AvP2=OK!

Jag har sett alla Alien-filmer och båda Predator men aldrig varit så nördig att jag varit nere med Aliens vs Predator-franchiset som väl mest är ett kostnadseffektivt sätt för 20th Century Fox att kräma ut ytterligare några (eller snarare väldigt många) spänn på rättigheterna till två populära rymdmonster. Och första Alien vs Predator-filmen av (ökände) Resident Evil-regissören Paul WS Anderson var rejält usel - men drog in en sjuk massa pengar på bio, så tvåan var oundviklig.

Förhandsreportaget i Empire i höstas lovade faktiskt gott - fortfarande inga kända skådisar (ettan sportade åtminstone Aliens-veteranen Lance Henriksen) men heller ingen bajsnödig intrig om upphittade pyramider under Antarktis utan mer klassisk monsterfilm. Och tvåan, med den lätt pretentiösa titeln Aliens vs Predator: Requiem, levererar faktiskt. Smått otippat en oerhört trevlig mix av monsterfilm, science fiction, high school-rulle (inklusive en arisk bully och helt omotiverad T&A), rejäl action och generöst med splatter. Karaktärerna är extremt, intill irritation menlösa, med millimeterdjup och backstorys ihopslängda på en kafferast - men vad gör det när tempot är så rappt och monstrena såpass underhållande.

Två faktorer styr upp riktigt bra stämning. Den ena är att man för en gångs skull inte kört CGI utan satsat på old school-upplägget med stuntmän i monsterdräkter (maskerade av mörker och liberala doser av störtregn). Det känns otroligt uppfriskande och gör mirakel för "trovärdigheten" eller vad man nu ska säga.

Det andra är att man icket snålat med blodet. Filmen bjuder på mucho gore och är smått obönhörlig - barn, djur, pappor, mammor - alla får smaka på monstrens vrede och blir skinnflådda levande, halshuggna eller på annat sätt lemlästade. Särskilt en sekvens inne på BB är rejält jobbig och rekommenderas inte för havande.

Hela upplägget har otroligt lite med Ridley Scott eller James Cameron att göra, och aliens-monstrens läskighet bygger till väldigt stor del på att man sett och älskat de "riktiga" filmerna. Men det är blodigt, trashigt, och totalt underhållande. 'Nuff said.

Andra bloggar om: Aliens vs Predator, Aliens, Predator, science fiction, film

Man borde vara i Göteborg...

...och se Låt den rätte komma in, och dokumentärerna om Joy Division och Lindsay Anderson, och Lars And the Real Girl, och Pingpong-kingen, och stuffa till DJ Gael Garcia Bernal, och kryssa över Järntorget i snålblåst med några öl i magen.... Istället är man hemma, trött som satan, med en bebis som skitit löst i tio dagar och aldrig är riktigt nöjd. "Life sucks, get a fucking helmet" som Denis Leary skulle sagt. Hur kul är Göteborg Filmfestival egentligen? Nu ska det bli spännande att se hur det går för Filip och Fredrik i På spåret.

Guldbaggesnack

Jag fick ingen biljett till Guldbaggegalan i år - SFI har snålat in på hanger on-kvoten och det är väl inget att vara bitter för, herregud, de måste ju flyga in Jonas Akerlund från Hollywood till nya kändisjuryn och tvångsmata honom med all den svenska film han inte sett under året och sånt måste ju få kosta - så det blir inga "intressanta" insiderscoop som jag bjussade på från förra eller förrförra galan.

Men för alla som i vanlig ordning satt och stönade åt keffa monologer och plattfallande sketcher kan jag intyga att det ÄR otroligt mycket roligare och bättre på plats, jag svär. Home Alone i soffan (fru Conan var på galan, dammit) med Chardonnayen och popcornen var det ändå helt okej - Sissela Kyles monologer (vem skrev dem, Calle Norlén satt längst fram bredvid Arn så jag misstänker honom?) var mestadels helt okej (förutom det taffliga stumfilmsnumret) och tacktalen höll hög lägstanivå.

Några reflektioner:.

Vet inte om ni hörde det men Kim Anderzon ringde från inspelningen av Sköna juveler 1984 och undrade varför Tova Magnusson Norling rest dit från framtiden och snott både frisyr, halsband och skinnblus från kostymförrådet. Strax därefter ringde Jackie Onassis från himlen och undrade vad fan Lena Endre höll på med.

En fortsättning på snutfilmsparodin Späck från förra galan var nog inget genidrag, kanske mest för att Beck-filmerna är så parodiska i sig själva. Men Arn-satiren var fyndig.

Andreas Wilson får härmed amnesti för Babas bilar - han var faktiskt riktigt kul som stekare gone b-boy i Ett öga rött-parodin.

Hederspriset till Gösta Ekman... Fan vad jag hade velat vara där och ge honom en stående ovation. Nu satt jag med tårar i ögonen i soffan istället. Otroligt fint.

Michael Sergerström var såpass säker på sin bagge att han lyckats skriva ihop kvällens bästa tal, med snygga anspelningar på hans låga status i sammanhanget som bonnläpp och komediant. Kvällens mest välförtjänta guldbagge.

Det är väl bara i Sverige - jag hatar iofs alla meningar som börjar så men vi kör på - som man gör en vemodig hyllning till alla som inte vinner guldbagge? Freddie Wadlings version av The Winner Takes It All var hursomhelst vacker. Jag hade så gärna velat vara på plats för att se om de rullade ut honom eller om han lämnade scenen för egen maskin.

Och till sist: Roy blev konung igen, en man väl värd att hyllas. MEN - tanken med att införa en mindre jury bestående av branschfolk och kändisar var väl just att undvika att en film norpar alla de tunga priserna? Nu blev det precis så - och Roy Andersson himself erkände mer eller mindre i sitt tal att det var smått bizarrt att belöna Du levande med manuspriset eftersom det snarare handlar om ett kollektivt arbete. Nej, Leo borde fått Bästa regi och Darling Bästa manus, det skulle bli bäst och snyggast och mest relevant så - det är ju två fantastiskt bra filmer.

Andra bloggar om: Guldbaggegalan, Du levande, Leo, Darling, film

Paranoid Park

Paranoid Park gick upp i fredags och är ett måste för fans av Gus Van Sant, särskilt om man är svag för hans senare, mer lågintensiva steadicamfas. Jag såg den på Sthlm filmfestival i november och skrev då såhär på Weird Science:

Ond bråd död i en skatepark, filmad med grynig dv-kamera, starring storögda och vackra sjuttonåringar – under de första minuterna av Paranoid Park är jag rädd att Gus Van Sant ska hamna i samma lätt kväljande tonårsfetischiserande landskap som Larry Clark. Men det styr han strax upp och Paranoid Park utvecklar sig till en av hans allra bästa filmer. Formmässigt är det samma vibbar som i mästerliga Elephant – gott om svävande steadicam bakom ryggen på korridorknallande teens – men här har Van Sant, hjälpt av sin trogna sound designer Leslie Shatz och Wong Kar-Wais förre husfotograf Christopher Doyle, tagit det ett snäpp längre: skejtvideor till knarrig gammelmanscountry, extremt långa slo mo-tagningar på nollställda tonårsfejs till Nino Rotas karnevalsmusik lånad från klassiska Fellinifilmer, lite Beethoven, lite Elliot Smith… Paranoid Park är inte lika koncentrerad eller drabbande som Elephant, men även här är Van Sants porträtt av alienerade tonåringar fullständigt hypnotiskt.

Såattehh det är bara att masa sig iväg. Själv försöker jag ta mig igenom Last Days från 2005, hans film om en Kurt Cobain-liknande rockstjärna under de sista risiga dagarna. Det går inte så fort. Jag brukar knäppa igång den vid sextiden på morgonen när bebisen vaknar och hinner se ungefär en halvtimme innan hon lackar ur och vill ha lite facetime med pappa. Kruxet är att treminuterstagningar på en nerdekad Michael Pitt i klänning inte bär på samma inneboende spänning som långkörarna på high school-mördarna i Elephant, så jag måste erkänna att jag använt FFW-knappen en del. I morse blev det plötsligt hundra gånger roligare när alltid mäktige David Mamet-favoriten Ricky Jay dyker upp och drar en random anekdot om en vaudevilleartist som kunde fånga en gevärskula mellan tänderna. Fortsättning följer, i ottan.

Andra bloggar om: Gus Van Sant, Paranoid Park, Last Days, film

Michael Clayton

George Clooneys välkända strategi att göra kommersiella skitfilmer som Ocean's 12 för att sen kunna göra smalare, viktiga filmer som Syriana har ju funkat helt okej, och efter usla Ocean's 13 var det dags för avbön i form av Michael Clayton som jag äntligen kom iväg på häromkvällen. Så inihelvete bra. Bourne-mannen Tony Gilroys manus borde bli obligatorisk undervisning: så elegant konstruerat, så snyggt att börja med en serie lätt osammanhängande scener och sen brutalt hoppa tillbaka fyra dagar för att berätta historien igen - och scenerna man sett i början av filmen får, om inte en hisnande ny innebörd, så iallafall fler bottnar än man trodde i förstone.

Jag var tokig av lycka när filmen tog slut (med en avrundning som tangerade slutscenen i Mandomsprovet) men har en gnagande misstanke om att filmen som helhet är mindre än sina beståndsdelar - men när delarna är så ohyggligt starka så vore det synd att klaga. Alla skådespelarna är fantastiska, Clooney visade än en gång att han har vett att hålla igen när det är kvalitetsfilm på g men bäst av alla är två pers.

Först Sydney Pollack, som man alltid kan kalla in när rollen Äldre samvetslös skrupelfri snabbsnackande men ändå nånstans sympatisk advokat/businessveteran ska besättas och han gör den igen, med bravur. Som publik kan man totalt slappna av när Pollack är i bild för hur klantig regi/manus än är så kan det inte bli dåligt när han är med. Varje sekund i hans närvaro är en ren fröjd. Smaka bara på hans rollnamn: Marty Bach. Jag måste se om Eyes Wide Shut snart.

Sen såklart Tom Wilkinson, som sen han slog igenom för den breda publiken i The Full Monty fått en del smarriga roller i Hollywood. Jag har alltid haft problem med att han, precis som Clive Owen, aldrigt riktigt lyckats fixa en trovärdig amerikansk accent men här köper jag honom med hull och hår som berättelsens motor, en manodepressiv före detta samvetslös advokat i djup livskris med en rätt rar besatthet av en ung tjej på motståndarsidan (Merritt Wever, Dannys hunsade assistent från Studio 60).

Och sist de två extremt kallhamrade snubbarna som Tilda Swinton lejer. Jösses. Hejdukar på film blir ofta lite töntiga, ansträngt coola, men här, precis som skägget som Ted Danson hyr in i början av Damages, känns det väldigt rätt. Och väldigt otäckt.

Andra bloggar om: Michael Clayton, George Clooney, Tony Gilroy, Sydney Pollack, Tom Wilkinson, film

Stoorn

Storälgen (aka Stoorn) är ett projekt som drivits i flera år, och som exilnorrlänning skäms jag en smula över att inte ha känt till planerna förrän jag läste om det i *host* DN. Stoorn - som nu verkar vara på god väg att bli verklighet - är precis tillräckligt megalomaniskt och bizarrt för att bli en enorm succé, och jag kommer lätt att tvinga jobbet att åka dit på konferens när det är klart. ("Jag tar en öl i Buken så ses vi i Vommen lite senare!") Presentationsfilmen nedan (med voiceover av initiativtagaren Thorbjörn Holmlund) kan vara den absolut bästa reklamfilm jag nånsin sett.



Andra bloggar om: Storälgen, Stoorn, Glommersträsk

Hänt i veckan

1. Min kära vän Pop-Sara (numera resident Malmöit) har äntligen fått tummen ur och flyttat sitt eminenta popfanzine Fozzie till bloggsvängen. www.fozziefanzine.com är the place to be för dig som föredrar din musik indie. (Bilden ovan är snodd från Herr Alarik - tack i efterhand, Martin!)

2. Premiär ikväll för Anton Corbijns Control, som jag nog tjatat tillräckligt om - jag älskade den, vilket jag skrev om på Weird Science. Är kraftigt peppad på den här fina tv-bordsboken också, med "a wealth of photographs" att dregla över.



3. Atonement/Försoning går också upp ikväll. Alla svenska kritiker går bananas över den utom Croneman i DN som i och för sig har en poäng - första halvan av filmen är starkare, och det hotar att bli pekoral på slutet. Men jag blev golvad, och gick i spinn över den ofattbart snygga fem minuter långa tagningen i mitten. Jag skriver mer om detta på Weird Science, inklusive en lista över mina favoriter bland långa tagningar. Egentligen mest en ursäkt att få tokhylla Brian De Palmas underskattade filmfest Snake Eyes om sanningen ska fram.

4. Gårdagens nyhet att Kenneth Branagh goes Ystad är bara så otroligt bizarr. Jag trodde först det var ett aprilskämt, men det stod i både DN och The Sun och då måste det väl vara sant? Engelsmännen är ju inte skadade av alla trötta, tomma Wallander-filmatiseringar så det kan ju faktiskt bli bra. Frågan är om det blir trivsel eller thriller - jag skriver några rader om detta på WS.

5. Såg Lindsay Lohan-skräckisen I Know Who Killed Me - innan jag läste att den valts till årets sämsta film nånstans. Vilket inte är nån ursäkt. Den var förvirrad och ganska usel, trots en hedervärd insats av Lindsay, som både fick spela tuff och foul-mouthed hooker och ha fumligt amputee-sex med sin oerhört dorkige pojkvän. Jag satt mest och tyckte synd om henne - Mean Girls kändes väldigt, väldigt långt borta.



6. Såg också Tim Burtons Sweeney Todd. Gött! Mycket, mycket snygg, och med mäktiga klarröda blodkaskader mitt i den skitiga Londonslummen som borde få Kurosawa att nicka gillande i sin himmel. Alla klarade sången fint, Johnny Depp var lysande (även om hans brittiska accent ibland påminde lite för mycket om Jack Sparrows sludder) och Sacha Baron Cohen mäktig som sol-och-vårare med den tjockaste italienska komedibrytningen sen de där kockarna i Lady & Lufsen. Premiär först femtonde februari, håll ut!

Andra bloggar om: Fozzie, Atonement, Försoning, Sweeney Todd, I Know Who Killed Me, film

Into the Portal

Den senaste veckan har jag tillbringat varje kväll tillsammans med Portal, ett av de nya spel Valve bjussar på i matiga samlingsvolymen The Orange Box till Xbox 360 (tillsammans med bla klassikern Half-Life 2 och två fantastiska expansioner ). Portal har höjts till skyarna av de flesta spelkritiker och jag skriver gärna under - det är ett smart, sinnrikt konstruerat spel som växer och sakta ändrar karaktär under några först trivsamma, sedan andlöst spännande timmar.

Du vaknar på ett labb, helt ensam, utan en levande själ i sikte. Du välkomnas av en kvinnlig allvetande datorröst i högtalarna, som uppfordrande men servilt guidar dig genom 19 olika banor där det gäller att ta sig från punkt a till punkt b över plattformar, bråddjup, frätande vattenbassänger och laserstrålar. Till ditt förfogande har du en vit glänsande högteknologisk bössa som skjuter portaler - en blå att gå in genom, en gul att komma ut genom. Portalerna skjuter du i väggar, golv och tak, och det gäller för varje rum att klura ut exakt hur du ska övervinna de till förstone helt omöjliga hinderbanorna genom att sätta portalerna på precis rätt ställe och i precis rätt ordning.

Om man som jag är lite skadad av alltför många blodiga shooters är Portal befriande och avslappnande hjärngympa som kräver planering, fundering och eftertanke. Banorna är snarlikt uppbyggda med övervakningskameror, betongväggar och rörliga plattformar, men blir alltmer djävulska och utstuderat krångliga eftersom spelet fortskrider. Efter varje avklarad bana kliver man in i en hiss som glider upp till nästa nivå, följt av några uppmuntrande ord från den osynliga följeslagaren.

Allt rullar på i ett gäng banor, men precis när tillfredsställelsen över att klarat en ny level hotas av spelets välbekanta, linjära, potentiellt långtråkiga upplägg så händer något överraskande. Strax efter det börjar du hitta skavanker i de kliniska, pedagogiskt uppbyggda korridorerna. Du hittar en glipa i väggen som avslöjar en skitig verklighet bakom kulisserna - ett blodigt handavtryck här, ett inristat meddelande där... Mer ska inte avslöjas, för Portal är ett spel som skickligt portionerar ut ledtrådar, och långsamt bygger upp en klaustrofobisk och obehaglig stämning med en mästares hand. Vad är egentligen målet med alla utmaningar - och vems är rösten som ju längre du kommer börjar påminna lite väl mycket om HAL-9000 i sina mer paranoida stunder?

Portal lånar den krypande spänningen från Alien och den kliniska scenografin från 2001 med lysande resultat. Ett plattformsspel för vuxna, gjord med stor kärlek och kolsvart humor av människor som älskar dystopisk sci-fi. Ett av de smartaste och mest fascinerande tv-spelen jag nånsin spelat - och den bästa science fiction-film jag varit med i.

Andra bloggar om: Valve, The Orange Box, Portal, Xbox 360, tv-spel, Kubrick

Kalkon till nyårsmiddag

Jag såg äntligen Tre solar idag. Den kändes som ett perfekt sätt att kicka igång det nya filmåret, som en liten appetizer inför den (oundvikliga) dag jag går och ser Arn, eller mest bara för att den är en must-see i sin egen sorgliga kategori. Det vore spännande att skriva att Tre solar kvalitetschockade med att vara en djupt underskattad och missförstådd pärla - men den var såklart ganska usel. Dock inte alls den kacklande kalkon den utmålats som, tyvärr inte heller den skrattfest man hoppats på efter att ha sett Persbrandt med blond peruk och kindärr i den där trailern alla hånlog åt när filmen kom för tre år sen.

Det är mer en lågintensivt plågsam historia man sitter och gapar klentroget framför. Det jobbigaste med huvudpersonen, protofeministen Hanna (Lena Endre) är inte så mycket att hon är en inte särskilt trovärdig anakronism, med Aftonbladet Debatt-idéer om jämställdhet och familj som knappast var särskilt vanliga på medeltiden (ett självständigt fruntimmer som hotade männen med att "sätta en i tasken" med pilbågen borde väl för övrigt blivit bränd på bål rätt snabbt back in the day?). Eller hennes eviga voice over som förklarar den lilla handling som finns, om och om igen. Nej, det är mer att hennes jämställdhetsiver är av den frustande "Ni är minsann likadana alla ni karlar!"-varianten, mer Söderkåkar än dramatisk motor. Och Endre känns förstås extremt mycket nittiotal och Skådis och Vasastan för att jobba upp ett uns av trovärdighet, vilket tyvärr gäller alla i filmen eftersom Hobert tyvärr valde Lassgård och Bergqvist istället för okända förmågor.

Efteråt fanns oerhört många frågor. Vad var poängen med Maria Bonneviers karaktär? Varför var det tre solar? Vad ville Hobert säga med filmen? Syntes det inte på manusstadiet att det inte skulle svänga? Och varför var det ingen som slogs med svärd i hela filmen? Tre solar är inte tillräckligt over the top-kass för att rekommenderas, men det finns enskilda sekvenser som är helt obetalbara. Framförallt när Endre möte sin man Ulf (Persbrandt) efter fyra års bortavaro och häpet blir varse att han chanserat till nerknarkad krigsveteran som babblar entonigt och stirrar med lycklig idiot savant-blick innan han börjar tala i tungor och slött fingrar på Endres högra bröst. Eller när de har ett lika kort som terapeutiskt och frustande glatt försoningsknull på slutet - trettio sekunder som slutar med ett gemensamt förlösande skratt. Fantastiska scener som någon fiffig själ borde göra ett collage av och lägga ut på YouTube. Det skulle bli hur roligt som helst.

Jag har ytterst vaga minnen av Hasse Alfredsons utskällda medeltidsdrama Vargens tid, misstänker att den var snäppet bättre (om än inte lika snyggt fotad) som Tre solar - den sportade åtminstone några svärdsfajter, och Stellan Skarsgård (redan då).

Två risiga svenska medeltidsrullar down, one to go!