tisdag 19 augusti 2008

Hooked on Braid



När samtliga tunga spelkritiker går bananas över ett spel som kommer från ingenstans - 9 av 10 i gubbgamertidskriften Edge som inte direkt strösslar med överbetygen - blir man nyfiken. När spelet dessutom ligger ute på XBox Live, kostar en dryg hundring att köpa och tar fem sekunder att ladda ner är saken biff.

Och hypade Braid är faktiskt väl värd alla lovord. Det är i första åsynen ett gulligt plattformsspel i charmig sidscrollande 2D, där man spelar en liten kille som ska rädda en prinsessa genom att hoppa förbi troll och hitta nycklar och bygga pussel. Old school alltså, ser ut som en digital hötorgsversion av en impressionistisk tavla, med oerhört behaglig och harpa som plinkar på i bakgrunden.

Men efter ett par tre snabbspelade banor blir det snart svårare. Man kan inte dö eller losa i Braid, bara spola tiden tillbaka genom att trycka på en knapp och börja om där man var för några sekunder sen. En spelmekanisk finess som visar sig vara en av hörnstenarna i spelet. Efterhand blir banorna mer och mer knepiga, om man inte tänker i flera led och provar sig fram med flitigt användande av tidsspolningen. Man (dvs jag) får harva på i timmavis, vilket är otroligt frustrerande, men lyckan när man till slut klurar ut hur man ska nå den där sista gäckande pusselbiten är monumental.

Precis på samma sätt som förra årets mästerliga överraskningshit Portal alltså. Men Portal var en promenad i parken jämfört med de djävulskt svåra banorna här. Jag har fastnat på de två sista pusselbitarna i värld 3, dels Hunt!-banan, dels den där man ska få tag på den lilablinkande nyckeln, med hjälp av sitt skuggjag, utanför den rabiata kaninens koja. Men jag blir fan inte klok på hur jag ska komma åt nyckeln. Tips mottas tacksamt!

Andra bloggar om , , ,

måndag 18 augusti 2008

onsdag 13 augusti 2008

Semesterläsning 3: James Lee Burke

Har varit nyfiken på "Burken" länge men det har alltid stupat på att det finns så väldigt många böcker i sviten om Dave Robicheaux - sjutton stycken inklusive färska Swan Peak som släpptes för en månad sen. Är man en sucker för kronologi (och det är man väl?) blir det så, och det är därför jag inte tagit mig an till exempel Ian Rankins Rebus-böcker än (förutom att jag är slö).

Men nu är det dags. In the Electric Mist with Confederate Dead från 1993 är del sex i serien och känns som en rätt bra introduktion till Burkes värld. Ett filmteam drar in i Robicheaux hemmaturf (New Iberia, Louisiana) och ställer te't, en seriemördare härjar möjligen, man hittar ett lik av en svart man som blev mördad (lynchad?) 1957 då Robicheaux som liten knodd troligen blev vittne till mordet, hans gamla kompis Julie Balboni (nu ökänd gangster) gör stan osäker och i samma veva får Robicheaux dimhöljda och knarkiga uppenbarelser av gamla sydstatssoldatspöken som visar sig i träsket och kommer med vaga ledtrådar. Allt det här efter halva boken, så det är ett jäkla hålligång. Burke är grymt bra på atmosfär (dallrande fuktig hetta, alligatorer), hårdkokt dialog och one-liners, och att det är skrivet i jag-formen gör det ännu mer underhållande när Robicheaux går runt och småirriterat spöar upp Balbonis fotfolk.

Snart blir den film också (under marginellt snärtigare titeln In the Electric Mist) i regi av Bertrand Tavernier (av alla människor?) och med manus av paret Kromolowski, som skrev mästerliga The Pledge åt Sean Penn vilket borde lova gott. Klockren casting: Tommy Lee Jones i huvudrollen och Justina Machado (Ricos fru i Six Feet Under) som FBI-agent, Mary Steenburgen, Peter Sarsgaard. Men John Goodman som Balboni känns inte helt rätt, om han inte kan hitta tillbaks till Barton Fink-formen och bli demonisk igen. Tyvärr verkar Tavernier och Tommy Lee Jones inte dragit jämnt under inspelningen enligt den här artikeln i Guardian så vi får se vad det blir, filmen är i post-production enligt IMDb. Premiär innan jul månne.

Nån som läst mer Burke och vill peppa?

Andra bloggar om , , , , , , , ,

tisdag 12 augusti 2008

Quiz-dax!



Martin tipsade mig om Empires poster-quiz som jag brände en god stund på igår kväll. Inte helt busenkelt, jag fick en hel del hjälp av familjen och satte till slut 41 av 46 filmer - hur många klarar DU?

söndag 10 augusti 2008

Body Double



Det var otroligt kul att se om Body Double på SVT i torsdags, en film som pendlar mellan rätt cheesy och... obeskrivligt cheesy. Craig Wassons lökiga klaustrofobianfall, den mystiske indianen med jeansväst och pilotbrillor, porrfilmsinspelningen med Melanie Griffith - alla viktiga komponenter i en av Brian De Palmas larvigaste och mest fascinerande filmer. Jag skriver lite mer om detta på Weird Science.

torsdag 7 augusti 2008

Semesterläsning 2: Chuck Palahniuk

Det känns lite menlöst att erkänna det men Chuck Palahniuks cynismer kan ibland bli lite för mycket att svälja. Jag gick loss ordentligt på Lullaby men hade vissa problem med betydligt svartare och framförallt grymmare Haunted. Kan känna mig lite äckelmagad inför Chuckens nattsvart cyniska och osentimentalt materialistiska världsbild. Jag är ju en snäll kille.

Senaste romanen Rant: An Oral Biography of Buster Casey är inte alls i den ligan, även om den börjar i sedvanligt brutal stil. Historien om särlingen Buster "Rant" Casey berättas som en intervjubok där ett stort gäng personer, vars liv på ett eller annat sätt korsat Busters, varvas. Det funkar redan från början och blir faktiskt aldrig tjatigt. Inte alls samma gudabenådade driv som i till exempel Lullaby, men it grows on you.

Buster är bizarr, har extremt förhöjd lukt och smak, misstänks som barn ha mördat flera av sina äldre släktingar (Pahlaniuks passningar om hur den yngre generationen hatar och vill döda den äldre är underbara), har genom att låta sig bitas av hundratals djur (spindlar, ormar) i öknen fått rabies och blivit sjukdomsresistent, och blir snorrik genom att stjäla gamla mynt ur väggarna hos snåla och nydöda gamlingars hus. Med mera. Sen lämnar han hålan i mellanvästern han vuxit upp i , flyttar till storstan och ger sig in i Party Crashing, ett slags subversivt rollspel/biljakt/demolition derby på nätterna där man klär ut sig på särskilda sätt och smyckar sina bilar för att sen lekfullt krascha in i varandra enligt vissa spelregler. Redan från sida ett vet man att Buster Casey dog en mystisk död, och boken jobbar sig framåt mot nåt slags avslöjande.

Pahlaniuk är otroligt fascinerad av sin sociologiska undersökning av Party Crashing, själv tröttnade jag så smått, men nånstans där mot slutet utvecklar sig historien från skröna featuring intorkade snorkråkor (don't ask) och konstig sex till en teknikfetischistisk science fiction-historia med avancerade tidresor som ger en mäktig twist till resten av berättelsen.

Blev lite knäckt av Haunted men nu är det hög tid att beta av fler Palahniuk. Tips?

Andra bloggar om: , , ,

onsdag 6 augusti 2008

Semesterläsning 1: Richard Yates

Visst finns det väl ett Richard Yates-tåg som tuffar på därute? Jag står ivrigt på perrongen beredd att hoppa på. Herr Alarik var vänlig nog att låna ut sitt ex av A Special Providence från 1969 och jag fick den största läsupplevelsen jag haft på ett bra tag.

Wikipedia-dags: Yates hann skriva sju romaner och ett par novellsamlingar innan han dog 1992. Samtliga enormt kritikerrrosade men måttliga försäljningsframgångar, så vid slutet av 90-talet fanns inga av hans verk i tryck. På senare år har Yates blivit återupptäckt, i januari kommer Sam Mendes filmatisering av debutromanen Revolutionary Road starring Leo DiCaprio och Kate Winslet. Oscar-buzzet buzzar förstås, men jag hoppas att fokus inte bara hamnar på att Jack och Rose "äntligen" är återförenade i en ny film utan att det kan få fler att upptäcka Yates författarskap.

Tillbaks till A Special Providence: en klarsynt, sorglig och extremt välskriven berättelse om en mor och en son genom trettio- och fyrtiotalen. Mamman med konstnärsbegåvning, men otur med karlar, fast i en tid och plats och klass där en ensamstående kvinna med konstnärsdrömmar inte hade särskilt stort svängrum. Sonen som försöker bli en Man som soldat i kriget men ständigt klantar till det, i ett scenario som påminner lite om det där fantastiska avsnittet av Band of Brothers där Medic-killen stressar fram och tillbaka med medicin på slagfältet: andra världskriget skildrat varken heroiskt eller helvetiskt utan som en förvirrande, absurd och lätt surrealistisk plats där ingen riktigt vet vad som händer.

Yates skriver intimt och kryper snabbt under skinnet på sina huvudpersoner, man fastnar och fascineras direkt. Han är en lysande människoskildrare, både ömsint och osentimental. Anslaget är knappast episkt, snarare anspråkslöst, men i sin skildring av törnade livsdrömmar känns boken kanske ändå som en aspirant på Den Stora Amerikanska Romanen?

Nu väntar The Easter Parade. Pepp!

Andra bloggar om: , , , ,

Åke Cato i bloggosfären

Tillbaks från semestern och vad kunde väl vara en bättre start än att tala om Åke Cato? På Extra Allt ser jag att den gamle underhållaren blivit med blogg och för oss som växte upp i en tid då Catos och Sven Melanders tokerier i Nöjesmassakern ansågs vara the bee's knees av svensk tevehumor finns det såklart all anledning att lägga in en prenumeration i Google Reader.

Cato är nu 73 och inleder sin blogg i början av juni med att en smula sorgset erkänna att uppdragsgivarna inte direkt hänger på låset längre, därav bloggen. Men redan i slutet av juli hotar han att göra en GW och lägga ner. Själv håller jag tummarna för att han fortsätter, och ser fram emot den stora Nöjesmassakern-boxen som lär ska komma i november. [insert valfri Werner & Werner-referens här!]

Andra bloggar om: , ,

fredag 11 juli 2008

onsdag 9 juli 2008

Channel 4 återskapar The Shining



Exakt hur snyggt är det här? Channel 4 har noggrant och kärleksfullt återskapat inspelningen av The Shining i en 65 sekunder lång reklamsnutt för en kommande Kubrickserie på digitalkanalen More4. Allt tänkt att ses genom mästarens egna ögon, filmat i en enda lång tagning. Se filmen här! (via /film)

Verkmästarn i magen, Eddie Murphy-stylee



Nån som minns Eddie Murphy? Han som var så skojig på åttiotalet innan han fastnade i en fatsuit och både du och jag slutade se hans filmer? Nu är han tillbaka i ännu en dubbelroll - jag skriver mer om det här.

söndag 6 juli 2008

Tom Wilkinson i tråkchock!



Det kollektiva minnet i videohyrsvängen är som bekant kort. Omslaget till Woody Allens filmer flåsar numera "av regissören till Match Point!" och nämner inte med ett ord, säg, Annie Hall eller Radio Days. Vilket i och för sig kan vara ett omtänksamt sätt att skona oss lite äldre och mer minnesgoda i publiken från alltför höga förväntningar - om vi nu till äventyrs fortfarande hade hoppet kvar om gamle Woody efter hans vanvettigt, frustrerande ojämna cv från senare år.

Och just som det faktiskt hade börjat gå åt rätt håll igen, med mästerliga Match Point som sagt och med extremt lättviktiga men trivsamma Scoop (som jag snudd på hyllade när den kom men misstänker inte håller för en omtitt), så drämmer han till med Cassandra's Dream. Som måste vara Allens sämsta film sen... sinnessjukt usla kriminalkomedin Small Time Crooks? Tomt rasslande naveltitten Celebrity? Jag vet inte. Till och med Anything Else - den med Christina Ricci och han från American Pie - var ju en inspirerad rulle jämfört med det här.

Det är inte direkt dåligt, eller ens halvbra som Melinda & Melinda. Det är bara så fruktansvärt halvhjärtat. Interiörerna hos den Brittiska Arbetarklassfamiljen är tungfotade, med långrandig och nattstånden dialog pepprad med klyschor. Som valfritt diskbänksdrama på BBC filtrerat genom okänsliga amerikanska öron. Som om Allen glömt hur man skriver dialog - det är bara Basil Exposition hela tiden. Skådisarna är oinspirerade, storyn ett upplägg snarlikt Match Point om skuld och samvete men på halvfart.

Woody lyckas till och med få Tom Wilkinson att vara, absolut inte dålig, men sådär. Snudd på slätstruken. Sug på den: Tom Wilkinson slätstruken! Denna gigant, lysande och lyhörd i vad han än gör, senast så fantastiskt bra i Michael Clayton. Hans irritation över att brorsönerna börjar oja och aja sig bara för att han begär att de ska begå ett litet mord är så nära underhållning man kommer i Cassandra's Dream.

Men hoppet lever trots allt: nu peppar vi på att kommande Vicky Christina Barcelona blir bättre än den här själlösa halvmesyren. Tyvärr lovar den kraftigt lama trailern inte särskilt gott... Nån som såg den i Cannes och vet?

Andra bloggar om: , , ,

Help a bald brother out

Larry David ställer upp!

tisdag 1 juli 2008

John August om The Nines



Grej of the day: manusförfattaren John August skriver, som alltid insiktsfullt och intressant, om lanseringen och det relativa fiaskot med sin regidebut The Nines. Jag har inte sett den än - den gick upp i USA förra hösten (till finfina recensioner) och finns sen länge läckt på nätet, något som August diskuterat öppenhjärtligt och befriande pragmatiskt kring här och här.

I Sverige släpps The Nines direkt till dvd i september. Någon som har sett den? Och isåfall: pepp?

Andra bloggar om: , ,

måndag 30 juni 2008

The Ruins



"Four Americans on vacation don't just disappear!"
Så hulkar en av ungdomarna i The Ruins, när han insett att de spännande Maya-ruinerna man jeepat ut till för en mysig hajk tyvärr visar sig bjuda på extrema otäckheter. Uppenbarligen har han inte sett vare sig Hostel eller nån av alla dess efterföljare - för amerikanska ungdomar på luffen kan förstås numera vara glada om de kommer tillbaka med alla kroppsdelar (eller åtminstone livet) i behåll.

Den här repliken - som sägs på fullaste allvar men väl ändå måste vara ett självironiskt metaskämt? - är annars det enda som är lite kul med The Ruins.

Filmen bygger på en roman av Scott B Smith, mest känd för A Simple Plan som blev till en tajt och snöig liten thriller i Sam Raimis kapabla händer. Även här har Smith skrivit manus, men det funkar inte riktigt lika fint den här gången.

I The Ruins är det inte inavlade och stycksugna öststatare i bylsiga Adidas-overaller som står för skräcken, utan köttätande växter med smak för välgymmade amerikanska kroppar. Vilket ställer till problem för Smith och hans regissör. I romanform kan det nog pirra till när plantorna går till attack - herregud, Stephen King har ju fått både parkerade bilar och skrivmaskiner att bli ruskigt otäcka - men på film blir det knepigt. De ondskefullt nynnande, långsamt slingrande blommorna blir ungefär lika skrämmande som Shyamalans närbilder på vajande träd och ängar i The Happening. Man tappar dvs inte direkt brallorna av fasa.

Vis av detta faktum, eller bara i allmän zeitgeist efter Hostel, Saw-franchiset och alla andra tortyrfilmer (är inte slaktvågen på väg att ebba ut förresten?) fokuserar Smith istället på kladd och lemlästning. Hur det känns att klösa ut en slingrande växt ur sitt eget mellangärde, eller amputera någons ben med hjälp av en stenbumling och en rostig kniv, utforskas i detalj och på ett sätt som lär ha renderat minst ett fyrsidesreportage i Fangoria.

Mumma för gorehounds alltså, men tyvärr mer äckel än skräck för den som är mer sugen på lite raffel än på nån som karvar runt i låret på en gallskrikande backpacker.

Andra bloggar om: , , , ,

fredag 27 juni 2008

Be Kind Rewind



Jack Black som en gnällig Jessica Tandy i den swedade versionen av Driving Miss Daisy var kanske höjdpunkten i Gondrys rara men frustrerande film, som jag äntligen såg häromkvällen. Läs mer här!

onsdag 25 juni 2008

conan.muxtape.com



På begäran* kommer här en praktisk playlist på de låtar som snurrar allra mest i min Sony Sports just nu, juni 2008. Enjoy!

* av 1 person, bosatt i Polen.

måndag 23 juni 2008

Skjut en snut (om och om igen)



Låg aktivitet här, som synes. Det är tyvärr svårt att bry sig om film när 360:n står under teven varenda kväll och lockar med sitt enfaldigt stirrande gröna öga - ett lätt tryck, en minuts laddningstid och sen är jag återigen tillbaka i kära gamla Liberty City och kan spela bort några timmar i ett nafs.

Jag köpte GTA4 på släppdagen för snart två månader sen och har fortfarande bara kommit 53% in (satte just To Live and Die in Alderney för Phil Bell om ni undrar). Det är hur stort som helst och, förstås, extremt underhållande. Problemet är att det blir ruggigt sena kvällar. Det är inte så att jag fastnat i uppdragen - de är i regel lättare än de tidigare spelen i serien vilket jag tackar å det varmaste för - utan att jag varje kväll när det är dags för kojning först är duktig: lugnar mig efter avslutat mission, inköp av ny kevlarväst (så har man en färsk inför nästa slakt) och sparning i lämpligt safehouse... och sedan tänker "Äh vad fan!" och går ut på gatan och röjer.

Alltså kör den härliga gamla GTA-leken där man ser hur länge man kan överleva med fyra-fem wanted-stjärnor innan LCPD skjuter skallen av en. Om och om igen, tills man har slut på handgranater och bazookan faller tom till marken. Vilket tyvärr brukar ta en knapp timme till, varefter man till slut går och lägger sig alldeles stissig efter att ha mejat ner en trettio-fyrtio polismän och blåst iväg ett gäng radiobilar till kingdom come.

Hur ska jag kunna se min dotter i ögonen och säga att nu blir det inget mer Pippispel på datorn förrän imorgon när hon ser på min rödsprängda blick hur trött jag är sen förra kvällens nattmangling, och känner hur jag med illa maskerad desperation räknar minuterna tills hon somnat och jag kan plocka upp Uzin och ge mig ut på nästa blodbad?

Det står inget om det i pappaboken jag köpte. Jag har letat.

Andra bloggar om: , , ,

onsdag 18 juni 2008

Trailer-pepp: Burn After Reading



Exakt hur snygg är den här Saul Bass-hommagen till filmaffisch? Om brorsorna håller slapsticken på rätt köl och inte gör en ny The Ladykillers kan Burn After Reading bli rätt kul. Trailern ser lovande ut, trots Brad Pitts svårt självmedvetna tokerier. Och trots att jag hellre skulle se en brutal noir istället för screwball. Premiär på Venedigfestivalen i höst.



Andra bloggar om: , ,

måndag 16 juni 2008

Popvänster (1)



Freddie, one day

All of the workers that you led astray

Will make you pay

Oh Freddie, you should know

Can't punish people cause your hair won't grow

It's alright, just let go

Radio Dept har varken gjort sig kända för att vara särskilt politiska eller skriva festliga texter, men nya ep:n
Freddie and the Trojan Horse bjussar på lika rolig som obarmhärtig Reinfeldt-bashande (senare jämför sig Johan Duncanson med Zarah Leander). Allt till sedvanligt skimrande och sagolikt vacker popmusik. Jag har nog inte blivit såhär glad sen jag hörde Morrans Margaret on the Guilloutine första gången.

boomp3.com

söndag 8 juni 2008

Superhelg i skivbacken



Det är superhelg i Stockholm, runt femtio grader varmt ute, gassande sol. Varmaste och vackraste dagen någonsin i Sveriges historia. Alla du känner är ute och badar eller dricker öl, men du är fast i en kvav lägenhet med två sjuka barn, ett som ligger helt apatisk i soffan med två oätna rostade mackor framför sig och låter sin thousand yard stare vila på Pippi är sakletare och går på kalas för femte gången på raken, ett annat som klänger fast som en igel i din svettiga t-shirt, ynkligt jämrandes, kokhet som en kamin, med vattenflaska i en hand och andra handens lilla pekfinger på vass upptäcksfärd en bra bit in i ditt ena öra.

Vad gör du?

Du går ner i källaren och rotar fram en banankartong fylld med gamla drum & bass-skivor.

Sen går du igenom dem och konstaterar att du redan sålt det som går att sälja (allt av LTJ Bukem, den där fina Metalheadz-plåtburken) och att resten är, ärligt talat... inte så bra. Och att ingen skivbörs med ett uns av självaktning skulle ge ens ett spänn för det som blivit kvar.

Du sparar allt som är någorlunda hårt och brutalt (J Majik, Fauna Flash (nåt tyskt "fynd" på nån börs nångång), Ed Rush) eller tillräckligt arty för att kanske funka framöver (Plug) eller där du kände killen som gjorde skivan lite (Friend) men slänger omslagen och lägger över i plastfickor för att ge dig själv alibi.

Du lyssnar igenom resten. Det är idel snygga digipakomslag, bleka brittiska tjugotreåringar i munkjacka på bilderna, oerhört new ageiga-låttitlar som Serpent Navigators eller Meridian Helix. Och det är mycket här som väl rimligtvis borde låtit Wayne's Coffee redan då? Adam F, Omni Trio, Alex Reece, Kid Loops... tydligen tillräckligt tuffa då, hjälplöst daterad muzak nu.

James Hardway, han som spelade saxofon till drum & bass-beats (gasp!), som jag köpte på Bengans i Göteborg, kom med en sticker på omslaget där vita popjournalister flämtar: "It will melt your ears, kneel before it and weep" (NME), "taking drum'n'bass to its wildest extremes" (Melody Maker) låter nu som loungeelectronica som skulle ratats som kanske lite för slätstruket, har du nåt med Era? av musikläggaren på Lagerhaus.

Vad fort det gick. Efter att Photek (vars tidiga skivor fortfarande är lysande) gick bort sig med sömnpillret Solaris tappade jag sugen och började köpa Neil Young-skivor som alla andra. Vad hände med intelligent drum & bass? Finns det fortfarande? Nån som vet?

tisdag 3 juni 2008

Viral!

Ben Stiller brukar aldrig banga för att skoja till det på MTV Movie Awards, och årets självironiska lilla promo för Tropic Thunder är helt lysande. Peppen växte sig därmed ännu lite starkare.

måndag 2 juni 2008

Motorsåg - när gamers själv får välja



Det finns få saker som fyller en med en så sällsam inre glädje som att varsamt krama iväg ett perfekt headshot med sniperbössa i en riktigt bra FPS. Men det blir tyvärr alltid för lite av det goda, jag har hittills aldrig spelat igenom en shooter där jag inte ville ha mer mys genom kikarsiktet. När man väl får komma till är det antingen stenhård ranson på skotten (som i Far Cry) eller allmän stress och tidsbrist (Call of Duty 2 och 3).

Så lyckan var total när jag körde igenom Call of Duty 4: Modern Warfare häromhelgen, och det visade sig att man strösslat friskt med snipergevär i nästan alla missions. Och att en bana helt och hållet handlade om att smyga och krypa förbi intet ont anandes fiender och plocka ner dem en efter en medelst snipergevär med ljuddämpare. Double whammy alltså, och en andlöst tajt och spännande bana, lätt en av mina största och mest rafflande spelupplevelser nånsin.

Jag vet inte om utvecklarna Infinity Ward gett efter för sina egna perversa lustar eller gjort nåt slags kundundersökning bland Call of Duty-fansen. Och sannolikt fått fanbasen att resa sig som en (lätt överviktig) man och med högröda kinder erkänna att "Josåattehh mer sniper vore jävligt gött..."


Jag kommer att tänka på det här när jag ser den senaste gameplaysnutten som släppts från Gears of War 2 (ovan). Att det skulle se helt fantastiskt ut, och vara ännu mer episkt och myllrande, var ganska givet, men det är de nya inslagen man börjar dregla över. Man kan nu grabba tag i medvetslösa Locustgubbar och använda dem som mänskliga sköldar, innan man resolut vrider nacken av dem, vilket ser neat ut. Och framförallt kan man nu inte bara motorsåga ner fienden framifrån, utan smyga på dem bakifrån och brassa in den i mellangärdet, så att de klyvs på mitten och likdelarna snyggt glider ner på marken i en kötthög... Det här låter egentligen helt sjukt, och man kan lugnt säga att utvecklarna Epic Games har skapat ett behov här. Gears of War, med sin överspända dialog, vanvettigt snygga grafik och extremt brutala grobianaction var ju köttigt nog som krigsspel, och motorsågsfunktionen på bössorna (med tillhörande blodfontän som stänkte upp rätt in i den tänkta kameralinsen) var mer som en extra, härligt geggig bonus som var halvsvår att få till.

Men skulle man göra en gallup bland Gears of War-diggarna skulle nog många med mig harkla sig lite förläget och mumla "...kanske att man, eh, kunde få köra lite mer motorsåg?"

(Motorsågen känns fortfarande som ett fräscht spelinslag, kommer på rak arm bara på den klart stressframkallande leatherface-galningen i Resident Evil 4, men där fick man ju tyvärr inte revva upp sågen själv.)

Nu är det dessutom bekräftat att man verkligen kan duellera med motorsågarna i tvåan, eftersom locust tydligen också köpt till klinga på sina gevär. Och därmed är peppen på Gears of War 2, som inte släpps förrän i slutet av november, helt skoningslös.



Andra bloggar om: , , ,

torsdag 29 maj 2008

In i dimman



The Mist
från 1980 är en av Stephen Kings bästa och mest rafflande noveller. Imorgon går filmatiseringen upp på svensk bio. Manus och regi av Frank Darabont som därmed har gjort fyra King-filmatiseringar (dock varken fängelse eller feelgood den här gången).

Jag gillade The Mist som fan, med vissa reservationer, särskilt med tanke på slutet som sannerligen är något att bita i. Läs mer på Weird Science!

Eccos in itörnity!



Det här är kul, snyggt och kärleksfullt gjort. Man lyckas till och med få Anders Svensson att se lite tuff ut, vilket är klart imponerande. Och att Larsus Maximus har en "scenisk närvaro" snäppet lägre än en lyktstolpe är väl bara en del av grejen. Men när han sen börjar prata, och sportar en svengelska som skulle få själve Ingvar Carlsson att rodna, blir jag stressad. Lyssnade han aldrig på Beatles när han var ung, och sjöng med i texterna? Har han inte ett jobb där han rimligtvis borde träffa och samtala med engelsktalande människor på stadig basis? Eller har reklambyrån sagt åt honom att bre på lite extra, för att det blir sådär härligt töntcharmigt som det ska vara i svensk reklamfilm? Hoo noos.

tisdag 27 maj 2008

Sydney Pollack RIP



Sydney Pollack gick tråkigt nog bort igår. Läs min hyllning på Weird Science. Och har du fortfarande inte sett Michael Clayton, där Pollack gjorde en av sina allra sista roller, är det dags att göra bot - filmen är lysande. Gå och hyr, bums!

Det lever igen!



Nu får det räcka med pappagnäll. Dags att blogga lite också. Vi hörs framöver!

tisdag 1 april 2008

Paus



Den som myntade begreppet pappaledig var en skämtare med ytterst sadistisk humor. Man är väldigt mycket pappa (vilket är bra) och väldigt lite ledig (mindre bra). Jag hinner och orkar knappt se några filmer just nu (ett par avsnitt från Seinfeld-boxen är ungefär vad som hinns med innan kvällskoman slår till) och eftersom jag inte vill att det här ska bli en gnällig pappablogg har jag bestämt mig för att det är dax för Conan att ta en paus. Men vänta: innan det bryter ut en eventuell självmordsvåg kan jag trösta er med att jag fortsätter skriva texter på Weird Science med jämna mellanrum, så allt hopp är inte ute.

Nu ska jag ägna mig åt att läsa böcker, åt att se så mycket film jag kan, och åt tjejen ovan. Vi ses igen om en månad eller mer. Stay black!

torsdag 27 mars 2008

Trailer-pepp: Superhero Movie

Jag är osäker på exakt hur peppad man bör vara på ännu en parodifilm, men kommande Superhero Movie (premiär nästa vecka) sportar åtminstone en lysande trailer. Inte den vanliga, med en oerhört gammal Leslie Nielsen och många helknasiga krockar med lyktstolpe, utan den där en nybakad skådis vid namn Miles Fisher sätter en Tom Cruise-imitation som är fullständigt klockren. Två underbara minuter som sannolikt är bättre än hela filmen.



(via /film)

Andra bloggar om: , ,

onsdag 26 mars 2008

Varför?



Fråga: vad är mer deprimerande och själsdödande än en kass remake på en klassisk skräckfilm? Svar: en sequel till en kass remake på en klassisk skräckfilm.

OK, nu var inte Alexander Ajas remake på The Hills Have Eyes så pjåkig, men även om de krämade på med övervåld (stackars Ted Levine blev tom bränd levande) var den ändå tamare än Wes Cravens original från '77, som fortfarande känns otroligt rå, mycket tack vare låg budget och sjuttiotalsdamm. Och Michael Berryman förstås. Remaken var i vanlig ordning slickare men man förväntar sig liksom tortyr numera, och blir mest sorgsen och trött när de sätter igång. Men uppföljaren The Hills Have Eyes 2 är bara jobbig: ett gäng hjärndöda marines hamnar mitt i den stängda gruvan och blir mutantmat en efter en i en tröstlös radda. Man hatar dem, och vill att de ska dö. Tyvärr är mutanterna med alldeles för lite, istället vankas timmavis av illa skrivet soldatkäbbel signerat Craven och hans son, som säkert vek en hel eftermiddag. Jag kunde inte ens se slutet, datorn hängde sig gång på gång, antagligen av skam.

Så varför såg jag då skiten? För att jag kunde. Jag skulle aldrig orkat hyra den på dvd. Men när den bara ligger därute, for the picking, och man känner att lite gore en sen kväll är vad man behöver för att orka nästa dag, är det svårt att låta bli.

Det här är i själva verket ett stort problem som sällan tas upp i fildelningsdebatten: att man laddar ner och i värsta fall också ser en massa skit bara för att det går. Damn you bit torrent, damn you straight to hell!

Andra bloggar om: , , , , ,

tisdag 18 mars 2008

Angel, Angel, down we go together



För dig som sett och kanske skrattat elakt åt trailern till Colin Nutleys film Angel (premiär imorgon) kan jag rekommendera det här inlägget på Weird Science.

fredag 14 mars 2008

This Life +10 (minus charmen)



Ledsen att behöva skriva ett riktigt gnälligt inlägg såhär på fredagkvällen, men jag känner det angeläget att höja ett varningens finger för alla som eventuellt gått och peppat på reunion-asvnittet av This Life (Livet kan börja), som sänds imorgon lördag kväll i SVT. Jag skrev upphetsat om det nya avsnittet redan i juli 2005 (jisses vad tiden går) och var snabb med att beställa dvd:n när den släpptes i England för lite drygt ett år sen. Så laddade fru Conan och jag upp med ostbågarna och vinet och bespetsade oss på att njuta en sista gång av Miles och Annas käftande... men möttes av ett gigantiskt västgötaklimax.

I korthet: alla är otrevliga, Milly i synnerhet (det kändes plötsligt smärtsamt att vi tagit henne som inspiration till vår äldsta dotters mellannamn). Ramhandlingen är genuint jobbig: Egg har blivit så framgångsrik att ett realityteve-team ska följa honom dygnet runt, därför förses alla i gänget med varsin videokamera så att de kan spela in sina ocensurerade tankar, dokusåpa-stylee, ett berättargrepp som känns lika nattståndet som krystat. Miles har en konstig relation med en thailändsk kvinna; en helt obegripligt figur. Anna, Egg, Warren - alla har blivit egocentrerade skitstövlar - men inte på ett kul eller intressant sätt. Jag vet inte vad seriens skapare Amy Jenkins vill säga med det här.

Visst är man en sucker för nostalgi, men jag begär inte att reunion-filmen ska vara exakt likadan som serien var back in the day - men det här var bara deppigt. Bara så ni vet. Kanske hade jag satt förväntningarna enormt högt. Vad tyckte ni?

tisdag 11 mars 2008

Grand Archives



Nån som var och såg Band of Horses på Debaser i torsdags och kan berätta hur fantastiskt det var? En klen tröst för oss bozos som var för sena för att få biljett är Grand Archives, det (hyfsat) nya bandet från f d Band of Horses-gitarristen Mat Brooke. Vacker och extremt gubbig skägg & flanell-rock, lyssna särskilt på drömska Torn Blue Foam Couch.

Andra bloggar om: , ,

fredag 7 mars 2008

Tropic Thunder



Det här skulle, i bästa fall, kunna vara årets roligaste film. Tropic Thunder är Ben Stillers första regijobb sen Zoolander, och handlar om tre skådisar (Stiller, Jack Black och Robert Downey Jr) som har blivit castade i den dyraste och mest ambitiösa Vietnamfilmen nånsin. Handlingen:

Downey plays one of a team of self-indulgent stars cast in the modern equivalent of Apocalypse Now. Stiller plays an action hero who has just adopted a baby from Asia but worries that ''all the good ones are gone.'' Black portrays a comedian known for performing multiple roles in a single film — his latest is called The Fatties: Fart 2. But when the film's director (Steve Coogan) and writer (Nick Nolte) get fed up with their prima donna cast, they drop them into the jungle to fend for themselves. The actors think they're doing some sort of full-immersion filmmaking, but the danger they're in is very real.
Robert Downey Jr spelar Oscarvinnaren Kirk Lazarus, vars rollfigur egentligen är svart, så han gör en Al Jolson och sminkar sig (till "skokrämsneger" som min gamle filmlärare skulle sagt) med hyfsat resultat att döma av bilden. ''If it's done right, it could be the type of role you called Peter Sellers to do 35 years ago,'' säger Downey till Entertainment Weekly. ''If you don't do it right, we're going to hell.'' Men testvisningar av en råkopia för demografen African-Americans har funkat bra, så Stiller är lugn. Idén är att göra narr av fåfänga och dryga skådisar, och Stiller har kallat in cameos från bla Tom Cruise och Tobey Maguire som gissningsvis får driva lite med sig själva.

Det här kan faktiskt bli hur bra som helst. Även om skämten om Hollywoods adoptionsvurm och faiblesse för pruttkomedier Eddie Murphy-stylee kanske inte är enastående flinade jag högt åt synopsis ovan (hjälpt av Stillers överspända Blue Steel-blick förstås). Det blir svårt att misslyckas med den trion i huvudrollerna, släng i lite smarta metaskämt och lägg till Bill Hader, så borde saken rimligen vara biff. USA-premiär i augusti, trailern släpps 17 mars och då lär det visa sig om Stiller är på rätt spår. Pepp!

UPDATE: Nu finns det en första teaser ute, med skönt anabol stämning. Mer explosioner än skämt men det ser rätt lovande ut, eller vad tycker ni? Se trailern här.

(via /film)

Andra bloggar om: , , , ,

tisdag 4 mars 2008

Quo Vadis, Zach?



Slötittade några spridda minuter på Garden State på trean ikväll. Tillräckligt för att konstatera att den sannolikt håller än, trots misstanken om att Braffs feelgoodmys (som man ju älskade när det begav sig) kanske skulle kännas lite kväljande såhär några år efteråt. Märkligast av allt var att se Jean Smart (lysande som "nervösa" presidentfru Logan i femte säsongen av 24) som Peter Sarsgaards milf-morsa. Men vart tog Braff vägen sen? Imdb listar bara senaste säsongen av Scrubs, som haft strejkuppehåll sen i december, och Braffs eventuella medverkan i amerikaniseringen av Susanne Biers Älskar dig för evigt, som (lyckligtvis) verkar stannat upp. Och så hans senaste filmroll The Ex, som gick upp förra våren i USA, till usla recensioner och vissen boxoffice. Så dåligt gick det att den bytte namn till (riktigt klena) Fast Track, och nu finns den på svensk dvd.

Braff spelar en kock i NY som får sparken eftersom han nitar sitt asshole till chef. Känsligt läge eftersom han precis ska ha en bebis med Amanda Peet, som är lyckad advokat. Så paret flyttar hem till Peets familj i Ohio, Peet blir homemaker och Braff tvingas börja som AD på en reklambyrå som drivs av Peets pappa. Braff klantar sig hela tiden och måste svettas inför Peets mammagnäll, och plågsamt förutsägbara krockar inträffar i en ojämn mix av Mandomsprovet och Meet the Parents och ett gäng andra släkten är värst-komedier. Alltsomoftast är det ungefär lika skoj som det ser ut på omslaget ovan.

MEN - det finns några glädjeämnen. Peets pappa spelas av Charles Grodin, den fattige mannens Chevy Chase, som i hela sin karriär burit på ett löfte om att en dag vara en lysande komiker men aldrig egentligen levererat - här är han återigen ganska rolig. SNL-fejs som Amy Poehler och Fred Armisen dyker upp och är exakt sådär småroliga som SNL-fejs brukar vara när de dyker upp i småroller i den här typen av lätta komedier. Så långt så puttrigt - men filmen ägs av Jason Bateman som är fenomenalt vidrig som Chip, Amanda Peets ex (därav titeln) som såklart fortfarande har en crush på henne, är Grodins gullegris på reklambyrån och - bada bing! - sitter i rullstol, och därmed är oantastlig trots Braffs rättmätiga vrede. Chip är en total skitstövel och Bateman kramar guld ur några scener som går ut på att Zach Braff förnedras utan att kunna göra något åt det, vilket är fin underhållning.

Filmer där killen ska duga i familjens ögon men ständigt lyckas fucka upp allting och får skäll av tjejen som är asjobbig men ska uppfattas som åtråvärd är oftast bara deprimerande, men Chip är en såpass lyckad figur att det är snudd på värt en dvd-hyra, åtminstone för fans av Jason Bateman.

Men Zach Braffs karriär är fortfarande missing in action.

Andra bloggar om: , , , ,

onsdag 27 februari 2008

The Blood of a Corrupt Merchant



Jag levde länge i tron att ett väl genomfört headshot med sniperbössa erbjöd höjden av mänsklig tillfredsställelse, men att smyga runt på hustaken i Jerusalem på 1100-talet och stillsamt dräpa vakter med kastkniv är faktiskt några snäpp roligare. Efter två veckor med Ubisofts medeltidsaction Assassin's Creed varje kväll är jag salig av lycka. Grafiken är sinnessjukt snygg och våldet lika köttigt som elegant när man dräper knektar med svärd, lönnmördar onda män med dolk och hoppar runt på taken i ett helt sömlöst flöde, utan laddningstider eller mankemang med kontrollen. Allting flyter på ett sätt man bara kunde fantisera om för bara några år sen (och äntligen full payoff för den skottkärra pengar vi brassade på en ny fet lcd-tv - spelet ser helt makalöst ut i HD).

Ramhandlingen är snark och spelet har med rätta fått kritik för att det är repetitivt. Tionde gången man körde ett "Pickpocket"-mission darrade man kanske inte av upphetsning, men jag tröttnade faktiskt aldrig på alla obligatoriska "Save Citizen" (hjälpa en stackars hunsad medborgare genom att slakta ett tjog överspända soldater och sen diskret glida in i en folkmassa) eller att klättra upp för höga byggnader (cue mäktig 360 graders-panorering) och sen göra ett hisnande svanhopp ner i en höskrinda femtio meter ner.

Nu när det är slut infinner sig den vanliga mixen av tomhet och lycka, jag retar mig lite på att jag aldrig lyckades göra ett regelrätt lönnmord på nån av mina targets (det blev alltid ett jäkla ståhej och jag tvingades hugga ner vakterna och kuta järnet) så jag fick aldrig nåt Blade in the Crowd-achievement. Men Assassin's Creed har sålt som smör så en tvåa lär nog dyka upp framöver - sannolikt i nutid/nära framtid, om de ska spinna vidare på det diffusa slutet. Kan bli hur kul som helst.

Andra bloggar om: , , ,

I'm fucking Ben Affleck!

1. Sarah Silverman skojar till det på Jimmy Kimmel Live:



2. Jimmy Kimmel slår tillbaka:



3. Kevin Smith vill också vara med på ett hörn, och passar på att göra reklam för sin kommande film Zack And Miri Make A Porno med Seth Rogen och Elizabeth Banks:

måndag 25 februari 2008

Gaydolf Titler

Oscar night ikväll! (Dvs för oss som inte har Kanal 9 och slapp sitta uppe och uggla inatt och istället kunde avnjuta galan som torrent, med ffw-knappen inom bekvämt räckhåll så fort ännu ett musiknummer från Enchanted skulle mökas ut.) I år tippade jag faktiskt sämre än någonsin och får skämmas med ynka 10 rätt av 24 på Bloggywoods Oscartävling, men jag fegade och satsade bara på säkra kort ett år då akademin trevligt nog skrällde lite och röstade smått oväntat. Tilda Swinton till exempel, som var stressande bra i Michael Clayton, och vars Batman-skämt på Clooneys bekostnad var rätt lyckat. Liksom Jon Stewarts material som mestadels var riktigt roligt. Särskilt slutklämmen på hans öppningsmonolog. Moget?

fredag 22 februari 2008

In the Valley of Elah


Som bekant är det på gång en liten våg av amerikanska filmer som på olika sätt närmar sig Irakkriget - i februarinumret av Sight & Sound finns en lång genomgång som jag inte orkat läsa. Brian De Palmas Redacted som inte oväntat fått vilt varierande kritik hemma i USA och släpptes på region 1-dvd i veckan (svensk biopremiär i maj) är förstås den som väcker störst pepp. Men som kontrast till De Palmas dv-filmade ursinne finns ett mer jordnära drama, Paul Haggis In the Valley of Elah som gick upp idag. Jag såg den på Stockholm filmfestival i höstas och hyllade den på Weird Science:

Jag gillade Haggis stora genombrott Crash trots den lätt skitnödiga dysterheten, som tack och lov är frånvarande här. Tommy Lee Jones är pensionerad furir vars äldsta son går AWOL på amerikansk mark bara dagar efter att ha återvänt från en lång sejour som soldat i Irak. Jones tar saken i egna händer, med bistånd av Charlize Therons hunsade lokala poliskvinna, och börjar nysta i fallet – kan det vara så att militären inte lägger alla korten på bordet? Är jorden rund? Can you handle the truth?

In the Valley of Elah kryssar smidigt förbi ett helt gäng förrädiska polisfilmsklyschor och landar som ett stillsamt berättat drama om en far som lite för sent försöker lära känna en son, och om vad krig gör med män(niskor). Haggis upphöjer långsamheten, de korthuggna replikskiftena och de långa pauserna till en dygd, och om upplösningen är något av ett västgötaklimax är det helt i linje med filmens lågintensiva och kontemplativa ton.

Tommy Lee Jones är lysande i den typ av roll som bara ska ge en Oscar. En nominering borde vara given men frågan är om juryn vågar belöna en film som är så rättfram: inte bara på ett allmängiltigt safe plan om att »krig är dumt men vi måste stödja våra pojkar« utan verkligen djupt kritisk till USAs inblandning i Irak. Det ska bli spännande att se.

Och se på fan, för en gångs skull hade jag rätt: Tommy Lee blev välförtjänt nominerad till Bästa manliga huvudroll (men torde rimligtvis få smisk av Daniel Day-Lewis?). Se In the Valley of Elah, den är fin.

Andra bloggar om: , , , ,

onsdag 20 februari 2008

Sweeney Todd (bristen på entusiasm inför)



Jag såg Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street (bästa undertiteln in the world...ever?) för en dryg månad sen, kom hem och skrev följande, otroligt håglösa och taffligt formulerade bloggrader:
Såg också Tim Burtons Sweeney Todd. Gött! Mycket, mycket snygg, och med mäktiga klarröda blodkaskader mitt i den skitiga Londonslummen som borde få Kurosawa att nicka gillande i sin himmel. Alla klarade sången fint, Johnny Depp var lysande (även om hans brittiska accent ibland påminde lite för mycket om Jack Sparrows sludder) och Sacha Baron Cohen mäktig som sol-och-vårare med den tjockaste italienska komedibrytningen sen de där kockarna i Lady & Lufsen. Premiär först femtonde februari, håll ut!
Varför så ansträngt? Jag borde ju ha varit tokigt och patetiskt upphetsad över att ha sett Timpans nya mer än en månad före "alla andra". Nu när filmen gått upp och bioannonsen nästan tippar över av femmor undrar jag vad det var som hände. Gissningsvis var förväntningarna så höga och peppen hållit på såpass länge (ett år? mer?) att det blev som när man till slut såg Brokeback Mountain: Jaha, den var ju, eh, lysande. Får man ta lite mer kaffe?

Sen finns det ett problem i att Burton inte ansträngt sig nämnvärt för att göra Film av ett verk skrivet för scenen - det blir lite trist och statiskt att de hela tiden ska hänga i Sweeneys torftiga salong (jag väntade hela filmen på att han skulle piffa till det, iallafall med en risig blomma eller nåt).Undantaget drömsekvensen förstås som var en oklanderligt snygg greenscreen-bonanza.

Men det här är väl egentligen lyxgnäll? Stephen Sondheims musikal (som jag aldrig hört förut) är ju sagolikt bra. Alla skådisar är lysande (utom lillpojken kanske), alla sjunger med den äran (Depp låter som Bowie!), det är som alltid en fröjd att se Alan Rickman kötta till det riktigt ordentligt. Och blodet sprutar i floder.

Men ändå är det nåt som inte... [drifts off]

Andra bloggar om: , ,

måndag 18 februari 2008

Half Man, Half Machine, All Criterion

Häromdagen hittade jag en rätt så omistlig region 1-dvd hos min lokala dvd-hökare i Sickla, och var tvungen att köpa den - trots att jag inte kan se region 1 på vår trogna Pioneer som visserligen är regionsfri men också åtta år gammal och saknar hdmi-utgång, så när man kopplar den till min nya fina Sony Bravia ser alla filmer ut som The Blair Witch Project och jag måste istället kolla dvd i Xbox 360:n som har finfin hd-bild men dels är låst till region 2 och dels har en fläkt som bara är marginellt tystare än en Boeing som taxar in efter landning. Vad gör man? Ibland undrar jag om de svältande barnen i tredje världen förstår att vi västerlänningar också mår jävligt dåligt ibland.

Anywho, filmen i fråga var Criterion-utgåvan av Verhoevens RoboCop. Rätt så tidig i serien (#23, från 1998) och utgången, så det är eBay som gäller annars. Extramaterialet var eventuellt magrare än den special edition som finns, och layouten är ärligt talat ganska risig (det här var innan Criterion krämade på och gjorde lyxutgåvor med pappomslag man kommer i brallan bara av att se på nätet). Men ändå. Jag förlåter ju aldrig mig själv för att jag hittade den utgångna Criterion-utgåvan av The Silence of the Lambs på en skivbörs för sex sju år sen för tvåhundra spänn - och ställde tillbaks den eftersom jag var pank just då. Dubbel-doh! (Jo, jag vet: eBay. Men det blir aldrig av.)

Det här inköpet gjorde att min mäktiga Criterion-samling nu vuxit med 25 procent och ser ut som följer:
  • #23 RoboCop
  • #73 Cléo from 5 to 7
  • #157 The Royal Tenenbaums
  • #300 The Life Aquatic with Steve Zissou
Okej, i ärlighetens namn är väl Cléo egentligen inte min men jag träffar nästan aldrig killen jag lånade den av för tre fyra år sen såattehh... you do the math. Viss slagsida åt Wes Anderson som synes, så det är väl lika bra att skaffa Rushmore också, de är ju så fruktansvärt snygga.

Under tiden läser jag den här bloggen - killen har bestämt sig för att se alla filmer i Criterion-serien, i ordning, och skriver smarta och underhållande texter om alla. Han vill jag vara.

Andra bloggar om: , ,

torsdag 14 februari 2008

Jens Jonsson är KING! (trots allt)



Jag kan pinpointa exakt när jag började gilla Ping-pongkingen: det är när tjejen visar sitt skissblock för Rille. Blyertsbilderna. Lemmen, som lite slött vilar mot hästmanen... och sen Rilles blick i porträttet. Briljant! (Ni som sett den förstår.) Innan dess hade jag enorma problem med att ta till mig Jens Jonssons långfilmsdebut. Stiliserade karaktärer lite osäkert spelade av barn som konstlöst mumlar ur sig konstruerade och lillgamla repliker i Roy Anderssons överblivna kök från Felixreklamen. Huvudpersonen Rille: en sökare lika beskäftig som Max Fischer i Rushmore (men utan charmen) och lika svårartat nördig i sina glasögon som Napoleon Dynamite (men med oneliners som ibland påminner mer om de "underfundiga" inlandstöntarna i Norrlands Guld-reklamen). Fotot av Jonssons kumpan Askild Edvardsen är snorsnyggt, varje bild genomtänkt och komponerad, scenerna oändligt långa utan något att säga så mycket. Helvete, jag VILL ju verkligen också gilla det här, jag VET ju att Jens Jonsson verkligen menar det här på riktigt, men vad faen menar han?

Sen vänder det. Storyn som kändes lite banal fördjupas, förtätas. Sista timmen är något av det bästa jag sett. Konflikten mellan brorsorna är så fint skildrad och spelad, så välregisserad. Och Martin Willerts musik är fantastisk - jag hade tänkt skippa ordet "osvensk" i den här texten eftersom det är en så saftig klyscha i Jens Jonsson-sammanhang, men jösses. Musiken är ömsom Bernard Herrmanskt rafflande, ömsom storvulen, och lyfter de snöiga scenerierna till en episk nivå av stor dramatik. Makalöst vackert.

Sen är det igenkänning förstås. Japp, jag var också tjock, ensam och förnumstig när jag var kring Rille i ålder. Växte upp i Norrland, var butter och tröståt grillkorv direkt ut kylen. Spelade pingis - men fick alltid dyngstryk av min lillebror, som var cool och populär precis som Erik. Av en ren slump ser vi filmen samtidigt, samma kväll, han i Umeå och jag i Stockholm. Efteråt får jag ett sms av ren kärlek, och svarar lika ömsint. Någon kritiker skrev att Jens Jonsson är fulländad som visuell berättare, men lite klenare på att skriva manus. Det stämmer kanske - men Ping-pongkingen fyllde till slut mitt hjärta till brädden med kärlek. Till min bror, och till filmkonsten.

Andra bloggar om: , ,

måndag 11 februari 2008

Roy Scheider RIP



Roy Scheider gick bort igår eftermiddag. Läs min hyllning här.

Spanska spöken



Det här är som vanligt smått inaktuell info, men för den som längtar efter Guillermo Del Toro-producerade skräckfilmen El Orfanato (premiär i mars, Hynek såg den i Göteborg och peppar hårt) och känner för att fylla tomrummet med den mexikanska spökrullen KM31, kan jag rekommendera den här texten jag skrev på Weird Science förra veckan.

måndag 4 februari 2008

Gone Baby Gone



Låg aktivitet på Conan just nu - jag är hopplöst hooked på Assassin's Creed, mer om det senare - men titta gärna in på Weird Science och läs om Ben Afflecks stiliga comeback med Gone Baby Gone. Nu blir det mer taksmyg och lönnmord i Jerusalem innan läggdags. Sweet, so sweet...