Kung Fu Hustle

Stephen Chows Kung Fu Hustle är sannolikt det roligaste man kan se på bio just nu. Det är en kung fu-komedi i halsbrytande tempo som lyckas med konststycket att både göra grym parodi på några av de senaste årens största benknäckare (Crouching Tiger, Hidden Dragon, Kill Bill och The Matrix-franchiset framför allt) och samtidigt överträffa dem på alla plan.

Det är tidigt 40-tal i Kina och en fattig bostadslänga terroriseras av The Axe Gang, ett gäng ondsinta och kostymklädda mafiosos som vet hur man trakterar en yxa. Men de eländiga trashankarna i rivningskåken, anförda av den girige hyresvärden och hans skräckinjagande fruga, visar sig vara bona fide kampsportmästare. In i striderna snubblar odågan Sing (Stephen Chow himself) och hans tröga sidekick, vars högsta dröm är att bli medlemmar i The Axe Gang.



Redan i de första minuterna av filmen visar Chow - hjälpt av mästarkoregrafen Yuen Wo Ping och smidig CGI - vad han går för, och bjussar på slapstickbetonat ultravåld, storslagna kulisser och väsande gangsters med ruttnande tänder som bryter ut i spontana musikalnummer mitt i huggandet - och det är bara början. Kung Fu Hustle är en blixtsnabb och bländande röra av alla möjliga genrer - musikal, gangsterfilm, kung fu-rulle, kärleksmelodram, slapstickkomedi. Slagsmålen är hypersnabba och enastående skickligt gjorda, kryddade med ultravåld i cartoonstil som inte ligger Itchy & Scratchy långt efter.

Chow driver kärlekfullt med de centrala fightscenerna i Kill Bill och The Matrix: Revolutions - men de elegant svartklädda skurkarna får här dyngstryk av småfeta gubbs i överkammad flint och skitiga linnen, och en bister matrona iklädd nattsärk och hårrullar och med en ständigt rykande fimp i mungipan. Det blir otroligt kul, särskilt som både Kill Bill och de olidliga sista delarna av Matrix var svårartat pretentiösa. Samtidigt är fighterna i Kung Fu Hustle bland de mest underhållande och imponerande som fästs på film, och får Tarantinos och Wachowskibrödernas actionepos att kännas lite lätt rörelsehindrade.

Nu känns det angeläget att jaga reda på Shaolin Soccer, Stephen Chows genombrottsfilm i väst. Är den bara hälften så lysande som Kung Fu Hustle blir det fest igen. (Betyg: 9/10)

TV4 uppmuntrar till fildelning

"Lost har snabbt blivit den största inköpta succén hittills i TV4:s historia, vilket är fantastiskt med den allt hårdare konkurrensen" säger TV4:s inköpschef Clara Scherman (visst låter efternamnet bekant på nåt sätt?) nöjt till Resumé. Tittarsifforna ligger på över miljonen och TV4 skrattar hela vägen till banken samtidigt som SVT bör sparka sig själva - hårt - för att de missade/inte hade råd med gobiten. TV4 har legat imponerande tajt inpå ABC:s sändningsschema i USA, med blott några månaders eftersläpning, vilket känts befriande jämfört med SVT:s sega praxis (Sopranos, Six Feet Under) att köra en säsong och sen gärna vänta ett helt år innan nästa tar vid (enligt devisen "inte för mycket roligt på en gång"?).

Men nu är TV4 ännu fräckare och tjuvhåller på sista delarna av serien. Ikväll bjussar man på något som kallas "stor säsongsavslutning" och visar avsnitt 17+18 efter varann - resten av serien (19-25) spar man tills i höst. Vilket de borde få rejält med smisk för. Dels är det rätt grymt mot alla som följt serien, dels bryter man rytmen (episod 18 är ju inte slutet, även om det är ett av de skarpaste och roligaste avsnitten, med brumbjörnen Hurley i fokus och en isande cliffhanger på slutet), dels uppmuntrar man såklart folk att ladda ner serien - vem orkar vänta på TV4 när man istället kan få resten av sin älsklingsserie 1) nu och 2) utan reklam?

Well, inte jag, och jag kan meddela att den riktiga säsongsavslutningen (dubbelavsnittet 24+25, visat i USA 25 maj) var lysande. Och om någon oroat sig för att få svar på alla frågor kan jag lugna er: intet klarnar, det blir bara mer och mer gåtfullt på slutet. Vilket känns tryggt.

Nu laddar vi inför säsong 2, som enligt IMDb startar i USA 23 september och har Samuel L. Jackson som gästskådis. GÖTT!

Father Ted tillbaka!

Sent omsider har SVT köpt in Father Ted, en av nittiotalets bästa brittiska komediserier. Visserligen visade TV4 serien när det begav sig, då omdöpt till Jösses! (ouch) och undanskymd på märkliga sändningstider så jag misstänker att många undvek/missade. Father Ted är historien om tre inkompetenta präster på en gudsförgäten ö utanför Irlands västkust, och är helt enkelt sinnessjukt rolig. Serien skapades av det gudabenådade paret Graham Linehan och Artur Mathews, som varit insyltade i ett gäng av de mest smarta och nyskapande brittiska komediserierna på senare år: Brass Eye, Jam, Black Books, Big Train, The Fast Show, Coogan's Run, Little Britain... listan är lika lång som imponerande.

Tre säsonger gjordes innan Dermot Morgan i titelrollen gick bort i förtid 1998 (blott ett dygn efter sista avsnittet spelats in), allt finns på finfina dvd-utgåvor med underhållande kommentarsspår men passa på att se den på tv i sommar. Vet inte hur många episoder SVT har tänkt visa, de har inte ens orkat göra en egen sida på svt.se, men ikväll 22.55 är det bara att bänka sig.

The long hard road to hell

"Aaaawww.... Mike?"

Så sa Dan Aykroyd, med huvudet lite gulligt på sned, i sluthampen på en av de märkligaste popvideos som gjorts. Nu när musikvalet på MTV står mellan Jamba 1, Jamba 2 och Jamba 3 är det lätt att istället fastna på VH1, som fortfarande kör flitigt med musikvideos - dock med nackdelen att de gått ner sig nästan fullständigt i en ibland pigg, ofta bara lat åttiotalsnostalgi. Det var på VH1 som jag häromdan råkade se videon i fråga, för första gången på säkert tio år - jag pratar förstås om "Liberian Girl" med Michael Jackson.

"Liberian Girl" är en av Jacksons svagaste singlar och kanske var han medveten om det när han bestämde sig för att skita i att berätta en historia eller ens mima framför kameran utan istället göra något mer oväntat: han lät helt enkelt alla sina kändiskompisar paradera framför kameran. Den lösa handlingen i videon är att Michael bjudit in sina vänner under förespeglingen att de ska spela in en video - men var är huvudpersonen själv? Kändisarna får fördriva tiden bäst det går ("Weird Al" Yankovich spelar dragspel, Quincy Jones lajar med Bubbles, Lou Diamond Philips hänger med Billy Dee Williams) ända tills ett förväntansfullt surr sprider sig i studion och Michael glider ner medelst kamerakran, med ett flin av barnslig lycka på läpparna, och fnittrar "Alright everybody, that's a wrap!" Ridå. Michael hade regisserat alla - i smyg! Sicket bus...

Jag vill minnas att videon (regisserad av en James Yukich) blev omtalad och kändes spännande när den kom 1988 - så många kända figurer passerade revy att man bara var tvungen att titta (låten förbleknade till ljudtapet i bakgrunden). Även om den avspända stämningen och nojset mellan celebriteterna redan då kändes ytterst välregisserat. Och misstanken förstås fanns att kändisarna filmats i omgångar och partystämningen uppstod i klipprummet. Men mäktigt var det.

Nästan 20 år efteråt är videon fascinerande, men på helt andra sätt. Många från den tidens a-lista är rent komiskt passé idag (Steve Guttenberg, Corey Feldman, Brigitte Nielsen!), andra sitter kvar på den absoluta toppen (Spielberg, Travolta), men man får en bild av hur stor Michael var under åttitoalets slut, strax innan syrgastälten, operationerna och den långa vägen neråt. För när man ser "Liberian Girl" år 2005 känns den mest av allt sorglig - frågan man grunnar på varenda sekund av videon är förstås hur många av hans kompisar som skulle tackat ja om frågan kommit idag?

En mysig timme med Martin Freeman

Martin Freeman - mest känd som hunsade Tim i The Office och nu filmstjärna i kommande The Hitchhiker's Guide to the Galaxy (svensk premiär 27 juli!) - verkar vara en sympatisk kille. Och nu är det officiellt: han har bra musiksmak också. BBC2 har låtit honom spela sina favoritlåtar i en timme, och Freeman visar sig vara en soul man. Programmet sändes tidigare ikväll och ligger ute en vecka från och med nu. Lyssna här! (Om du inte orkar finns det en låtlista.)

Natalia vs Uje

Natalia Kazmierska fyrar av en bredsida mot Uje Brandelius i Expressen. Hon har hittat ett fett scoop: Doktor Kosmos är fejk!

"De sitter och gör radikalrock i lägenheter fulla med retrodesign som kostar multum att ropa in på auktion. [---] Jag spyr på Doktor Kosmos och deras punknobless. Och det är inte klokt att man kan göra sån här popmusik utan att folk åtminstone börjar knorra lite i gallan. Men Doktor Kosmos nya skiva har bara fått fina recensioner i tidningarna. Musiktyckarna har kört slasksocialistiska analyser om snärtig och tänkvärd ”organisk-neurotiska vuxenpop.” Noll snack om diktaturkitschen. [---] Kanske för att Uje har nuppat med media och lustläst Bourdieu och jobbat både på statsradion, televisionen, kulturinstitutionerna och vänsterblaskorna."

Men för satan - varken Uje eller Doktor Kosmos har ju nånsin gjort någon hemlighet av att de är välutbildad medelklass. Och att det är helt okej att kalla sig socialist fast man har bostadsrätt på söder. Smaka på den lysande texten till Doktor Vänster (från 1999), läs Doktor Kosmos nypiffade hemsida under avd Seriöst, lyssna på skivorna.

Dyngan rinner i takt

Är Be Cool 2000-talets sämsta film? Jan Gradvall tycker det i DI och jag är böjd att hålla med efter att ha plågat i mig skiten i två timmar (varför?). Be Cool är uppföljaren till Get Shorty, löst baserad på Elmore Leonards roman, men där Barry Sonnenfelds Get Shorty var naturligt cool är Be Cool så desperat angelägen om att vara cool att den skiter på sig. Utan att det kommer nåt.



Chili Palmer i John Travoltas gestalt är tillbaka och ger sig nu in i musikbranschen tillsammans med skivbolagsdirektrisen Uma Thurman och kommer på kant med allehanda players, spelade av Harvey Keitel, Cedric the Entertainer, Vince Vaughn, The Rock med flera. Alla skådisar är övertygade om att de gör en riktigt ball film, ingen av dem gör några ansatser att berätta en historia - det känns lika outhärdligt självbespeglande som i Ocean's Twelve. Det finns ingen meningsfull scen i filmen, allt som händer i Be Cool refererar till någon annan - bättre - scen i någon annan film. Inte minst den helt och hållet poänglösa dansscenen med Travolta och Thurman - tio år efter Pulp Fiction. Jaha? Och sen? Ingenting. De ser inte ens ut att ha kul. Be Cool är regisserad av F. Gary Gray (remaken på The Italian Job), knappast den vassaste kniven i besticklådan, en bruksregissör som säkert var så nöjd med att få hänga med de stora katterna att han lät dem egorunka fritt framför kameran.

Dessutom lyckas man få med två av de uslaste banden i modern tid: Black Eyed Peas och Aerosmith. Steven Tyler, som mer än något annat ser ut som en sönderlyft Bel Air-kärring, får spela sig själv. Varifrån kommer uppfattningen att Aerosmith är ett coolt band? Ett gäng nerknarkade 60-åringar med power ballads som får Lasse Stefanz att kännas farliga? Jesus! (Betyg: 1/10)

Killzone 2: för bra för att vara sant?

Killzone, av de nederländska utvecklarna Guerilla Games, var ett av de mest tokhajpade spelen till Playstation 2 förra året. Skärmbilder lovade svinsnygg och smutsigt dystopisk krigsaction - när spelet väl kom var det helt okej men inte riktigt den fest man hoppats på. Häromdagen släpptes en trailer till uppföljaren Killzone 2 (till PlayStation 3) under E3-mässan i L.A. och det ser helt makalöst ut ("my eyes just had an orgasm" löd en träffande kommentar på forumet Evil Avatar). En landstigning medelst svävare ner i krigssmeten med grafik man hittills bara haft våta drömmar om, kaotisk närvarokänsla som får mästerverk som Call of Duty och Half-Life 2 att krypa undan i skam - många krigsspel har med varierande framgång försökt efterlikna landstigningen från Rädda menige Ryan, Killzone 2 lyckas till max. MEN det ser för jävla bra ut och ryktena går heta om detta är på riktigt eller inte: äkta gameplay eller en helt och hållet förrenderad film? Om det senare är fallet är det en skamlös pr-kupp, om det verkligen är på riktigt väntar himmelriket när spelet släpps, preliminärt sent i år. Sonys representant påstår att allt är hunky dory men frågan är om de är att lita på. Titta på trailern här!

Star Wars Episod III: Revenge of the Sith

Just hemkommen från premiärkvällen och en känsla av djupt välbefinnande omsluter min lekamen som en trygg och varm snuttefilt. Förhandsrapporterna stämde: efter två barnfilmer har Lucas äntligen tagit sig i kragen och levererar den resolut mörkaste och grymmaste delen i Star Wars-sagan. Så hardcore är filmen att man nästan tycker lite synd om de av originaltrilogin oförstörda kids som tagit Jar Jars tokroliga snubbel till sina späda små barmar och nu kommer att få onda mardrömmar efter de myckna våldsamheterna (en tonårsbrud i raden bakom började faktiskt snyfta efter en särdeles stark scen). Desto större blir festen för oss stackars sjuttiotalister som äntligen får upprättelse efter den tröstlösa ökenvandring som var del I och II. Och Lucas stiger återigen i vår aktning: med facit på hand förstår man att han var så kallsinnig trots den flod av dynga som drabbade honom post Jar Jar.

Revenge of the Sith sparkar igång med en snorsnygg åkning längs en star destroyer (eller nåt, ett skitstort skepp var det iaf, är inte tillräckligt dorkig för att ha grepp om terminologin) och kastar oss rätt in i en mäktig rymdstrid - och efter det slaknar det bara fläckvis i tempo. Ettan och tvåan drogs ner av oändligt snackiga möten i jedirådet, snustorra utläggningar om frakttullar och pinsamt känslopjunk mellan Anakin och Padme - här visslar 140 minuter förbi utan att man nånsin tappar sugen. Problemen finns kvar, skådespelarna kämpar fortfarande med likstel dialog och Lucas är som vanligt kriminellt ointresserad av personregi, men det spelar mindre roll när storyn för första gången sedan originalfilmerna faktiskt engagerar. Vilket är en bedrift: trots att vi ju i stora drag vet hur det går blir det ändå ruggigt spännande. Jag brydde mig om karaktärerna och fick faktiskt något i ögat vid två sorgliga tillfällen – tidigare har man mest bölat av ångesten inför Jar Jars eskapader men här snackar vi äkta känslor och det lär vara första gången sen Luke och Leia kramades i slutet av Jedins återkomst.

Revenge of the Sith är föga förvånande en teknisk triumf med enorma scenerier (hela filmen är inspelad i studio) som för första gången sen ni vet vad imponerar snarare än irriterar, även om Lucas för länge sen uppfyllt kvoten av droider som säger ”uh-oh!” med metallisk röst innan de får huvudet kapat av ett lasersvärd. Och till oerhörd lycka närmar man sig den skitiga, trasig, buckliga looken i originalfilmerna – där ettan och tvåan kändes som kliniska stilleben intill döden ILM-rensade på allt som störde Lucas analretentiva detaljfixering är det här smutsigt, rökigt och bullrigt på ett befriande skönt sätt.

Mot slutet av trean, efter en tragisk och våldsam berättelse om rädsla, dubbelspel, svek och krig, knyter Lucas obesvärat ihop säcken och bryggan till ursprungstrilogin ligger stadigt. Efter det missfoster som var Episod I och halvarslade Episod II känns det ofantligt skönt att få ett avslut av den här kalibern och jag tycker att vi här och nu ger Lucas amnesti för sina tidigare synder. Revenge of the Sith är en fest för ögat och en mer än värdig final på sagan.

Nu är Lucas en fri man och säger i Cannes att han vill ägna sig åt "mer experimentella filmer som utvecklar det icke-linjära berättandet". Vi håller en tumme att han inte snärjer in sig i spinoffprodukter utan verkligen startar något nytt - det kan bli riktigt spännande. (Betyg: 8/10)

Star Wars-pepp #1: Fanboys

Nu är det bara några futtiga dagar kvar tills premiären på Revenge of the Sith och peppen är gigantisk. Den brittiska filmtidningen Empire, vars två husgudar är de två skäggen Spielberg och Lucas, har haft den goda idén att föra samman tre av de mest Star Wars-dyrkande regissörerna till ett rundabordssamtal inför den stora dagen. Clerks och Chasing Amy-regissören Kevin Smith plus radarparet Edgar Wright och Simon Pegg - männen bakom Shaun of the Dead och flitigt Star Wars-refererande sitcomen Spaced - får nörda loss riktigt ordentligt och det är förstås väldigt underhållande.

Läs utskriften från hela sittningen här:
http://www.empireonline.co.uk/starwars/transcript.asp

Star Wars-pepp #2: From the Vaults

Vi skriver maj 2003 och tre år hade gått sen Lucas släppte The Phantom Menace och på dryga två nästan outhärdliga timmar alienerade sig från en hel generation av fans. Skulle del två spä på förnedringen, eller rentav erbjuda en gnutta lindring i smärtan? Vi friskar upp minnet inför Revenge of the Sith med Conans recension av Attack of the Clones...

När The Phantom Menace hade premiär för tre år sedan var det som att få ett slag i ansiktet: inte en fetsmäll utan mer en slapp och opersonlig örfil med svettig och ängslig handflata. George Lucas hade vänt alla oss som växt upp med originaltrilogin ryggen och gjort världens dyraste barnfilm. En styltig historia om frakttullar som drunknade i ett myller av dataanimerade missfoster, med den outhärdlige Jar Jar Binks som det slutgiltiga hånet. Mottagandet från fansen blev inte nådigt och frågan inför Attack of the Clones var om Lucas tagit åt sig kritiken eller inte? Det var med riktigt lågt ställda förväntningar som Conan bänkade sig på premiärdagen. Och se på fan - trots att Attack of the Clones brister på många plan är det överraskande nog en bitvis riktigt lyckad film.

Men problemen kvarstår. Som vanligt är Lucas inte särskilt intresserad av människorna i filmen, utan sitter mycket hellre på ILM och pillar med sina älskade dataanimationer. Vilket får till följd att det brister rejält i regi - vanligtvis lysande skådespelare som Samuel L. Jackson och Christopher Lee kämpar i motvind med sina fyrkantiga repliker och ser märkbart beklämda ut, förlorade i ett regilöst bluescreen-land. Och precis som i förra filmen är de allra flesta miljöerna skapade i en dator, vilket ger alltihop en klinisk och besvärande artificiell lyster - trots myriader av rymdskepp i bakgrunden blir det märkligt livlöst. Det är förstås snyggt, men i de scener där skådespelarna sitter bland kulisser i en studio drar man en suck av lättnad.

Lucas har också problem med ett manus som skiftar mellan snygga actionavsnitt och ändlösa dialogscener på ett enerverande sätt. Särskilt saggigt blir filmens mittparti, då unge Annakin och Padme till slut blir förälskade. Här är både spel, dialog och bildberättande på finaste såpanivå och man blir tydligt påmind att karaktärsfördjupning inte är Lucas starka sida.
Detta är ju filmen då Annakin Skywalker står i centrum och därför framstår valet av Hayden Christensen som närmast obegripligt. Hayden är årets Ben Affleck-stipendiat för Bästa överspel - grabben är usel! Han får några tillfällen att uttrycka sin dragning till det mörka i Kraften men ser mest svårmodig ut. Och i en central scen glömmer han sin Jedi-träning och ger efter för hat och sorg och där har Christensen kanske något på spåren - men då fegar Lucas ur (kanske för att inte riskera att höja åldersgränsen?) och tonar bort scenen, som vi sen får återberättad i repliker istället. Snopet.

En annan märklig detalj är att Lucas som inspirerat så många nu själv helt ogenerat lånat idéer från andra filmer: en svävarjakt från Det femte elementet, en gladiatorkamp från Gladiator, ett flyganfall från Pearl Harbour. Hela Star Wars-konceptet är väl i och för sig lånat från Sagan om ringen, men här är stölderna så uppenbart tydliga.

Trots allt detta är Attack of the Clones en fungerande film och det är skönt att se att Lucas faktiskt skärpt sig och återfått lite av sin forna glans. Det gör fortfarande ont att tänka på den ursprungliga trilogin, så man gör bäst i att jämföra med det förra debaclet och då är Klonerna ett stort steg framåt. Jar Jar har tack och lov förpassats ut i marginalen, Ewan McGregor gör bra ifrån sig som Obi Wan Kenobi, actionscenerna är bedårande, och den välorkestrerade finalen är inte bara tekniskt fulländad utan faktiskt en smula spännande. Och som klimax får man se Yoda fäktas, vilket gav upphov till lyckliga applåder hos premiärpubliken. Och just då smög sig en gnutta av känslan från de riktiga Stjärnornas krig-filmerna in i Conans bultande hjärta. I denna tid av mörker räcker det långt.
(Betyg: 6/10)

Ridley Scott, Susanne Bier och John Locke

Pust pes. Det var ett bra tag sen vi hördes, har konsumerat för många halvkassa filmer på sistone för att orka annat än se på tv. Och då i synnerhet LOST som växer och växer och just nu känns som det roligaste som hänt på mången god dag (benhård konkurrens från HBO till trots). Upplägget med ett gäng människor strandsatta på en begränsad yta ställer höga krav på manus som är, eh, vattentätt – persongalleriet är med några få undantag (den astriste arkitekten Michael tex) spännande och alla bär på saftiga backstories som rullar fram i maklig takt, strategiskt utportionerade i dramaturgin för att maximera måste se nästa avsnitt-potentialen. Och i dessa dagar av postmoderna och stilrena tv-dramer som Six Feet Under, Sopranos et al är det oerhört trivsamt med en serie som uppvärderar cliffhangern som berättargrepp – som ingen annan serie pytsar Lost ut klipphängare av guds nåde och varje avsnitt slutar i raffel och en jobbig väntan på nästa veckas episod.



Nu har jag tjuvtittat lite och är framme vid episod 21 som är den senaste som visats i USA – TV4 ligger ovanligt nog i hasorna på ABC, blott några månader efter visningarna i USA, där säsongsavslutningen i form av ett dubbelavsnitt (23+24) hägrar om några veckor (det viskas också om en andra säsong). Jag kan lova att en härlig tv-fest väntar er som följer serien. Avsnitt 17 slutar med en osannolikt skicklig cliffhanger, i episod 18 får man veta vad som hände comic relief-brumbjörnen Hurley innan han störtade, det blir mer av zen-lugne renässansmannen Locke (birollsfavoriten Terry O'Quinn i sitt livs roll) och i avsnitt 20 så dör... näh, inga spoilers.

Men allt är icke tv. Några filmer har det blivit: vi börjar på den absoluta toppen och jobbar oss neråt… Att danskarna gör coola mästerverk på löpande band medan vi tråksvenskar dränks av medelålderskrisare som Hobert och Pollak och halvdana ungdomsfilmer är en tröttsam klyscha men tyvärr känns den alltför ofta sann. Som nu när Susanne Biers BRÖDER sopar banan med ALLT som visas just nu, det vågar jag påstå. Ulrich Thomsen och Nikolai Lie Kaas spelar två bröder, Thomsen är den duktige storebrodern, yrkessoldat som skickas till Afghanistan, Kaas är slarvern som just släppts ur finkan. Motsättningar finns dem emellan men också en djup och stark kärlek. Thomsens helikopter skjuts ner och han tillfångatas, Kaas kommer in för att hjälpa familjen, Thomsen utsätts för något fasansfullt och mer ska inte avslöjas än att ett extremt välspelat drama utvecklar sig. Bier kryssar med samma säkra hand mellan danskt fredagsmys i villasoffan och och brutala övergrepp i krigssmutsen. Skådespelarna briljerar, från det allra mest vardagliga till bråddjupa och våldsamma uppgörelser. Imponerar gör också Connie Nielsen, ex-fotomodell som åkte till Hollywood och varit bra (men mest snygg) i Gladiator och One Hour Photo – här visar hon att hon också spelar brallerna av de flesta.



Bier har gjort mycket, från dogma i Älskar dig för evigt, i min bok ett smärre mästerverk, till medioker rom-kom i form av Den eneste ene som blev dundersuccé i Danmark och hennes största hit. Och nu den känsloexplosion som är Bröder. Makalöst imponerande och kanske årets allra bästa film redan nu – skynda skynda innan den plockas ned från repertoaren. Eller vänta til dvd-släppet, det kommer att vara lika vackert på den lilla rutan. (Betyg: 9/10)

Att Ridley Scotts nya epos KINGDOM OF HEAVEN inte är någon ny Gladiator har många redan påpekat så jag behöver inte upprepa det, men jag känner mig rätt nöjd ändå. Det är – förstås – fruktansvärt snyggt, Scott har återigen jobbat med John Mathiesen (hanses vapendragare sen Gladiator) vilket betyder blåtonade ängar och sakta nedfallande små löv, episka bilder och monumentala krigssscener. Den befarade muslim-bashingen uteblir lyckligtvis och filmen känns snarare modern i sin vilja att vara lagom neutral – krigshetsarna finns på båda sidor, inte minst bland kyrkans män (där förresten en skäggig Ulrich Thomsen dyker upp igen) där hyckleriet frodas. Det största problemet är väl att Kingdom of Heaven inte berör på samma sätt som Gladiator ändå gjorde. Ett skäl kan vara Orlando Bloom, som visserligen utvecklas från deppig smed till briljant krigsstrateg på några månader, men saknar den gravitas som krävs för att bära filmen. Dock, om suget efter episk och maxad underhållning blir blir för stort är det idé att bänka sig. Stridsccenerna är obligatorisk storslagna och belägringen av Jerusalem slår Minas Thirith-secenerna från De två tornen på fingrarna, komplett med ett moralhöjande tal av Orlando (filmens enda snudd på töntiga inslag). (Betyg: 6/10)

Vidare till THE JACKET, en egendomlig film med premiär nu på fredag 13 maj. Det är John Maybury, tidigare mest känd som medarbetare till Derek Jarman och regissör till Francis Bacon-biografin Love is the Devil, som tagit steget till Hollywood. Adrien Brody är soldat under Gulfkriget, blir skjuten av en pojke i Irak, vaknar på ett militärsjukhus, skickas hem, driver runt ett år, plockas upp av en pyskopat, blir oskyldigt anklagad för polismord, inspärrad på mentalsjukhus och sen utsatt för bizarr isoleringsterapi av en sinister överläkare spelad av Kris Kristofferson. Spoilers? Nä, för allt detta äger rum under första kvarten - sen blir det bara konstigare. The Jacket är snygg, torr och fängslande - en skräckis med arthouse-pretentioner. Maybury ransonerar hårt bland ledtrådarna om hur vi ska tolka vad som händer: (alternativ) verklighet eller Brodys drogade hallucinationer? Det är en besynnerlig historia med biroller av Daniel Craig (Road to Perdition) och Jennifer Jason Leigh (som ser ut som om hon klivit över direkt från inspelningen av The Machinist). Och tyvärr också Keira Knightley, troligen så sugen på att bevisa sin (obefintliga) bredd som skådis att hennes alkade och slitna servitris drabbas av svårartat överspel och nästan blir komiskt dålig. Men Adrien Brody, mannen med filmvärldens mäktigaste näsa (nu när Depardieu hamnat utanför radarn), kan som bekant aldrig vara annat än happening. Även om också han krämar på lite för hårt ibland. The Jacket är inte en film att ta till sitt hjärta, men tidresor och alternativa händelseförlopp är i princip alltid underhållande om de administreras rätt och Maybury sköter sina kort tillräckligt väl. (Betyg: 6/10)

Birth

Allting talade för att Birth skulle vara bra. Begåvad regissör (britten Jonathan Glazer som slog igenom med Sexy Beast som jag till min sorg fortfarande inte lyckats se), intressant premiss, lovande teasersnuttar - allt omkring den har andats sober och ruggig reinkarnationsthriller. Det börjar också lovande men slutar trist nog i stilla katastrof.

Nicole Kidman för dagen iförd illasittande Mia Farrow-peruk (tänk Rosemary's Baby) och pinnsmal lekamen (man vill inte ens tänka tanken att kameran enligt myten lägger på 10 kg) ska till att gifta sig när en tioårig pojke dyker upp från ingenstans och påstår sig vara hennes sedan tio år döde man Sean och kräver att hon avbryter sina giftasplaner. Pojken kan overkligt mycket om Sean och betygar sin kärlek så starkt att Nicole snart blir övertygad om att det verkligen är Sean.

Hon faller helt sonika för pojken, vilket bland annat ger upphov till den märkliga badkarsscen där Nicole och en tioårig pojke sitter nakna tillsammans och pratar känslor – en scen som lockade fram burop på Venedigfestivalen förra året och åsamkat filmen en del kontrovers. Men scenen är knappast särskilt etiskt tveksam eller obehaglig, mest bara konstig, och dålig. Och vad värre är en smula skrattretande. Vilket så småningom blir facit för hela filmen.

Det är ett lockande upplägg, och Glazer kommer hyfsat långt med att skapa osäker stämning: snyggt foto på välklädda och stiffa överklassmänniskor i stiliserade Upper Manhattan-lägenheter, olycksbådande och mäktig filmmusik, i extremt makligt tempo. Precis som i Gus Van Sants ruskiga Elephant är fotografen Harris Savides förtjust i långa monotona steadicamtagningar precis på rätt sida om total uttråkning. Och gossen spelas effektivt av Cameron Bright som mutat in sin nisch som obehaglig unge med elaka ögon i bl a direkt-till-videothrillern Godsend och The Butterfly Effect, också en rysare med reinkarnationstema, dock oändligt mycket roligare.

I takt med att Nicole blir kär i den mystiske pojken så tappar både hon och filmen all sans och det blir mest bara larvigt. Till Births försvar måste sägas att det är en av de mer bizarra och egensinniga filmer som går på repertoaren just nu - men for all the wrong reasons. (Betyg: 3/10)

We stand as one!

Här hemma i tråk-Sverige kan man ju knappt vifta med svenska flaggan innan någon kallar en rasist. Men i USA förstår man att patriotism också kan vara något väldigt fint - och dessutom ge näring åt kanske den bästa musikvideo som någonsin spelats in.

Klicka på länken nedan - och skruva upp ljudet på datorn. HÖGT!

http://americawestandasone.com/video.html

A Tale of Two Sisters

The Sixth Sense, The Usual Suspects, The Sting, The Others, The Village... filmer med en fet twist, gärna mot slutet, är i princip alltid sevärda (och heter alltid ett substantiv med The framför enligt den snabbenkät jag just gjorde). Men för att det ska funka och tillfredsställelsen ska vara maximal så bör denna twist vecklas ut på ett pedagogiskt men oväntat sätt, så att man känner sig grundlurad men lite smart samtidigt. Koreanen Ji-woon Kim (regi/manus) tycker dock att den regeln är för dorks och att en film ska ge intellektuellt tuggmotstånd. Därför A Tale of Two Sisters, en av de mest komplicerade och mångbottnade filmer jag sett.

Två systrar återvänder efter en tid på mentalsjukhus till sin pappas hus på landet, där de får tampas inte bara med en extremt frånvarande och sorgsen pappa och en neurotisk och elak styvmamma, utan också ett riktigt otäckt spöke. Vem är hon och vad vill hon?

Det börjar som en lovande spökhistoria med några riktigt obehagliga skräckscener och blir alltmer obegripligt och märkligt. En oväntad replik ställer allt på ända, och sista halvtimmen blir en kamp för att hålla ihop alla trådar, ända in i den förbryllande finalen. Efteråt: direkt in på IMDb för att finkamma filmens Message board efter ledtrådar – och si, en vänlig själ i USA har pedagogiskt förklarat hela skeendet på motsvarande två A4-sidor. Och sen kommer kommentarerna och andra fyller i med sina egna tolkningar - alla dock rörande överens om att A Tale of Two Sisters är ett sannskyldigt mästerverk och en blänkande gåva till mänskligheten.

Och det är det väl, på sitt sätt. Ji-woon Kim bygger med små medel upp en obehaglig stämning, där något är lite fel, lite skevt, i nästan varje bild. Det är något märkligt med systrarnas relation till varandra, något osagt de avklippta samtalen vid middagsbordet, något djupt förborgat hos den stumme pappan, något på språng inuti den neurotiska styvmodern. Och när vålnaden börjar hasa runt vid fotändan på sängen (precis som i måttlöst otäcka The Grudge) sitter man fastnaglad av fasa (japanska kvinnospöken med korpsvart hår för ögonen är som bekant bland det absolut mest skitläskiga som finns).

Men när filmen smyger över från skräckfilm till komplext psykodrama med fler ledtrådar och tolkningsmöjligheter än man kan skaka en pinne mot så tappade jag sugen. A Tale of Two Sisters är en formmässig triumf med ett foto som är det mest utsökta jag sett på länge, och Ji-woon Kim vet tveklöst exakt vad han håller på med. Men en film man måste plugga på om efteråt för att förstå – och helst se om både en och två gånger för att få ut det allra göttaste av alla planteringar och psykologiska lager – är en film som är svår att älska. (Betyg: 6/10)

Million Dollar Baby

Sista maj fyller Clint Eastwood 75 år och man kan lugnt säga att han åldras med grace. De senaste tjugo åren har han regisserat ungefär en film vartannat år. Ett par mästerverk har det blivit, närmare bestämt westernfilmerna Pale Rider och Unforgiven, ett par tre stolpskott, några halvdassiga polisfilmer, och en handfull filmade böcker där det ofta blivit riktigt lyckat - i synnerhet übersnyftaren Broarna i Madison County och Oscartyngda Mystic River (som faktiskt är bättre än Dennis Lehanes omständliga roman).

Nu är Eastwood tillbaka igen med Million Dollar Baby som redan rakat hem fantastiska recensioner och fyra tunga Oscar. Clint är tränare på halvdekis och driver en boxningsklubb tillsammans med sin sidekick Morgan Freeman. Allt lunkar på tills Hilary Swank dyker upp i form av white trash-brutta med en enda dröm: att bli boxare på riktigt. Efter lång tvekan går Clintan med på att ta sig an henne och hon visar sig ha oanade talanger.

Det börjar som en karaktärsstudie av några smått sorgliga men varmhjärtade åldringar, blir snart en klassisk boxningsrulle på underdogtemat à la Rocky, men byter karaktär efter halva filmen - mer ska inte avslöjas här för då förstör jag nöjet, men man kan konstatera att det inte var någon slump att Hilary Swank vann en Oscar.

Million Dollar Baby bär Clintan d.ä.:s signum: en varsamt berättad, gedigen film med tydliga karaktärer och ingen som helst brådska att föra berättelsen framåt, vilken känns tryggt och behagligt. Swank är bra men det är i mångt och mycket gubbarnas film: karaktärerna är mer intressanta, och samspelet mellan gubbsen är underhållande på ett lågmält vis som skulle kunna bli lite cute om det inte vore för den osentimentala regin och spelet. Clint själv är skönt tjurig och gammelmansknarrig i sin roll, och Freeman är lysande som alltid. Bra karaktärer alltså varför det skär sig när Swanks pundiga svennefamilj introduceras som ett gäng gapiga och korkade karikatyrer, vilket ruckar på balansen. Men det är invändningar i marginalen i en välspelad och gripande historia som sällan flammar till men hela tiden brinner med en stark och sällsam glöd. (Betyg: 8/10)

I Heart Huckabees

Ända sedan trailern till David O. Russels nya film dök upp i höstas har peppen varit stark - I Heart Huckabees kändes som Wes Anderson med crazyratten uppvriden till 11, en cool och snyggt paketerad komedi av regissören till Three Kings som knappast kunde sluta i annat än filmfest. Tyvärr är nog inte Huckabees den fullträff jag suktade efter, en del förtjänster till trots.

Jason Schwartzman spelar en manisk trädkramare som leder en aktivistgrupp för att rädda grönområden i stadsmiljön. Jude Law är hans nemesis, en pragmatiker som varit medlem i gruppen men lockats över till the dark side och blivit chef på konglomeratet Huckabees. Fixerad av ett slumpartat möte med en lång man från Afrika anlitar Schwartzman ett par "existentiella detektiver" (Lily Tomlin och Dustin Hoffman) för att spionera på honom – samtidigt som Isabelle Huppert dyker upp och sätter käppar i hjulet med ett mer destruktiv kontrafilosofi.

Tyvärr låter det snäppet roligare än det blir. Huckabees startar i 120 och lättar aldrig på gasen, det är ett evigt snackande som snart testar tålamodet. Jason Schwartzman är briljant men hans karaktär blir snabbt asjobbig, liksom de flesta andra i filmen, och ofta blir det bara så knasigt och stirrigt att man tappar sugen – och än värre, stundom känner man att Russel koketterar med sin prillighet.

Det är otvivelaktigt en smart film, en existentiell komedi om holism kontra nihilism, om att se världen som en helhet eller leva kortsiktigt och individualistiskt, och man blir impad av Russells ambitionsnivå – det är inte en lättsåld film och man förvånas att studion lät honom hållas. Men det blir för mycket hjärna och för lite hjärta, en film att beundra på ett intellektuellt plan snarare än att tycka om, även om jag kämpade. Skådespelarna kämpar på, Schwartzmans nojjor visualiseras med fräsiga animationer, och det är gött att se två gamla rävar som Hoffman och Tomlin i fin form. Men I Heart Huckabees är till syvende och sist en kul trailer och svinsnygg affisch i jakt på en god film. (Betyg: 6/10)

In Good Company

In Good Company lanseras som en rom-kom men är snarare en berättelse om personlig utveckling i kallhamrad business-miljö. Dennis Quaid är en medelålders reklamchef på en stor sporttidskrift som plötsligt blir petad neråt i hierarkin och ersatt av en snacksmidig men oerfaren påläggskalv (Topher Grace) som bara är hälften så gammal. När Topher dessutom börjar dejta Dennis tonårsdotter blir det bäddat för trubbel.

Trailern för In Good Company, med Peter Gabriels i och för sig fina men i filmsammanhang på sistone lite överanvända Solsbury Hill, var något av det klibbigaste jag sett på ett tag så förväntningarna var lågt ställda. Trots att Paul Weitz (regi/manus) har både myrkomedin Antz och den trevliga Nick Hornby-filmatiseringen Om en pojke på meritlistan.

Men lo and behold, In Good Company är, under sin första lyckliga timme, en grymt rolig historia. Weitz plockar många smarta poänger på krocken mellan den gammeldags rekorderlige reklammannen och den framgångsberusade men under ytan djupt osäkre uppkomlingen – och det måste sägas att varken Topher Grace eller Dennis Quaid varit bättre än här. Grace hoppade ju av That 70’s Show för en filmkarriär och kunde inte fått ett bättre genombrott. Och Dennis Quaid har efter ett flitigt men hitbefriat 90-tal återvänt till de undre skikten av A-listan och är lika bra här som i Far From Heaven dvs överjävligt bra. Och snygg som satan är han också.

Som oväntad grädde på moset är soundtracket precis som Garden State befolkat med handplockade låtar av Shins, Damien Rice, Iron & Wine och Soundtrack Of Our Lives, vilket ger sköna indie-vibbar åt en annars slick produktion.

Men nu är In Good Company en film med ett Budskap och när det skall levereras mot slutet så stannar hela maskineriet upp och all goodwill Weitz byggt upp bara pyser ut. Vi har sett den förut, konflikten mellan å ena sidan den goda, hårt arbetande, jordnära kapitalismen med yrkesstolthet och respekt för gubbarna på golvet och å andra sidan den kallhamrade, dog eat dog-mentaliteten i den nya ekonomin. Weitz är skicklig så länge han på ett personligt vardagsnära plan lyfter fram de absurda och tragikomiska konsekvenerna av synergitänkande och globalisering, och då är filmen extremt njutbar. Men när det är trekvart eller så kvar ska det verkligen berättas för oss hur ett stort hjärta och lite fräck och livserfaren know-how slår den ansiktslösa storkapitalismen på fingrarna, och det blir bara tröttsamt. Verkligen synd på rara ärter, för väldigt länge är In Good Company en riktigt smart och rolig film. (Betyg: 6/10)

Strandvaskaren (dvd)

Svenska slasherfilmer snyter man som bekant inte ur näsan – sedan Figge Norlings sagolika överspel i Svart Lucia 1992 känns det snarare som om Beck-franchiset tagit över knivmorden och psykopaterna i regnrock – så bara det faktum att Mikael Håfström gett sig på projektet är värt en applåd i sig. Om man ska göra en slasher i dessa dagar finns det två vägar att gå: antingen (den nu stendöda) metaskräckvarianten à la Kevin Williamson (Scream) som pepprar med postironiska referenser till andra filmer, eller den klassiskt humorbefriade hardcorevarianten. Klokt nog väljer Håfström och hans manuskumpan Vasa den senare (allt annat hade förresten blivit absurt med tanke på att det inte finns mycket till inhemsk kanon att blinka åt) och gör en rak, okomplicerad och handfast tonårsskräckis, som tyvärr inte lyckas något vidare.

Handlingen är ett hopkok från andra huggfilmer, musiken är bitvis rejält influerad av Carpenters mästerliga plinkande till ur-slashern Halloween, subjektiv kamera används flitigt och karaktärerna är så pass fyrkantiga att man snabbt räknar ut i vilken ordning de ska få träffa liemannen. Vilket alltihop är helt okej, rentav önskvärt, så länge det bjuds på krypande spänning och liberala doser blod - men Håfström ransonerar tyvärr slaktandet och verkar mer intresserad av sina hopplöst ointressanta karaktärer än att piska upp kalla kårar. Dessutom känns de flesta skådisarna påtagligt mycket äldre än sina rollfigurer – det är svårt att köpa Rebecka Hemse och Spung-idolen Daniel Larsson (båda 29) som nittonåringar på internatskola. Och den småsega finalen i en roddbåt är så lyft från Friday the 13th att det gör ont.

Ett lovvärt försök alltså, men med mer splatter och mindre intriger i uppehållsrummet så hade betyget höjts flera pinnhål. Behållningen blir istället Kjell Bergqvist i ännu en minnesvärd (och väldigt Kjell Bergqvistsk) biroll som rik skithög. (Betyg: 4/10)

Ocean's Twelve

Jag har sent omsider sett Ocean's Twelve och känner att jag behöver skriva av mig lite innan det kokar över. Ocean's 11 var en charmig och fjäderlätt historia med en regissör och ensemble på gott humör, en film som det var lätt att tycka om. Uppföljaren har inramats av idel pressträffar där Clooney, Pitt, Damon et al tävlat om att vara spexigast och mest distanserade, som det anstår män på toppen av sina karriärer. Det har snackats om fester och practical jokes och vad skönt att komma till Europa och filma lite, så förväntningarna inför filmen hamnade på rätt nivå -en skön rulle till med samma fräsiga bovgäng, inget att grubbla över såklart men ett par underhållande timmar i några välbekanta filmfigurers sällskap.

MEN Ocean's Twelve visar sig vara dynga, sämsta sortens navelskådande vanity project med en iskall bismak av unken cynism. I sämsta sequeltradition är manuset det tunnaste tunna av lövtunt, ett krystat upplägg om att Andy Garcia vill ha tillbaka sina stulna kasinopengar samtidigt som en fransk superskurk utmanar Clooney mfl om vem som egentligen är fräckast och ballast. Gott så om Soderbergh bara kunde piffat till anrättningen med det där som gjorde att man gillade ettan, förlåt elvan: snygga set pieces, rappt berättande och smartroligt snicksnack mellan skådisarna. Men Soderbegh är inte intresserad. Han är så kär i konceptet och sin ensemble att han skiter i berättandet och förlorar sig i snygga bilder, jumpcuts och mäktiga kameravinklar. Samt en rejält svårföljd struktur – hade detta inte varit en stjärnspäckad uppföljare hade filmbolaget lätt gått in och bett honom klippa om skiten, så besvärligt är det faktiskt att hänga med i svängarna, till och med för en nersutten cineast av Conans kaliber.

Till heistfilmens (vad heter det på svenska, stötfilm?) tjusning och grundregler hör ju att man får följa själva stöten från de minutiösa förberedelserna till den komplicerade och olycksdrabbade genomförandet. Men Soderbergh vägrar ge oss vad vi vill ha och alla brott berättas enligt samma struktur: först lite snabbt försnack, sen några hastiga scener där de bryter sig in, sen vips så är allt klappat och klart och fem minuter senare kommer förklaringen via uppspeedade återblickar och tradig voiceover. Det är tekniskt kompetent men i vevan försvinner publikens tålamod.

Men värst av allt är att Soderbergh är så förtjust i sin ensemble att han låter dem såsa iväg i meningslösa improvisationer. Pitt och Clooney sitter i en soffa och tittar på Gänget och jag dubbat till italienska. Pitt pratar om en tatuering medan Clooney häller vinet bredvid glaset och mumlar något om Fonzie. Klipp. Ta-daaa! Publiken jublar… inte. Filmen är full av såna scener där inget händer utom att skådespelarna självbelåtet jiddrar på. Det är urbota dåligt.

När sedan Julia Roberts karaktär kallas in i handlingen för att hon är lik Julia Roberts och ska låtsas vara Julia Roberts för att lura polisen, och träffar Bruce Willis som spelar sig själv, då är fan botten nådd. Soderbergh har sannolikt halvbånge över de många klyftiga skikten i metafilmen (Willis och Roberts spelade ju mot varandra i filmen-i-filmen i Altmans The Player!), filmstjärnorna är skitnöjda med att driva lite lätt med sig själv, men som betraktare blir man ilsk av det skamlösa egorunkandet och den akuta bristen på charm.

Alla inblandade i Ocean's Twelve verkar haft mäkta kul under inspelningen, men sprallet går inte genom filmduken. Kvar blir två långa timmar fyllda av mätta och belåtna multimiljonärer i dyra kläder som geggar runt i menlösa improvisationer, i en spänningsbefriad och sönderklippt röra förklädd till cool underhållning. Ocean's Twelve är ett stort skämt men problemet är att publiken aldrig får vara med. Släpps på dvd 20 april - rita in en fet dödskalle i almanackan och se (om) Traffic istället. (Betyg: 2/10)

SVT i lyckad humorsatsning-chock!

För ganska precis fyra år sedan skrev jag en minst sagt magsur krönika om SVT:s usla humorsatsningar. Kan inte på rak arm säga om det hänt så värst mycket sedan dess, det känns som om de egenproducerade humorprojekten hypats, visats och sen lagt sig att dö på den stora sketchkyrkogården i SVT:s källare på Gärdet, men nu har det hänt något. Att The Office skulle inspirera till efterföljare var förstås bara en tidsfråga, och nu har den landat på SVT i form av Ulveson & Herngren, ny komediserie i 12 avsnitt som började i lördags. En EFTI-producerad fejkdokumentär om hur det går när två uppburna komiker ska samsas i ett tv-projekt och egon krockar. Herngren/Ulveson spelar sig själva som barnsliga, snarstuckna, pretentiösa och djupt osäkra konstnärer och första avsnittet var lovande trots en del longörer. Det är stilsäkert gjort med kamerateam som filmar i smyg, vardagliga smågräl och stressade kamerablickar som säger mer än tusen ord - och som en bonus är sketcherna som paret får ihop riktigt roliga. Håll en tumme att det håller hela säsongen och missade du första avsnittet så vankas det repris på fredag 25 mars.

Finding Neverland

Peter Pan av J.M. Barrie verkar ha en alldeles särskild plats reserverad i många amerikaners hjärta, inte minst i Spielbergs som aldrig försitter en chans att klämma in referenser till den flygande pojken i sina mest sentimentala filmstunder (och såklart gjort sin allra sämsta film Hook löst baserad på historien). Så det är en smula märkligt att Finding Neverland, berättelsen om mannen bakom verket, låtit vänta såpass länge på sig innan Marc Forster (Monster’s Ball) tog sig an historien.

Det är London 1904 och Barrie (Johnny Depp med oklanderlig skotsk brytning) är en uppburen pjäsförfattare som efter en fiaskobetonad premiär flyr från sitt frostskadade äktenskap in i en platonisk relation med en snygg änka (Kate Winslet) och på köpet blir extrapappa åt hennes fyra söner. Barrie och pojkarna leker indianer och vita i trädgården och snart blir han så inspirerad att han skriver sitt magnum opus, baserad på sin nya familj. Det är en intressant historia (ganska friserad jämfört med vad som verkligen hände) som i Forsters och manusförfattaren David Magees händer tyvärr blir en tillrättalagd och övertydlig film. Barrie framställs som en frisinnad konstnärssjäl som gärna skiter i traditionerna och vågar bejaka fantasi och banslighet när hans omgivning torkat ihop i stiff borgerlighet och hämmat vuxenskap – men mer än så blir han aldrig. Hans relation till Winslet blir oförklarad (varför vill en gift karl hänga med en änka och hennes barn hela dagarna utan en tillstymmelse till romantiska eller ens pilska baktankar?) och Winslets rollfigur är ännu mer diffus.

Men vad värre är: redan från första bildrutan är Forster så angelägen om att lovsjunga om fantasins kraft och Barries uppfriskande bohemeri att man glömmer att publiken faktiskt kan tänka själv och inte behöver matas med argument - det blir grymt övertydligt och Barrie framställs som något slags älskansvärt halvgeni i all sin påhittighet samtidigt som rollkaraktären känns endimensionell och outvecklad.

Ingen skugga över vare sig Depp eller Winslet som spelar bra. Och det ser väldigt rejält ut med fiffiga glidningar mellan fantasi och verklighet. Det bidde sju Oscarnomineringar vilket inte förvånar (det är bara att bocka av: frifräsare mot ett stelt system, dödlig sjukdom, gråtande barn, fantasin som vapen, based on a true story) men jag köper inte en film som känns så schematisk och förutsägbar – många varma scener och en genuint sorglig till trots. Bäst är faktiskt Dustin Hoffman i en alltför liten biroll som härjad teaterchef: han har filmens vassaste repliker och ett av de senaste årens stiligaste skägg. (Betyg: 6/10)

Tina Fey-hypen skördar ännu ett offer

Saturday Night Live är en institution inom amerikansk tv-humor, men ni vet hur det är: man råkar zappa in på ett SNL som precis börjat (just nu är det sena kvällar på ZTV som gäller), blir alltid peppad - har man tur är det rentav ett vintage-avsnitt med Chevy Chase eller Eddie Murphy - men sjunker snart djupt ner i sin lazyboy i den plågsamma men ack så välbekanta insikten om hur hur urbota menlöst programmet egentligen är.

Sketcherna har ofta en förment smart premiss men är halvarslat skrivna, gästskådisarna är aldrig så festligt självdistanserade som de tror, alla läser replikerna innantill på en teleprompter strax under kameran, och - tradigast av allt - samtliga sketcher utmynnar i den patenterade SNL-vacuumet där det bara är studiopublikens lydiga jubel (alltid igångsatt av applådskyltarna) som signalerar att nu var det färdigskojat, någon slutpoäng finns i stort sett aldrig. Listan på stora stjärnor som börjat sin bana i SNL är hisnande läsning men inte ens de gamla fina sjuttiotalsavsnitten med Bill Murray, Dan Aykroyd och Gilda Radner, som man lätt ser framför sig som den heliga graalen av gudabenådad amerikansk humor, är så kul som man föreställer sig.

Nåja, slutgnällt nu. SNL är nu inne på säsong 30 och den nuvarande ensemblen är föga spännande, dock med ett lysande undantag i Tina Fey som är både aktris och head writer. Hennes manusdebut i filmsammanhang är MEAN GIRLS som är en lysande och illa kvick high schoolfilm. OKEJ-postertjejen Lindsay Lohan börjar i ny skola, hänger efter en taskig start med de svartklädda misfitsen men lockas över till The Plastics, skolans elitgäng av übersnygga tjejer som sätter agendan för vad som är coolt och inte på skolan.

Som alla high school-satirer måste också Mean Girls jämföras med genrens nestor, Michael Lehmans monumentala klassiker Heathers - och den står sig riktigt bra. Mean Girls är en smart, rapp och riktigt rolig film, briljant spelad av ett gäng skitsnygga skådisar och med ett tajt manus av Fey. Som själv är med i en biroll som lärare och förstås sparat några saftiga repliker till sig själv, liksom till SNL-kollegan Amy Poehler som är fin i en liten roll som paniskt ungdomlig tonårsmorsa. Kom ihåg var du läste det sist: Tina Fey är ett namn att hålla ögonen på. (Betyg: 8/10)

Trailer-pepp #6: War of the Worlds

Jag måste tyvärr erkänna, utan omsvep, att jag är väldigt förtjust i både del ett och två av Spielbergs Jurassic Park-franchise. Utan att närmare kunna förklara varför. Jag menar, det är ju inte särskilt ballt att ha sett båda filmerna tre-fyra gånger vardera om man är äldre än tretton år. Menlös anekdot: 1996 när jag var på Stockholms filmfestival första gången (och var ung och filmhungrig) tryckte jag i mig nästan 30 filmer på fem dagar, men höjdpunkten var ändå när jag gav efter för den alltid insmygande festival-ennuin och åkte hem till den lånta lägenheten för att knoppa in. Till min glädje stod Jurassic Park i videohyllan (vhs! det var tider det) och kvällen var räddad. Det var knappast den bästa filmen jag såg den veckan (festivalen öppnade med Fargo om jag inte minns fel) men lätt den mest tillfredsställande filmupplevelsen. Det är något med Spielbergs tekniskt fulländade dinosaurieeskapism som jag har svårt att värja mig mot.

Manusförfattaren bakom dessa mästerverk är David Koepp, en Conanfavorit som också står bakom första Spider-Man, David Finchers Panic Room, och inte minst två av Brian De Palmas bästa filmer Carlito's Way och Snake Eyes. Samt den hyggliga spökfilmen Stir of Echoes med Kevin Bacon som han också regisserade. Och häromåret den inte riktigt lika lyckade rysaren Secret Window med Johnny Depp.

Nu har Koepp lyckligtvis också filat ihop en bearbetning av H.G Wells SF-klassiker Världarnas krig, som just nu klipps av Spielberg (en och annan specialeffekt ska kanske läggas in också). Rollistan ser anständig ut, Tom Cruise är affischnamnet tillsammans med Miranda Otto, Tim Robbins (båda förresten från underbara Human Nature) och den lätt creepy barnskådisen Dakota Fanning (senast i Man On Fire).

Frågan är om nya War of the Worlds kan skrämma lika mycket som femtitalsversionen - med de nu ikoniska cyklopliknande flygande tefaten - som jag såg i späd ålder på granntjejens toppmatade video. Trailern, hittills bara en alltför kort teaser, lovar gott och Spielbergs signum på paketet kan förhoppningsvis bjussa på en lika elegant science fiction-fest som Minority Report. I sommar får vi svaret, USA-premiär blir det 29 juni.

Se trailern här: http://www.waroftheworlds.com/

Trailer-pepp #5: Tim Burton's Corpse Bride

Tim Burtons version av Roald Dahls bizarra barnbok Kalle och Chokladfabriken - härhemma förstås förevigad genom Ernst Hugo Järegårds klassiska SVT-inläsning - börjar sakta men säkert närma sig. Charlie and the Chocolate Factory, med Johnny Depp som Willy Wonka, har USA-premiär 15 juli och kan förstås bli hur fantastisk som helst. Trailern lovar gott och manusbearbetningen är gjord av John August, som debuterade med Go (Doug Limans uppföljare till gudabenådade Swingers) och sen dess bl a skrivit Big Fish åt Burton (och, eh, båda Charlie's Angels-filmerna).

Som om det inte var nog jobbar Burton också med Corpse Bride, en stop motion-animerad dockfilm i samma stil som Nightmare Before Christmas. Henry Selick är inte inkopplad denna gång (han filmar istället Coraline, Neil Gaimans läskiga barnbok) men filmen har samma look som Nightmare, baserad på Burtons egna teckningar i vanlig ordning, men snäppet snyggare. I svart/vit/grå dämpad goth-stylee ser det faktiskt helt makalöst lovande ut. Röster görs av Burtonfavoriter som Depp, Helena Bonham Carter och Albert Finney plus Richard E. Grant och Christopher Lee. Premiär 23 september, till Sverige lagom till jul månne?

Hursomhelst, kasta ett getöga på trailern här: http://corpsebridemovie.warnerbros.com/

Stensäkra debutanter i lysande svensk ungdomsfilm-chock!

OK, en minst sagt orättvis rubrik med tanke på att jag missade de flesta ur förra årets lavin av ungdomsfilmer, förutom pigga Babylonsjukan och ojämna Fröken Sverige. Hur som helst vågar jag nog påstå att SANDOR/SLASH/IDA (för det är den som väckt peppet) är den bästa ungdomsfilmen på den här sidan Fucking Åmål.

Precis som i Moodysons ångvält till debutfilm är det oprövade debutanter i huvudrollerna, ett vattentätt manus, dialog som låter som om det var på riktigt och en trygg hand som skött regisserandet. Henrik Georgsson är namnet att lägga på minnet, han har hittills gjort ett knippe kortfilmer och varit regiassistent åt Stefan Jarl, detta är hans debutfilm - och som sådan är det ett än större storverk. Sara Kadefors har gjort manusversionen av sin egen hyllade roman om stökiga Ida vars usla självkänsla gjort henne till en bad girl, och rysksvenske Sandor som dansar balett och försöker passa in bland de balla killarna. De hittar varandra på en chatsida på nätet och bygger en vänskap, men så länge de inte vågar vara ärliga mot sig själva och varandra funkar det inte. Det är en anspråkslös och vacker historia.

Märkvärdigast av allt är Andrej Lunusjkin och Aliette Opheim i huvudrollerna, som förutom sina coola namn är helt oprövade på vita duken om jag förstått rätt. Det är suverän casting och två känsliga, modiga och träffsäkra rolltolkningar de gjort och det är svårt att begripa att de är nybörjare. Lia Boysen är lysande som vanligt som Idas Zoolofttuggande mamma och hon kan redan nu börja fila på guldbaggetalet om ett drygt år, sanna mina ord.

Riktigt bra är också Sandors föräldrar med rysk brytning som man kan tälja med kniv - pappa Georgi Staykov har hittills spelat skäggstubbig klichégangster åt både Beck och Colin Nutley, så vi firar att han äntligen får spela en vanlig snubbe; Svetlana Rodina-Ljungkvist är mäktig som Sandors kontrollfreak till morsa som hetsar pojken mot nya stordåd (hennes giftslungande kapning av Sandors dansrival var inte en av de centrala scenerna men kanske den roligaste).

Alltså - om du överdoserat på kassa ungdomsskildringar med stelbent dialog, gå och se Sandor/Slash/Ida och bli stolt över att (svensk) film kan vara så hoppingivande, rörande och helt enkelt - dare I say it - fin.

Pollak får mer spö

Den minimala Så som i himmelen-backlashen som jag startade i höstas har nu fortsatt, när DN sent omsider vaknade till liv i morse och publicerade en saftig bredsida av Po Tidholm. Ord och inga visor! Läs artikeln här.

Sideways

Birollsfavoriten Paul Giamatti (senast i American Splendor) spelar äntligen en huvudroll - han är Miles, en frånskild, bitter och gubbcynisk halvmisslyckad författare som älskar vin och inte kan släppa tanken på sin ex-fru – bara det är så sagolikt gött att man smälter direkt, och Giamatti är såklart lysande som alltid i en typ av roll han är född att spela. Men snart förstår man att Thomas Haden Church - som jag hittills bara sett spela fjompig bov i den underskattade (jodå) slapstickfesten George of the Jungle – nästan spelar dockersbrallorna av Giamatti, vilket sannerligen är en imponerande bedrift (och landade honom en välförtjänt Oscarnominering). Hans sidekick Jack är en förlovad man med en vecka kvar till bröllopet som i en panisk yra av frihetsträngtan och kåthet försöker pippa sig igenom hela vindistriktet i Kalifornien, trots Miles lönlösa försök att styra in honom på parets verkliga mål, vinprovning och en stilla runda golf.

Se där premissen till en av de bästa filmerna som släppts på ett bra tag. Sideways är ännu en triumf för Alexander Payne och hans manusmedarbetare Jim Taylor, som står bakom Conanfavoriter som Citizen Ruth, Election och About Schmidt. Sideways som bygger på en roman av Rex Pickett är deras mest kommersiella film hittills utan att för dens skull vara nerdummad på något sätt, det är bara en ganska enkel premiss och två väldigt välskrivna karaktärer som spelas ofattbart bra av Giamatti och Church. Att se deras samspel är lycka i dess renaste form.

Så mycket beröm har redan östs över Sideways - vilket kanske kan förklaras med att de flesta filmkritiker är Miles men skulle önska att de var Jack - att jag stoppar här, låt mig bara säga att det är en fantastisk film i all sin enkelhet. Trevligt nog har den också funkat riktigt bra kommersiellt och dessutom fått en Oscar för bästa manus vilket betyder att Alexander Payne kan fortsätta göra personliga, skarpa och intelligenta filmer framöver. Det skålar vi för! Förlåt.
(Betyg: 9/10)

Closer

Patrick Marber började som manusförfattare på flera Steve Coogan-projekt innan han skrev Closer, succépjäsen som blev en kioskvältare i London och har spelats i flera länder. T ex på Dramaten där jag såg den för några år sen med Melinda Kinnaman, Dan Ekborg, Jakob Eklund och Gunnel Fred i rollerna. Där var den rätt bra tror jag (fråga mig gärna om biroller men teaterminnet är ruskigt kasst) men i Mike Nichols version är den smått fantastisk.

Hela filmen kretsar kring fyra personer: Julia Roberts som fotograf, Clive Owen som läkare, Natalie Portman är en flicka utan bakgrund och Jude Law en misslyckad författare. Slumpen gör att deras vägar korsas och kärleksrelationerna dem emellan böljar fram och tillbaka i en elegant soppa av passion, besatthet, osäkerhet, förälskelse och svartsjuka.

Det är filmad teater i kubik vilket Nichols/Marber tack och lov inte försökt maskera på något ansträngt sätt, antagligen trygga i vetskapen att manuset är så inåt helvete bra att det går fint ändå. Filmen glider obehindrat fram och tillbaka i tidslinjen och gör nedslag då och då i de två parens liv under några år. Det är en befriande vuxen och smart film, med brutal, uppriktig och ofta rejält snuskig dialog. Alla skådespelarna briljerar men pokalen går framförallt till Clive Owen som formligen exploderar på duken i ett moln av cynisk intelligens – han är helt fantastisk och skulle nog fått sin Oscar om inte Morgan Freeman gjort ännu en trivsamt farbroderlig roll i Million Dollar Baby. Ett fett genombrott för Owen (vi glömmer gärna sömnpillret King Arthur) som skulle bli en perfekt Bond framöver.

Closer är en stilren, snyggt paketerad historia med dialog av Guds nåde. Nichols har med veteranens säkra hand styrt runt sina attraktiva skådisar (Clive Owen…hrrr…) som känns uppenbart peppade på chansen att få lägga rabarber på så biffiga och välrundade porträtt av kärlekstörstande och neurotiska nutidsmänniskor, och det blir en extra bonus att se en mainstreamstjärna som Julia Roberts ta riktigt fula ord i sin mun. En av årets bästa filmer redan nu, som det brukar heta. (Betyg: 8/10)

Meet the Fockers

Det var en månad sen vi hördes sist och sen dess har ett gäng bra filmer passerat revy framför mina ögon. En av de trevligaste är den oundvikliga uppföljaren till trivsamma Ben Stiller-komedin Meet the Parents/Släkten är värst. MEET THE FOCKERS har blivit en dundersuccé i USA, på god väg att bli den mest lönsamma komedin någonsin (smaka på det). I Sverige kristnad Familjen är värre som känns helt obegriplig men jag gissar att idén är att man ska tänka Släkten är värst, men - håll i er - Familjen är värre! Ännu en femetta utklämd av filmbolagets think tank.

Det började dåligt med den minst sagt avtändande trailern: en gapig soppa på Dharma & Greg-konceptet med Teri Polos wasp-föräldrar kontra Ben Stillers utflippade ex-hippies, idel snubbelgubbande mellan Dustin Hoffman och De Niro, en katt som jagar en hund… Men det funkar faktiskt fint, särskilt om förväntningarna skruvats ner ett par tre snäpp, och om man för länge sen tagit Ben Stillers persona till sitt hjärta. Han är lysande som vanligt i rollen han alltid spelar, som hunsad underdog med god vilja men omständigheterna mot sig.

Meet the Fockers är i stort sett samma film igen. Stiller måste fortfarande bevisa att han har en plats i superstiffa svärfar De Niros circle of trust men hans levnadsglada och medelålderspilska föräldrar sätter såklart käppar i hjulet med sin lössläppta livsglädje och pinsamma spontanitet. Paret Streisand-Hoffman som senior-Fockers verkar haft skoj tillsammans och bjussar trots alla farhågor om olidligt överspel på en extremt underhållande och välmatchad duo.

Krystad subplot om en illegitim son, djurhumor och sentimental avslutning åsido är Meet the Fockers en helt okej uppföljare som levererar om inte oväntade så nästan alltid trivsamma skratt. En upplevelse som för övrigt får en bizarr twist om man tidigare samma dag snikfluktat i senaste Playboy på Pressbyrån och ser helylletjejen Teri Polo vika ut sig med buske och allt, lika oväntat som oförklarligt. Kanske ville hon fila bort sin helylleimage, precis som man som västerlänning år 2005 måste fila bort det mossiga i att sex före äktenskapet skulle vara något otänkbart. Men det gör man, ty trots att komedi aldrig kommer att vara De Niros starka sida är hans hämmade patriark fortfarande så pass skräckinjagande att man förstår Stillers ängslan. (Betyg: 6/10)

Oscargalan LIVE AN' DIRECT!

Kära vänner, det är natten mot måndag 28 feb, klockan är 02:15 och jag har slitit mig upp ur sängvärmen för att bränna av ännu en Oscargala. Denna gång kommenterad i realtid under sändningen, för dig som inte orkade sitta uppe (eller se det kortare sammandraget, eller välja det självklara alternativet och spela in galan på video för att kunna spola förbi all dödtid... ok, jag gör det här för mig själv inser jag men vad tusan).

En kvart kvar och stjärnorna passerar revy på röda mattan och två asskissers står i vanlig ordning och ställer kladdiga frågor till alla. En av dem är Billy Bush, Dubyas illustre kusin som är lagom speedad och närmast skriker om hur ”exciting!” det är att det bara nu är sju minuter kvar!!! Nåja. SVT:s bisittare är hon från Kulturnyheterna flankerad av den alltid stabile Göran Everdahl och Susanne Ljung som får äran att kommentera folks kläder.

Hur ska Chris Rock göra entré och ska han vara kontroversiell? Bäva månde Hollywood? Eller? Vi får se. Det börjar i vanlig ordning med ett självförhärligande collage med snuttar ur klassiska filmer, nytt och gammalt om vartannat. Ååh vad många år av magi vi skapat och yada yada. Småsmetigt som vanligt och rätt fint faktiskt, med trygg speakerröst av Dustin Hoffman. Sen kommer Chris Rock - och gör en klassisk Billy Crystal-monolog: vass, rapp, full av pikar men ganska harmlös egentligen. Det vita Hollywood får några obligatoriska tjuvnyp, annars inget som föranleder censur. Nåja. Det är roligt och välskrivet som vanligt men ingen match för Crystal.

Så dags för kvällens första Oscar: Art Direction. Och här kommer en av årets mer märkliga innovationer: alla de nominerade radas upp på scenen och måste stå och titta på när de inte får en Oscar. De ska väl ändå inte göra samma sak med skådispriserna? Det vore rent sadistiskt… Aviator vinner i tung konkurrens med En långvarig förlovning och Lemony Snicket (där en gammal Tim Burton-kumpan, Rick Heinrichs, är nominerad). Månne den första i en lång rad för Aviator?

OK, över till kvällens första tunga Oscar: Bästa manliga biroll. Fan vad kul om det faktiskt blev Thomas Haden Church som var fullkomligt briljant i Sideways eller den otroligt coole Clive Owen för Closer, men det lär väl bli Morgan Freeman? Jodå. Lång och trogen tjänst. Första statyetten för Million Dollar Baby.

Äntligen! Dags för kvällens första musikinslag – Beyonce sjunger en låt från Gosskören – på franska. Eller något som vagt påminner om franska. Ingen vet riktigt.

Bästa animerade film så, slaget står förstås mellan Shrek 2 och The Incredibles (Shark Tale blev väl aldrig den succé som DreamWorks hoppats på?). And the winner is… Pixar. Igen. Ingen skräll där, men Shrek 2 var ju den bättre filmen.

Scarlett Johanson kommer ut på en balkong och ingen vet var de ska titta. Presenterar den där middagen då alla tekniska achievements har delats ut men som är så oglamorös och förstås kändisfri att vi bara får se höjdpunkter. Ett antal skäggiga gubbar är glada och Scarlett skrattar artigt bredvid podiet.

Då är vi framme vid Bästa kostym: Pierce Brosnan flankerad av dataanimerade Edna från The Incredibles påar. Småkul. Det blir Sandy Powell för Aviator. Har inte hon vunnit förr? Jo, det var hon som vann för Shakespeare in Love. En gammal trotjänare.

Sen kommer ett filmat inslag från något multiplex där Chris Rock har gått ut och frågat svenne banan (eller i detta fall unga svarta) om de sett de fem nominerade till bästa film. Föga förvånande har de inte det utan gillade White Chicks och Riddick istället. Snygg satir över att årets storfilmer inte varit några kioskvältare vilket juryn fått en del kritik för.

Över till Bästa kvinnliga biroll! Oj vad fint om Sideways kunde vinna med Virginia Madsen, som vi minns från formidabla skräckisen Candyman och Dennis Hoppers svettiga noir The Hot Spot. Har inte hon gått rakt från b-träsket till Sideways till nominering eller är det bara jag som tappat kollen? Lilla Natalie Portman är också nominerad men hon vinner väl inte? Nej, det blir storfavoriten Cate Blanchett som vinner för Aviator. Well, hennes manierade insats som Katherine Hepburn var underlig att skåda men ganska underhållande. Vete fan om det skulle blivit en Oscar dock, CB har varit bättre. Var hon nominerad för The Gift?

Johnny Carson har gått ur tiden och en obligatorisk hyllning visas, dock helt osmetig utan bara rolig. Han var värd för galan i många år och ett antal coola snuttar radas upp. ”I see a lot of new faces here tonight. Especially on the old faces”. Hehe! Har läst det citatet förut nånstans, det är fan klassiskt.

Bästa dokumentär påas av Leo DiCaprio och nu måste de stackarna stå på scen i år. Skandalen i år är förstås att Fahrenheit 9/11 inte är nominerad. Fegisar. Morgan Spurlock reppar Super Size Me som är den enda filmen av de nominerade som gått på bio i Sverige. And the oscar goes to… Born into Brothels, om barnprostitution i Indien eller något liknande. Worthy. Garanterat.

Dags för Bästa klippning: Aviator, Collateral, Neverland, MDB, Ray... kan det bli Thelma? YYESS! Thelma Schoonmaker! Den gråhåriga nestorn har inte vunnit sen Tjuren från Bronx 1981. På tiden! Hon berömmer Scorsese som ”tänker som en klippare” när han filmar. ”It’s really you Marty”. Undrar om inte Marty fäller en liten tår i sin fåtölj. Rara fina Thelma. Måtte Marty också få en gubbe ikväll!

Kvällens andra musikinslag och… Jesus krist, det är Counting Crowes med den där rätt hemska men otäckt catchy låten från Shrek 2. Sångaren är äldre och fulare än nånsin, dock lite fetare och med högre hårfäste upp till dreadsen. En styggelse.

Adam Sandler skojar till det… ska påa Bästa adapted screenplay. Uff, måtte inte Linklater vinna med Before Sunrise. Heja Sideways! Och det blir…. JAPP! Alexander Payne och Jim Taylor, favoriterna, vinner. Hurra! Giamatti och Thomas Haden Church myser i sina stolar. Gött.

Jake Gyllenhaal knappt igenkännlig i Desert Storm-snagg kommer in med den unga tjejen från Crouching Tiger (som har så tung brytning att hon får säga väldigt lite) och annonserar Bästa FX. Harry Potter och I, Robot är med… bra effekter, kass film. Dykstra måste väl vinna för Spider-Man 2? Vinner gör… jepp, det är Spider-Man 2. King! Fyra gubbs går upp på scen och fyra unga fruar hoppar jämfota av lycka i sina bänkrader.

OK, nu kommer den där skäggiga tråket Jack Valenti, chef för AMPAS, upp på scen för sitt obligatoriska tal. Tacknämligt kort dock, och glider snabbt över i en tribut till de amerikanska soldaterna. Publiken klappar lydigt. Ojoj, de filmar Mickey Rooney som inte direkt blir inte yngre. Han ser mer och mer ut som Gollum på värktabletter. Al Pacino kommer upp och ska ge en Hedersoscar till Sidney Lumet. Al ser fräsch ut. Lumet tackar Jean Vigo, Scorsese med flera för inspiration. Ojoj, en av döttrarna (som sitter med familjen på hedersläktaren och gör hockeyhejarop) har enorma bröst och ser ut som Raqel Welch. Lumet håller ett bra tal och är väl hyfsat ung för att få lifetime achievement? Nja, ser nu att han är född 1924. Ser rätt välbehållen ut för sin ålder. Everdahl spekulerar i att sista utvägen för Scorsese – om han hemska tanke skulle bli snuvad på regioscarn i år – är att få en lifetime achievement på ålderns höst. Perish the thought!

Musik: Beyonce igen, hon ska tydligen sjunga alla de nominerade låtarna? Snark. En rätt läskig låt från Andrew Lloyd Webber-rullen är vad som bjuds. Prince är i publiken!

Stackars Jeremy Irons står mitt i publiken och ska påa Bästa live-action kortfilm. Blek och förvirrad. Det smäller till i närheten, ”i hope they missed” quippar Jeremy och alla skrattar. Vad hände? Vinner gör… Wasp av Andrea Arnold som har VÄLDIGT gula tänder. Uppfriskande att se en vanlig sunkig lågstatusregissör mitt bland alla fixade megastjärnor.

Yay, det är Laura Linney (grrr) som ska presentera Bästa animerade kortfilm. Ännu ett gäng filmer man inte sett. Bill Plympton är där! Vinnare: Ryan, tecknad doku om Ryan Larkin (who he? kanske borde läsa på) som tydligen visades av SVT tidigare inatt. Bra gissat, SVT! Repris, please?

Babe alert igen! Kate Winslet påar Bästa foto. Scorseses gamle kumpan Robert Richardson för Aviator måtte väl vinna? Eller En långvarig förlovning som såg fantastisk ut. Nä, Aviator vinner! En pinne till för Scorsese. Richardson är väl värd sin staty, hans jobb med Scorsese och Oliver Stone på Casino, Natural Born Killers mfl var ju fenomenalt. Karln har vit Joel Schumacher-lugg till vitt skägg och drar ett föredömligt kort tal där han känsligt tackar sin sjuka mor.

Reklambreak igen och nu ligger vi tydligen före schemat. Utlokaliseringen av en del prisöverlämningar till publiken verkar ha tagit skruv, även om det ser hyfsat taffligt ut i teve. Studioinslag om den svenske ljudeffektskillen med den risiga barret som är nominerad för Bästa ljudklippning på Spider-Man 2. Paul Ottosson heter han visst.

Salma Hayek och Penelope Cruz i nån slags latin babe-bonanza påar tillsammans Bästa ljudmix. Ray vinner, närbild på Jamie Foxx som uppenbarligen inte har den blekaste aning om att det var rätt killar som vann. Hehe, inte lätt att ha koll på the little people... Bästa ljudklippning härnäst och mellansnacket mellan latinobrudarna är bottenlöst töntigt. Som sig bör. Samma filmer återkommer i stort sett. The Incredibles vinner, svensken dessvärre snuvad. Pristagaren Randy Thom brasklappar vänligt men bestämt: detta är inte ett tekniskt pris utan ett konstnärligt. Väl rutet.

Bla-de-blah… Cruz är avpolletterad men Salma Hayek får stå kvar eftersom nästa låt hade lite spanskt inslag i form av Santana på gitarr. Gud hjälpe oss, nu sitter Antonio Banderas i Ricky Martin-outfit och sjunger låten kompad av Santana i gubb-basker. Det är ganska fruktansvärt. Låten kommer från Motorcycle Diaries och hade antagligen en melodi i originalet men den är omsorgsfullt bortblåst av Banderas wailande.

Natalie Portman ska dela ut Bästa kortdokumentär och nu måste de nominerade återigen stå på scen men nu börjar man vänja sig – det funkar rätt bra faktiskt. Oscarn får… HBO-producerade Mighty Times: The Children’s March – utan att ha nån koll känns det omedelbart som en vinnande film: barn, en marsch, säkert om medborgarrättsrörelsen? Jajemen, en titt på IMDb ger oss rätt. Hehe.

Miniprata med Chris Rock som påar ”Oprah’s favorite white man” närmare bestämt John Travolta som ska påa Bästa originalmusik. Travolta har tack och lov både bantat en smula och sparat ut sin hemska crewcut – som fick honom att se väldigt satt och fet ut - och nu börjar det minna om hans Vincent Vega-frippa från Pulp Fiction. Vinner gör… Finding Neverland, musik av Jan Kaczmarek. IMDb ger vid handen: exilpolack med ett gäng oanmärkningsvärda filmer under bältet, bland annat den stentrista Unfaithful med Richard Gere. Ett rejält lyft ikväll för den gamle polacken. (Nu tråkar jag till och med ut mig själv…)

Saved by the bell! Marty äntrar scenen. Iförd riktigt tjocka gammelmansglasögon i terminalmodell ska han presentera Gene Hirschfeld Humanitarian Award till någon som förtjänat det ”dubbelt upp” enligt Scorsese. Det är en gammal stöt som jobbar med filmrestaurering, ett ämne som förstås ligger Marty varmt om hjärtat.

Annette Bening – som börjar bli mer och mer lik sin hubby Warren Beatty för varje år, creepy – presenterar Yo-Yo Ma som ska lira ett stycke från… ah, nej, det är ett klassiskt stycke. Som bakgrund till In memoriam-collaget. Som vanligt -- shit, har Russ Meyer dött? sorg! – får de skådisar som gått bort mest applåder, ”vinner” gör Ossie Davis, Christopher Reeve och förstås Brando som inte helt otippat fick avrunda sekvensen. R.I.P.

Reklambreak igen och Micke Nyqvist är i studion, klen tröst till att inte få vara med live på galan kan man tycka (han fick ju inte permis från Dramaten som bekant) men Micke är en trooper och håller humöret uppe.

P Diddy (för kvällen under sitt seriösa namn Sean Combs) ska påa kvällen sista nominerade låt och det tackar vi för. Hua, han blajar nåt om ”the inner child” vilket inte bådar gott och det är – skräll! – Beyonce IGEN. Nu parad med Josh Groban. Det är en enormt slibbig låt från The Polar Express och Josh låter inte helt olik Loa Falkman ”You have everything you need/If you just believe”. Snyft. Så vackert!

Prince på scen vilket förklarar varför han satt i publiken tidigare. Karln ser inte ut att vara en dag över 35 vilket väl är lite skumt, hur gammal är han? Damn, han är född -58! Lite hjälp av kniven där kanske, men det syns alls inte. Nu ska det äntligen bli Bästa låt och det är… Motorcycle Diaries-låten som så känsligt slaktades av Banderas tidgare. Kompositören sjunger något finstämt och eventuellt erotiskt på spanska och publiken lyssnar andäktigt. Sen han ba: ”Gracias! Ciao!” och av scenen. Detta är konst.

Sean Penn blajar på om vilka fina kvinnliga aktriser vi har, till osäkra applåder. Dags för Bästa kvinnliga huvudroll! Annette Bening, tjejen från Maria Full of Grace (chanslös, får artigt entusiastiska applåder), Imelda Staunton från Vera Drake (dito), favvon Hilary Swank (hon vann väl för Boys Don’t Cry, kan hon vinna igen?), Kate Winslet (HEJA!!). And the Oscar goes to… Sean Penn ser lurig ut… Hilary Swank! Gäsp. Swank är tagen som fasen, darrar på manschetten. Det är vackert men det är väl själva satan att Eternal Sunshine – förra årets näst bästa film – skulle bli så förbigången! Nå, jag har inte sett Million Dollar Baby,
Hilary tackar klipparen, Clintans gamle kumpan Joel Cox, det är respekt. Till sist Clintan, som blir utsatt för kompakt lovebombing varje gång han har en film på gång.

Reklampaus igen och Micke Nyqvist får känna på en Oscarstatyett. Spänt i svenska studion ty nu är det tid för Bästa utländska film. Det är Gwyneth som fått äran. Kay Pollak ska ju vara chanslös enligt förhandssnacket men vem vet, bollen är ju rund etc. As it is in Heaven kommer först, sen ännu mer innerlig sång i den franska körfilmen. Så Hitlerfilmen, sen den spanska med Javier Bardem som alla tror ska vinna. Till sist Yesterday. Och vinner gör… Spanien! Som väntat. Burr, det blev faktiskt lite otäckt där, tänk om Kay hade vunnit, det hade varit hur bizarrt som helst.

Snabbsammanfattning: inga som helst överraskningar hittills! Alla favoriter har vunnit och inte en enda skräll so far. Nu återstår bara de tunga kategorierna, ska bli spännande att se om det blir Clintan eller Scorsese som ska dominera…

OK, slutblajat ty nu är det Bästa originalmanus. Måtte Kaufman vinna för Eternal Sunshine! Och vinnare är… JAPP!! Det är Kaufman och Gondry som vinner. Fy fan vad gött!! Kaufman är liten och kortväxt och tagen av stunden, stressad av trettisekundersregeln stackarn. Ser betydligt bättre ut än sitt ynklige alter ego (i Nicolas Cages svettiga skepnad) från Adaptation. Första priset som faktiskt kändes en smula otippat, och en liten upprättelse för Eternal Sunshine.

Reklam igen, de kommer alltid tätare på slutet. Nu börjar det dra ihop sig. Bästa manliga huvudroll står på tapeten och det är Theron som ska dela ut. Jamie Foxx kan väl börja resa på sig redan, eller? Allt annat vore vansinne. Don Cheadle ser förtjust ut men vet redan att han är en loser. Sen Johnny Depp, skitsnygg som alltid i beatnikskägg. Leo så, flankerad av Bundchen, sen Clintan?? Han är banne mig nominerad för rollen i MDB också, det hade jag missat, host. Till slut Jamie Foxx som antagligen peppar för tacktalet (liksom alla andra i publiken). And the Oscar goes to… Jamie Foxx. Jaha, kvällens mest givna Oscar är ett faktum. Foxx repriserar sin drill från Golden Globe och Director’s Guild-galorna. Taylor Hackford har tårar i ögonen. Oprah gör en Right on!-gest från läktarplats och Foxx hyllar Sidney Poitier. Precis som på Golden Globe tackar han djupt sin döda farmor och precis som på Golde Globe börjar han gråta… Det är rörande. Dock inte lika piggt som på Globe-galan som var mer känslosamt och energiskt men han börjar ju bli van vid det här laget.

Det går med rasande fart nu på slutet, bara Film och Regi kvar och just nu känns det som galan gått rekordsnabbt. Bästa film? Finding Neverland? Nja. Ray? Kanske. I en rättvis värld borde Sideways vinna men är sannolikt för smal. Aviator? Inte Scorseses bästa men han kan ju vinna för lång och trogen. Nej, jag tippar Million Dollar Baby här. Men först Julia Robert och Bästa regi! Fort går det, fort som satan. Vinner gör… Clintan! Väntat, men gud vad trist för Scorsese, tydligen är det sjunde gången han blir snuvad. Clint tackar sin mamma som av allt att döma är 97 år gammal. Clintan är avspänd och proffsig och skojar om sin ålder. Spoken like a true pro. Men det skulle ändå varit Marty däruppe.

Bästa film, ska Scorsese få upprättelse där? Streisand/Hoffman ska dela ut den sista statyetten. Vinner gör… Million Dollar Baby. Crazy. Clintans unga fru vet inte vad hon ska göra av all lycka. Albert S. Ruddy som vann för Gudfadern står på scen igen och grymtar med grumlig basröst. ”I’m gonna look at this, then I’m gonna die and go to heaven. Thankyou.” Så ska ett tacktal avslutas!

Summa summarum i stort sett inga överraskningar och deppigt nog ingen Oscar för Scorsese men förhoppningsvis kan han komma igen – Aviator är ingalunda hans bästa film och vid 62 bör han ha 10-15 verksamma år kvar så vi håller tummarna. I år var galan närmast kliniskt befriad från överraskningar och skandaler och hela tillställningen gick oväntat snabbt, blott tre timmar från start till mål och den nya modellen med utlokaliserade prisöverlämningar gjorde tydligen susen. Chris Rock gjorde en självklar insats och kommer säkert att få göra repris framöver även om jag saknade Billy Crystal en smula.

Nu är klockan drygt 06 och sängen hägrar. Hooray for Hollywood och på återseende!

The Machinist och Old Boy

Ett par av de mest intressanta filmerna från Stockholms filmfestival förra året gick upp på bio i fredags och om detta må ni berätta. Först ut Brad Andersons THE MACHINIST som blivit mer omskriven för Christian Bales turbobantning än för filmen i sig. Vilket inte är så konstigt med tanke på att hans härdade lekamen får både DeNiros och Zellweggers dietexperiment i konstens namn att likna småpotatis. Bale är otäckt mager och liknar mest av allt en koncentrationslägerfånge i huvudrollen som Trevor Reznik, industriarbetare med grava sömnproblem vars liv blir alltmer surrealistiskt när en mystisk plågoande dyker upp på jobbet och ställer till det.

Mer ska inte avslöjas av handlingen som blir alltmer drömsk och obehaglig i takt med att Trevors paranoia växer och allt går stadigt åt helvete. Och just när jag trodde jag genomskådat manusförfattaren Scott Kosars smarta vändningar överraskar han med en final som elegant knyter ihop alla trådar (och som bonus dessutom får en att bli sugen på att se om filmen för att fiska efter de ledtrådar som är strödda i Rezniks väg).

Men The Machinist är mer än en snygg manusövning. Anderson och hans fotograf Xávi Gimenez bygger snabbt upp en grådaskig och klaustrofobisk stämning - filmen är inspelad i Barcelona på snygga men svåridentifierade locations vilket spär på den drömska stämningen (ungefär som Tarkovskij lyckades skapa futuristisk stämning i Solaris bara genom att filma biltrafik i Tokyo och lägga ett rätt billigt svävarsus på ljudbandet). Det är ett fint paket, fulländat av den extremt Bernard Herrman-influerade filmmusiken.

Bale är perfekt i huvudrollen även om tokbantningen var en smula onödig och det är alltid kul att se raspröstade Michael Ironside som ända sedan Cronenbergs Scanners varit en solid birollsaxel att luta sig emot. Precis som i två av hans bästa filmer Total Recall och Starship Troopers får han armen kapad vilket känns som ett gott tecken.

The Machinist i all sin sjaskiga prakt är klassisk mardrömsnoir som inte alltid är så läskig som den vill vara men som bjuder på en del överraskningar och en tät och ruggig stämning. Och om man som jag är svag för en fiffig twist på slutet är det ren mumma. (Betyg: 8/10)

Över till OLD BOY som är regisserad Chan-Wook Park, Sydkoreas golden boy som jag inte sett något av tidigare. Dae-su Oh, en till synes vanlig karl vi inte vet något om, blir inlåst i en lägenhet i femton år utan förklaring av en för honom okänd man. Så släpps han en dag, får nya kläder och en mobiltelefon, och jakten på den som ville honom illa måste starta.

Så börjar en förvirrande men grann historia. Förvirrande för att Park gärna glider mellan nutid, återblickar och inre monologer utan att bjussa på några tydliga markörer av vad som är vad. Men ojojoj vad snyggt det är. Fet cinemascope som använder hela duken, mättade grundfärger som nästan spiller utanför duken, genomtänkta kompositioner, genialiska bildlösningar, plötsliga explosioner av stillsamt ultravåld à la Takeshi Kitano - you name it och Chan-wook Park har det.

Till de snyggt sjaskiga bilderna har han lagt klassisk musik, mestadels utslitna standards som Vivaldis De fyra årstiderna, och det funkar alldeles utmärkt. Klimax inträffar nånstans i mitten av filmen och består av en många minuter lång sekvens filmad i en obruten tagning där vår huvudperson slåss mot ett gäng gangsters med hammare, påkar och knivar - extremt utdragen och välkoreograferad våldsbalett som hela tiden böljar fram och tillbaka i en ändlös åkning i sidled och drar nytta av hela cinemascopeformatet. Det är lika skrytigt och välgenomtänkt som Brian De Palmas i sina bästa stunder dvs ofattbart snyggt.

Den överlånga upplösningen är skamlöst melodramatisk och historien och hämnd och gamla oförrätter har kanske inte den tyngd som avsågs. Men det spelar föga roll när bilderna är så mäktiga och så egenartade. (Betyg: 7/10)

The Forgotten

Julianne Moore går i terapi hos Gary Sinise för att komma över sin son som gått bort i en flygolycka ett år tidigare. Så en dag är allt som påminde om honom borta – fotoalbumet, videobanden – och Juliannes man, den mjuke Anthony Edwards från E.R., försöker varsamt förklara att de aldrig haft någon son, att allt bara är hennes förvirrade fantasier efter ett traumatiskt missfall ett år tidigare. Är Julianne galen eller ljuger alla i hennes omgivning?

Det är ett bra upplägg och The Forgotten börjar lovande som en snyggt fotad mix av Jagad och Rosemary’s Baby, och utvecklar sig sen till en rätt spännande paranoiathriller med bra spel av Moore och Dominic West. Man vet aldrig riktigt vart den ska ta vägen vilket alltid känns fräscht och kul – ända tills idéerna tar slut, det blir några osannolika manusvändningar för mycket och den krystade finalen raserar det mesta av den goodwill man byggt upp. Efteråt sitter man och försöker fylla hålen i intrigen utan att lyckas och blir smått förbannad över att man förväntas svälja dels den Marianne Ahrne-kladdiga mysfeminismen, dels de helt vilda logiska luckorna i manus.

The Forgotten andas kvalitet men är egentligen inte mer än ett medelbra Arkiv X-avsnitt med bättre foto, högre budget och skådisar från A-listan. Vilket får en att undra över vad Julianne Moore, Sinise och Anthony Edwards såg i projektet, särskilt Edwards vars roll är menlös å det grövsta. Och nu blir det varning för spoilers men... om man har en karaktär som publiken förväntas lita på men som senare visar sig vara på de ondas sida är det kanske ingen snilleblixt att casta Gary Sinise.

Så skippa The Forgotten men leta gärna upp The Stepfather, regissören Joseph Rubens thriller från 1987. Låg budget och ett gäng genre-schabloner men ett tajt manus och en suverän Terry O'Quinn i huvudrollen som mordisk styvpappa fixar en tät och obehaglig thriller. (Betyg: 5/10)

Team America: World Police

En parodi på amerikansk utrikespolitik starring marionettdockor, med manus, regi och röster av South Park-männen? Det var roligt långt före trailerstadiet och frågan var om det ens fanns någon avlägsen risk för fiasko - hittills har Trey Parker och Matt Stone haft ett sagolikt bra track record (och då inkluderar jag gärna den förbisedda tramskomedin BASEketball).

Team America är en specialstyrka som rycker ut och hjälper till varhelst den internationella terrorismen slår till. När Kim Jong-Il satsar på världsherravälde rekryterar de Broadwaystjärnan Gary Johnston för att gå undercover och leda rättvisan till den onde diktatorn – som fått hjälp av ett gäng liberala men ack så vilseförda Hollywoodstjärnor med Sean Penn i spetsen.

Team America: World Police hade USA-premiär i oktober, mitt under slutspurten på valrörelsen, och jag hade väntat mig feta kängor både åt republikaner och demokrater. Men det blev tji, George Bush är inte ens med, och istället riktas pungsparkarna mot de liberala filmstjärnor som gärna tar politisk ställning i lämpliga frågor. Visst är satiren över USAs glatt brutala gung ho-imperialism både klockren och extremt rolig, men bäst är ändå nidporträtten av Susan Sarandon, Tim Robbins, George Clooney och deras kompisar i den liberala lobbyn. Det är ohämmat, magnifikt elakt och rejält kul – särskilt när de tas av daga på de mest slaskiga och kreativa sätt (docksplatter är en hittills outforskad genre men man blir genast sugen på mer).

Filmen är outsägligt grann. Scenografin är detaljrik och stiliserad, dockorna är omsorgsfullt byggda. Samtidigt som det ser bra fånigt ut när de struttar fram med bazookor i händerna, med glänsande trådar. Och däri ligger en stor poäng – istället för att sitta med wire removal och piffa till bilderna efteråt väljer man att låta fiskelinorna synas tydligt i bild, vilket bara gör det vackrare. Inga digitala effekter har använts, allt är klassisk dockteater med radiostyrda bilar och äkta krutexplosioner – det ger filmen en handfast kvalitet och det blir hur snyggt som helst, särskilt som det är fotat av Bill Pope, med Matrix-filmerna och Spider-Man 2 på meritlistan.

Framförallt har Trey Parker och Matt Stone inte ransonerat med skämten utan brassar på i sin vanliga ohämmade, smarta och snuskiga stil. Team America: World Police är lika uppfriskande och brutalt som South Park - vilket är ett betyg som heter duga. (Betyg: 8/10)

Se mig

Comme une image. Franskt drama med Marilou Berry, Agnes Jaoui, Jean-Pierre Bacri, Laurent Grévill och Virginie Desarnauts. Manus: Bacri och Jaoui. Regi: Jaoui.

På vägen hem från bion funderade jag på om det finns någon motsvarighet till paret Agnes Jaoui och Jean-Pierre Bacri, detta dream team inom fransk film som står bakom bland andra I andras ögon och nu Se mig. De skriver manus tillsammans, de castar sig själva i de saftigaste rollerna och spelar brallorna av resten, och Jaoui regisserar med säker hand. Dessutom påminner Bacri inte så lite om Johan Rabaeus, han utstrålar samma kalla intelligens och är en lika mäktig skådis. Här hemma finns ingen i samma viktklass (Colin och Helena, Hobert och Endre? Tjena?) och det vete tusan om Hollywood kan bjuda på några utmanare – det är som om Nora Ephron och Whit Stillman kilade stadigt, var på toppen av sina respektive förmågor och dunkade ut en gudabenådad film vartannat år.

Se mig är den inte så lite övertydliga titeln på parets nya film. Lolita är en lite tjock tonårstjej som desperat försöker få sin far, en uppburen författare spelad av Bacri, att ge henne kärlek. Pappan är dessvärre fullt upptagen med sin nya familj (ung snygg fru och välartad dotter) och att odla sin karriär som briljant tvärvigg, och håller sin dotter på armlängs avstånd. Jaoui är Lolitas sångpedagog och när hennes kämpande författare till man slår igenom korsas deras vägar med Bacris.

Precis som I andras ögon är det kulturell medelklass i Paris som åker bil, sitter på café och pratar på och en god stund hade jag svårt att omfamna filmen. Det kändes småputtrigt och menlöst. Men Se mig blommar ut till en mild och kärleksfull satir över mänskliga svagheter och tillkortakommanden. Bacri/Jaoui skriver raffinerat enkel dialog och får fram fina rollporträtt av sin unisont lysande ensemble av skådisar, och skapar rollfigurer som känns äkta i all sin mänskliga neslighet och kärlekstörstan. Kort sagt har de gjort det igen och min beundran för Jaoui/Bacri börjar närma sig rent löjliga proportioner. Gå och se. (Betyg: 8/10)