The Fountain: stark eller snark?

En av de goaste klyschorna är den om filmer och annat som "delar kritikerna i två läger" men när det gäller The Fountain så var det för en gångs skull sant - enligt filmvärldens egen Råd &Rön, Rotten Tomatoes, blev det exakt 50/50 mellan kärlek och hat när filmen gick upp i USA. Ikväll var det sverigepremiär för Darren Aronofskys flummiga kärlekssaga och enligt en snabbtitt har de flesta kritiker valt att plocka fram sågen.

Tvåa i DN ("sövande"), tvåa i Svenskan ("ett riktigt pekoral"), tvåa i Expressen ("väl trassligt") och etta i Aftonbladet ("väldigt pretentiöst"), detta för övrigt av samme man som gav helt opretentiösa Så som i himmelen en femma när det begav sig. Några är lite gladare: i Filmkrönikan blev det fyra stolar (och om en extatisk Kjell Bergqvist fått bestämma en hel soffgrupp) och GP bjussade också på en fyra ("konstnärligt och intelligent").

Själv såg jag den på Sthlm filmfestival i samband med att Arronofsky fick sitt Visionary Award, och säkert en smula påverkad av hur mysig och rolig han var (det kan ju lätt bli väldigt mycket kärlek i luften vid såna tillfällen) gav jag två feta tummar upp. Så glöm alla haters och vik ner garden inför Arronofskys new age-vibbar och något övertydliga kärleksbudskap - The Fountain är en mäktig filmupplevelse.

Andra bloggar om: The Fountain, Darren Arronofsky, film

Good German/Bad Tobey

Ah, the many faces of Steven Soderbergh... lika stilsäker vare sig det gäller smarta och lekfulla kriminalare, hårdkokt realism, feelgooddramer eller Tarkovskij-remaker. Och så finns det den Soderbergh som gillar att låta sitt filmnörderi gå bananas. Ibland, som i klaustrofobiska noirmardrömmen Kafka, blir det bra. Och ibland, som i självbelåtna metasoppan Ocean's Twelve, blir det ofattbart dåligt. The Good German hamnar nånstans mittemellan.



Formmässigt är det oklanderligt. Soderbergh har använt rätt linser, rätt ljussättning, rätt kameror och fått hela paketet att se ut och låta som en fyrtiotalsfilm, ner till übernördiga detaljer som små knäpp på ljudbandet vid ett aktbyte. Och skådisarna är med i leken, talar tydligt, spelar snyggt och konstlat i kameravänliga poser. Men tyvärr glömde Soderbergh att amerikanska fyrtiotalsfilmer inte bara var svartvita utan också underhållande. Det spelar föga roll att hans närmast perversa sinne för detaljer firar triumfer när storyn och karaktärerna i The Good German är så platta att man kväver en gäspning efter bara en kvart.

När till och med Clooney är småtråkig att vila ögonen på får man hitta annat att glädja sig åt - till exempel Tobey Maguire. Jag har alltid varit ett fan, gillat honom särskilt mycket i Wonder Boys och Pleasantville, men aldrig riktigt fattat att han faktiskt bara spelat supermysiga pojkmän i varenda film. Tills nu: som den slipprige opportunisten Tully ägnar han sig åt att a) röka, b) kröka, c) spöa upp Clooney, d) förnedra och sparka på en judisk benlös fattiglapp, och d) dundra på Cate Blanchett bakifrån - hårt, med ett belåtet flin på sitt släta pojkansikte. (Hon har en body double, men ändå.) Sannerligen bizarrt - och oväntat underhållande.

Nu håller vi en tumme att Tobey efter att ha avslutat Spiderman-franchiset vågar välja att spela fler snubbar som Tully. Men en snabb imdb-titt på kommande Quiet Type krossar genast den drömmen: A mute young man (Maguire) heads to New York City to realize his dream of conducting an orchestra. Burr...

Andra bloggar om: The Good German, Steven Soderbergh, Tobey Maguire, film, film noir

Du är Joe Carnahan

Du är Joe Carnahan. Din debutfilm Blood, Guts, Bullets and Octane blev en smärre hit på Sundance i slutet av nittiotalet. Du följde upp den med Narc, en hårdkokt snutfilm med Jason Patric som snut på dekis och Ray Liotta som råbarkad och kanske korrupt übersnut.

Filmen är ren dynamit första halvan, du lyckas till och med få världens näst tråkigaste skådis Jason Patric att kännas spännande, innan du låter Liotta ta över alltför mycket och den sista halvan blir en seg röra i överspel, lite som finalen på Training Day (som är en sämre Hollywoodversion av din film).



Men filmen går rätt bra ekonomiskt, får fantastiska recensioner där den jämförs med Serpico och The French Connection, lyckas nå en hedrande tioplats på "fuck"-listan, och ger dig tonvis med kredd.

Du är 33 år och hyllas som den nya Scorsese. Life is pretty sweet.

Narc produceras av bland andra Tom Cruise, som gillar dig så mycket att du landar jobbet som regissör på hans kommande projekt Mission: Impossible III. Men en månad innan inspelningen ska dra igång blir det dålig stämning och du hoppar av på grund av creative differences. Filmen blir ett par år senare ett mästerverk i händerna på J.J. Abrams.

Du slickar såren och satsar på nästa projekt Smokin' Aces, en hårdkokt gangsterkomedi som utspelar sig i Las Vegas och kretsar kring snutar, FBI-män och yrkesmördare som alla vill lägga rabarber på en och samma man, en nerknarkad och sexmissbrukande Joe Labero-typ som lyckats få ett rekordhögt kontrakt på sitt huvud. Du har fortfarande så mycket kredd att Ray Liotta, Jeremy Piven och Andy Garcia vill vara med, samt världens tråkigaste skådis Ben Affleck som är så desperat på comeback i en cool film att han gärna tar en liten biroll. Du tänker att du säkert kan göra samma uppryckning där som med Jason Patric. Du har fel.



Smokin' Aces är ren dynamit första halvan, du är en jävel på att berätta i smarta bilder, även om du misslyckas med att få Ben Affleck att kännas spännande (men ingen klandrar dig), innan du låter nihilismen ta över alltför mycket och den sista halvan blir en seg och tröttsamt blodig röra i överspel, fjärran från finalen på Reservoir Dogs (som är en bättre indieversion av din film).

Filmen går rätt bra ekonomiskt, men får bedrövliga recensioner där den jämförs med Lock, Stock and Two Smoking Barrels och Domino, och drar ner din kreddfaktor ganska kraftigt.

Du är snart 40 och har förvandlats till Guy Ritchie, men du får inte ens ligga med Madonna som tröst.

Vad gör du nu?

Andra bloggar om: Joe Carnahan, Narc, Smokin Aces, film, kultur

J + Lou + Murph = sant!

Läste i senaste numret av gubbtidningen Mojo att 2007 är på god väg att bli återföreningarnas år: Police, The Who, Genesis, The Jesus and Mary Chain, James, Iggy & Stooges, Rage Against The Machine - alla känner suget efter att hänga med varandra igen. Om det är prestige, pengar eller bara oskyldigt pepp som är orsaken är egentligen helt ointressant; gillar man bandet blir man glad oavsett om det bara är simpla avbetalningar på villan i Bel Air som lockar fram spellusten, så enkelt är det, och gillar man det inte känns det bara patetiskt.



Pixies var förstås en liten skräll men en av de senaste årens mest osannolika återföreningar var såklart Dinosaur Jr. I Michael Azzerads Our Band Could Be Your Life: Scenes from the American Indie Underground 1981-1991 passerar band som Sonic Youth, Dead Kennedys och Butthole Surfers revy, men det bästa kapitlet handlar om Dinosaur Jr:s första år, och bjussar på hårresande läsning om hur mycket J Mascis å ena sidan, och Lou Barlow och trummisen Murph å andra sidan, kom att verkligen hata varandra, och hur all den negativa energin (Lou och J ville i princip döda varandra) fick deras spelningar att låta så jäkla bra. Splittringen var oundviklig, J Mascis fortsatte som enmansband och släppte några fantastiska album innan han började gå en smula på tomgång, och Lou Barlow harvade på med Sebadoh.

En återförening kändes lika sannolik som att Morrissey skulle slå en signal till Johnny Marr och kolla om de kunde jamma lite. Men sen, för två år sen, kom skrällen när Dinosaur Jr gjorde en furiös version av "The Lung" på The Late Late Show som ganska otippat lät helt knäckande. Följt av turné: jag såg dem i Sthlm 2005 en stekhet augustidag, så varmt att kondensen bokstavligt talat rann längs väggarna på Mondo. Nostalgin satt förstås som ett flor framför ögon och öron men det lät ruggigt bra. Murph satt näck förutom gubbshorts och terminalglasögon och bara matade som ett sammanbitet cave troll bakom trummorna. Och J sportade sin nya stil med grått hår, antingen har han börjat eller slutat färga det, det ser hur som helst för jävligt ut vilket på något sätt känns passande med Dinosaurs nygamla punkstylee.

Och snart är det dags för ett nytt album: Beyond släpps första maj men har redan läkt ut och det låter sjukt bra. Absolut inget steg framåt, snarare tvärtom, men när det gäller Dino är det precis vad man vill ha. Beyond är lätt det bästa J presterat sen Where You Been - det lysande andraspåret "Crumble" (lyssna här!) framkallar samma rysningar som "Out There" gjorde på sin tid. Jag brukar dissa reunions stenhårt, det faller sig naturligt, men gör gärna ett undantag för Dinosaur Jr när det låter såhär galet bra.

Andra bloggar om: Dinosaur Jr, J Mascis, Lou Barlow, musik, pop

Monster House

Efter de senaste två tre årens flod av zookomedier kan det vara skönt att bli påmind om att alla datoranimerade amerikanska filmer inte måste handla om ett gäng charmiga och neurotiska fabeldjur som ska ta sig från punkt a till punkt b. Monster House må se ut och lanseras som ännu en oförarglig barnfilm men är långt ifrån lämplig för kids.

Platsen är den lika trygga som klonade villalängan i suburbia, men precis som i Edward Scissorhands tronar ett risigt gammalt kråkslott mitt bland de perfekta husraderna. Där bor den folkilskne Mr Nebbercracker (en extremt grinig Steve Buscemi) som hatar trespassers, i synnerhet barn, och benhårt konfiskerar bollar och sparkcyklar för de stackars ungar som vågar beträda hans heliga gräsmatta.

DJ och hans polare Chowder är två rätt nördiga småkillar som försöker rädda en förlupen basketboll undan den vresige gamlingen. De åker fast, men just som en extremt agiterad Nebbercracker ska utdela straffet stelnar han i en hjärtinfarkt och dör på fläcken inför grabbarnas skräckslagna blickar. Whoa! Första hinten om att det här inte är standard kiddie-fare utan något bra mycket mörkare. För när gamlingen lämnat huset visar det sig att fasorna bara börjat…

Monster House utvecklar sig till en rasande snygg spökhus-historia med skräckscener från Poltergeist, driftiga barn lånade från Stephen King och en tragisk kärlekshistoria i botten hämtad hos Edgar Allan Poe eller Ray Bradbury. Det är alltså inte det vanliga stuket med en uppbygglig hjärtevärmande historia för barnen och en övre nivå med smarta in-jokes för de vuxna: Monster House (med manusförfattare från The Sarah Silverman Program och Tim Burton's Corpse Bride) är en rak och rejäl skräckis, med välskrivna karaktärer på gränsen mellan barn och vuxen (vilket öppnar för en del fina skämt när killarna tuffar sig inför granntjejen Jenny som också dras in i spökjakten). Precis som genren föreskriver är all hjälp från auktoriteter bara att glömma: vuxenvärlden representeras av glatt frånvarande föräldrar (Christopher Guest-stammisarna Catherine O’Hara och Fred Willard), en jobbig barnvakt och hennes stenade pojkvän (Maggie Gyllenhaal och Jason Lee) och ett par stenkorkade poliser.

Monster House är producerad av Spielberg och Zemeckis, och det känns – vibbarna från fantasifulla suburbia-thrillers som Gremlins och E.T. finns där. Det är rasande snyggt, med motion capture-skådisar som man sedan använt som bas för animationen. Precis som i The Polar Express alltså, men istället för den filmens försök till fotorealism (som bara blev creepy) eller den cleana Pixar-perfekta looken satsar man här på skakig handkamera och en mer dockfilmsaktig känsla - och det ser helt fantastiskt ut.

Glöm alltså "Alla talar svenska"-blaffan på omslaget: Monster House är inget för de minsta utan snarare en vuxenfilm, och banne mig en av de bästa skräckfilmer jag sett på länge.

Andra bloggar om: Monster House, Steve Buscemi, skräckfilm, film

Six Feet Under ikväll!

I en tid (trailermannen: In a time...) när reklamkanalerna brassar på för fullt med sina inköpta dramaserier och TV4 bara ligger några veckor efter USA på Lost och 24 väljer SVT att gammelmansknarrigt snåla med sina trumfkort, enligt nåt slags märkligt kvoteringssystem som säger att det inte får gå mer än en, max två, toppimporter samtidigt. Så nu när första säsongen av Life On Mars är slut så tar äntligen de allra sista tolv avsnitten av Six Feet Under vid, de som ursprungligen visades i USA sommaren 2005. Nästan två år sen! Har en naggande misstanke att de flesta som läser detta redan betat av den här säsongen för bra länge sen men för alla oss andra som varken fingrat på torrents eller dvd-boxar och kört old school-approachen är det alltså äntligen dags att ta farväl till familjen Fisher. Start ikväll 21:20 på tvåan.

Nina Frisk

OK, nu är jag ju lite involverad i det här projektet eftersom flera av mina nära och kära jobbat med Nina Frisk. Men what the hell, det är ju vårens mest hypade svenska film. Masjävlar sågs av makalösa 800 000 pers och förväntningarna på Maria Bloms andra långfilm är höga. Och Blom levererar sannerligen, även om Nina Frisk inte lär bli samma självklara kioskvältare. Där Masjävlar var ett prydligt paket med början, mitt och slut lämnar Nina Frisk ett helt gäng frågor obesvarade vilket är smått frustrerande.

Än en gång kretsar allt kring en drygt trettioårig singeltjej mitt i karriären med en dysfunktionell familj att tampas med, och än en gång måste hon komma till insikt om sin plats i livet och familjen för att kunna komma vidare. Och Maria Blom har skapat ännu en mäktig medelålders kvinnoroll - självuppoffrande och passiv-aggressiva Eivor i Masjävlar var bara en lätt uppvärmning inför Jill: morsan from hell, en krävande och jagsvag martyrmamma som pladdrar oavbrutet och tvångsmässigt slänger ur sig små pikar adresserade sin lyckade dotter. Jill spelas lysande av Gunilla Nyroos med en pressad röst så gäll att man skruvar på sig i biostolen. Fjärran från den livskloka modersgestalten som medelålders kvinnor gärna får göra på film är Nyroos en påfrestande figur som skulle kunna kantra över i karikatyr om inte hennes spel och Bloms regi varit så skarp.

Det är också i familjescenerna – som både är ömsinta och farsartade, ibland samtidigt - som filmen fungerar allra bäst. Som ett nedslag i en helt vanlig uppfuckad familj är Nina Frisk bitvis lysande. Men som en historia om Ninas personliga resa svajar det, mycket beroende på en kärlekshistoria som aldrig riktigt övertygar.

Som vanligt har Blom god hand med sin ensemble. Sofia Helin är fullkomligt strålande och det trygga ankare som krävs i en film som balanserar rätt vilt mellan hysteriska och lätt stiliserade familjeinteriörer och mer naturalistiskt spel. Och Guldbaggen för årets manliga biroll är redan vikt åt Sven Ahlström, som spelar Ninas överspända och neurotiska bror med bravur. Tekniskt är Nina Frisk ett stort steg framåt: Göran Hallbergs foto är soligt och cleant och hela filmen vilar i ett fräscht och genomtänkt bildspråk.

Men efter det väldigt abrupta slutet lämnar jag salongen med en lätt otillfredsställelse över en omedelbar brist på closure. Kanske är det viljan att få allting serverat som spökar, men det känns också som om Blom inte riktigt förmår knyta ihop alla de trådar hon lägger ut. Nina Frisk är aldrig riktigt så drabbande som den vill vara, men bjussar inte heller på den feelgood-avrundning man suktar efter. Men Maria Bloms lägstanivå är såpass skyhög att Nina Frisk, sina skavanker till trots, ändå är ett absolut måste för alla som nånsin haft en familj.

Andra bloggar om: Nina Frisk, Maria Blom, Gunilla Nyroos, Sofia Helin, svensk film, film

Goa gubbar

Är det bara jag som får Space Cowboys-vibbar av nya high concept-komedin Wild Hogs? Med bågar istället för rymdfärjor och skådisar snäppet yngre än Clintans glada gubbgäng. Det är fascinerande hur Hollywood alltid hittar på ursäkter för att casta åldrande manliga filmstjärnor i äventyrsfilmer - med den obligatoriska självdistanserade humorn som ett fåfängt alibi för att vältra sig i manligt önsketänkande.

Tenacious D: don't believe the squares

Kyle Gass måste ju vara en av världens mest avtändande män: nu metal-kortbrallor, vita tubsockor, gympaskor, munkjacka över rock-t-shirt, akustisk gitarr, blankpolerad Costanza-flint, rejäl ölmage och (framförallt) grav brist på utstrålning. Det är mycket därför Tenacious D som koncept inte känns så värst mäktigt, hur mycket man än gillar Jack Black. Och deras första långfilm Tenacious D in The Pick of Destiny har inte helt otippat blivt grundligt smiskad av kritikerna, både i USA och härhemma. "Tramsigt och internt" i SvD, "trött humor. För de redan inbitna" i Metro och "plågsamt jönsig" i DN (et tu, Strage!).



Men grejen är att den faktiskt är riktigt kul. Jag skulle kunna snobba mig och säga att det bästa är alla cameos av Jack Blacks kompisar: Ben Stiller som överspänd gitarrhandlare med imponerande risigt hår, John C. Reilly som en läspande Sasquatch i en färgglad svampdröm, Dave Grohl som satan (precis som i Tribute-videon) och, bäst av allt förstås, Tim Robbins som ondskefull och tandlös zigenargubbe på kryckor (för oss som rankar mötet mellan Black och Robbins i skivbutiken i High Fidelity som en de roligaste filmscenerna blir det ett kärt återseende).

Men det räcker inte - jag får väl erkänna att jag skrattade genuint åt Tenacious D:s pundiga knarkskämt, buskisvitsar, simpla slapstick och alla de rock & roll-skämt som egentligen borde varit förbrukade i och med School of Rock. Men jag går igång på Jack Blacks grej - han fyller 38 i år men kör fortfarande sin schtick och det funkar. Det är samma premiss som i School of Rock: att låtsas att hårdrock inte är skrattretande utan farligt och ballt och spinna skämten utifrån det. Hell, jag myste till och med under den helt meningslösa biljakten på slutet. Tenacious D totally fuckin' ROCKS!

Andra bloggar om: Tenacious D, Jack Black, film, hårdrock, musik, film

Stuck in Charlie world

Blev lite fascinerad av trailern till Reign Over Me (aka Vänner för livet, premiär 30 mars). Adam Sandler spelar Charlie, en man som tappat fortfästet i livet sedan han förlorade hela sin familj i 11 september-attacken och som nu driver runt utan mål och mening i rock, läderväska och stort hår - han ser ut exakt som Bob Dylan på omslaget till Blonde on Blonde, plus ett par rejäla hörlurar som stänger ute omvärlden. Av en slump stöter Charlie på forna collegekompisen Alan (Don Cheadle) som nu lever ett burget men ack så medelklasstrist liv som framgångsrik tandläkare med familj och amorteringar. Alan tar sig an Charlie och en tumultartad vänskap startar. Kan Alan med sin nyktra syn på världen förlösa den emotionellt inkapslade Charlie och få honom att erkänna sin sorg och förstå att livet kanske ändå är värt att leva? Kan Charlie med sin normlöshet och pojkaktigt frifräsiga livsstil få den hämmade och allvarstyngde Alan att glömma sina många vuxenpoäng och hitta tillbaka till glädjen och leken?

Reign Over Me slösar ogenerat med klyschorna, och när det omaka paret lirar rockenroll, går på bio eller tokskrattande åker ståmoppe utan hjälm blir det så feelgood-geggigt att man snudd på rodnar (och mysryser åt tanken på den förmodade scenen då Charlie äntligen ska våga ta av sig hörlurarna och bejaka omvärlden). Sandlers patenterade manchild-persona når nya introverta bottnar: här är han så nollställd att han skippar alla konsonanter och entonigt mumlar fram sina repliker under det bizarra Dylan-barret.

So far so bad, men jag hajade till i scenen där paret har uppesittarkväll med kinamat och tv-spel. För på duken (Alan har en fet projektor) syns inte nåt generiskt skateboard- eller hockeyspel från EA utan Shadow of the Colossus, ett relativt smalt japanskt äventyrsspel till PS2 som kom häromåret, unisont hyllat i spelpress men knappast någon storsäljare i de breda folklagren. ”C’mon now, stab it in the wing!” myser Sandler för att guida en koncentrerad Cheadle genom kampen mot en av de mäktiga kolosserna. Samtidigt som Cheadles voiceover lamt försöker förklara sin nyfunna vurm för ungkarlslivet inför frugan: ”I was stuck in Charlie world, I couldn’t leave”.

Trots att nån av filmmakarna uppenbarligen har lysande koll på tv-spel får spelandet alltså symbolisera det gamla vanliga: ansvarslöshet och vuxenvägran. Och precis som i den senaste film jag såg där tv-spel figurerade, Vince Vaughns soffmys framför plasman i The Break-Up, är frugan avog och gnällig (av trailern att döma verka Reign Over Me tyvärr ha samma unkna syn på manligt och kvinnligt som usla The Break-Up).

Men bara det att ett förstklassigt och i sammanhanget obskyrt tv-spel får ta plats i en mainstreamfilm – precis som smala b-rullar titt som tätt fladdrar förbi på tv-apparater som en bonus för nördar – känns som ett litet steg framåt.

Andra bloggar om: Reign Over Me, Adam Sandler, Don Cheadle, feelgoodfilm, film, tv-spel, Shadow of the Colossus