga linjen rätt igenom vilket är imponerande och sanslöst icke-kommersiellt. Orgien i snusk och svordomar blir ännu roligare med tanke på att manusförfattarna Glenn Ficarra och John Requa innan Bad Santa bara skrivit fabelmatinén Cats & Dogs. Billy Bob Thornton som var så fantastisk i The Man Who Wasn’t There och Monster’s Ball lägger ännu ett porträtt av en stukad man till meritlistan – han är makalöst bra.
Bad Santa var ursprungligen ett projekt för bröderna Coen men det var nog bra att de släppte det, med tanke på hur menlösa de blivit de senaste åren. Terry Zwigoff som gjorde den lysande Ghost World häromåret skonar ingen och har gjort en film som är knepig att tycka om, men stannar man efter första halvtimmen blir man belönad. Nu håller han på att filma Daniel Clowes serie Art School Confidential med John Malkovich i en av rollerna, så vi håller tummarna att det blir lika bra. (Betyg: 8/10)
tisdag 30 november 2004
The Incredibles
Efter mästerverk som Toy Story, Monsters Inc och Finding Nemo är frågan när det vankas en ny Pixar-film inte om den är bra utan hur osannolikt bra den kommer att vara. Nu är äntligen The Incredibles (regi/manus: Brad Bird) här och det börjar lovande. Pixar har lagt fabeldjuren åt sidan och tar sig för första gången an människor och premissen, en familj bestående av Marvel-aktiga superhjältar måste gå under jorden och leva svensson-liv när deras tjänster inte längre är så poppis bland de vanliga medborgarna, är lika enkel som lysande - Bird plockar många poänger på att superstarka övermänniskor måste krångla in sig i små bilar och släpa sig till jobbet.
Problemet är bara att inledningen på filmen är på tok för lång - det tar en evighet att förbereda oss på att familjen måste dra på sig trikåerna igen, något alla bara sitter och väntar på sen man såg trailern för över ett år sedan. Alla Pixarfilmer tills nu har varit sagolikt effektivt och elegant berättade men här såsas det på ett lite självupptaget sätt. Att den obligatoriska förfilmen, en menlös historia om ett hoppande får, dessutom är det svagaste som kommit ur Pixarstudion gör inte saken bättre.
Det andra som skaver är att Elastigirl som är frun i superhjältefamiljen (med röst av Holly Hunter) är just en fruga, en riktigt sur och gnatig kärring som vill uppleva radhuslyckan och bromsar sin hubby Mr Incredibles comebackfantasier (Craig T Nelson) med floder av gnäll. Det känns otroligt mycket Lilla Fridolf och förtar en del av glädjen.
Tack och lov går tomgången över i turbo när familjen måste rycka in för att rädda Mr Incredible och om man orkat med den långa transportsträckan får man lön för mödan. Sista trekvarten eller så är en ljuvlig actionfest i högt tempo vilket förlåter longörerna i början. Den lite dysfunktionella superfamiljen svetsas samman av motgångarna och det har vi såklart sett förut i många varianter, men jag tyckte bara det var fint.
Den stora behållningen med The Incredbiles är scenografin och designen som är helt och hållet fantastisk. Stilrent och stiliserat 50-tal med hur många snygga detaljer som helst att upptäcka (som vanligt kom jag på mig själv under visningen att faktiskt sitta och längta efter att se dvd:n hemma i soffan) och bäst av allt är superskurkens underjordiska bas. Alla baser i alla Bondfilmer upphöjt till hundra – påhittigheten är enastående och scenerna därinifrån hör till filmens alla roligaste och mest imponerande.
The Incredibles är som vanligt en fest för ögat men för en gångs skull har Pixar inte lyckats fullt ut. Nära två timmar är för mycket, en kapad halvtimme hade varit önskvärd. Å andra sidan är det fortfarande ingen som smäller Pixar på fingrarna när det gäller dataanimerad mysfilm. Nu laddar vi för Cars, med Paul Newman och Owen Wilson, som går upp i november 2005. Bara ett år kvar! (Betyg: 7/10)
måndag 22 november 2004
Hem till byn 1: Garden State
Indie-feelgood med Zach Braff, Natalie Portman, Peter Sarsgaard, Ian Holm och Method Man. Regi och manus: Zach Braff.
Två av årets bästa filmer har en del gemensamt: de är skarpa komedier, de är gjorda av debutanter, och de handlar om att återvända hem och ta itu med sin familj. Först ut är GARDEN STATE av och med JD från Scrubs aka Zach Braff. Det har varit en LÅNG väntan sen man upptäckte den lysande trailern i somras men nu är den äntligen här (premiär 26 november).
Braff spelar Andrew Largeman, en vilsen tjugonånting som återvänder efter nio år till sin hemstad i New Jersey efter en halvlyckad karriär i LA (där hans främsta merit är att ha spelat en efterbliven quarterback i en tv-serie) för att gå på sin mammas begravning. Andrew är mer eller mindre avtrubbad av flitiga mängder antidepressiva piller och flyter runt bland sina gamla kompisar och skelett i garderoben innan han hittar en chans att hitta tillbaka till sig själv igen.
Garden State har jämförts med Mandomsprovet och en beröringspunkt är Braffs spel, som är lika charmigt avstängt och halvkomatost som Dustin Hoffmans - vars klassiska Benjamin Braddock var en annan vilsen ung man på drift i vad som kallas vuxenlivet men som bara känns som en ond dröm. Braff har ett gott öga för bizarra ögonblick och filmen är fullpackad med drömska och surrealistiska vardagssituationer - vi följer hela tiden handlingen genom Andrews stenade, milt förvånade blick och det är ofta riktigt roligt. Inte minst tack vare fotot av Lawrence Sher som radar upp den ena välkomponerade och snyggt symmetriska bilden efter den andra . Och soundtracket, handplockat av Braff, är sannolikt det bästa i år: Nick Drake, Iron & Wine, Simon & Garfunkel och The Shins (som också namedroppas) garanterar en extremt hög trivselfaktor.
Birollsinnehvarna är valda med stor omsorg, framförallt Peter Sarsgaard som är fullständigt självlysande i det tysta som Andrews sorgsna stonerkompis som bor kvar hos sin bedagade mamma och hankar sig fram på diverse skumraskaffärer. Han är ohyggligt bra och man vill genast hyra up sig på hela hans cv (jag kan tom överväga att se om Kathryn Bigelows träiga ubåtsdrama K-19: The Widowmaker bara för att få en glimt av Sarsgaard igen - så bra är han).
Garden State är en trevlig film men ibland överskrids myskvoten och det blir nästan för gulligt – Andrew mår dåligt men det bränner aldrig riktigt till, och Zach Braff verkar ibland vara lite för mån om att framstå som en snäll kille –vi tillåts aldrig riktigt tycka något annat om honom än att han är söt och vilsen. Och bitvis kan det kännas som om Garden State inte riktigt håller ihop som helhet (upplösningen som såklart inte ska avslöjas här känns lättköpt och förutsägbar) utan mer är en räcka roliga situationer efter varann.
Men det känns som trist lyxgnäll och handlar kanske mer om att förväntningarna var så tokigt höga efter den strålande trailern. För vad Zach Braff kokat ihop är ändå en rolig, intelligent, romantisk, välskriven, tjusig och charmigt anspråkslös historia med stort hjärta, dialog som ibland blixtrar till, ett soundtrack att dö för och en drömsk, behaglig, skön känsla - helt sonika en av årets allra mysigaste filmer. Om bara trailern inte hade varit så djävulskt bra… (Betyg: 8/10)
Två av årets bästa filmer har en del gemensamt: de är skarpa komedier, de är gjorda av debutanter, och de handlar om att återvända hem och ta itu med sin familj. Först ut är GARDEN STATE av och med JD från Scrubs aka Zach Braff. Det har varit en LÅNG väntan sen man upptäckte den lysande trailern i somras men nu är den äntligen här (premiär 26 november).
Braff spelar Andrew Largeman, en vilsen tjugonånting som återvänder efter nio år till sin hemstad i New Jersey efter en halvlyckad karriär i LA (där hans främsta merit är att ha spelat en efterbliven quarterback i en tv-serie) för att gå på sin mammas begravning. Andrew är mer eller mindre avtrubbad av flitiga mängder antidepressiva piller och flyter runt bland sina gamla kompisar och skelett i garderoben innan han hittar en chans att hitta tillbaka till sig själv igen.
Garden State har jämförts med Mandomsprovet och en beröringspunkt är Braffs spel, som är lika charmigt avstängt och halvkomatost som Dustin Hoffmans - vars klassiska Benjamin Braddock var en annan vilsen ung man på drift i vad som kallas vuxenlivet men som bara känns som en ond dröm. Braff har ett gott öga för bizarra ögonblick och filmen är fullpackad med drömska och surrealistiska vardagssituationer - vi följer hela tiden handlingen genom Andrews stenade, milt förvånade blick och det är ofta riktigt roligt. Inte minst tack vare fotot av Lawrence Sher som radar upp den ena välkomponerade och snyggt symmetriska bilden efter den andra . Och soundtracket, handplockat av Braff, är sannolikt det bästa i år: Nick Drake, Iron & Wine, Simon & Garfunkel och The Shins (som också namedroppas) garanterar en extremt hög trivselfaktor.
Birollsinnehvarna är valda med stor omsorg, framförallt Peter Sarsgaard som är fullständigt självlysande i det tysta som Andrews sorgsna stonerkompis som bor kvar hos sin bedagade mamma och hankar sig fram på diverse skumraskaffärer. Han är ohyggligt bra och man vill genast hyra up sig på hela hans cv (jag kan tom överväga att se om Kathryn Bigelows träiga ubåtsdrama K-19: The Widowmaker bara för att få en glimt av Sarsgaard igen - så bra är han).
Garden State är en trevlig film men ibland överskrids myskvoten och det blir nästan för gulligt – Andrew mår dåligt men det bränner aldrig riktigt till, och Zach Braff verkar ibland vara lite för mån om att framstå som en snäll kille –vi tillåts aldrig riktigt tycka något annat om honom än att han är söt och vilsen. Och bitvis kan det kännas som om Garden State inte riktigt håller ihop som helhet (upplösningen som såklart inte ska avslöjas här känns lättköpt och förutsägbar) utan mer är en räcka roliga situationer efter varann.
Men det känns som trist lyxgnäll och handlar kanske mer om att förväntningarna var så tokigt höga efter den strålande trailern. För vad Zach Braff kokat ihop är ändå en rolig, intelligent, romantisk, välskriven, tjusig och charmigt anspråkslös historia med stort hjärta, dialog som ibland blixtrar till, ett soundtrack att dö för och en drömsk, behaglig, skön känsla - helt sonika en av årets allra mysigaste filmer. Om bara trailern inte hade varit så djävulskt bra… (Betyg: 8/10)
Anchorman
Komedi med Will Ferrell, Christina Applegate, Paul Rudd, Steve Carell och Fred Willard. Manus: Will Ferrell och Andy MacKay. Regi: Andy McKay.
Du som gillar Will Ferrell missa inte Anchorman som går upp på fredag. Inte helt otippat är den precis som alla de andra filmer Ferrell varit med i på sista tiden – Zoolander, Old School, Starsky & Hutch – inget mästerverk men en trivsam komedi med stor självdistans, hög tramsfaktor och, eh, Will Ferrell. Nuff said. Anchorman utspelar sig i San Diego på 70-talet där nyhetsankarna är kungar på den lokala tv-kanalen och Ron Burgundy (Ferrell) är den populäraste av dem alla. Med tjock mustach, oklanderlig hårhjälm och kostym i den rätta bruna kulören ser Will Ferrell så rolig ut att man faktiskt drar på munnen bara åt fotot på filmaffischen. Men förändringens vindar blåser och när grabbgänget får smaka på den annalkande feministvågen i form av en kvinnlig journalist (Christina Applegate) som börjar på tv-kanalen blir det uppror.
Manus är skrivet av Ferrell och Saturday Night Live-veteranen Andy McKay och är minst sagt löst i kanterna. Mycket verkar improviserat, flera scener har ingenstans att ta vägen och en del skämt faller platt ner på de beiga heltäckningsmattorna. Men det funkar ändå, mycket tack vare en energisk Ferrell och en fin ensemble bakom honom, bl a Fred Willard från Best in Show och A Mighty Wind och Steve Carell som var så kul i en liknande roll i Bruce Almighty.
Löspolisongerna sitter där de ska och kostymerna har det rätt snittet – Ferrell och co vältrar sig i 70-talsattribut och det coola gänget nyhetsankare är som nedstigna från ett cocktailparty hos Hugh Hefner, de har Playboyidealet för hur en intelligent karlakarl i sin prydno skulle se ut. Destor roligare att de inslag som gänget presenterar med all sin myndighet är totala icke-nyheter om djur som rymt från zoo och annan infotainment - lite trevlig satir över ytlig och likriktad nyhetsrapportering.
Efter en lyckad start så dippar det rejält efter ungefär halva filmen och det känns som om skämten tagit slut. Men i grevens tid slänger McKay/Ferrell in en hysteriskt bra scen inspirerad av West Side Story och Gangs of New York – med lycklig bonus i form av gästskådisar (the usual suspects plus några till som inte ska avslöjas). En grymt rolig scen som lyfter en hyfsat tunn historia till himmelska höjder och gör en beredd att förlåta en del longörer.
Anchorman är inte den skrattfest man hoppats på men man får en ordentlig dos Will Ferrell vilket räcker en bra bit. (Betyg: 5/10)
Du som gillar Will Ferrell missa inte Anchorman som går upp på fredag. Inte helt otippat är den precis som alla de andra filmer Ferrell varit med i på sista tiden – Zoolander, Old School, Starsky & Hutch – inget mästerverk men en trivsam komedi med stor självdistans, hög tramsfaktor och, eh, Will Ferrell. Nuff said. Anchorman utspelar sig i San Diego på 70-talet där nyhetsankarna är kungar på den lokala tv-kanalen och Ron Burgundy (Ferrell) är den populäraste av dem alla. Med tjock mustach, oklanderlig hårhjälm och kostym i den rätta bruna kulören ser Will Ferrell så rolig ut att man faktiskt drar på munnen bara åt fotot på filmaffischen. Men förändringens vindar blåser och när grabbgänget får smaka på den annalkande feministvågen i form av en kvinnlig journalist (Christina Applegate) som börjar på tv-kanalen blir det uppror.
Manus är skrivet av Ferrell och Saturday Night Live-veteranen Andy McKay och är minst sagt löst i kanterna. Mycket verkar improviserat, flera scener har ingenstans att ta vägen och en del skämt faller platt ner på de beiga heltäckningsmattorna. Men det funkar ändå, mycket tack vare en energisk Ferrell och en fin ensemble bakom honom, bl a Fred Willard från Best in Show och A Mighty Wind och Steve Carell som var så kul i en liknande roll i Bruce Almighty.
Löspolisongerna sitter där de ska och kostymerna har det rätt snittet – Ferrell och co vältrar sig i 70-talsattribut och det coola gänget nyhetsankare är som nedstigna från ett cocktailparty hos Hugh Hefner, de har Playboyidealet för hur en intelligent karlakarl i sin prydno skulle se ut. Destor roligare att de inslag som gänget presenterar med all sin myndighet är totala icke-nyheter om djur som rymt från zoo och annan infotainment - lite trevlig satir över ytlig och likriktad nyhetsrapportering.
Efter en lyckad start så dippar det rejält efter ungefär halva filmen och det känns som om skämten tagit slut. Men i grevens tid slänger McKay/Ferrell in en hysteriskt bra scen inspirerad av West Side Story och Gangs of New York – med lycklig bonus i form av gästskådisar (the usual suspects plus några till som inte ska avslöjas). En grymt rolig scen som lyfter en hyfsat tunn historia till himmelska höjder och gör en beredd att förlåta en del longörer.
Anchorman är inte den skrattfest man hoppats på men man får en ordentlig dos Will Ferrell vilket räcker en bra bit. (Betyg: 5/10)
tisdag 16 november 2004
2 x Denzel: Man On Fire och The Manchurian Candidate
Denzel Washington: skitsnygg karaktärsskådis eller supertrist pretto? Jag lutar åt det tidigare, har länge varit svag för Denzel trots att hans rollval varit allt annat än vågade. Därför är det glädjande att han likt Robin Williams verkar tröttnat på de präktiga rollerna och sökt sig till lite mindre slätstrukna figurer.
Det började med Antoine Fuquas Training Day (2001) som också landade honom en Oscar för bästa manliga skådis. Det var välförtjänt, även om hans grymma överspel i slutscenen kanske inte var någon karriärhöjdpunkt. Ändå var det en kul film på många sätt. Om vi struntar i Denzel för ett ögonblick så hade både Snoop Dogg och Dre roller i en film som inte handlade om att röka på; Dre såg dessutom överdjävligt hård ut som korrumperad snut med bössa och kevlarväst. Och inte minst var det riktigt… tillfredsställande att se en skrajsen Ethan Hawke nertryckt i ett badkar med en fet hagelbössa i pannan – att mannen på andra sidan gevärspipan, nyzeeländaren Cliff Curtis, var så skräckinjagande ondskefull att hans psykopatiske latinoskurk för alltid fastnade på näthinnan och man fick en ny birollsfavorit att hålla ögonen på kom som en bonus. Men framför allt kändes det fint att Denzel vågade sig på en skurkroll efter att mest bara spelat rättrådiga och småtrista hjältar under så många år, om än med den äran. Trenden fortsätter lyckligtvis, för i två aktuella Denzel-filmer spelar han män på gränsen till både nervsammanbrott och moraliskt ras.
Vi börjar med MAN ON FIRE (premiär 19 nov) som är Tony Scotts nya film efter Spy Game. Om inget omvälvande händer får Tony Scott nog alltid leva med att vara Ridleys mindre begåvade brorsa. Båda startade sina karriärer i England med att göra tonvis med reklamfilmer och har sen haft otroligt framgångsrika karriärer i Hollywood. Men där Ridley trots en del fiaskon (minns ni G.I. Jane?) gjort både odiskutabla mästerverk som Blade Runner och Alien och smarta kioskvältare som Thelma & Louise och Gladiator så får Tony leva vidare på kredd för True Romance (som var otroligt ball när den kom, i den allmänna Tarantino-yran, men som inte har åldrats med välbehag). Efter debuten med vampyrthrillern The Hunger med Catherine Deneuve och David Bowie (svintrist och kalkon men ändå lite, eh, djärv om inte annat) valde han den ultrasäkra kommersiella vägen och har sen mest bara gjort dyra tråkigheter som The Fan. Glassiga välsmorda och löjligt snyggt fotade actionblaffor med form före innehåll.
Vilket förstås inte behöver vara fel men till skillnad från sin stilsäkre bror har Tony alltid fläskat på med snabba klipp och hundra jobbiga kameratricks, även när det känns helt onödigt och bara stör. Spy Game var ett bra exempel – en helt ok spionfilm (och sista chansen att se Robert Redford innan han gjorde sitt fasansfulla ögonlyft) men de långa dialogscenerna verkar gett Tony sån panik att han var tvungen att ha helikoptertagningar och jumpcuts en masse.
Det är därför man gärna stönar när det vankas Tony Scott och Man On Fire är inget undantag. Under förtexterna får vi en lägesrapport över hur kriminellt och farligt det är i Mexico idag med x antal kidnappningar per dygn och farliga tider för rika familjer. Dock i vanvettstempo och med en så hetsig blandning av färg/svartvitt/video/slo-mo - det är så sönderklippt att man fasar för hur resten av filmen ska se ut.
Men tack och lov så lugnar det sig. Man On Fire är uppdelad i två halvor. I den första är Denzel alkad och självmordsbenägen agent på dekis som får jobb som livvakt åt en rik amerikansk familj i Mexico City. Hans jobb är att vakta dottern till en företagsledare och under veckornas lopp händer något otänkbart – den lilla flickans nyfikna frågor och lillgamla livsvisdom får den utbrände Denzels hårda fasad att krackelera och så småningom börjar han få en ny mening med livet: han lär henne simma, hon lär honom att älska livet. Jo, det är lätt att ironisera men det här är de bästa i hela filmen och rätt fint skildrat, om än rätt förutsägbart. Och att flickan spelas av barnskådisproffset Dakota Fanning gör att det blir otroligt kompetent men ofta känns som en liten vuxen i en tioårings kropp, som så ofta är fallet med barnskådisar (men problemet är snarare de osannolika repliker som läggs i deras små munnar).
Sedan blir flickan kidnappad och Denzel ger sig ut på en hämndodyssé för att få fast de skyldiga. Här är Denzel bra, skottskadad, blodig, svettig och jävlig. Men filmen utvecklar sig till en orgie i misshandel och tortyr och det är i och för sig trevligt att se Denzel kötta loss riktigt ordentligt men det blir snabbt osmakligt. Här kommer Tony Scott också loss - i takt med att filmen blir råare blir också filmspråket mer skakigt, stökigt och jobbigt, vilket känns som ett givet och trist alternativ. Trots en Denzel på hugget blir sadismen enahanda och jag tappade intresset. Skippa Man On Fire och ägna istället en kväll åt Tony Scotts hittills bästa film - technothrillern Enemy of the State från 1998 med Gene Hackman i högform. (Betyg: 5/10)
Mer Denzel: THE MANCHURIAN CANDIDATE uppdaterad av Jonathan Demme. John Frankenheimers original från 1962 är ju en milstolpe i konspirationsfilmgenren så det är stora skor att fylla. (Nu var det tyvärr så länge sen jag såg originalet att jag glömt den så vi lämnar alla jämförelser därhän.) Denzel tar över Laurence Harveys roll som plågad krigsveteran med en naggande aning om att historien skrivits om och att suspekta experiment utförts på hans egen pluton. Kriget i fråga är nu Desert Storm istället för Korea, och filmen släpptes i USA i juli, lagom till presidentvalskampanjen. Tyvärr vann ju som bekant fel man så att se The Manchurian Candidate nu, med eftertankens kranka blekhet, känns mer som en dokumentär än en dystopi - att USA:s president skulle vara en nickedocka styrd av storkapitalet känns föga kontroversiellt utan mer som den dystra verkligheten.
Nå, cynism åsido så funkar filmen, även om de surrealistiska och darriga bitarna skulle varit fler och starkare - det är en rak och lite väl tydlig berättelse där de alltför få scener när Denzel halkar mellan drömmar, hallucinationer och verklighet är de allra mest lysande. Och en frustrerad Denzel med svettpärlor på överläppen spelar fantastiskt bra, liksom Liev Schreiber som den ständigt smajlande påläggskalven med en mörk hemlighet. Till pluskontot lägger vi också Tak Fujimotos mästerliga foto: precis som i Demmes När lammen tystnar använder han sig i alla tunga dialogscener av närbilder skjutna rakt framifrån så att skådespelarna nästan pratar direkt in i kameran, med samma intima och intensiva effekt. Och för Demme-fans är det kul att så många av hans ständiga stammisar (Charlers Napier, Roger Corman) dyker upp i små biroller. (Betyg: 6/10)
Det började med Antoine Fuquas Training Day (2001) som också landade honom en Oscar för bästa manliga skådis. Det var välförtjänt, även om hans grymma överspel i slutscenen kanske inte var någon karriärhöjdpunkt. Ändå var det en kul film på många sätt. Om vi struntar i Denzel för ett ögonblick så hade både Snoop Dogg och Dre roller i en film som inte handlade om att röka på; Dre såg dessutom överdjävligt hård ut som korrumperad snut med bössa och kevlarväst. Och inte minst var det riktigt… tillfredsställande att se en skrajsen Ethan Hawke nertryckt i ett badkar med en fet hagelbössa i pannan – att mannen på andra sidan gevärspipan, nyzeeländaren Cliff Curtis, var så skräckinjagande ondskefull att hans psykopatiske latinoskurk för alltid fastnade på näthinnan och man fick en ny birollsfavorit att hålla ögonen på kom som en bonus. Men framför allt kändes det fint att Denzel vågade sig på en skurkroll efter att mest bara spelat rättrådiga och småtrista hjältar under så många år, om än med den äran. Trenden fortsätter lyckligtvis, för i två aktuella Denzel-filmer spelar han män på gränsen till både nervsammanbrott och moraliskt ras.
Vi börjar med MAN ON FIRE (premiär 19 nov) som är Tony Scotts nya film efter Spy Game. Om inget omvälvande händer får Tony Scott nog alltid leva med att vara Ridleys mindre begåvade brorsa. Båda startade sina karriärer i England med att göra tonvis med reklamfilmer och har sen haft otroligt framgångsrika karriärer i Hollywood. Men där Ridley trots en del fiaskon (minns ni G.I. Jane?) gjort både odiskutabla mästerverk som Blade Runner och Alien och smarta kioskvältare som Thelma & Louise och Gladiator så får Tony leva vidare på kredd för True Romance (som var otroligt ball när den kom, i den allmänna Tarantino-yran, men som inte har åldrats med välbehag). Efter debuten med vampyrthrillern The Hunger med Catherine Deneuve och David Bowie (svintrist och kalkon men ändå lite, eh, djärv om inte annat) valde han den ultrasäkra kommersiella vägen och har sen mest bara gjort dyra tråkigheter som The Fan. Glassiga välsmorda och löjligt snyggt fotade actionblaffor med form före innehåll.
Vilket förstås inte behöver vara fel men till skillnad från sin stilsäkre bror har Tony alltid fläskat på med snabba klipp och hundra jobbiga kameratricks, även när det känns helt onödigt och bara stör. Spy Game var ett bra exempel – en helt ok spionfilm (och sista chansen att se Robert Redford innan han gjorde sitt fasansfulla ögonlyft) men de långa dialogscenerna verkar gett Tony sån panik att han var tvungen att ha helikoptertagningar och jumpcuts en masse.
Det är därför man gärna stönar när det vankas Tony Scott och Man On Fire är inget undantag. Under förtexterna får vi en lägesrapport över hur kriminellt och farligt det är i Mexico idag med x antal kidnappningar per dygn och farliga tider för rika familjer. Dock i vanvettstempo och med en så hetsig blandning av färg/svartvitt/video/slo-mo - det är så sönderklippt att man fasar för hur resten av filmen ska se ut.
Men tack och lov så lugnar det sig. Man On Fire är uppdelad i två halvor. I den första är Denzel alkad och självmordsbenägen agent på dekis som får jobb som livvakt åt en rik amerikansk familj i Mexico City. Hans jobb är att vakta dottern till en företagsledare och under veckornas lopp händer något otänkbart – den lilla flickans nyfikna frågor och lillgamla livsvisdom får den utbrände Denzels hårda fasad att krackelera och så småningom börjar han få en ny mening med livet: han lär henne simma, hon lär honom att älska livet. Jo, det är lätt att ironisera men det här är de bästa i hela filmen och rätt fint skildrat, om än rätt förutsägbart. Och att flickan spelas av barnskådisproffset Dakota Fanning gör att det blir otroligt kompetent men ofta känns som en liten vuxen i en tioårings kropp, som så ofta är fallet med barnskådisar (men problemet är snarare de osannolika repliker som läggs i deras små munnar).
Sedan blir flickan kidnappad och Denzel ger sig ut på en hämndodyssé för att få fast de skyldiga. Här är Denzel bra, skottskadad, blodig, svettig och jävlig. Men filmen utvecklar sig till en orgie i misshandel och tortyr och det är i och för sig trevligt att se Denzel kötta loss riktigt ordentligt men det blir snabbt osmakligt. Här kommer Tony Scott också loss - i takt med att filmen blir råare blir också filmspråket mer skakigt, stökigt och jobbigt, vilket känns som ett givet och trist alternativ. Trots en Denzel på hugget blir sadismen enahanda och jag tappade intresset. Skippa Man On Fire och ägna istället en kväll åt Tony Scotts hittills bästa film - technothrillern Enemy of the State från 1998 med Gene Hackman i högform. (Betyg: 5/10)
Mer Denzel: THE MANCHURIAN CANDIDATE uppdaterad av Jonathan Demme. John Frankenheimers original från 1962 är ju en milstolpe i konspirationsfilmgenren så det är stora skor att fylla. (Nu var det tyvärr så länge sen jag såg originalet att jag glömt den så vi lämnar alla jämförelser därhän.) Denzel tar över Laurence Harveys roll som plågad krigsveteran med en naggande aning om att historien skrivits om och att suspekta experiment utförts på hans egen pluton. Kriget i fråga är nu Desert Storm istället för Korea, och filmen släpptes i USA i juli, lagom till presidentvalskampanjen. Tyvärr vann ju som bekant fel man så att se The Manchurian Candidate nu, med eftertankens kranka blekhet, känns mer som en dokumentär än en dystopi - att USA:s president skulle vara en nickedocka styrd av storkapitalet känns föga kontroversiellt utan mer som den dystra verkligheten.
Nå, cynism åsido så funkar filmen, även om de surrealistiska och darriga bitarna skulle varit fler och starkare - det är en rak och lite väl tydlig berättelse där de alltför få scener när Denzel halkar mellan drömmar, hallucinationer och verklighet är de allra mest lysande. Och en frustrerad Denzel med svettpärlor på överläppen spelar fantastiskt bra, liksom Liev Schreiber som den ständigt smajlande påläggskalven med en mörk hemlighet. Till pluskontot lägger vi också Tak Fujimotos mästerliga foto: precis som i Demmes När lammen tystnar använder han sig i alla tunga dialogscener av närbilder skjutna rakt framifrån så att skådespelarna nästan pratar direkt in i kameran, med samma intima och intensiva effekt. Och för Demme-fans är det kul att så många av hans ständiga stammisar (Charlers Napier, Roger Corman) dyker upp i små biroller. (Betyg: 6/10)
tisdag 2 november 2004
Trailer-pepp #4: Sideways
Alexander Payne är mannen bakom en av mina absoluta favoritfilmer: Election från 1999, en smart och giftig high school-satir med Reese Witherspoon (innan hon blev filmstjärna och la sig till med den obligatoriska anorexi chic-looken) som superbeskäftig plugghäst och hennes kollision med Matthew Brodericks moraliskt tveksamme lärare (lysande som alltid). Innan dess gjorde han Citizen Ruth, något så udda som en lyckad svart komedi om abortfrågan som driver hejdlöst med både abortförespråkare och pro life-aktivister, med en saggig och limsniffande Laura Dern som gravid white trash-brutta klämd mittemellan. Och förra året kom About Schmidt, en mestadels lyckad road movie med Jack Nicholson i förvirrad och torrt rolig pensionärskris, Paynes genombrott och ännu en i raden av personliga och egensinniga filmer.
Häromveckan gick Paynes nya Sideways upp i USA och kritikerna höjer den till skyarna. Ännu en roadmovie, denna gång om två män i medelålderskris som ger sig ut på vägarna för att utforska vindistrikten i kalifornien. Känns kanske inte så eggande, och den småsega trailern är ingalunda klockren, men i en av huvudrollerna ses Conan-favoriten Paul Giamatti (senast som Harvey Pekar i American Splendor som jag gud hjälpe mig inte sett ännu, tidigare fantastisk i Storytelling och Man On The Moon). Vilket tillsammans med Paynes öga för mänskliga svagheter och öra för bra dialog torde lova gott.
Sverigepremiären lär vänta på sig tills nästa vår, tills dess kan man kasta ett getöga på trailern här: http://www2.foxsearchlight.com/sideways/
Häromveckan gick Paynes nya Sideways upp i USA och kritikerna höjer den till skyarna. Ännu en roadmovie, denna gång om två män i medelålderskris som ger sig ut på vägarna för att utforska vindistrikten i kalifornien. Känns kanske inte så eggande, och den småsega trailern är ingalunda klockren, men i en av huvudrollerna ses Conan-favoriten Paul Giamatti (senast som Harvey Pekar i American Splendor som jag gud hjälpe mig inte sett ännu, tidigare fantastisk i Storytelling och Man On The Moon). Vilket tillsammans med Paynes öga för mänskliga svagheter och öra för bra dialog torde lova gott.
Sverigepremiären lär vänta på sig tills nästa vår, tills dess kan man kasta ett getöga på trailern här: http://www2.foxsearchlight.com/sideways/
Ju-On: The Grudge
Efter succén med den amerikanska remaken av The Ring – och nu ska det bli öppenhjärtligt och erkännas att jag gillade DreamWorks-versionen mycket mer än det japanska originalet, aja baja – har Hollywood som bekant gått igång rejält på sin nya kassako och det görs nyinspelningar av japansk skräck på löpande band. Remaken på The Grudge med Sarah Michelle Gellar i huvudrollen (säkert sugen på en post-Buffy-hit efter två onämnbara Scooby Doo-korvar) gick upp i USA nyligen till vissna recensioner. (Trots att Sam Raimi producerat men även solen har sina fläckar ibland.)
Innan den amerikaniserade versionen letar sig hit passa för guds (eller bara min) skull på att se originalet Ju-on: The Grudge från 2003. Ska du bara se en skräckfilm i hela ditt liv så etc etc. Jag menar allvar: jag såg The Grudge på Stockholms filmfestival förra året och höll seriöst på att få bråck av ren och skär terror (som det brukar heta i dåligt översatta taglines). Vad jag försöker förmedla är att den är OTROLIGT SKRÄMMANDE och får den onda tv-flickan i The Ring (båda versionerna) att krypa tillbaks i brunnen av ren oro – sanna mina ord!
Storyn i The Grudge kretsar kring en lägenhet där det spökar – vi förstår snart att en man mördat sitt fru och barn i lägenheten och att offren aldrig riktigt lämnat den. Huset är förbannat och alla som där inträder går ett ohyggligt öde till mötes. För att komplicera det hela har Takashi Shimuzi (regi/manus) delat in filmen i ett antal kapitel döpta efter den person som är näste man/kvinna att gå in i lägenheten och möta fasan. Historien rör sig fram och tillbaka i tiden och efter halva filmen blev jag hopplöst förlorad i kronologin och förstod inte vad som hade hänt när och hur det hängde ihop med allt annat. Otroligt förvirrande, men vid det laget spelade den knepiga strukturen föga roll eftersom filmen är så genuint och blodisande läskig att det blev rent fysiskt plågsamt att sitta publik (obehaget inte mildrat av maskinisten på Skandia som i sann Spinal Tap-anda hade vridit upp volymen till 11 av 10).
Sluthypat: se The Grudge innan det är för sent, den går säkert ner från bio snart men finns att beställa billigt på import-dvd. Det var länge sedan jag blev så rädd på bio och fortfarande kan blotta tanken på en liten blåmålad japansk pojke få mig att nästan börja grina av ångest - se filmen och förstå. (Betyg: 8/10)
Innan den amerikaniserade versionen letar sig hit passa för guds (eller bara min) skull på att se originalet Ju-on: The Grudge från 2003. Ska du bara se en skräckfilm i hela ditt liv så etc etc. Jag menar allvar: jag såg The Grudge på Stockholms filmfestival förra året och höll seriöst på att få bråck av ren och skär terror (som det brukar heta i dåligt översatta taglines). Vad jag försöker förmedla är att den är OTROLIGT SKRÄMMANDE och får den onda tv-flickan i The Ring (båda versionerna) att krypa tillbaks i brunnen av ren oro – sanna mina ord!
Storyn i The Grudge kretsar kring en lägenhet där det spökar – vi förstår snart att en man mördat sitt fru och barn i lägenheten och att offren aldrig riktigt lämnat den. Huset är förbannat och alla som där inträder går ett ohyggligt öde till mötes. För att komplicera det hela har Takashi Shimuzi (regi/manus) delat in filmen i ett antal kapitel döpta efter den person som är näste man/kvinna att gå in i lägenheten och möta fasan. Historien rör sig fram och tillbaka i tiden och efter halva filmen blev jag hopplöst förlorad i kronologin och förstod inte vad som hade hänt när och hur det hängde ihop med allt annat. Otroligt förvirrande, men vid det laget spelade den knepiga strukturen föga roll eftersom filmen är så genuint och blodisande läskig att det blev rent fysiskt plågsamt att sitta publik (obehaget inte mildrat av maskinisten på Skandia som i sann Spinal Tap-anda hade vridit upp volymen till 11 av 10).
Sluthypat: se The Grudge innan det är för sent, den går säkert ner från bio snart men finns att beställa billigt på import-dvd. Det var länge sedan jag blev så rädd på bio och fortfarande kan blotta tanken på en liten blåmålad japansk pojke få mig att nästan börja grina av ångest - se filmen och förstå. (Betyg: 8/10)
The Terminal
Det var en månad sen sist och jag har glömt skriva om ett par tre filmer som vid det här laget inte direkt är hyperaktuella men what the hell. En av dem är The Terminal, Spielbergs senaste om en timid man från ett obskyrt land i Östeuropa som fastnar i ett slags visumpolitiskt limbo på JFK-flygplatsen i New York, pank och med ringa kunskaper i engelska. Mannen spelas av Tom Hanks och redan då börjar förstås varningsklockorna ringa: Forrest Gump på en flygplats känns som ett koncept man inte gått i spänd förväntan på. Riktigt så illa blir det aldrig men Spielberg kan inte hålla smetigheten stången och när Tom Hanks för n:te gången näpsat sin nemesis säkerhetschefen (en lätt bortslösad Stanley Tucci) - med hjälp av ett gott hjärta, lite snäll jäklaranamma och den där välbakanta icke-västerländska kanske-kan-han-lära-oss-något-om-oss-själva-klokskapen som ska vara hjärtevärmande men lätt kan gå en på nerverna – så ryser man. Och inte av välbehag.
Det gör man också av alla de många scener där ”småfolket” dvs tjänstepersonalen på flygplatsen sluter upp bakom Hanks kamp eftersom de förstår att han är ”en av dem” – det funkade utmärkt för Capra (en uppenbar influens för Spielberg och hans manusförfattare) i hans humanistiska nutidssagor om den lille mannen mot systemet men nu 60-70 år senare känns sånt mest kladdigt. (Eller också är jag kallhjärtad och cynisk.)
Ljuspunkter finns: Hanks (som ärligt talat är en fantastisk skådis ibland) ror hem några festliga scener, den lille indiske gubben Kumar från Wes Andersons filmer är med (grymt stereotyp men dock), och man kan sitta och fascineras över att Spielberg låtit bygga upp en hel flygplatsinteriör för hur många miljoner som helst för att lättare kunna filma. Efter 9/11 är det nämligen svårt att komma till på de amerikanska flygplatserna – en spänning som berörs i filmen men det dras inga större politiska eller samtidsskildrande växlar: detta är framförallt en komedi eller en ”serious comedy” som DreamWorks valt att sälja in den som, en ganska oförarglig saga om en snäll man och hans mystiska konservburk (don't ask).
The Terminal är småtrevlig men efter två timmar med en fumlande Tom Hanks vill man nästan ha sin tid tillbaka. Spielberg är en bra berättare men The Terminal är en av hans allra svagaste historier - en ganska meningslös film. (Betyg: 5/10)
Det gör man också av alla de många scener där ”småfolket” dvs tjänstepersonalen på flygplatsen sluter upp bakom Hanks kamp eftersom de förstår att han är ”en av dem” – det funkade utmärkt för Capra (en uppenbar influens för Spielberg och hans manusförfattare) i hans humanistiska nutidssagor om den lille mannen mot systemet men nu 60-70 år senare känns sånt mest kladdigt. (Eller också är jag kallhjärtad och cynisk.)
Ljuspunkter finns: Hanks (som ärligt talat är en fantastisk skådis ibland) ror hem några festliga scener, den lille indiske gubben Kumar från Wes Andersons filmer är med (grymt stereotyp men dock), och man kan sitta och fascineras över att Spielberg låtit bygga upp en hel flygplatsinteriör för hur många miljoner som helst för att lättare kunna filma. Efter 9/11 är det nämligen svårt att komma till på de amerikanska flygplatserna – en spänning som berörs i filmen men det dras inga större politiska eller samtidsskildrande växlar: detta är framförallt en komedi eller en ”serious comedy” som DreamWorks valt att sälja in den som, en ganska oförarglig saga om en snäll man och hans mystiska konservburk (don't ask).
The Terminal är småtrevlig men efter två timmar med en fumlande Tom Hanks vill man nästan ha sin tid tillbaka. Spielberg är en bra berättare men The Terminal är en av hans allra svagaste historier - en ganska meningslös film. (Betyg: 5/10)
lördag 2 oktober 2004
10 skäl att undvika Så som i himmelen
Kay Pollaks återkomst till filmsverige har blivit en sagolik triumf. Så som i himmelen har överösts av toppbetyg och biobesökarna köar för att få ta del av magin. Jan-Olov Andersson, annars en sansad man, höll nästan på att komma över tangentbordet när han knattrade fram sin ogenerade hyllning i Aftonbladet (en recension som förresten startade ’bladets nuvarande trend att strunta i premiärdatum och recensera högintressanta filmer dan efter pressvisningen - Ett hål i mitt hjärta fick samma behandling).
Men jag vill rikta ett varningens finger till alla er som till äventyrs tror att Så som i himmelen är den sinnenas fest som reklamen och besökssiffrorna vill låta påskina. Därför denna praktiska och användbara lista på tio fakta att hålla i minnet innan du plötsligt står bland alla andra i biljettkön, i begrepp att hosta upp dina surt förvärvade pengar för att göra Kay och Sonet tjockare. Att se Så som i himmelen är förenat med vissa risker för din mentala hälsa! Se denna lista som ren konsumentupplysning.
1. Först av allt: fem plus or no fem plus är Så som i himmelen den gamla vanliga historien som alltför många manliga europeiska auteurer känner ett starkt behov av att dela med sig av när de passerat femtistrecket: berättelsen om den medelålders manlige konstnären i kris som blir förlöst av en ung, vacker, livsglad, kåt men vilsen kvinna och finner ny mening i livet. En berättelse som är lika ofräsch och gubbsjuk vare sig filmen heter Sista tangon i Paris, Hårfrisörskans make, Stulen skönhet, eller Så som i himmelen. Frida Hallgrens livsbejakande lolita framstår mest av allt som nåt slags sagoväsen, lika förankrad i verkligheten som skogsrået eller älvorna, och man önskar att manliga medelålders regissörer för en gångs skull kunde sluta skriva manus med kuken.
2. Så som i himmelen är en ganska skamlös rip-off av två mycket bättre filmer: Lone Scherfigs dogmafeelgood Italienska för nybörjare (trasslig studiecirkel tar bussen till Italien) och vår egen nittiotalsklassiker Änglagård (frifräsande nykomlingar vänder upp och ned på trångsynt bysamvaro).
3. Sen hans förra film Älska mig (1986) har Kay Pollak ägnat sig åt att driva kurser om personlig lycka och självkännedom. Vilket är toppen. Men nånstans på vägen glömde han hur man berättar en historia på film. Så som i himmelen är så uppfylld av Pollaks idéer om personlig frigörelse att den nästan dukar under. Ingen av karaktärerna känns realistisk: de blir knappast mer än exempel på olika former av psykologiska låsningar och problematiska livssituationer. Att sitta i biostolen och sakta inse att man studerar diskussionsunderlaget till ett av Pollaks seminarier när man trodde man skulle få se en film är en lätt obehaglig historia.
4. Nivån på skådespeleriet varierar nåt sjukt. Micke Nyqvists spontant förvirrade naturalism blandas med totalt överspel utan förvarning. Scenerna mellan prästen Niklas Falk och hans fru Ingela Olsson är omåttligt teatraliska och man undrar om skådespelarna var medvetna om att de var på en filminspelning och inte stod på Unga Klara och sprutade saliv? Särskilt i en katharsisk konfrontation mot mitten av filmen som måtte vara en av de mest överspelade scenerna i svensk filmhistoria. Här är dialogen så korrekt och styltad femtiotalssvenska att man undrar om Pollak varit och snokat på Fårö och hittat några överblivna manussidor från Nattvardsgästerna och tänkt ”Hey!” Gunnar Björnstrand lär rotera i sin grav, själv mysryste jag i salongen av kalla kalkonkårar.
5. Alla figurer i filmen pratar olika dialekt, dvs olika varianter på rassligt imiterad norrländska. Utom Lennart Jähkel som brassar på med äkta lulemåle så det dånar i kulisserna. Vad heter dialect coach på svenska?
6. Så övertygad är Pollak i sin mission att vi som publik aldrig tillåts tänka själva. Varenda konflikt i filmen beskrivs, pratas sönder och löses utan att man någonsin känner sig delaktig. Ordet ”nyans” finns inte Kays ordbok och som publik känner man sig överkörd. I all välmening, men ändå.
7. Pollak klarar inte av att släppa en enda bifigur. Alla ska få vara med, alla ska förlösas. Vilket resulterar i en absurd och ganska meningslös scen mot slutet av filmen när en sidokaraktär, spelad av den timide mannen från Scanreklamen (”Jag trodde du bara åt kött från din egen gård?” – ”Men det är ju det jag gööör!”), som hittills haft summa noll repliker och bara synts i helbilder, reser sig upp och deklarerar en trettioårig hemlig kärlek till en annan perifer sidokaraktär. (Inga poäng för den som gissar om kärleken är besvarad.) Tre ord: Kill your darlings.
8. Micke Nyqvist, annars en gudabenådat duktig skådespelare, har sannolikt aldrig varit sämre. Pollak har lyckats locka ut det mest ruttet självupptagna ur Nyqvists naturalistiska stil, vilket resulterar i att han inte avslutar en enda mening. I hela filmen. En regissör som kan få Micke Nyqvist att framstå som en dålig skådespelare har en alldeles särskild gåva.
9. Finalen - som här inte ska avslöjas - är pajig bortom all mänsklig fattningsförmåga. Jag kom att tänka på den där scenen från Six Feet Under när David ställde sig upp i kyrkan och kom ut inför hela församlingen och applåderna kom, först trevande, sedan allt starkare, tills den växte till ett massivt dån – och det strax visade sig att det bara var i Davids romantiska fantasi. Så som i himmelen avrundas med en sån scen, fast här ska det vara på riktigt. En scen som får alla andra ”spontan och hjärtevärmande applåd utbryter i oväntat sammanhang”-scener att darra i jämförelse. En scen som måste ses för att förstås!
10. Om hela filmen går att summera i följande mening, skriven i all hast av en vän som inte ens sett filmen, har den problem: Finna musikens själ, komma till en liten by, bli ihop med någon snygg 20-något, hela byn blir osams... typ änglagård eller?
Men innan du tycker att jag är ond och kall ska jag erkänna att Så som i himmelen har sina förtjänster. Några skådespelare klarar sig med hedern i behåll, filmen ser bra ut och är välklippt, och Pollaks master plan för frigörelse har sina tveklösa poänger. Det är feelgood med fina baktankar och Kay Pollak vill oss väl. Men faktum kvarstår: en film som så oannonserat växlar från själspeppande måbrafilm till djupaste kalkon ser du på egen risk. You have been warned!
Men jag vill rikta ett varningens finger till alla er som till äventyrs tror att Så som i himmelen är den sinnenas fest som reklamen och besökssiffrorna vill låta påskina. Därför denna praktiska och användbara lista på tio fakta att hålla i minnet innan du plötsligt står bland alla andra i biljettkön, i begrepp att hosta upp dina surt förvärvade pengar för att göra Kay och Sonet tjockare. Att se Så som i himmelen är förenat med vissa risker för din mentala hälsa! Se denna lista som ren konsumentupplysning.
1. Först av allt: fem plus or no fem plus är Så som i himmelen den gamla vanliga historien som alltför många manliga europeiska auteurer känner ett starkt behov av att dela med sig av när de passerat femtistrecket: berättelsen om den medelålders manlige konstnären i kris som blir förlöst av en ung, vacker, livsglad, kåt men vilsen kvinna och finner ny mening i livet. En berättelse som är lika ofräsch och gubbsjuk vare sig filmen heter Sista tangon i Paris, Hårfrisörskans make, Stulen skönhet, eller Så som i himmelen. Frida Hallgrens livsbejakande lolita framstår mest av allt som nåt slags sagoväsen, lika förankrad i verkligheten som skogsrået eller älvorna, och man önskar att manliga medelålders regissörer för en gångs skull kunde sluta skriva manus med kuken.
2. Så som i himmelen är en ganska skamlös rip-off av två mycket bättre filmer: Lone Scherfigs dogmafeelgood Italienska för nybörjare (trasslig studiecirkel tar bussen till Italien) och vår egen nittiotalsklassiker Änglagård (frifräsande nykomlingar vänder upp och ned på trångsynt bysamvaro).
3. Sen hans förra film Älska mig (1986) har Kay Pollak ägnat sig åt att driva kurser om personlig lycka och självkännedom. Vilket är toppen. Men nånstans på vägen glömde han hur man berättar en historia på film. Så som i himmelen är så uppfylld av Pollaks idéer om personlig frigörelse att den nästan dukar under. Ingen av karaktärerna känns realistisk: de blir knappast mer än exempel på olika former av psykologiska låsningar och problematiska livssituationer. Att sitta i biostolen och sakta inse att man studerar diskussionsunderlaget till ett av Pollaks seminarier när man trodde man skulle få se en film är en lätt obehaglig historia.
4. Nivån på skådespeleriet varierar nåt sjukt. Micke Nyqvists spontant förvirrade naturalism blandas med totalt överspel utan förvarning. Scenerna mellan prästen Niklas Falk och hans fru Ingela Olsson är omåttligt teatraliska och man undrar om skådespelarna var medvetna om att de var på en filminspelning och inte stod på Unga Klara och sprutade saliv? Särskilt i en katharsisk konfrontation mot mitten av filmen som måtte vara en av de mest överspelade scenerna i svensk filmhistoria. Här är dialogen så korrekt och styltad femtiotalssvenska att man undrar om Pollak varit och snokat på Fårö och hittat några överblivna manussidor från Nattvardsgästerna och tänkt ”Hey!” Gunnar Björnstrand lär rotera i sin grav, själv mysryste jag i salongen av kalla kalkonkårar.
5. Alla figurer i filmen pratar olika dialekt, dvs olika varianter på rassligt imiterad norrländska. Utom Lennart Jähkel som brassar på med äkta lulemåle så det dånar i kulisserna. Vad heter dialect coach på svenska?
6. Så övertygad är Pollak i sin mission att vi som publik aldrig tillåts tänka själva. Varenda konflikt i filmen beskrivs, pratas sönder och löses utan att man någonsin känner sig delaktig. Ordet ”nyans” finns inte Kays ordbok och som publik känner man sig överkörd. I all välmening, men ändå.
7. Pollak klarar inte av att släppa en enda bifigur. Alla ska få vara med, alla ska förlösas. Vilket resulterar i en absurd och ganska meningslös scen mot slutet av filmen när en sidokaraktär, spelad av den timide mannen från Scanreklamen (”Jag trodde du bara åt kött från din egen gård?” – ”Men det är ju det jag gööör!”), som hittills haft summa noll repliker och bara synts i helbilder, reser sig upp och deklarerar en trettioårig hemlig kärlek till en annan perifer sidokaraktär. (Inga poäng för den som gissar om kärleken är besvarad.) Tre ord: Kill your darlings.
8. Micke Nyqvist, annars en gudabenådat duktig skådespelare, har sannolikt aldrig varit sämre. Pollak har lyckats locka ut det mest ruttet självupptagna ur Nyqvists naturalistiska stil, vilket resulterar i att han inte avslutar en enda mening. I hela filmen. En regissör som kan få Micke Nyqvist att framstå som en dålig skådespelare har en alldeles särskild gåva.
9. Finalen - som här inte ska avslöjas - är pajig bortom all mänsklig fattningsförmåga. Jag kom att tänka på den där scenen från Six Feet Under när David ställde sig upp i kyrkan och kom ut inför hela församlingen och applåderna kom, först trevande, sedan allt starkare, tills den växte till ett massivt dån – och det strax visade sig att det bara var i Davids romantiska fantasi. Så som i himmelen avrundas med en sån scen, fast här ska det vara på riktigt. En scen som får alla andra ”spontan och hjärtevärmande applåd utbryter i oväntat sammanhang”-scener att darra i jämförelse. En scen som måste ses för att förstås!
10. Om hela filmen går att summera i följande mening, skriven i all hast av en vän som inte ens sett filmen, har den problem: Finna musikens själ, komma till en liten by, bli ihop med någon snygg 20-något, hela byn blir osams... typ änglagård eller?
Men innan du tycker att jag är ond och kall ska jag erkänna att Så som i himmelen har sina förtjänster. Några skådespelare klarar sig med hedern i behåll, filmen ser bra ut och är välklippt, och Pollaks master plan för frigörelse har sina tveklösa poänger. Det är feelgood med fina baktankar och Kay Pollak vill oss väl. Men faktum kvarstår: en film som så oannonserat växlar från själspeppande måbrafilm till djupaste kalkon ser du på egen risk. You have been warned!
tisdag 28 september 2004
Bäst just nu: Armbryterskan från Ensamheten och Dodgeball
Har just sett The Terminal och känner mig en smula... kladdig. Spielberg har inte sparat på sitt patenterade schmaltz och efter två timmar med en snubblande klok Tom Hanks vill man nästan gå och duscha av sig. Men mer om det inom kort innan The Terminal går upp 8 oktober. Nu till denna vecka, då går nämligen två av höstens roligaste filmer upp: en tramsig sportkomedi med Ben Stiller och - något mer otippat - en svensk dokumentär starring världens bästa armbryterska i 65-kilosklassen.
ARMBRYTERSKAN FRÅN ENSAMHETEN av Lisa Munthe och Helen Ahlsson handlar om Heidi Andersson, en 23-årig tjej som bor i byn Ensamheten utanför Storuman. Invånare: 16, varav alla tillhör släkten Andersson och ägnar sig åt armbrytning så fort tillfälle ges efter skoterturerna och vedhuggningen. Sporten är inte officiellt godkänd, inga sponsorpengar finns så Heidi hankar sig fram på lika delar järnvilja och småtöntiga butiksframträdanden (det blir många sportaffärer med nyfikna män i keps som vill pröva lyckan). Vid Heidis sida finns pappa Kent som är en av filmhöstens coolaste figurer i sin skogshuggarmustasch, läderjacka och gubbkeps. Kent visar sig också vara filmens främsta comic relief, och mer ska inte avslöjas än att strykjärnsscenen på hotellrummet i Kanada redan lovar bli en svensk dokumentärklassiker. Bonus: mot slutet av filmen när vi följer Heidis väg genom deltävlingarna i VM blir Armbryterskan en nagelbitare av stora mått: det är ohyggligt spännande. (Sen är det på tiden att någon tar tag i den sorgligt förbisedda genren armbrytningsfilm så att inte Sly Stallone fick fortsätta ha tolkningsföreträde med sin ruttna Over the Top från 1987 - en kulturgärning i sig.) Rekommenderas å det varmaste.
(Betyg: 8/10)
DODGEBALL tillhör genren Ben Stiller-komedier vilket i stort sett alltid borgar för kvalitet. mannen har ju sen Meet the Parents haft en nästan obruten svit av lyckade och småtrevligt anspråkslösa filmer med Zoolander som kronan på verket och Starsky & Hutch som senaste trivselskapare (dock hjälper det säkert att jag sett varken Duplex eller Envy som lär vara usla - båda släpptes direkt på dvd i Sverige). Ben Stiller verkar vara en hygglig kille och det färgar av sig på hans filmer. I Dodgeball spelar han White Goodman, en uppblåst gymbroiler i hockeyfrilla och susp som leder en lika framgångsrik som fascistisk fitnesskedja. Hans enda konkurrenter är ett sunkigt men hemtrevligt gym lett av Vince Vaughn och befolkat av ett gäng smått bizarra dropouts till stammisar. När Vince Vaughn vägrar sälja sin ögonsten blir det strid på kniven och allt utmynnar i en dodgeballturnering där bådas framtid står på spel.
Undertiteln är A True Underdog Story och Rawson Marshall Thurber (regi och manus) bockar kärleksfullt av alla de obligatoriska klyschor som en underdogfilm ska ha. Ben Stiller iförd silveroverall och Village People-mustach är obetalbart grisig som hälsofascist och lär haft riktigt kul under inspelningen. Gott om basketbollar i pungen blir det och ovänner av brutal slapstick bör hålla sig undan, men Dodgeball är gjord med stort hjärta och är bitvis mäkta rolig. (Betyg: 6/10)
ARMBRYTERSKAN FRÅN ENSAMHETEN av Lisa Munthe och Helen Ahlsson handlar om Heidi Andersson, en 23-årig tjej som bor i byn Ensamheten utanför Storuman. Invånare: 16, varav alla tillhör släkten Andersson och ägnar sig åt armbrytning så fort tillfälle ges efter skoterturerna och vedhuggningen. Sporten är inte officiellt godkänd, inga sponsorpengar finns så Heidi hankar sig fram på lika delar järnvilja och småtöntiga butiksframträdanden (det blir många sportaffärer med nyfikna män i keps som vill pröva lyckan). Vid Heidis sida finns pappa Kent som är en av filmhöstens coolaste figurer i sin skogshuggarmustasch, läderjacka och gubbkeps. Kent visar sig också vara filmens främsta comic relief, och mer ska inte avslöjas än att strykjärnsscenen på hotellrummet i Kanada redan lovar bli en svensk dokumentärklassiker. Bonus: mot slutet av filmen när vi följer Heidis väg genom deltävlingarna i VM blir Armbryterskan en nagelbitare av stora mått: det är ohyggligt spännande. (Sen är det på tiden att någon tar tag i den sorgligt förbisedda genren armbrytningsfilm så att inte Sly Stallone fick fortsätta ha tolkningsföreträde med sin ruttna Over the Top från 1987 - en kulturgärning i sig.) Rekommenderas å det varmaste.
(Betyg: 8/10)
DODGEBALL tillhör genren Ben Stiller-komedier vilket i stort sett alltid borgar för kvalitet. mannen har ju sen Meet the Parents haft en nästan obruten svit av lyckade och småtrevligt anspråkslösa filmer med Zoolander som kronan på verket och Starsky & Hutch som senaste trivselskapare (dock hjälper det säkert att jag sett varken Duplex eller Envy som lär vara usla - båda släpptes direkt på dvd i Sverige). Ben Stiller verkar vara en hygglig kille och det färgar av sig på hans filmer. I Dodgeball spelar han White Goodman, en uppblåst gymbroiler i hockeyfrilla och susp som leder en lika framgångsrik som fascistisk fitnesskedja. Hans enda konkurrenter är ett sunkigt men hemtrevligt gym lett av Vince Vaughn och befolkat av ett gäng smått bizarra dropouts till stammisar. När Vince Vaughn vägrar sälja sin ögonsten blir det strid på kniven och allt utmynnar i en dodgeballturnering där bådas framtid står på spel.
Undertiteln är A True Underdog Story och Rawson Marshall Thurber (regi och manus) bockar kärleksfullt av alla de obligatoriska klyschor som en underdogfilm ska ha. Ben Stiller iförd silveroverall och Village People-mustach är obetalbart grisig som hälsofascist och lär haft riktigt kul under inspelningen. Gott om basketbollar i pungen blir det och ovänner av brutal slapstick bör hålla sig undan, men Dodgeball är gjord med stort hjärta och är bitvis mäkta rolig. (Betyg: 6/10)
måndag 20 september 2004
Trailer-pepp #3: I Love Huckabees
David O. Russell slog igenom med den lyckade Ben Stiller-komedin Flirting With Disaster och skrällde sen till med Three Kings, ett skruvat och usa-kritiskt krigsdrama med Clooney, Ice Cube och Spike Jonze som soldater under förra Irakkriget (och som en uppföljare håller han just nu på med en dokumentär om krig nummer två och amerikanska soldater stationerade i Irak).
Men först kommer I LOVE HUCKABEES som ser ut att kunna vara riktigt lyckad. En prillig komedi med tydliga Wes Anderson-vibbar, inte minst för att Russell castat Jason Schwartzman i en av huvudrollerna. Schwartzman var som bekant sensationellt bra i Wes Andersons Rushmore från 1998 men har sen dess bara gjort en handfull roller. Nu verkar det tack och lov ha lossnat och framöver dyker han upp i ett gäng filmer, bl a Steve Martins nya Shopgirl (som jag inte vet ett skit om men det vore fruktansvärt gött om Steve Martin kunde göra en comeback efter den långa radda usla filmer han hamnat i på sistone så vi håller tummarna). Conanfavoriterna Lily Tomlin och Naomi Watts är också med, men varning för överspel från Dustin Hoffman (i grånad moptop) som numera är ett lite osäkert kort.
Nå, usa-premiär blir det i vart fall 1 oktober och trailern finns på
http://www.apple.com/trailers/fox_searchlight/i_heart_huckabees
Men först kommer I LOVE HUCKABEES som ser ut att kunna vara riktigt lyckad. En prillig komedi med tydliga Wes Anderson-vibbar, inte minst för att Russell castat Jason Schwartzman i en av huvudrollerna. Schwartzman var som bekant sensationellt bra i Wes Andersons Rushmore från 1998 men har sen dess bara gjort en handfull roller. Nu verkar det tack och lov ha lossnat och framöver dyker han upp i ett gäng filmer, bl a Steve Martins nya Shopgirl (som jag inte vet ett skit om men det vore fruktansvärt gött om Steve Martin kunde göra en comeback efter den långa radda usla filmer han hamnat i på sistone så vi håller tummarna). Conanfavoriterna Lily Tomlin och Naomi Watts är också med, men varning för överspel från Dustin Hoffman (i grånad moptop) som numera är ett lite osäkert kort.
Nå, usa-premiär blir det i vart fall 1 oktober och trailern finns på
http://www.apple.com/trailers/fox_searchlight/i_heart_huckabees
onsdag 15 september 2004
Ett hål i mitt hjärta
Samtidskritik med Thorsten Flinck, Sanna Bråding, Björn Almroth och Goran Marjanovic. Klipp: Michal Leszczylowski. Ljud: Hans Möller. Regi och manus: Lukas Moodysson.
Det har skrivits så mycket i blaskorna om Lukas Moodyssons sexchock (eller var det porrattack) att när man väl ser Ett hål i mitt hjärta blir man faktiskt lite lättad över att den är mycket värre i fantasin än i verkligheten. Därmed inte sagt att det är en promenad i parken: detta är hardcore och frågan är om en så grafisk och omskakande film gjorts på svensk mark förut.
Fyra människor trängs i en ful lägenhet med filtar över fönstrena: en medelålders pornograf, hans två unga skådespelare och pornografens son som stängt in sig i pojkrummet med gothfrisyr och knastrig minimalistisk electronica i hörlurarna. Ett i sanning bizarrt gäng och allt är så sunkigt och ångestladdat att man skulle skratta åt eländet om inte de alltmer våldsamma övergreppen på Tess (Sanna Bråding) i porrens namn var så påträngande.
Men efterhand förstår man att det finns kärlek och framförallt ett behov av närhet och att bli bekräftad hos de fyra. Det är bara det att de är så emotionellt sabbade att de inte förmår uttrycka det – fyra trasiga människor som inte förmår kommunicera ordentligt, fastklibbade vid varandra i en märklig dödsdans utan chans att ta sig loss, där allt ser ut att bara bli värre och värre.
Det är inte en lättillgänglig film. Kronologin är uppbruten, stökiga och fragmentariska scener avlöser varandra. Ofta är det oklart vad som är verklighet och vad som är fantasi, eller snarare alternativ verklighet i en värld där personerna i filmen kunde nå varandra. Ibland är det mycket vackert – scenerna där porrskådisen Geko drömmer sig bort är hjärtskärande i all sin enkelhet och här är Moodysson lika effektiv som i basketscenerna på taket från Lilja 4-Ever – men oftare blir formen enahanda. Hela tiden punkteras filmen av operationsscener och påträngande elektroniska ljud: det är plågsamt och visst hickar man till - det är nämligen en kosmetisk blygdläppsoperation som pågår och en mer absurd och slagkraftig bild av ett samhälle i förfall är svår att tänka sig - men allt känns efterhand som ett lite billigt knep att ruska om oss i biostolen.
Mycket har skrivits om Moodyssons arbetssätt: som bekant stängde han in sig i en lägenhet i Trollhättan (där alla svenska filmer utspelar sig numera) med ett minmalt team och de fyra skådisarna i 17 dagar och grisade loss med dv-kameran i högsta hugg. Ett arbetssätt som säkert var fruktbart men jag undrar om inte filmen hade funkat bättre om den gjorts på ett annat sätt (kanske som en dogma?), iallafall för mig. Skådespelarna har varit högst delaktiga i skapandet och improvisation kan ofta vara av godo men ibland blir det för geggigt, som när Thorsten Flinck kommer loss och det bara blir för mycket… Thorsten. För mycket ångest-workshop för modiga skådespelare och för lite substans – en del scener var säkert fruktbara och starka för ensemblen men alltför mycket spel för att det skulle funka för mig.
Jag blev inte särskild berörd av filmen och då har vi tveklöst ett problem när syftet är att skaka om och få publiken att ifrågasätta den tid vi lever i. Lilja 4-Ever berörde mig oändligt mycket mer än Ett hål i mitt hjärta men jämförelsen känns en smula andefattig: det är ju två helt olika filmer. Lilja är en traditionellt berättad och rak historia med tydligt budskap, Ett hål i mitt hjärta är ett experiment, ett naket och chockartat nedslag i en sjuk samtid. All heder åt Lukas Moodysson som är ett filmgeni med ett brinnande patos, men trots de goda avsikterna och modet att göra en så provocerande och svårtillgänglig film – vi ska inte glömma att den mitt i misären också är väldigt arty - fungerar det inte för mig. (Betyg: 5/10)
Det har skrivits så mycket i blaskorna om Lukas Moodyssons sexchock (eller var det porrattack) att när man väl ser Ett hål i mitt hjärta blir man faktiskt lite lättad över att den är mycket värre i fantasin än i verkligheten. Därmed inte sagt att det är en promenad i parken: detta är hardcore och frågan är om en så grafisk och omskakande film gjorts på svensk mark förut.
Fyra människor trängs i en ful lägenhet med filtar över fönstrena: en medelålders pornograf, hans två unga skådespelare och pornografens son som stängt in sig i pojkrummet med gothfrisyr och knastrig minimalistisk electronica i hörlurarna. Ett i sanning bizarrt gäng och allt är så sunkigt och ångestladdat att man skulle skratta åt eländet om inte de alltmer våldsamma övergreppen på Tess (Sanna Bråding) i porrens namn var så påträngande.
Men efterhand förstår man att det finns kärlek och framförallt ett behov av närhet och att bli bekräftad hos de fyra. Det är bara det att de är så emotionellt sabbade att de inte förmår uttrycka det – fyra trasiga människor som inte förmår kommunicera ordentligt, fastklibbade vid varandra i en märklig dödsdans utan chans att ta sig loss, där allt ser ut att bara bli värre och värre.
Det är inte en lättillgänglig film. Kronologin är uppbruten, stökiga och fragmentariska scener avlöser varandra. Ofta är det oklart vad som är verklighet och vad som är fantasi, eller snarare alternativ verklighet i en värld där personerna i filmen kunde nå varandra. Ibland är det mycket vackert – scenerna där porrskådisen Geko drömmer sig bort är hjärtskärande i all sin enkelhet och här är Moodysson lika effektiv som i basketscenerna på taket från Lilja 4-Ever – men oftare blir formen enahanda. Hela tiden punkteras filmen av operationsscener och påträngande elektroniska ljud: det är plågsamt och visst hickar man till - det är nämligen en kosmetisk blygdläppsoperation som pågår och en mer absurd och slagkraftig bild av ett samhälle i förfall är svår att tänka sig - men allt känns efterhand som ett lite billigt knep att ruska om oss i biostolen.
Mycket har skrivits om Moodyssons arbetssätt: som bekant stängde han in sig i en lägenhet i Trollhättan (där alla svenska filmer utspelar sig numera) med ett minmalt team och de fyra skådisarna i 17 dagar och grisade loss med dv-kameran i högsta hugg. Ett arbetssätt som säkert var fruktbart men jag undrar om inte filmen hade funkat bättre om den gjorts på ett annat sätt (kanske som en dogma?), iallafall för mig. Skådespelarna har varit högst delaktiga i skapandet och improvisation kan ofta vara av godo men ibland blir det för geggigt, som när Thorsten Flinck kommer loss och det bara blir för mycket… Thorsten. För mycket ångest-workshop för modiga skådespelare och för lite substans – en del scener var säkert fruktbara och starka för ensemblen men alltför mycket spel för att det skulle funka för mig.
Jag blev inte särskild berörd av filmen och då har vi tveklöst ett problem när syftet är att skaka om och få publiken att ifrågasätta den tid vi lever i. Lilja 4-Ever berörde mig oändligt mycket mer än Ett hål i mitt hjärta men jämförelsen känns en smula andefattig: det är ju två helt olika filmer. Lilja är en traditionellt berättad och rak historia med tydligt budskap, Ett hål i mitt hjärta är ett experiment, ett naket och chockartat nedslag i en sjuk samtid. All heder åt Lukas Moodysson som är ett filmgeni med ett brinnande patos, men trots de goda avsikterna och modet att göra en så provocerande och svårtillgänglig film – vi ska inte glömma att den mitt i misären också är väldigt arty - fungerar det inte för mig. (Betyg: 5/10)
söndag 12 september 2004
The Bourne Supremacy
Spänning med Matt Damon, Franka Potente, Joan Allen och Brian Cox. Foto: Oliver Wood. Manus: Tony Gilroy efter Robert Ludlums roman. Regi: Paul Greengrass.
The Bourne Identity som kom häromåret var ingen vanlig Hollywoodthriller. Den utspelade sig i Europa och inte Los Angeles eller New York. Fotot var grynigt med lätt dokumentärkänsla, mer Ken Loach än Jerry Bruckheimer. Regissören Doug Liman (med fantastiska Swingers på cv:n) var ingen Hollywoodveteran utan handplockad från indie-världen. Och Matt Damon i huvudrollen var ett inte helt sjävklart castingval med sin pojkaktiga preppy-look. Resultatet blev en helt ok spionfilm som kändes lite fräschare och roligare än din sedvanliga blockbuster.
Nu är uppföljaren här och receptet har varit detsamma. Ta en begåvad regissör som nyss slagit igenom, i det här fallet britten Paul Greengrass. Låt honom sätta tänderna i ett manus fullspäckat med lönnmördare, minnesförlust, skumma CIA-män och tuffa biljakter. Krydda med europeiska locations, ryska bilar, grådaskig look och låt Matt Damon koka i två timmar. Et voila!
Tyvärr smakar det inte lika gott som ettan (och här kan vi väl lägga ner de taffliga matanalogierna?). Till att börja med kastas man rätt in i handligen utan någon detta-har-hänt som hjälp på traven – det är fantastiskt rörigt och man bör helst ha sett ettan nyligen för att hänga med. Sen kommer misstag två när Franka Potente, den tyska indieprinsessan från Spring Lola, skrivs ut ur filmen redan under första kvarten. Depp! Bland det bästa med ettan var att Matt och Franka var ett snyggt och fräscht par, fjärran från traditionell Hollywood-casting i actionblockbusters. Kvar blir bara en jagad Matt som plågas och springer och har ångest genom hela filmen vilket inte är hälften så kul.
Paul Greengrass har gjort dokumentärer och tv i England under hela nittiotalet och slog igenom internationellt med Bloody Sunday (2002), en drabbande och fullkomligt lysande film om kravallerna på Nordirland januari 1972 då brittiska trupper sköt skarpt mot demonstranter sedan en fredlig demonstration urartat. Bloody Sunday är skickligt filmad och klippt i dokumentär stil av en uppenbart begåvad regissör men i The Bourne Supremacy fungerar Greengrass inte med samma framgång. För filmen är så sönderklippt och stökig att den får Tony Scotts bildorgier att likna Livslust Brevlåda i jämförelse. Jumpcutsen avlöser varandra och tempot är så hysteriskt att det blir hart när omöjligt att följa med i biljakterna. De flesta actionscenerna sabbas totalt och när Matt Damon till slut får svaret på sina frågor har man tappat intresset och sugen.
Skippa alltså Bourne (premiär 17 sept) och hyr Bloody Sunday istället. Den är makalöst bra. (Betyg: 5/10)
The Bourne Identity som kom häromåret var ingen vanlig Hollywoodthriller. Den utspelade sig i Europa och inte Los Angeles eller New York. Fotot var grynigt med lätt dokumentärkänsla, mer Ken Loach än Jerry Bruckheimer. Regissören Doug Liman (med fantastiska Swingers på cv:n) var ingen Hollywoodveteran utan handplockad från indie-världen. Och Matt Damon i huvudrollen var ett inte helt sjävklart castingval med sin pojkaktiga preppy-look. Resultatet blev en helt ok spionfilm som kändes lite fräschare och roligare än din sedvanliga blockbuster.
Nu är uppföljaren här och receptet har varit detsamma. Ta en begåvad regissör som nyss slagit igenom, i det här fallet britten Paul Greengrass. Låt honom sätta tänderna i ett manus fullspäckat med lönnmördare, minnesförlust, skumma CIA-män och tuffa biljakter. Krydda med europeiska locations, ryska bilar, grådaskig look och låt Matt Damon koka i två timmar. Et voila!
Tyvärr smakar det inte lika gott som ettan (och här kan vi väl lägga ner de taffliga matanalogierna?). Till att börja med kastas man rätt in i handligen utan någon detta-har-hänt som hjälp på traven – det är fantastiskt rörigt och man bör helst ha sett ettan nyligen för att hänga med. Sen kommer misstag två när Franka Potente, den tyska indieprinsessan från Spring Lola, skrivs ut ur filmen redan under första kvarten. Depp! Bland det bästa med ettan var att Matt och Franka var ett snyggt och fräscht par, fjärran från traditionell Hollywood-casting i actionblockbusters. Kvar blir bara en jagad Matt som plågas och springer och har ångest genom hela filmen vilket inte är hälften så kul.
Paul Greengrass har gjort dokumentärer och tv i England under hela nittiotalet och slog igenom internationellt med Bloody Sunday (2002), en drabbande och fullkomligt lysande film om kravallerna på Nordirland januari 1972 då brittiska trupper sköt skarpt mot demonstranter sedan en fredlig demonstration urartat. Bloody Sunday är skickligt filmad och klippt i dokumentär stil av en uppenbart begåvad regissör men i The Bourne Supremacy fungerar Greengrass inte med samma framgång. För filmen är så sönderklippt och stökig att den får Tony Scotts bildorgier att likna Livslust Brevlåda i jämförelse. Jumpcutsen avlöser varandra och tempot är så hysteriskt att det blir hart när omöjligt att följa med i biljakterna. De flesta actionscenerna sabbas totalt och när Matt Damon till slut får svaret på sina frågor har man tappat intresset och sugen.
Skippa alltså Bourne (premiär 17 sept) och hyr Bloody Sunday istället. Den är makalöst bra. (Betyg: 5/10)
fredag 10 september 2004
The Village
Rysare med Joaquin Phoenix, Bryce Dallas Howard, Adrien Brody och Sigourney Weaver. Regi och manus: M. Night Shyamalan.
Det är tuffa tider för den som gillar M. Night Shyamalan. Alla älskade Det sjätte sinnet (1999)med en dyster Bruce Willis och den där mysrysaren till twist på slutet. (Det vill säga alla som stod ut med Haley Joel Osments lika lillgamla som gråtmilda insats och inte kände sig manade att spöa skiten ur honom.)
Sen kom Unbreakable (2000) som fick minst sagt blandad kritik men i min värld var kalas: en gåtfull, ödesmättad och varsamt berättad historia, mästerligt fotograferad av Eduardo Serra och återigen med en dämpad Bruce Willis i huvudrollen. Köpte man bara det märkliga slutet - och Samuel L. Jackson med afroperuk och glaskäpp - så var man home free.
Sen började det gå utför: Signs (2002) började som en lågmäld och rafflande utomjordingar invaderar jorden-film i liten skala men spårade snart ur till en mögig historia om att Mel Gibsons präst skulle hitta tillbaka till sin tro, med en lika besynnerlig som antiklimaktisk upplösning. Shyamalans patenterade förmåga att knyta ihop säcken på ett utstuderat och elegant vis tycktes ha runnit honom ur händerna och när ljusen tändes kände man sig snöpligt lurad och frustrerad: vad fan ville karln säga, om han nu alls hade något att säga?
Upp till bevis alltså med The Village. Vi befinner oss i ett litet samhälle i slutet av 1800-talet där invånarna sen många år lever i kontrollerad skräck för de mystiska varelser som stryker omkring i skogen som omgärdar byn. Men när unge Lucius (Joaquin Phoenix) ber byrådet om lov lämna byn för att ta sig till staden får det ödesdigra konsekvenser...
Shyamalan ägnar sig länge och omsorgsfullt åt att måla upp det lilla samhället med dess dagliga rutiner: kvinnorna sopar förstubron, männen hugger ved, byrådet har sammmanträde och William Hurt stryker sig bekymrat över sin mäktiga skepparkrans. Mycket vadmal, många skägg. Men idyllen störs av små påminnelser om att ondskan är tätt inpå och snart anar vi att byborna bär på en mörk hemlighet.
Här lyckas Shyamalan effektivt bygga upp en stämning av annalkande fara, utan några större åthävor. Han är hjälpt av mästerfotografern Roger Deakins (som fått alla bröderna Coens filmer från och med Barton Fink att bli så sagolikt granna) och den gamla tumregeln att det är bättre att bara låta publiken ana monstren än att visa upp dem i bild. (Det blir ren bildporr i en överdjävligt snygg slow motion-sekvens när Joaquin räddar Bryce Dallas Howard från monstrena och här är Shyamalan i sitt absoluta esse.)
Men Night (som vi fans kallar honom) vore ju inte Night om det inte fanns en twist. Och det finns det förstås. Mer ska inte avslöjas än att iallafall jag (som i regel går på de simplaste knep) blev ordentligt förvånad flera gånger och sånt ska belönas. The Village börjar som en klassisk skräckfilm och slutar som något helt annat - inte helt klart vad, dock, för efteråt sitter man snarare och fyller i manusluckor än peppar över eventuellt budskap.
Och det är kanske därför filmen blivit så sågad både här och i USA: man kan känna sig en smula leds på att det alltid måste bli den där twisten på slutet och på att han sedan Signs ger sken av att ha något att säga, men att när man börjar finfördela filmerna efteråt (för det måste man alltid) har svårt att hitta något mer än skickligt konstruerade manusknep och förment betydelseladdade ledtrådar som visar sig vara föga mer än irrbloss och dekoration.
Men det kan man med gott samvete strunta i och njuta av The Village för vad den ändå är: en stiliserad, välberättad, apsnygg och mäkta fint spelad saga som både luras och levererar några riktiga saftiga läskigheter. (Betyg: 7/10)
Det är tuffa tider för den som gillar M. Night Shyamalan. Alla älskade Det sjätte sinnet (1999)med en dyster Bruce Willis och den där mysrysaren till twist på slutet. (Det vill säga alla som stod ut med Haley Joel Osments lika lillgamla som gråtmilda insats och inte kände sig manade att spöa skiten ur honom.)
Sen kom Unbreakable (2000) som fick minst sagt blandad kritik men i min värld var kalas: en gåtfull, ödesmättad och varsamt berättad historia, mästerligt fotograferad av Eduardo Serra och återigen med en dämpad Bruce Willis i huvudrollen. Köpte man bara det märkliga slutet - och Samuel L. Jackson med afroperuk och glaskäpp - så var man home free.
Sen började det gå utför: Signs (2002) började som en lågmäld och rafflande utomjordingar invaderar jorden-film i liten skala men spårade snart ur till en mögig historia om att Mel Gibsons präst skulle hitta tillbaka till sin tro, med en lika besynnerlig som antiklimaktisk upplösning. Shyamalans patenterade förmåga att knyta ihop säcken på ett utstuderat och elegant vis tycktes ha runnit honom ur händerna och när ljusen tändes kände man sig snöpligt lurad och frustrerad: vad fan ville karln säga, om han nu alls hade något att säga?
Upp till bevis alltså med The Village. Vi befinner oss i ett litet samhälle i slutet av 1800-talet där invånarna sen många år lever i kontrollerad skräck för de mystiska varelser som stryker omkring i skogen som omgärdar byn. Men när unge Lucius (Joaquin Phoenix) ber byrådet om lov lämna byn för att ta sig till staden får det ödesdigra konsekvenser...
Shyamalan ägnar sig länge och omsorgsfullt åt att måla upp det lilla samhället med dess dagliga rutiner: kvinnorna sopar förstubron, männen hugger ved, byrådet har sammmanträde och William Hurt stryker sig bekymrat över sin mäktiga skepparkrans. Mycket vadmal, många skägg. Men idyllen störs av små påminnelser om att ondskan är tätt inpå och snart anar vi att byborna bär på en mörk hemlighet.
Här lyckas Shyamalan effektivt bygga upp en stämning av annalkande fara, utan några större åthävor. Han är hjälpt av mästerfotografern Roger Deakins (som fått alla bröderna Coens filmer från och med Barton Fink att bli så sagolikt granna) och den gamla tumregeln att det är bättre att bara låta publiken ana monstren än att visa upp dem i bild. (Det blir ren bildporr i en överdjävligt snygg slow motion-sekvens när Joaquin räddar Bryce Dallas Howard från monstrena och här är Shyamalan i sitt absoluta esse.)
Men Night (som vi fans kallar honom) vore ju inte Night om det inte fanns en twist. Och det finns det förstås. Mer ska inte avslöjas än att iallafall jag (som i regel går på de simplaste knep) blev ordentligt förvånad flera gånger och sånt ska belönas. The Village börjar som en klassisk skräckfilm och slutar som något helt annat - inte helt klart vad, dock, för efteråt sitter man snarare och fyller i manusluckor än peppar över eventuellt budskap.
Och det är kanske därför filmen blivit så sågad både här och i USA: man kan känna sig en smula leds på att det alltid måste bli den där twisten på slutet och på att han sedan Signs ger sken av att ha något att säga, men att när man börjar finfördela filmerna efteråt (för det måste man alltid) har svårt att hitta något mer än skickligt konstruerade manusknep och förment betydelseladdade ledtrådar som visar sig vara föga mer än irrbloss och dekoration.
Men det kan man med gott samvete strunta i och njuta av The Village för vad den ändå är: en stiliserad, välberättad, apsnygg och mäkta fint spelad saga som både luras och levererar några riktiga saftiga läskigheter. (Betyg: 7/10)
torsdag 9 september 2004
Use the Force, Conan
Bara en dryg vecka kvar nu! 20 september släpps äntligen Star Wars-boxen på dvd, kommentarer och multum med extramaterial utlovas. Hög tid alltså för en favorit i repris: en text jag skrev i mars 2001 efter att ha plöjt igenom förra boxen, den som släpptes på VHS. Ni får ha överseende med att jag skriver om mig själv i tredje person, det var så på den tiden.
Conan kände sig lite hängig en eftermiddag och gick och köpte Star Wars-boxen och en flaska vin. Det blev en trevlig kväll. Det som slår en först av allt är hur tidlösa filmerna är. Det är svårt att koppla bort nostalgifaktorn - och se filmerna med nya ögon (gissar att de flesta som läser detta är uppväxta med filmerna liksom Conan så ni förstår vad jag menar). Men trots att man häpnar över Han Solos byxor, Lukes hårhjälm (som blir mer och mer… hjälmig under trilogins gång) och andra uppenbara sjuttiotalsflaggor går det inte att förneka att George Lucas skapat ett helt eget universum och att man köper det, fortfarande. Man sitter där som man gjorde första gången och bara tar in. Darth Vader, en figur i svart slängkappa och billig robotmask, borde vara skrattretande men lik förbannat sitter man där och tycker att det är djävligt mäktigt. Han är en ikon, det är bara att inse.
Det andra man slås av är hur pinsamma filmerna är. Lucas är tveklöst en skicklig sagoberättare, det har vi konstaterat, men sämre på dialog och karaktärsteckning. Det funkar ganska bra i Star Wars, som är en klassisk hjältesaga med mytiska kvalitéer - den unge oprövade Luke Skywalker kommer till unsikt om sitt kall som Jediriddare och måste ge sig iväg på en spännande quest för att vinna prinessan och halva kungariket. Ni vet redan att Star Wars är en mäktig film men har ni tänkt på hur enormt banala alla dialogscener mellan Han Solo, Leia och Luke är? Han Solo och Luke är som två småpojkar som käbblar över vem av dem som Leia helst vill pussa. (Något mer än en puss är det inte tal om bevars, de här killarna är precis på väg in i puberteten.) Man väntar sig nästan att nån av dem skall smeta ett Hubba Bubba i håret på henne för att få uppmärksamhet.
I del två (förlåt, fem) Rymdimperiet slår tillbaka blir det än värre. Luke tillbringar som bekant större delen av filmen på sensitivitetsträning med Yoda i ett rökigt träsk, och senare på Dödsstjärnan i slagsmål med Vader. Vilket gör att Han Solo och Leia har gott om screen time på tu man hand. Det blir snart väldigt jobbigt. Leia - som blivit något av en en bitch sen förra filmen - gnäller och gnatar på Han för att han inte vill stanna hemma och slåss mot Imperiet på kvällarna utan hellre sticka iväg och lösa sin skuld till Jabba the Hut. Och Han Solo gör allt för att komma till första basen med Leia. Här följer en rad mökiga dialogväxlingar i stil med "Du vet att du tycker jag är snygg, du vågar bara inte erkänna det" (Han) och "Meh! Jag skulle hellre pussa en wookie än dig!" (Leia). Jag misstänker att man strävat mot klassiskt snärtig screwballdialog men det blir inte mer än pinsamt kärlek-börjar-med-bråk-gnabb på högstadienivå. Dessutom: Harrison Ford och Carrie Fisher är inte Cary Grant och Katherine Hepburn. Om nu någon trodde det.
Obegripligt nog är en av manusförfattarna Leigh Brackett, en Hollywoodveteran som bland annat skrev klassiker som The Big Sleep (1946) och Rio Bravo (1959) åt Howard Hawks. Leigh Brackett! Begripligt blir det när man blir varse att hon dog i cancer 1978 efter att ha avslutat första utkastet till filmen. Lucas - vars synopsis manus förstås byggde på - reviderade texten och gav uppdrag åt Lawrence Kasdan att avsluta jobbet (Kasdan som då var 29 skulle senare skriva Jakten på den försvunna skatten åt Lucas och slå igenom med The Big Chill).
Och här har vi problemet: George Lucas. Precis som sin kompis Steven Spielberg (båda fyrtiotalister, båda medlemmar av Movie Brat-generationen som slog igenom med buller och bång på sjuttiotalet, båda med skepparkrans) har han barnasinnet kvar. Vilket är bra, eftersom paret hittat någon slags allmängiltig eskapistisk nerv hos allmänheten i västerlandet, mjölkat den till max, och blivit dollarmiljardärer på kuppen (och förstås gjort några extremt bra filmer). Vilket också är dåligt, eftersom de känslomässigt verkar befinna sig nånstans mellan sjuan och åttan. Sammansatta och välskrivna kvinnoroller är inte George Lucas specialkompetens, om man säger så.
Utvecklingen mot det barnsliga har inte stannat av i takt med att både åttio- och nittiotal har passerat och Lucas blivit gubbe, tvärtom. Det började barka iväg redan i de restaurerade versionerna av trilogin som släpptes 1997 (det är de som ingår i boxen). Dels har man remastrat ljudet, vilket är bra, dels har man gjort nya bilder med datorns hjälp, vilket inte alltid är bra. Lucas har lagt till ett par minuter till varje film, mest snygga panoramavyer och extra bilder på rymdskepp. Det är bra. Men sen har han också petat in en massa ovidkommande trams - jag pratar förstås om alla de "lustiga" varelser som poppar upp till höger och vänster och gapar och skriker. Som om det var det vi saknat i originalversionerna. Det är irriterande, det stör helhetsintrycket och det är inte kul.
Lyckligtvis är de första tre filmerna så monumentala att de klarar sig undan med blotta förskräckelsen. Föga visste man det 1997 men denna iver att brassa på med "tokroliga" CGI-figurer skulle komma att ta över Lucas vision så till den grad att del ett Det mörka hotet (av Conan fyndigt omdöpt till Den bruna korven i en tidig sågning) som gick upp för två år sen blev i stort sett outhärdlig. Jag behöver väl bara skriva Jar Jar Binks så förstår ni. Conan - och troligen hundratusentals andra förväntansfulla sjuttiotalister som bänkade sig och med kinderna flammande av varm nostalgi såg ridån gå upp - kände sig rejält fucked, som amerikanen sa. Det mörka hotet var en barnfilm, in till döden dataanimerad och plottrig, mer en showreel från Industrial Light & Magic än en riktig spelfilm, så vidrig att den nästan solkade ner de andra filmerna. Var min barndoms lekar bara tomma gester, en lång och patetisk charad i väntan på att få Jar Jar upptryckt i ansiktet? Så kändes det. Cirkeln var sluten.
Epilog: Till boxen hör en liten bakomfilm - en "exklusiv" titt bakom kulisserna på del två som spelas in just nu i Australien. Där sitter George Lucas, trind och rödmosig med perfekt ansad skepparkrans, världens rikaste sagofarbror, enväldig kung i sitt jättelika imperium av dataanimerade rymdvarelser. Mätt och belåten. Ändå hoppas jag. Hoppas att del två skall vara mörkare, mindre barnvänlig, befriad från Jar Jar Binks och andra vederstyggligheter. Jag vill att det skall bli som när jag såg Star Wars första gången. Jag är fast. Jag vet att jag kommer att se nästa film hur dålig den än verkar vara. Och George skrattar hela vägen till banken. Han har insett att det lönsammaste av allt är att göra film för tolvåriga pojkar. Och för snart trettioåriga män som inte vill att det roliga skall vara slut.
Conan kände sig lite hängig en eftermiddag och gick och köpte Star Wars-boxen och en flaska vin. Det blev en trevlig kväll. Det som slår en först av allt är hur tidlösa filmerna är. Det är svårt att koppla bort nostalgifaktorn - och se filmerna med nya ögon (gissar att de flesta som läser detta är uppväxta med filmerna liksom Conan så ni förstår vad jag menar). Men trots att man häpnar över Han Solos byxor, Lukes hårhjälm (som blir mer och mer… hjälmig under trilogins gång) och andra uppenbara sjuttiotalsflaggor går det inte att förneka att George Lucas skapat ett helt eget universum och att man köper det, fortfarande. Man sitter där som man gjorde första gången och bara tar in. Darth Vader, en figur i svart slängkappa och billig robotmask, borde vara skrattretande men lik förbannat sitter man där och tycker att det är djävligt mäktigt. Han är en ikon, det är bara att inse.
Det andra man slås av är hur pinsamma filmerna är. Lucas är tveklöst en skicklig sagoberättare, det har vi konstaterat, men sämre på dialog och karaktärsteckning. Det funkar ganska bra i Star Wars, som är en klassisk hjältesaga med mytiska kvalitéer - den unge oprövade Luke Skywalker kommer till unsikt om sitt kall som Jediriddare och måste ge sig iväg på en spännande quest för att vinna prinessan och halva kungariket. Ni vet redan att Star Wars är en mäktig film men har ni tänkt på hur enormt banala alla dialogscener mellan Han Solo, Leia och Luke är? Han Solo och Luke är som två småpojkar som käbblar över vem av dem som Leia helst vill pussa. (Något mer än en puss är det inte tal om bevars, de här killarna är precis på väg in i puberteten.) Man väntar sig nästan att nån av dem skall smeta ett Hubba Bubba i håret på henne för att få uppmärksamhet.
I del två (förlåt, fem) Rymdimperiet slår tillbaka blir det än värre. Luke tillbringar som bekant större delen av filmen på sensitivitetsträning med Yoda i ett rökigt träsk, och senare på Dödsstjärnan i slagsmål med Vader. Vilket gör att Han Solo och Leia har gott om screen time på tu man hand. Det blir snart väldigt jobbigt. Leia - som blivit något av en en bitch sen förra filmen - gnäller och gnatar på Han för att han inte vill stanna hemma och slåss mot Imperiet på kvällarna utan hellre sticka iväg och lösa sin skuld till Jabba the Hut. Och Han Solo gör allt för att komma till första basen med Leia. Här följer en rad mökiga dialogväxlingar i stil med "Du vet att du tycker jag är snygg, du vågar bara inte erkänna det" (Han) och "Meh! Jag skulle hellre pussa en wookie än dig!" (Leia). Jag misstänker att man strävat mot klassiskt snärtig screwballdialog men det blir inte mer än pinsamt kärlek-börjar-med-bråk-gnabb på högstadienivå. Dessutom: Harrison Ford och Carrie Fisher är inte Cary Grant och Katherine Hepburn. Om nu någon trodde det.
Obegripligt nog är en av manusförfattarna Leigh Brackett, en Hollywoodveteran som bland annat skrev klassiker som The Big Sleep (1946) och Rio Bravo (1959) åt Howard Hawks. Leigh Brackett! Begripligt blir det när man blir varse att hon dog i cancer 1978 efter att ha avslutat första utkastet till filmen. Lucas - vars synopsis manus förstås byggde på - reviderade texten och gav uppdrag åt Lawrence Kasdan att avsluta jobbet (Kasdan som då var 29 skulle senare skriva Jakten på den försvunna skatten åt Lucas och slå igenom med The Big Chill).
Och här har vi problemet: George Lucas. Precis som sin kompis Steven Spielberg (båda fyrtiotalister, båda medlemmar av Movie Brat-generationen som slog igenom med buller och bång på sjuttiotalet, båda med skepparkrans) har han barnasinnet kvar. Vilket är bra, eftersom paret hittat någon slags allmängiltig eskapistisk nerv hos allmänheten i västerlandet, mjölkat den till max, och blivit dollarmiljardärer på kuppen (och förstås gjort några extremt bra filmer). Vilket också är dåligt, eftersom de känslomässigt verkar befinna sig nånstans mellan sjuan och åttan. Sammansatta och välskrivna kvinnoroller är inte George Lucas specialkompetens, om man säger så.
Utvecklingen mot det barnsliga har inte stannat av i takt med att både åttio- och nittiotal har passerat och Lucas blivit gubbe, tvärtom. Det började barka iväg redan i de restaurerade versionerna av trilogin som släpptes 1997 (det är de som ingår i boxen). Dels har man remastrat ljudet, vilket är bra, dels har man gjort nya bilder med datorns hjälp, vilket inte alltid är bra. Lucas har lagt till ett par minuter till varje film, mest snygga panoramavyer och extra bilder på rymdskepp. Det är bra. Men sen har han också petat in en massa ovidkommande trams - jag pratar förstås om alla de "lustiga" varelser som poppar upp till höger och vänster och gapar och skriker. Som om det var det vi saknat i originalversionerna. Det är irriterande, det stör helhetsintrycket och det är inte kul.
Lyckligtvis är de första tre filmerna så monumentala att de klarar sig undan med blotta förskräckelsen. Föga visste man det 1997 men denna iver att brassa på med "tokroliga" CGI-figurer skulle komma att ta över Lucas vision så till den grad att del ett Det mörka hotet (av Conan fyndigt omdöpt till Den bruna korven i en tidig sågning) som gick upp för två år sen blev i stort sett outhärdlig. Jag behöver väl bara skriva Jar Jar Binks så förstår ni. Conan - och troligen hundratusentals andra förväntansfulla sjuttiotalister som bänkade sig och med kinderna flammande av varm nostalgi såg ridån gå upp - kände sig rejält fucked, som amerikanen sa. Det mörka hotet var en barnfilm, in till döden dataanimerad och plottrig, mer en showreel från Industrial Light & Magic än en riktig spelfilm, så vidrig att den nästan solkade ner de andra filmerna. Var min barndoms lekar bara tomma gester, en lång och patetisk charad i väntan på att få Jar Jar upptryckt i ansiktet? Så kändes det. Cirkeln var sluten.
Epilog: Till boxen hör en liten bakomfilm - en "exklusiv" titt bakom kulisserna på del två som spelas in just nu i Australien. Där sitter George Lucas, trind och rödmosig med perfekt ansad skepparkrans, världens rikaste sagofarbror, enväldig kung i sitt jättelika imperium av dataanimerade rymdvarelser. Mätt och belåten. Ändå hoppas jag. Hoppas att del två skall vara mörkare, mindre barnvänlig, befriad från Jar Jar Binks och andra vederstyggligheter. Jag vill att det skall bli som när jag såg Star Wars första gången. Jag är fast. Jag vet att jag kommer att se nästa film hur dålig den än verkar vara. Och George skrattar hela vägen till banken. Han har insett att det lönsammaste av allt är att göra film för tolvåriga pojkar. Och för snart trettioåriga män som inte vill att det roliga skall vara slut.
onsdag 1 september 2004
Vi skriver september 2004,
och jag vill hälsa er varmt välkomna till en ny era inom svensk filmbevakning. För den nytillkomne kan jag berätta att konceptet Conan the Librarian startade sin levnad på internet i februari 2001 och växte snabbt från ett blygsamt hobbyprojekt till en av Sveriges mest välbesökta filmsajter med fem tusen träffar per dygn och enormt intresse från såväl massmedia som filmbranschen. Upphovsmannen, den karismatiske kulturarbetaren Per Perstrand, utvecklades under tre intensiva år från obskyr filmnörd till en av de tyngsta maktfaktorerna inom svensk film med talrika uppdrag för olika aktörer, flitigt anlitad som såväl föredragshållare som coach/mentor för unga talanger (senaste konsultjobbet var i samarbete med SF Media när jag inför dvd-releasen 25 augusti döpte om Mongolpiparen till Nåt i kikaren).
Sannsagan fortsätter med oförminskad styrka; nu alltså i ett nytt spännande forum. Än så länge har jag flyttat över alla texter från 2004, de finns tillhanda bara ett musklick bort i arkivet i högermarginalen. Material från eran 2001-03 finns än så länge kvar på den gamla adressen http://rorbecker.com/conan.
Enjoy! Och kommentera gärna om ni tycker något. Det är bara att klicka på "comment" och följa sitt hjärtas röst.
/C
Sannsagan fortsätter med oförminskad styrka; nu alltså i ett nytt spännande forum. Än så länge har jag flyttat över alla texter från 2004, de finns tillhanda bara ett musklick bort i arkivet i högermarginalen. Material från eran 2001-03 finns än så länge kvar på den gamla adressen http://rorbecker.com/conan.
Enjoy! Och kommentera gärna om ni tycker något. Det är bara att klicka på "comment" och följa sitt hjärtas röst.
/C
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)