Farväl, sköna hem! (dvd)

Häromveckan släpptes sent omsider Otar Iosselianis Farväl, sköna hem! från 1999 på dvd. Låt dig inte luras av det gräsliga omslaget eller föga lockande titeln för det här är ett smärre mästerverk. Iosselianis filmer har sällan en rak storyline eller en berättelse som går från A till B. Precis som hans njutbara Månens favoriter (1984) får vi följa ett antal människor under några månader rör sig fram och tillbaka i och runt en stor stad som kan vara Paris. Filmen kretsar kring en överklassfamilj som alla har sina hemligheter och egenheter. Pappan i familjen tillbringar hela sin tid på godset i sällskap med vinkällaren och modelljärnvägen, sonen trasslar sig fram som fönsterputsare och umgås med småtjuvar, mamman vänstrar med en företagare inne i stan när hon inte tar emot sina societetsvänner i salongen.

Berättat som ett synopsis låter alltihop extremt ospännande, men Iosseliani följer sina karaktärer med kärleksfull blick och en kamera som aldrig står stilla: han rör sig mjukt och obehindrat från person till person, låter en gå ur bild för att sedan följa nästa. Så flyter det på i ett stillsamt tempo som nästan blir surrealistiskt i all sin enkelhet. Man skulle för enkelhetens skull dra jämförelsen med Short Cuts men Osseliani har inte samma höga ambitionsnivå som Altmans dystra epos - han är fullt nöjd med att betrakta sina figurer lite på avstånd och med varsam hand registrera deras små exentriciteter och tillkortakommanden.

Inte mycket händer men det är omöjligt att slita sig, som betraktare försätts man i ett nästan meditativt tillstånd framför teven. Farväl, sköna hem! är en bagatell, men en otroligt charmig sådan. Och Iosseliani - som står för manus, regi och klippning - är en av de få filmskapare som etablerat en helt egen stil, lika obemärkt som oemotståndlig. (Betyg: 8/10)

Flightplan

Flightplan taxar in efter Red Eye som årets andra nagelbitare i flygplansmiljö, men där Red Eye tappade sin nerv när vi återvände till terra firma så har Flightplan det goda omdömet att hålla sig i luftrummet (sånär som på en kort prolog). Det är något visst med filmer som utspelar sig helt och hållet i fortskaffningsmedel som flygplan eller allra helst tåg. Den avgränsade ytan ställer krav på manusförfattarna att hålla historien i spinn, det går liksom inte att slänga in en helikopterjakt eller en exploderande motorcykel för att hålla intresset uppe. Men framförallt är det den höga mysighetsfaktorn som lockar, en skumpig tågkupé som susar fram genom becksvart natt är en av de mest suggestiva och romantiska platser som finns och har filmmakarna vett och mod nog att hålla sig på spåret (sorry) blir man lycklig.

Jodie Foster är en flygplanskonstruktör bosatt i Berlin som efter att hennes make dött i en olycka ska flyga hem till Staterna med den tioåriga dottern. Men när Jodie slumrar till försvinner dottern, kabinpersonalen vill knappt minnas att hon ens haft någon med sig, och Jodie förstår att flickan blivit kidnappad – men är det de skumma araberna eller rentav de plastigt leende flygvärdinnorna som är skyldiga? Eller har Jodie fastnat i en slapp ripoff av Det sjätte sinnet och inbillat sig att hennes i själva verket döda dotter är uppe och kutar?

Eller är det helt enkelt Panic Room på ett flygplan? Förutom de uppenbara likheterna att en nyblivet ensamstående Jodie Foster återigen ska skydda sin dotter från slemma män i en klaustrofobisk setting så har den tyske regissören Robert Schwetke (för övrigt på gång med en säkerligen onödig remake av Runaway Train) ett uns av David Finchers suveräna bildkänsla – Flightplan är smidigt berättad och stiligt fotad av Florian Ballhaus. Och liksom i Panic Room njuter man när thrillermaskineriet är i gång och nöten ska knäckas med de begränsade medel som står till buds - det är den typen av film som inte skäms för att den är en film utan gärna offrar logiken på underhållningsvärdets altare.

Jodie Foster är lysande som vanligt och Peter Saarsgard har i och med Flightplan fulländat sin spelstil: en kombination av vakande distans, lunsig slackerhållning och tyst fulsnygg sexighet kompletterat med en välmodulerad och lätt feminin röst med en rent Malkovichsk mix av släpighet, sadism och ointresse.

Flightplan bjuder på god underhållning och efteråt gör man bäst i att inte bena ut intrigen alltför noga för då uppenbarar sig manusluckor galore. Men Jodie Foster och hög mysfaktor räcker långt. (Betyg: 6/10)

I Heart Huckabees

Nu på onsdag 26 oktober släpps sent omsider David O. Russels I Heart Huckabees direkt på dvd, nästan på dagen ett år efter USA-premiären - här är en repris på min recension från april, för nytillkomna tittare.

Ända sedan trailern till David O. Russels nya film dök upp i höstas har peppen varit stark - I Heart Huckabees kändes som Wes Anderson med crazyratten uppvriden till 11, en cool och snyggt paketerad komedi av regissören till Three Kings som knappast kunde sluta i annat än filmfest. Tyvärr är nog inte Huckabees den fullträff jag suktade efter, en del förtjänster till trots.
Jason Schwartzman spelar en manisk trädkramare som leder en aktivistgrupp för att rädda grönområden i stadsmiljön. Jude Law är hans nemesis, en pragmatiker som varit medlem i gruppen men lockats över till the dark side och blivit chef på konglomeratet Huckabees. Fixerad av ett slumpartat möte med en lång man från Afrika anlitar Schwartzman ett par "existentiella detektiver" (Lily Tomlin och Dustin Hoffman) för att spionera på honom – samtidigt som Isabelle Huppert dyker upp och sätter käppar i hjulet med ett mer destruktiv kontrafilosofi.

Tyvärr låter det snäppet roligare än det blir. Huckabees startar i 120 och lättar aldrig på gasen, det är ett evigt snackande som snart testar tålamodet. Jason Schwartzman är briljant men hans karaktär blir snabbt asjobbig, liksom de flesta andra i filmen, och ofta blir det bara så knasigt och stirrigt att man tappar sugen – och än värre, stundom känner man att Russel koketterar med sin prillighet.

Det är otvivelaktigt en smart film, en existentiell komedi om holism kontra nihilism, om att se världen som en helhet eller leva kortsiktigt och individualistiskt, och man blir impad av Russells ambitionsnivå – det är inte en lättsåld film och man förvånas att studion lät honom hållas. Men det blir för mycket hjärna och för lite hjärta, en film att beundra på ett intellektuellt plan snarare än att tycka om, även om jag kämpade.

Skådespelarna kämpar på, Schwartzmans nojjor visualiseras med fräsiga animationer, och det är gött att se två gamla rävar som Hoffman och Tomlin i fin form. Men I Heart Huckabees är till syvende och sist en kul trailer och svinsnygg affisch i jakt på en god film. (Betyg: 6/10)

Harrys döttrar

Richard Hobert fick såna kopiösa mängder dynga över sig efter medeltidsdebaclet Tre solar (som jag fortfarande inte sett men trailern - och Micke Persbrandts peruk - är för evigt fastsvedda på näthinnan) att man kan få för sig att glömma att karln faktiskt gjort en hel del bra film. Bara att ge sig på att göra en septett som tematiskt behandlar de sju dödssynderna är fränt. Att sen resultatet blev ojämnt är som det ska – för att vara en regissör verksam i Sverige är Hobert extremt flitig (tolv filmer sen 1991) och då får man räkna med några stolpskott. Och faktiskt några fullträffar: Glädjekällan, Händerna och Spring för livet.

Nu är Hobert tillbaka med dramat Harrys döttrar och att kalla det en triumfatorisk return to form vore dessvärre en vild överdrift. Lena Endre och Amanda Ooms är systrar som går i väntans tider, men ödet vill att Endre får en välskapt pojk, och att Ooms barn dör strax innan födseln. Ooms blir först katatonisk av sorg, sen alltmer besatt av systerns babylycka. Endre drar sig undan men får skuldkänslor – har Ooms en skruv lös eller är det Endre som inte klarar av att se hennes lidande? Snart anar vi att familjen bär på en mörk hemlighet och att systrarnas nära relation till sin bullrige pappa (en Ivar Wiklander som spelar för de allra bakersta bänkraderna) inte är helt utan komplikationer.

Trots det oerhört tragiska i berättelsen så blir Harrys döttrar aldrig gripande och är i långa stycken enerverande ointressant. Det kan bero på att Endre kör sin vanliga schtick eller att Amanda Ooms aldrig blir tillräckligt galen för att det ska bränna till. Filmen känns för ytlig för att ruska om som seriöst drama, och för ospännande för att fungera som psykologisk thriller. Det hjälper inte att Peter Gardiner och norrmannen som spelar systrarnas respektive män är så braktrista i sitt spel att samtliga klockor i salongen stannar. Hobert ville kanske poängtera att det här är kvinnornas berättelse men ibland blir bristerna (både i spel och manus) hos de menlösa karlarna nästan komiska. Och ett olyckligt sidospår med en havande gorillahona på zoot där Endre jobbar, som får fungera som en klumpig metafor för moderskapet, tillför inte mer än några ofrivilliga fniss.

För att rädda situationen har Hobert hyrt in Zbigniew Preisner, Kieslowskis gamle kumpan med lysande musik till Dekalogen och Veronikas dubbelliv under bältet. Men där salig Kieslowski hade vett att ransonera med Preisners känsliga bitar har Hobert valt att kräma på till max så fort det blir läge i ett lite ansträngt försök att lyfta scenerna, vilket till slut gör att Preisner dränks i sorlet.

Harrys döttrar är en småtrist och tunn historia maskerad till välgjort och vuxet drama som säkert ändå kan fungera hos Endre-sugna femtioplussare. Och Amanda Ooms bör ligga säkert till för en guldbaggenominering. Men jag ser hellre om Händerna, Hoberts tajta lilla thriller från -94 med en sunkig Sven-Bertil Taube i huvudrollen, och hoppas på att Hobert kommer tillbaka med en film som det går att bry sig om. Då kan han bli intressant igen. (Betyg: 4/10)

The Aristocrats

Att göra en 90 minuter lång dokumentärfilm om en vits är hyfsat djärvt – när vitsen i fråga dessutom är medioker är det kanske rentav dumt. Men The Aristocrats har blivit en lyckad film. Vitsen har ni väl redan hört vid det här laget (annars förklaras den här), upplägget är alltid detsamma och punchlinen är slapp och antiklimaktisk så det förslår, men det gäller att fylla mellanrummet med så mycket ohämmat snusk som möjligt. Skämtet har tydligen i mången år använts av komiker som ett slags rit-de-passage yrkesmän emellan, helt och hållet för internt bruk då den är alldeles för grov för att spridas till allmänheten (tills nu alltså). Tricket har varit att improvisera så länge och/eller vilt som möjligt om innehållet i det varieténummer som beskrivs, och helst stoppa in så många grisigheter som är mänskligt möjligt: fekalier, spyor, incest, misshandel och djursex är givna ingredienser.

Paul Provenza har intervjuat hundra komiker som analyserar, diskuterar och framför sina versioner av vitsen. Det är en skön blandning av kända fejs, ärrade veteraner och för mig nya ansikten (varav ganska många framstår som lätt utvecklingsstörda). Det är en ändlös radda av fult fotade talking heads som ska betas av och Provenza har försökt pigga upp det med att filma allt med två kameror och klippa snabbt mellan dem – tyvärr vågar han inte vila nånstans utan spurtar på i hetsigt takt vilket blir jobbigt. Och ibland blir han alltför kär i sina komikerkollegor och låter några av dem såsa ut i långa och självgoda improvisationer som ingenstans leder. Filmen hade mått bra av att klippas ner med en kvart.

Men i stora stycken är The Aristocrats riktigt underhållande. Den ena versionen är mer hårresande än den andra och man fnissar gott åt alla barnförbjudna vidrigheter som radas upp framför ens inre öga. Bland höjdpunkterna finns en briljant Christopher Walken-imitation signerad Kevin Pollak, vitsen framförd som ett elegant korttrick, berättad av Cartman från South Park, och som ett mimnummer (av världens förmodligen enda roliga mimare).

The Aristocrats är en kul bagatell som diskuterar ståuppandet som konstart, ett skämts anatomi och doppar tån lite i den eviga frågan om vad man får och inte får skämta om. Höjdpunkten är lika oväntad som hysteriskt rolig: det visar sig nämligen att Bob Saget, helyllesnubben från Full House och America’s Funniest Home Videos, är ökänd för att dra den i särklass snuskigaste versionen The Aristocrats. I Sagets tolkning når vitsen rent hisnande nivåer av våld, bajs och incest, allt framfört under sporadiska skrattattacker och skamsna blickar mot kameran. Charmigt, fånigt och vanvettigt snuskigt på en och samma gång.
(Betyg: 6/10)

The Fog får sågen

Efter den ganska så usla uppdateringen av Assault on Precinct 13 med Ethan Hawke (hyr den inte) är det nu dags för nästa Carpenter-remake: The Fog gick upp på biograferna i USA i fredags. Jag skrev ett hoppfullt inlägg i juli när trailern släpptes men de recensioner som trillat in släcker effektivt den lilla flämtande lågan. Snackapan Harry Knowles är brutalast av dem alla och utnämner The Fog till den näst sämsta film han sett och fortsätter slakten i en njutbar sågning som av allt att döma är mer underhållande än själva filmen: "I mean – folks – you have NO IDEA how excruciatingly awful this script is. At every point – it just breathlessly sucks the will to live from your mind. (...) One of the most incompetent worthless wastes of time, talent, energy and money. Without a single redeeming feature."

Läs hela sågningen här och håll en tumme att Carpenter trots allt är på väg mot en ny vår. Om ett par veckor är det USA-premiär för Masters of Horror, en serie skräckepisoder gjorda för tv-kanalen Showtime. Tretton entimmesfilmer av lika många regissörer ska det bli och Carpenter får sällskap av veteraner som Dario Argento, Clive Barker och Takashi Miike och trevligt nog ett gäng sjuttiotalskollegor som nog också är sugna på comeback: Tobe Hooper, John Landis och Joe Dante.

Carpenters episod heter Cigarette Burns och Dread Central bjussar på några slaskiga och mycket lovande bilder. Hoppet om en Carpentersk återkomst lever!

You Can Count On Me

Inatt visar SVT ett av de senaste årens bortglömda mästerverk, start först 00:40 men för den som inte är nattramlare finns den på dvd (för en billig penning) och är ett givet köp. Jag pratar om Kenneth Lonergans You Can Count On Me som kom för fem år sen och släpptes direkt till dvd i Sverige. Laura Linney (grrr) var Oscarnominerad för sin huvudroll som en kvinna kring 30 som bor i en småstad med sin tioårige son. Hennes slarver till lillebror (Mark Ruffalo) kommer på besök och rör till det, samtidigt som hon börjar prassla med nye chefen på jobbet (den alltid lysande Matthew Broderick).

Det kan vara ofattbart skönt att se en film om vanliga människor i vanlig vardag som bara försöker få sina liv att fungera, och You Can Count On Me är en sådan film. Lonergan (manusförfattare bakom Analyze This och Gangs of New York) lockar i sin regidebut fram fantastiska och lågmälda rollprestationer från sin duktiga ensemble, särskilt Ruffalo som är fantastiskt bra som lillebrorsan som aldrig riktigt hittat hem i livet. En imponerande och fin film i det lilla formatet - missa inte!

Dolt hot

"Det är roligare att arbeta med en Hanekefilm än att se den." Citatet är av Michael Haneke själv och han har onekligen en poäng. Denne vitskäggige nestor från Österrike har med sin iskalla blick för det västerländska samhällets moraliska krackelering gjort en dryg handfull allt annat än muntra filmer. Hans första trilogi är så kulturpessimistiskt hardcore att den krossar det mesta i filmväg.

I Den sjunde kontinenten (1989) bestämmer sig en livstrött familj för att begå kollektivt självmord, i Bennys video (1992) mördar en tv-skadad medelklasspojke en kompis på lek, och i avslutande 71 fragment (1994) skildras ett antal människor vars gemensamma nämnare är att de ska bli offer vid ett meningslöst massmord på ett postkontor. Allt skildrat med ett benhårt kontrollerat, diskbänksrealistiskt och närmast tablåartat bildspråk. Haneke betraktar sina huvudpersoner som insekter under ett mikroskop, hopplöst instängda i sina torftiga liv, oförmögna att kommunicera med varandra mitt i en känslolös välfärd.

(Det känns smått perverst men måste sägas: Den sjunde kontinenten är en av de bästa och mest drabbande filmer jag sett - men oerhört svår att rekommendera i sin kompromisslösa svärta och elände. Om en Hollywoodrulle är en pirrig och spännande roller coaster ride är en Hanekefilm den cineastiska motsvarigheten till att bli fastspikad på en pinnstol och tvingad att betrakta de sämsta aspekterna av ens liv i två timmar, känslokallt filmat med stillastående kamera, och efteråt få en laddad revolver - som en tjänst, för att göra pinan kortare.)

Sen kom Funny Games som lär vara ännu jävligare, men då hade min faiblesse för feelgood och lagom jobbiga (gärna amerikanska) arthousefilmer fått överhanden, så jag har lyckats undvika Haneke i nästan tio år. Tills nu. Dolt hot, som vann guldpalmen i Cannes i våras och har superstjärnorna Daniel Auteuil och Juliette Binoche i huvudrollerna, är möjligen Hanekes mest lättillgängliga film, men han har knappast blivit blödig på gamla dar - Dolt hot är en djupt obehaglig film.

Georges (Auteuil) leder ett populärt litteraturprogram på tv och lever en lika bekymmersfri som känslomässigt avstängd borgerlig tillvaro bland kultureliten i Paris, tillsammans med sin fru (Binoche) och en tonårsson. Plötsligt börjar han få videokassetter på posten - någon filmar honom och hans familj från gatan där de bor, och varje kassett blir mer och mer personlig. Polisen kan inte hjälpa dem eftersom inget brott har begåtts, men familjen blir mer och mer störda i sin vardag, äktenskapet mer och mer ansträngt. Georges har dock ett hum om vem som kan vara avsändaren och måste börja nysta i sitt solkiga förflutna...

Dolt hot är ett slags existentiell thriller helt utan våld, sånär som på en oväntad och rejält otäck chockscen mot slutet (som fick damen bakom mig på pressvisningen - var det månne Eva af Geijerstam? - att häpet flämta till). Trots att en stor del av filmen beskriver vardag har Haneke oss i ett järnhårt grepp från första bildrutan, som klyschan går. Precis som i sina tidigare filmer står han lite utanför och observerar: det är svårt att känna med familjen i filmen, man betraktar dem på avstånd, och får en maghuggande känsla av att det som sker är oundvikligt, ödesbestämt. Videofilmerna som härjar Georges är på ett sätt banala i sin enkelhet, men skapar ändå obehag. Haneke tvingar oss skickligt att se genom den okände betraktarens kameraöga, och lurar oss ibland på var och när vi befinner oss - det är urstyvt gjort. Han disponerar sina scener med en mästares hand: det finns inte ett ord onödig dialog, bilderna är precisa, sparsmakade, smarta. Skådespeleriet är förstås utsökt, särskilt av Auteuil som glider ovanpå och inte känner någonting, kanske inte ens när han är som hårdast ansatt.

Som förut dissekerar Haneke medelklassens kontaktlöshet med kylig blick, och ställer den här gången otrevliga frågor om skuld. Finns kollektiv skuld? Är Georges skyldig och isåfall till vad? Hur stort ansvar har han (och vi) för andra människors livsbana?

Dolt hot bjuder på ett tvetydigt slut som lämnar fältet fritt för tolkning, och det är något av det bästa i en otäck och briljant film som jag varmt rekommenderar. Det är oerhört glädjande (varmt och glädjande - se där två ord som känns rejält malplacerade i sammnhanget) att den gamle dysterkvisten inte tappat skärpan utan tvärtom står på toppen av sin förmåga. (Betyg: 8/10)

Vakna Will Ferrell!

Apropå inlägget om Steve Martin för ett tag sen så känns det som om Will Ferrell - även om han just nu är kungen av komedi - också hamnat i en obehaglig svacka. Ferrell har ju gått från att vara den klarast lysande stjärnan i Saturday Night Live på mången år (att se Best of SNL-samlingen på dvd är en oerhört märklig upplevelse eftersom Ferrell ständigt överglänser gästartisten oavsett magnitud) till flitiga inhopp i Frat Pack-gängets filmer (Zoolander, Starsky & Hutch, Old School och senast när han nästan räddade det mesiga slutet i Wedding Crashers) till att gå solo. Men efter lovande start med trivsamma bagateller som Elf och Anchorman ser det just nu lite dystert ut.

I Kicking & Screaming som gick upp i USA i maj (direkt till dvd i Sverige månne?) är Will en välmenande soccer dad i skuggan av sin dominerande och odrägliga pappa (Robert Duvall) som aldrig ger honom den bekräftelse och kärlek han vill ha. När Ferrells lag av klantiga misfits slåss om titeln med Duvalls slipade a-barn ställs konflikten på sin spets. En djupt sorglig fadersuppgörelse mixad med en underdoghistoria som betar av samtliga klyschor i sportfilmshistorien (inga poäng till den som gissar vilket lag som tar hem spelet) som såklart kunde blivit kul om bara Ferrell fått fritt spelrum. Men han snärjs av ett platt familjeanpassat (läs urvattnat) manus och en regissör som inte kan berätta den simplaste historia utan att fastna i oändliga fotbollsmontage - Kicking & Screaming kan faktiskt vara den mest montagetäta filmen någonsin, oavsett om huvudpersonerna spelar boll eller äter korv ska det berättas i ett överdjävulskt långt montage och efter bara en stund blir det mäkta irriterande.

Ferrell är inte helt bortkastad och har några stunder mot slutet av filmen när han har gått från mesig konflikträdd velourpappa till koffeinberoende stirrig skrikhals som nästan spöar upp barnen i sin ursinniga vinningslystnad. Då är han riktigt bra, men det är för lite och för sent, små små guldkorn i en medioker familjerulle som misslyckas på nästan alla plan. (När Ferrell mot slutet kommer till insikt och ber samtliga om ursäkt för sitt opassande beteende är det helt olidligt.)

Och Bewitched/En förtrollad romans (premiär ikväll) känns föga lockande. En postmodern uppdatering av en gammal sextiotalsitcom med manus och regi av av Nora Ephron, som förstås har en given plats i filmhimlen efter sitt för alltid bländande manus till When Harry Met Sally. Men Bewitched, Ephrons första film på fem år, har gått sådär i USA och i stort sett massakrerats av kritikerna.

Ondskefullast av alla är Michael Atkinson i Village Voice som kallar filmen unrivaled in modern times for smugness, vapidity, and condescension. To spend even 10 minutes in the movie's universe is to experience the Sartrean nausea of an utterly hollow head and heart (...) Kidman cutes it up, and Ferrell is so fearless in the face of the tasks put before him that he should get a Nobel, but it's nothing they couldn't do while brushing their teeth, or more to the point, paying their bills.

Hurven! Men Ferrell är lyckligtvis on a roll och har ett gäng projekt på gång. Både kommande Stranger Than Fiction (regi av Marc Forster med Monster's Ball och Finding Neverland under bältet) och en hittills odöpt komedi i Nascar-miljö, skriven av Ferrell och Anchorman-kumpanen Adam McKay och med Sacha Baron Cohen på rollistan, kan bli riktigt bra. Så vi får förlåta Will Ferrell ett par snedsteg, han är trots allt det roligaste som stått i ett par skor på bra länge.

Lite som du

En ny cool ungdomsserie, med lite snabbt och häftigt bildspråk, filmad på dv, mycket handkamera, om ett gäng ungdomar på tröskeln till vuxenvärlden, beställd av SVT - låter det mumma? Fallgroparna var så många att projektet borde blivit en nytt debacle i stil med Nudlar och 08:or, ungdomssatsningarnas egen Hindenburg. Men både Spung (2002) och Spung 2.0 häromåret var svinbra, mycket tack vare ett välskrivet manus med absolut tonträff och kliniskt befriat från den välmenande tafflighet som genren ofta dras med. Spung kändes äkta. (Och hade ett slösande soundtrack att dö för vilket tyvärr också gör att musikrättigheterna blir så dyra att någon dvd aldrig lär se dagens ljus - synd och skam.)

Huvudförfattare på Spung var en fruktansvärt begåvad människa vid namn Cilla Jackert och nu är hon (tillsammans med Spung-kollegan Erik Ahrnbom) tillbaka med SVT Dramas stora höstsatsning Lite som du, en mjukt rolig relationskomedi om två trettiplussare som kantrat i sina relationer och försöker staga upp sina liv. Tidningarna har spunnit loss på att Magnus Härenstam går against character och spelar en riktigt reaktionär gammal surgubbe, och det gör han med den äran, men bäst är den alltid lysande doldisen Bengt Nilsson och Magdalena In De Betou (Cleo) i huvudrollerna. I en intervju i Sydsvenskan beskriver Erik Ahrnbom serien som "en korsning mellan När Harry träffade Sally och Todd Solondz Happiness" vilket inte är helt krystat, de monumentala förebilderna till trots.

Första avsnittet lovade gott (och finns att se på SVT:s web) och det enda orosmolnet just nu är att serien ska pågå i ytterligare 24 avsnitt gånger 30 minuter - det känns just nu som total hybris och fanken vet om det kommer att hålla så länge. Men jag litar på Jackert och söndagkvällar kl 20 är spikade för ett bra tag framöver.