Resident Evil: Extinction

"Jobba aldrig med barn och djur" är en välkänd Hollywood-klyscha. En mer uppdaterad skulle kunna vara "Gör aldrig film av tv-spel: det blir oftast åt helvete dåligt, och det finns rätt många tv-spelande fanboys därute - och de är ute efter blod". Om Uwe Boll just nu är en av de mest hatade och omdiskuterade regissörerna på otaliga forumtrådar (mer om det här) så ligger britten Paul W.S. Anderson inte långt efter. I skrivande stund heter översta tråden på hans IMDb-sida talande nog Why does Paul Anderson suck so much anus? Och den nästa översta en lite mildare Why such hate?

Jag har för dålig koll på Anderson för att dela hatet, jag tror att jag såg Event Horizon när den kom men har inget minne av den, även om jag tyvärr minns hans hiskeligt usla Aliens vs Predators alltför väl. Och om man spelat de flesta delarna av Resident Evil-serien (och älskat varje sekund) var det inte speciellt kul att traggla sig igenom hans Resident Evil och Resident Evil: Apocalypse, där Capcoms extremt ruggiga survival horror (inspirerade av Romeros zombietrilogi) var utbytt mot en bössviftande Milla Jovovich, exploderande motorcyklar, mediokra skådisar och alldeles för få (och trista) zombies.

Anderson må vara en klåpare men några år har gått och filmerna lever nu sitt eget liv. Och kopplar man bort alla goa minnen av tv-spelen så funkar del tre, Resident Evil: Extinction, riktigt fint. Anderson har lämnat över regissörskepan till Russell Mulcahy, som att döma av sin cv inte gjort mycket vettigt efter Highlander och säkert behövde ett jobb. Tryggt nog är de förra filmernas signum intakta: ospännande regi, halvkasst manus, risiga försök till comic relief, karaktärer man inte ger ett rat's ass för, bajsnödigt bildspråk och svullen muskelrock på ljudbandet.

Skillnaden här är att Anderson gått lite haywire och slängt med allt som fallit honom in: hologram, kloner, underjordiska baser, spaghettivästern, Mad Max-influerad dystopisk bilfilm, zombies, estetiskt slo mo-våld, galna vetenskapsmän, djupt störda inavlade lantisar inlånade från Motorsågsmassakern. Och "äntligen" får vi se både zombiehundar (jyckar insmorda i köttfärs) och zombiekorpar (hej CGI) som varit så läbbiga i spelen. Inte lika skrämmande här, men ändå kul nånstans.

Allt det här gör att Resident Evil: Extinction är klart underhållande på ett billigt sätt. Tyvärr tycker Mulcahy, kanske som en missriktad hommage till Mad Max-filmerna, att helikopterbilder på en karavan med upphottade lastbilar som dammar fram i öknen, är det absolut mäktigaste som finns i hela filmvärlden. Möjligen har han fel. Men det uppvägs av alla de slaskiga headshots och halshuggningar som filmens (tyvärr helt opersonliga) zombies utsätts för.

Slutet lämnar dörren vidöppen för en fyra och det är inte riktigt så att man håller tummarna, men fortsätter franchiset på det här trivsamma sättet så blir det åtminstone ok zombiefilm på bruksnivå. Sen får man bortse från att tio minuter i sällskap med valfritt spel ur Resident Evil-serien (särskilt tvåan och fyran) piskar skiten ur filmerna, både i skräckfaktor och underhållningsvärde. Men det är en annan femma.

Andra bloggar om: Resident Evil: Extinction, resident Evil, Paul WS Anderson, zombies, film, skräckfilm, Capcom, tv-spel

Ulrich Mühe RIP

Efter Vincent Schiavelli, Bruno Kirby, Adrienne Shelly och Chris Penn på ganska kort tid känns det ju direkt trist att blogga om ännu en idol som gått bort alldeles för tidigt, men vad ska man göra? Såg häromdan till min sorg att Ulrich Mühe gick bort för ett par månader sen i magcancer, ynka 54 år gammal. Ulrich Mühe var välkänd hemma i Tyskland, och diggare av den österrikiske dysterkvisten Michael Haneke minns honom säkert från Bennys video och Funny Games, men för oss andra är Mühe mest bekant från mästerliga spiondramat De andras liv, där han spelade en plikttrogen men sakta upptinande Stasitjänsteman på ett fullständigt lysande vis, som en studie i lågintensiv understatement. Och nu är han plötsligt borta. Vila i frid.

Andra bloggar om: Ulrich Mühe, De andras liv, film

Om Halo 3 varit en Discovery-dokumentär

När Gears of War, det dittills mest hypade spelet till XBox 360 lanserades häromåret, gjorde man en lysande reklamfilm: en snygg om än inte särskilt märkvärdig liten cut-scene med en bössviftande grunt som jagas av en gigantisk mördarspindel - men utan sedvanligt tuff hårdrocksmusik och explosioner på ljudbandet. Istället smög Gary Jules fram sin cover av Tears For Fears Mad World, från soundtracket till Donnie Darko. Resultatet blev suggestivt, snyggt och ett lika smart som lättköpt sätt att åka snålskjuts på den obehagliga stämningen i en film som de flesta i målgruppen både sett och älskar (mer om det här).

Knappt ett år har gått och nu är det dags att bli bländad igen: hett efterlängtade Halo 3 släpptes i onsdags, och som en del av den massiva marknadsföringen har utvecklarna Bungie beställt ett knippe reklamfilmer som inte innehåller en enda sekund av gameplay utan väljer en mycket mer fiffig linje: gamla gråhåriga män som intervjuas om kriget. Settingen känns bekant från otaliga dokumentärer, uppklädda och rakryggade åttioplussare berättar lågmält och samlat om sina insaster i det stora kriget med frågor från en respektfull intervjuare off camera. Skillnaden är att det inte handlar om Normandie eller Anzio utan om slag som utspelar sig år 2553 då mänskligheten slåss mot alienrasen Covenants, och intervjuerna är gjorda på ett The Museum of Humanity. När gubbsen (med lätt motvilja) plockar upp Covenant-vapen, och en Warthog skymtar i bakgrunden, är det mumma för en Halo-spelare som känner vapnen och bilarna som gamla bekanta.

Men det är nog inte bara fanboys som blir peppade: att ge Halo 3 ett mer allvarligt Spielberg/Band of Brothers-anslag, som om det inte var en (i och för sig lysande) science fiction-FPS till 'boxen utan ett verkligt historiskt slag av stor betydelse för mänsklighetens fortlevnad, är så otroligt smart och snyggt gjort att alla borde bli sålda (och den faktiska spelupplevelsen blir på ett nördigt sätt ännu större). Filmerna är perfekta, med små fina detaljer som att intervjuaren är brittisk, och att de gamla veteranerna verkligen blir tagna av stundens allvar när de ska återberätta sina upplevelser. (Tack till Herr Bergström för tipset!)

Spelet då? Jag har olöjt igenom de första fyra banorna och kan bara hålla med de översvallande recensionerna: det är visserligen inte så värst mycket nytt jämfört med de förra två spelen, bara större, mäktigare och hela tiden precis så andlöst spännande man hoppats på. Och då har jag faktiskt inte provat multiplayerdelen på Xbox Live än. Pepp!





Andra bloggar om: Halo 3, Halo, Bungie, Xbox 360, tv-spel, datorspel, kultur, media, reklam, marknadsföring

Svensk roundup 3: Allt om min buske

Ett uptajt par mitt i karriären med ett förhållande som börjat rasa flyttar ut på vischan. Blir grannar med ett par riktigt tosiga systrar med en vacker fruktträdgård och nåt slags efterbliven lillebror som bor i en stubbe i skogen. De levnadsglada systrarna både förför och förlöser paret, men inte utan smärta. Allas liv ställs på ända och inget blir som förut och yada.

Det känns dystert att skriva det men Allt om min buske är ungefär så usel som man hört. Frågan är om det rätt så katastrofala manuset, med en hel del putsning, ändå hade kunnat bli en fungerande film? Stressade nutidsmänniskor som hamnar bland knasiga lantisar och omvärderar sitt liv är ett skönt klyschigt upplägg som ju funkat förut. Hade Lars Molin kunnat göra nåt vettigt av det här? Kanske hade det kunnat bli en okej amerikansk nittiotalskomedi med, säg, Lili Taylor och Bill Pullman? Vi lär aldrig få veta. Allt om min buske är stendöd. Karaktärerna är skrivbordsprodukter, det finns ingen och inget att relatera till, försöken till buskis faller platt, samtliga skådisar är oinspirerade eller ännu värre - gör sitt bästa förgäves. Det är närmast en regimässig bedrift att misslyckas med skådisar av David Denciks och Maria Kulles kaliber - på sätt och vis imponerande. Nånstans mitt i fick jag känslan att man kanske försökt göra en quirky och lagom stiliserad komedi à la Wes Anderson, men misslyckats kapitalt. En svindlande tanke.

Bäst: Ola Rapace bränner ner systrarna trädgård i en klimatisk slow motion-scen till ett oväntat musikval: Tunngs lysande cover på Bloc Partys The Pioneers! En låt som måste kostat multum att köpa loss. Tänk om de pengarna kunde lagts på ett gäng rewrites istället? Men det blev en vacker scen.

Sämst: svårt att välja en grej på detta dignande smörgåsbord, men Ola Rapaces nattliga runkstund på en trädgren tar nog The Razzie Award för årets mest misslyckade slapstick.

Guldbaggar? Foto och scenografi är top notch, men det hjälps ju inte direkt när filmen i övrigt är ett sånt haveri.

Andra bloggar om: Allt om min buske, film

Jim Carrey och saxofonen i regnet

Jag försökte se The Number 23 med ett "öppet sinnelag" och förtränga att den kapsejsade totalt på bio i våras och fick smått imponerande 8% på Rotten Tomatoes. Jag gillar ju verkligen Jim Carrey, och Schumacher lyckas ju ibland (inte ofta, medges) få ur sig en kul film, och det där med talmystik är ju alltid kittlande, tänk bara på Lost.

Men helvete. Filmen är pinsam redan på manusstadiet och det är en gåta att Carrey ställde upp - eller tyckte han det var så mäktigt att få leka noir med Schumacher?
Det finns så mycket som är fel med The Number 23 men man kan gott nöja sig med berättelsen i berättelsen, med Carrey och Virginia Madsen som arketypiska film noir-figurer - Madsen som mystisk femme fatale i svarta underkläder, påsatt mot en vägg av en bister Carrey i skitigt linne, spelandes saxofon i regnet. Tyvärr inte tillräckligt kitschigt för att vara kul, bara oerhört bizarrt, med en estetik som liknar de där Playboyproducerade mjukporriga halvtimmesfilmerna som gick på trean sent på lördagkvällarna för tio år sen. Fast med snäppet sämre skådisar. For the love of God: undvik!

Andra bloggar om: The Number 23, Joel Schumacher, Jim Carrey, film

På smällen: för eller emot schmu-schmortion?

Såg äntligen På smällen igår och det finns oerhört mycket att glädjas åt: den avspända stämningen, Seth Rogens enorma charm, en hel skåpbil med smarta oneliners och brutalt roliga filmreferenser, Judd Apatows söta ungar som är så härligt anti-Dakota Fanning. Helt enkelt en film med ett skönt sväng och med begåvade skådisar ner till minsta biroll, en film som lyckas vara ömsint och omåttligt snuskig på samma gång, som känns levande och originell fast den är lika formulaisk som alla romkoms. Så det är inte konstigt att den ligger på 91% på RT och dragit in mucho dolares.

Sen är det ju fascinerande att abort är en såpass het potatis i USA att det alternativet var helt otänkbart - och därför måste en snygg och smart tjej på väg uppåt i karriären bygga bo med en ganjabolmande loser utan vare sig bil eller fast inkomst. Samtidigt som det röks på och dras knarkskämt så att Cheech & Chong rodnar, på ett sätt som förstås vore helt otänkbart i en svensk film. (Men jisses, att prata om svensk film i relation till en klockren crowdpleaser som På smällen är ju ren sci-fi... jag har i och för sig inte sett Hata Göteborg än.)

På den kommande dvd:n ligger en längre version av scenen där Rogen och hans polare diskuterar abortfrågan (finns också här). Judd Apatow säger sig själv vara pro-choice och fattar inte riktigt kritiken. Men i den färdiga filmen sägs inte ordet abortion, "but it rhymes with schmu-schmortion" vilket är fegt men mycket roligare. Dubbelmoral? Kanske, men jag köper det. Problematiken i På smällen känns mindre krystad än andra tokroliga komedipremisser som att "två killar måste låtsas vara bögar för att få behålla fin lägenhet" eller "kille och tjej som egentligen är kära bestämmer att de inte får träffas förrän de hittar samma bok" eller vafan det nu var för långsökt idé som skulle vara motorn i Serendipity.

Emma kallar filmen "pro life-smörja" i sin sågning men jag har lite svårt att bli upprörd över att abort inte är en option. Jag är för fri abort såklart men det kanske händer nåt när man själv får barn? Inte så att man automatiskt blir Kristdemokrat och sätter en Pro Life-sticker på Volvon men tanken på att what the hell, det blev inte som jag tänkt mig men nu föder jag det här barnet blir mer naturlig. Det är därför gamle Groundhog Day-regissören Harold Ramis insats som Rogens pappa är bland de bästa scenerna i filmen - deras samspel är så tajt och avspänt, och hans till synes rätt klyschiga råd till sonen om att "Life doesn't care about your vision. You just gotta roll with it är" så... sanna. Det är ju så det är.

Ett mer angeläget problem med På smällen är att killgänget är ett gäng sköna onelinersprutande lirare och de kvinnliga karaktärerna överspända control freaks. Riktigt så illa som i hemska The Break-Up är det inte - där var alla vidriga - men Apatow är mer hemma med de roliga grabbsen i soffan. När kommer filmen med pårökta tjejer som skämtar om pubeshår och droppar välskrivna skämt? Eller har den redan kommit? Säg inte att det var Snygg, sexig och singel - snälla.

Andra bloggar om: Knocked up, På smällen, Judd Apatow, Seth Rogen, frat pack, komedi, abort, film, kultur

Bourne to Run

Jag har för mig att The Bourne Identity kändes lite fräsch när den kom. Den utspelade sig i Europa och inte LA eller NY, fotot var grynigt med lätt dokumentärkänsla, mer Ken Loach än Jerry Bruckheimer, och regissören Doug Liman (med Swingers och Go på cv:n) var ingen Hollywoodveteran utan handplockad från indie-svängen. (Det här var innan han gjorde 2000-talets kanske uslaste film.) Och Matt Damon med sin pojkaktiga preppy-look eller tyska indiefavoriten Franka Potente var inte helt sjävklart val.

Sen tog Paul Greengrass över och plockade med sig hela verktygslådan som gjorde hans IRA-drama Bloody Sunday till en så fantastiskt nervig och realistisk film: rastlös handkamera, jump cuts, grådaskig look, stark närvarokänsla. Det funkade så bra att Greengrass fick göra en till och i The Bourne Ultimatum har han gått helt bananas. Det finns stunder då filmen känns mer som nåt slags dramaturgiskt/formmässigt experiment: exakt hur nära kan man ligga med kameran, hur mycket handkamera kan man köra, hur många klipp kan man lägga per sekund i en biljakt - och ändå få publiken att hänga med?

Där tvåan kändes sönderklippt är Bourne Ultimatum en makalöst fulsnygg bildfest (eller också är det bara jag som vant mig). För det är så fenomenalt vackert, så tätt, så snabbt och rafflande. Manuset är mest ett skelett att hänga upp ett gäng genuint spännande jaktscener på, de kommer i en lång radda med bara några korta pauser mellan, då Bourne hinner nysta i sitt förflutna, deppa en liten stund och få vältajmade flashbacks. Det är inte så mycket till story (det visar sig att Bournes traumatiska agentträning bestod i att några dumma killar höll honom under vattnet) men det spelar föga roll när det är så galet högt tempo och så hejdlöst skickligt fotade och klippta actionscener. Då kan man också förlåta några manusluckor och en lite fesen avslutning.

Så Bourne Ultimatum är en lång rafflande jakt, men också en rätt isande bild av USAs terroristjakt. Agenterna, ett gäng anonyma Dressman-stylade tjänstemän som sitter vid sina plattskärmar likt CTU-gänget (filmen känns ibland som ett mycket långt avsnitt av 24) kan avlyssna och komma åt exakt alla överallt i hela västvärlden och drar sig såklart inte för att offra civila för stabilitetens skull. Och Bournes uppgivna insikt om att spionmaskineriet spårat ur rejält ger härliga USA-kritiska vibbar. Fattas bara annat när Greengrass hållit i spakarna. Eller också kan man bara se filmen som en sjukt snygg och väloljad actionrökare - en popcornrulle för dig som tycker att du är för smart för popcornrullar.

Andra bloggar om: The Bourne Ultimatum, Bourne, Matt Damon, Paul Greengrass, film, kultur

Svensk roundup 2: Den nya människan

Klaus Härös uppföljare till Den bästa av mödrar handlar om ett obekvämt kapitel i svensk nutidshistoria - det fräscha och framtidsoptimistiska femtiotal då folkhemmet skulle byggas upp och icke önskvärda element (här: unga kvinnor som tyckte mer om att knulla än laga kroppkakor) sattes på anstalt och tvångssteriliserades. Vi följer sjuttonåriga Gertrud som bor i en ödslig stuga på en vindpinad åker nånstans med sina fem-sex småsyskon (interiörbilderna från stugan är en överpeppad scenografs våta dröm om svensk nittonhundratalsmisär och skriker "studio!" med gäll röst) tills hon av oklar anledning blir anmäld till Staten av sin neralkade farsa (Sven-Åke "Snoken" Gustavsson med rödmålad brännvinsnäsa). Gertrud skeppas till anstalt, för sitt eget bästa förstås, och får sin livslåga långsamt kvävd av ett brutalt maskineri. Men kan hon avslöja övergreppen för Pressen och förändra samhället?

Det är en viktig och smärtsam historia som bör berättas - tyvärr är Den nya människan inte en särskilt lyckad förmedling av den berättelsen. Kjell Sundstedts manus är välmenande men prickar av samtliga fängelsefilmsklyschor i en grå och tröstlös radda, och Härö behandlar sin historia som om det är den allra första filmen som gjorts om levnadsglada ungdomar som tuktas av en totalitärt samhälle. Men det är det inte, hela storyn känns plågsamt välbekant, och de fyrkantiga karaktärerna hjälper inte till.

Sen har filmen ett enormt problem i Maria Lundkvist. Hon spelar anstaltschefen Solbritt, som jag tror ska föreställa vara en fd nitisk tjänsteman som börjar vackla i sin ideologi och visar små tecken på mänsklighet bakom den myndiga fasaden. Tyvärr spelar Lundkvist sin matrona som en halvt nipprig, ryggradslös velpotta, helt utan synliga ledaregenskaper men med hela den plusmeny av tics, ansiktsspasmer och snipmunnar som Maria Lundkvist kan brassa på med om hon får fel regi. Karaktären är inte trovärdig nånstans, det är ett totalt feltänk hos Härö och det skadar filmen rätt hårt.

Bäst: Lo Kauppi som tattarbruden Jenny, och Tobias Aspelin i en skönt överspelad insats som Mengele-doftande Doktor Berg, är de enda som klarar sig undan med hedern i behåll.

Sämst: Maria Lundkvists eviga tics. Den grå färgskalan. Det trista vädret.

Guldbaggar? "En svensk storfilm" flåsar dvd-omslaget hoppfullt, men då vill jag nog ha högre budget och Stellan i en biroll. Ett svenskt pekoral ligger närmare sanningen men såg kanske inte lika säljande ut? Härö må ha något Viktigt att förmedla men Den nya människan är inte en viktig film. Jag hoppas att baggejuryn har bullshit-detektorn påslagen.

Andra bloggar om: Den nya människan, Klaus Härö, Maria Lundkvist, film, svensk film, kultur

28 Weeks Later

En uppföljare till Danny Boyle-Alex Garlands bitvis briljanta zombiefilm 28 Days Later av spanjoren bakom originella thrillern Intacto, kan det funka? Svar: si! Juan Carlos Fresnadillos 28 Weeks Later är som Aliens jämfört med Alien - mer av allt, mer action, mer splatter, större, mäktigare, och till på köpet bra mycket otäckare. Zombierna i ettan var snabba rackare jämfört med de hasande, puckade dönickar Romero lärt oss älska, men här går det undan ännu mer. Smittan sprids sekundsnabbt och de bitna blir väldigt arga, väldigt hungriga och extremt rastlösa.

Där ettan efter den lysande första timmen urartade först i tröttsam spring-i-dörrar-skräckis på armébasen och sen i ett alldeles för trivsamt slut, är Fresnadillos dystopi fullständigt skoningslös. London under smittan är ett pragmatiskt och brutalt samhälle där medborgerliga rättigheter avskaffats, och det är lätt att se filmen som en kommentar till terroristskräck och USAs ockupation av Irak. Anthony Dod Mantles fina dv-foto i första filmen är utbytt mot en urblekt, knivskarp look, tänk Children of Men med zombies istället för Clive Owen, men lika nervig och omskakande som Cuarons mästerverk.

28 Weeks Later är det där som nästan aldrig händer - en sequel som faktiskt överglänser sin föregångare.

Fun fact: det här är årets andra film där en lågsniffande helikopter skalar av huvudena på ett flyende zombiegäng med rotorbladen, den förra var Planet Terror. Rodriguez hinkade på med mer blod men här är det mer estetiskt, så 28 Weeks Later vinner.

Andra bloggar om: 28 Weeks Later, 28 veckor senare, Juan Carlos Fresnadillo, film, skräckfilm, zombies, kultur

The Lookout

Alla attributen är på plats: ett gäng allvarliga snubbar med bistra miner, en fet pickadoll, en snygg brutta, en tagline (Whoever Has The Money Has The Power) som kunde vara plockad från valfri direkt-till-dvd-action med Steven Seagal... The Lookout, regidebut för manusförfattaren Scott Frank (Out of Sight, Get Shorty) lanseras som en tuff och hårdkokt gangsterfilm och ser bustrist ut på postern ovan trots fina skådisar - men visar sig lite otippat vara en av årets finaste doldisar.

Chris Pratt (Joseph Gordon-Levitt från Brick) är en populär hockeykille som gör ett ödesdigert misstag när han kvaddar bilen och orsakar två kompisars död. Fyra år senare är han hjälpligt rehabiliterad men brottas fortfarande med minnesluckor, aspergers-utbrott och depressioner. Han försöker hitta mening i sitt nya liv - där de flesta betraktar honom med ett milt förakt maskerat till medlidande - samtidigt som jobbet som nattvakt på den lokala banken gör att han blir en Brick-a (hehe) i ett kriminellt spel.

Det börjar som ett sobert, dämpat vardagsdrama - filmat i ett snöigt blåshål i Kanada - och utvecklar sig långsamt till klassisk noir med skumma gangsters, rykande bössor och dubbelspel. Men med en twist i det att Chris neurologiska handikapp gör att han har svårt att fungera i normala situationer - rätt som det är glömmer han i vilken ordning han ska göra saker eller också, mitt i skarpt läge, somnar han plötsligt.

Lyckligtvis offrar Gordon-Levitt en eventuell handikapp-Oscar genom att spela Chris lågmält som en vanlig, härjad kille, helt utan det totala överspel genren annars brukar uppmuntra. Heder också åt Scott Frank som är mer intresserad av sina karaktärer, och Chris famlande efter en plats i tillvaron, än det kanske inte helt originella Och heder åt Jeff Daniels som behållit sitt mäktiga helskägg från The Squid and The Whale i sin som vanligt solida insats som sidekick.

Jag har några invändningar mot slutet och mot att en karaktär lite okänsligt tappas bort, men The Lookout stannar kvar i minnet som ett anspråkslöst och intelligent kriminaldrama som kom från ingenstans och hittills är bland det bästa jag sett i år.

Andra bloggar om: The Lookout, Scott Frank, Joseph Gordon-Levitt, film, kultur

Liv till varje pris

Som väntat - efter Lasermannen, och efter den snorsnygga Ebbot-trailern - spöar Upp till kamp skiten ur all svensk tv-dramatik sen, jag vet inte, Soldater i månsken? I Stefan Jarls dokumentär Liv till varje pris pratar Thommy Berggren om hur Bo Widerberg hela tiden sökte efter svänget i scenerna, nerven. "Det är bra, men lever det?" var nyckelfrågan. Och Marcimain och Birro lyckas få det att vibrera av liv. Det är omöjligt att inte tänka på Bo Widerberg och Kvarteret Korpen - och det är väl ingen slump att Birro döpt sin huvudperson till Tommy Berglund?

Tänk vad mäktigt att rockenroll hade en sån sprängkraft, och att kidsen rökte som skorstenar för att det var så tufft... Nu gäller det bara att Marcimain och Birro inte förlorar sig i alltför många snygga bilder av tjuriga moptops i motljus och romantiserar ihjäl sina karaktärer.

Andra bloggar om: Upp till kamp, Peter Birro, Mikael Marcimain, tv, film, kultur

Norman Bates? Nej, Pekka Langer!

När jag stod i duschen i morse fick jag en film i huvudet som hängt kvar hela dagen. Minnet har bleknat men den visades inom ramen för Anslagstavlan, säkert någon gång tidigt åttiotal när samhällsinformation via statstelevisionen var en självklar del av kvällsunderhållningen.

En tjej står i duschen när det ringer på dörren. Hon virar snabbt in sig i ett badlakan, men hinner knappt ut i hallen innan hon möter sin gäst, som glatt stövlat in i lägenheten. "Oj, jag trodde det var min pojkvän" stammar tjejen, för att mötas av en munter Pekka Langer - japp, Mr Notknäckarna i egen hög person - som ger henne och oss en snabb briefing i hur man på ett vardagsplan smidigast sparar på energi. Med andemeningen att det är bättre att duscha än att ta ett bad, så länge man duschar max 4 minuter. (Oklart hur man ska hålla tid, kanske äggklocka?)

Tjejen - som snabbt kommit över det faktum att hon står halvnäck i sin egen lägenhet framför en av Sveriges då mest folkkära tv-män - lyssnar uppmärksamt. Och sen är det slut, gissningsvis med nån bra slogan om klok energiförbrukning som slutkläm.

Tre frågor:
Har jag drömt det här eller känner någon annan igen sig?
Vem var copywriter?
Och var Pekka Langers Notknäckar-kumpan Carl-Uno Sjöblom också med?

Svensk roundup 1: Se upp för dårarna

OBS - innehåller spoilers!

Den svenska filmhösten kickar snart igång på allvar - i september är peppen stor när både Daniel Wallentins Ett öga rött och Roy Anderssons Du levande äntligen går upp. I år har jag föresatt mig att faktiskt se alla svenska långfilmer (troligen minus en eller annan lovvärd dokumentär och barnfilm) så man vet vad man snackar om, och kan tippa Guldbaggarna med hedern i behåll nästa år. Det har alltså äntligen blivit dags att se ikapp de svenska filmer jag missat under våren.

Detta betyder tyvärr att jag måste utstå en del hemskheter och förnedring, to boldly go where no mere mortal has dared... men mer om Allt om min buske lite senare. Först ut är Helena Bergströms Se upp för dårarna, som fick oväntat fin kritik när den gick upp i början av året, adjektiv som "glad", "positiv" och "charmig" strösslades ut av nöjda kritiker. Och visst blir man glad av Bergströms regidebut, särskilt om man gläds som allra mest åt forcerat skådespeleri, halvbakade storylines och rent absurda svängningar i tonträff. De två unga tjejerna i huvudrollerna spelas med stor, manierad nybörjarenergi påhejade av en regissör som gillar när det "händer grejer" och det snubblas och skrattas mycket och härligt åt livets inbyggda tokigheter.

Vilket funkar. Men karaktärerna är tunna och underkastade ett manus som staplar händelser efter varandra helt ur fas med människorna i filmen. Elins pojkvän är först en snäll och valpig pushover för att fem minuter senare bli ett egoistiskt svin? Yasmin börjar plötsligt lusta efter honom för att han ringde taxi åt henne när Elin somnat tre scener tidigare? Och Yasmins mamma går från lyckligt frånskild varannan vecka-förälder med en SUV-sportande Steve Kratz till att återvända till maken när han sväljer sin stolthet och hasplar ur sig tre meningar på svenska? "Du har förändrats." (I och för sig, Steve Kratz? I rest my case.) Allt för att klämma in nåt som för berättelsen framåt eller knyter ihop ett par trådar, även om det saknar all underbyggnad. Det här är också den typen av film där huvudpersonerna, i det är fallet två smarta och snygga tjejer, har en (1) kompis var, inget mer, inga perifera vänner, nada. Only in the movies.

Bäst: Yasmins pappas upprättelse som toppkirurg i ett smygrasistiskt Sverige, efter den klimaktiska operationen av "Tjocke-Mehmet" (underbart smeknamn), må vara en studie i orimlig wish-fulfillment och skamlös feelgood, men jag älskade varenda scen. Och Korhan Abay påminde förhoppningsvis vår samlade castingkår om att, hey, alla medelålders invandrarmän i svensk film måste inte spelas av Hassan Brijany. Det finns fler!

Sämst: När en helt ointressant birollsfigur i elfte timmen blir viktig för att sätta sprutt på filmens final och tjejerna bustar honom som vapensmugglare blir det Kalle Blomkvist på en rent parodiskt låg nivå.

Guldbaggar? Nja. Skulle isåfall vara Korhan Abay för Bästa manliga biroll.

Andra bloggar om: Se upp för dårarna, Helena Bergström, film, svensk film

Ja hej det var Rickard Sjöberg här...

Imorgon går en av mina drömmar i uppfyllelse - jag ska äntligen bli livlina i tv. Det är min vän O som ska vara med i Postkodmiljonären som spelas in i Götlaborg onsdag eftermiddag. Det vore förstås oerhört bizarrt att bli uppringd av Rickard, men jag är inte direkt orolig - O vet i stort sett allt (han blev stormästare på Jeopardy för några år sen) och filmfrågorna i såna här sammanhang brukar vara typ Vem regisserade Gudfadern-filmerna eller Vilket land kommer Fellini från, så jag tror det ska gå vägen. Men håll gärna en tumme att jag inte fuckar upp!

UPDATE, onsdag em: det sket sig tyvärr - O kom inte med, så Rickard behövde inte lyfta luren. Så kan det gå.

Andra bloggar om: Postkodmiljonären, Rickard Sjöberg, TV4, tv, media

Veckans highlights

1. Jag har skaffat ett Facebook-konto. Jo jag vet, det är en glorified Mina vänner-bok på nätet men samtidigt hur kul som helst, förutom Tamagotchi-stressen i att underhålla skiten med piffiga applications och lustiga Status-formuleringar. Just nu är jag inte inne och petar så ofta, max 8-10 gånger per dag. Ska försöka lägga ner lite mer tid framöver. Häng med du också!

2. Jag har "äntligen" sett Reno 911: Miami. The Office möter Polisskolan med mediokert resultat, enligt konsensus. Strage totalsågade i DN. Hade faktiskt förberett mig med några ängsliga formuleringar innan jag knäppte igång den, inför en eventuell bloggtext, nåt ursäktande om hur bra Thomas Lennon och Kerri Kenney var i The State som jag vill minnas var genialiskt när det gick på MTV för drygt tio år sen. Men det behövdes inte när filmen (spinoff till en tv-serie jag helt missat) faktiskt är riktigt rolig på sina egna premisser. Ruggigt ojämn, med en del rätt såsiga improvisationer och (medvetet?) hafsig, och med Paul Rudd i ännu en obligatorisk biroll, men bitvis helt lysande. Både i det undertextladdade samspelet mellan Jim Dangle och hans inkompetenta mannar, och i de rejält tramsiga slapstickscenerna. Eller när en överspänd The Rock spränger sig själv. Briljant. Önskar jag kunde säga att dvd-omslaget inte har så mycket med filmen att göra men... tyvärr.


3. Jag har spelat Guitar Hero II. Sinnessjukt roligt, med en perfekt mix av självparodi (alla amps går upp till 11, sista arenan man låser upp är såklart Stonehenge) och bredbent rockposerande. Trots att man står a) hemma i vardagsrummet, b) nykter (helst, annars slinter fingrarna) och c) med en liten fjantig plastgitarr snarare än en tung Fender i nävarna känner man sig som en äkta rockgud. Känslan av att sätta fem stjärnor på "War Pigs", eller "Hush", eller Iron Maidens "The Trooper" (min absoluta favorit) är helt makalöst skön. Och det känns verkligen som att, japp, då kan man spela gitarr också på riktigt. Sweet! Jag kör mest som Lars Umlaut, har i skrivande stund 8204095 career points och har fastnat på Wolfmothers "Woman" på Hard. Sen blir det bara för jävla svårt.

Andra bloggar om: Facebook, Thomas Lennon, Reno 911, Guitar Hero, Xbox 360, tv-spel, film

Matt Damons många ansikten

Missade du Robert De Niros spiondrama The Good Shepherd (Den innersta kretsen) på bio i våras och tänkte knipa den på dvd istället? Grattis! Två timmar och fyrtiosju minuter kan nu med den praktiska Fast Forward-knappens hjälp reduceras till en nätt tjugominuters best of-session. Eller också kan du bara skumma bilderna ovan för att få ett hum om ungefär hur kul filmen är och spara nära tre viktiga timmar till annat.

De Niros förra film, regidebuten A Bronx Tale efter Chazz Palminteris enmansföreställning, var en anspråkslös coming of age-historia från 60-talets New York, snyggt ihopsvängd av en De Niro på hemmaplan. När han nu återvänder till regissörsstolen är det som om materialet kväver honom, som om han tror att långa, tankfulla scener utan styrfart är vad som förväntas för att uttrycka allvar och gravitas. Någonstans inuti Eric Roths manus finns sannolikt en tät historia om lojalitet, idealism och paranoia, men De Niros massivt långtråkiga film är en tröstlös orgie av tunga suckar, dunkla arbetsrum och försagda konversationer mellan hämmade män i kostym.

Matt Damon spelar huvudrollen. Han brukar vara en pigg kille men här har han fastnat i ett enda uttryck - och det är exakt samma återhållna, stumma sorgsenhet han projicerar i alla scener, oavsett om han sitter i sammanträde, valhänt försöker emota med sin sin gravt alienerade son eller tjongar på Angelina Jolie. Den potentiellt starka berättelsen om en man som förlorar sina ideal och offrar sin familj för rikets säkerhet reduceras till en sur Matt Damon som käkat en stor burk med glopiller och lyssnat alldeles för mycket på De Niros missriktade less is more-approach.

Det var 13 år sen A Bronx Tale kom, och som en kritiker skrev: "Robert De Niro made up for lost time by making The Good Shepherd, a film that feels like it takes 13 years to watch." Hehe.

Andra bloggar om: The Good Shepherd, Den innersta kretsen, Robert De Niro, Matt Damon, film

Planet Terror

Lagom till att man tröttnat på Grindhouse-spektaklet (visst var det roligare i höstas när man läste förhandssnacket? Eller dreglade sig igenom den här fina coffee table-boken?) kommer till slut Robert Rodriguez och visar att postmodern meta-exploitation faktiskt kan vara kul också. Med Tarantinos långtråkiga snacksoppa i färskt minne är Planet Terror folklig, festlig och fullsatt, ett smärre under av... jag tänkte skriva lekfullhet, detta överanvända och lätt kladdiga ord, men det blir fel: trots att Rodriguez gärna ser sig själv som en gerillaregissör är varje hårdkokt replik, varje blodsfontän och varje knivhugg noga genomtänkt.

Snarare är det väl ord som slaskig, köttig, rutten och, eh, vardrypande som dyker upp. Planet Terror är en hel årgång av Fangoria sammanfattad i 105 slabbiga minuter - varje möte mellan kula och människa (och de är många, en hel konferens) genererar en fontän av ca 4-5 liter blod, och det geggas bokstavligt talat runt en hel del i såsiga bölder, amputerade lemmar och varbubbliga sår. Så äckligt att man gör Ewww!-minen hela första timmen - ända tills ett oförglömligt triangeldrama mellan bedövad kvinnohand, bildörr och högklackad sko gör att man måste titta bort i pur andrahandssmärta.

Mumma för goresugna pojkmän alltså, men Planet Terror funkar även för oss som inte hänger på Bloody-Disgusting varje dag. Tack vare bra casting (för alla som längtat efter att höra Sayid prata överklassbrittiska eller Rico skutta runt i välkoreograferad zombieslakt med knivar blir det fest), ett jävla tempo, otippat låg grabbighetsnivå och sotsvart humor som (oftast) inte känns ansträngd. Och bara själva volymerna av trassliga zombies, avskjutna skallar och allmän förstörelse gör att man inte hinner tänka på annat. Enda smolket i gorebägaren är Quentin Tarantino som än en gång insisterar på en biroll som pilsk zombie i en onödig rape/revenge-scen. Tanken på en "aroused" QT med brallorna nere är liksom otäck nog utan makeup.

Andra bloggar om: Grindhouse, Planet Terror, Robert Rodriguez, Quentin Tarantino, film

Evan Almighty

Evan Almighty-regissören Tom Shadyac har komedier som Ace Ventura, Liar Liar och The Nutty Professor på meritlistan vilket skvallrar om en regissör som kanske inte är inne och petar alltför mycket i nyanserna eller gör en Kubrick och kräver femtio tagningar tills allt sitter som en smäck. Shadyac är nog mer för att låta sin stjärna (oftast Jim Carrey) brassa på rejält - och det funkade ju hyfsat tills både vi och Carrey tröttnade på tokerierna, i och med Bruce Almighty. Tyvärr använder Shadyac samma modus operandi i uppföljaren Evan Almighty med oerhört skrikigt resultat.

Steve Carrell är som bekant lysande i The Office och visade med Little Miss Sunshine att han också behärskar att prata med små bokstäver, men i Evan Almighty går det sämre. Jag blir inte klok på hans karaktär: i Bruce Almighty var Evan Baxter en djupt osäker smilfink, här är han en hederlig, superstraight familjefar - ända tills han utsätts för diverse djurattacker och blir hysterisk. Precis som i ojämna 40 Year-Old Virgin är Carells figur helt blank och formbar och reagerar på sätt som passar situationen och maximerar lustighetsnivån i just den scenen utan att bottna nånstans. Carrell är i och för sig skicklig på att få plötsliga panikattacker, men man tröttnar snart på hans gälla skrik. Och efter ett sinnessjukt långt montage där Evan slår sig på tummen och drattar på ändan hundra gånger önskar man att han hade en vettigare regissör att jobba med, en regissör som inte bara jagade på snubbelgubben i honom utan hittade fram till den grymt begåvade skådisen bakom Charlton Heston-skägget.

Men det stora problemet med Evan Almighty är förstås inte Carell som jobbar stenhårt, utan ett väldigt svagt manus. Om Bruce Almighty kändes en smula innovativ och oförutsägbar (innan den gled över i ärkekristet pekoral på slutet) lider uppföljaren av high concept-komedins fyrkantighet - arkbygget blir snart enahanda. Och en busigt plirande Morgan Freeman som Gud har milt sagt inte samma fräschör som förra gången. Och hur kul är det egentligen med fåglar som bajsar på fjompiga män i kostym?

Sen retade jag mig också på att Evans typiskt gnälliga filmfamilj. Om ens make sen många år plötsligt blir besatt av en okänd makt och, säg, börjar bygga berg av potatismos under middagen eller odlar ett massivt helskägg över en natt, skulle man som fru inte börja nysta i vad det egentligen är frågan om? Till exempel stå bredvid sin man i badrummet och verkligen se med egna ögon att skägget faktiskt växer ut på tre röda? Inte så Evans fru, spelad av stackars Lauren Graham som är värd så mycket mer än att gnaga klassiska familj i kris-repliker som "The kids need their father... and I need my husband!" ännu en gång.

Evan Almighty är tidernas dyraste komedi och floppade hårt i USA. Om Shadyac lagt ner lite mer jobb på att fila ihop ett tajtare manus, och inte slängt så mycket pengar på ILM för att få två kaniner att gå jämte två leoparder i ett intrikat lapptäcke av cgi-effekter, skulle Evan Almighty kunnat bli en mycket svängigare (och billigare) film. Två sanningar: djur på film är aldrig kul, Steve Carell är alltid kul. Tom Shadyac bekräftar den första och misslyckas med den andra. Vilken klant.

Andra bloggar om: Evan Almighty, Evan den allsmäktige, Steve Carell, Tom Shadyac, film

Expedition Bergman

Det var sommaren 2000. Jag och fru Conan semestrade på Fårö med en up-and-coming dramatiker (numera filmisk tungviktare) som sidekick. Det började som ett oseriöst infall men snart var vi ense: vi bestämde oss för att hitta Huset. Huset där Han bor - Bergmans hus! Tusen sinom tusen har försökt; ytterst få har lyckats. Alla Fåröbor vet ungefär var det är, få vet exakt, och de närmaste grannarna säger inget utan pekar åt motsatt håll om nyfikna turister kommer och frågar. Vi visste alltså att ortsbefolkningen inte var på vår sida, men lyckades ändå skaka fram en bra vägbeskrivning av en säker källa (några bjudöl på en krog i Visby hade lossat tungans band).

Vi letade oss in i den karga och vindpinade naturen, på små, kulliga, knappt farbara lervägar. Vi hade kört fel några gånger men nu var vi på rätt kurs. Det hade gått några timmar, under hela turen hade vi stojat och känt oss upprymda och samtidigt lätt generade - tänk om vi skulle stöta på Honom! Få möte på de smala vägarna om Han skulle komma körande i sin jeep, så ofattbart pinsamt! - men ju närmare vi kom desto tystare blev det i bilen. Stämningen blev tryckt, dov förväntan dallrade i luften. Jag insåg att jag hade feta fjärilar i magen... Nära nu!

Till slut, på en avskild väg, kom vi fram till en grind med alla de rätta attributen. En rik flora av hotfulla skyltar: Privat område och Se upp för hunden och Securitas. Samt kronan på verket: ett taggtrådsstängsel. KA-TJING!

Vi smög längs efter stängslet, ner mot stranden. Inhägnaden sträckte sig ända ner till havskanten men vi kunde skönja ett hustak cirka hundra meter bort, väl maskerat av en grupp höga tallar. En liten träbro kröp över stängslet men vi vågade bara inte. Jag tog några darrande kliv upp, de andra ryckte ner mig!

Vi tassade runt en stund i den knäpptysta gläntan, talade med dämpade röster, spekulerade i vad som var privat mark och allmän. Försökte se mer av huset, diskuterade om det skulle vara trespassing att gå längre. Vad skulle kunna hända? Efter ett darrigt rådslag gick vi tillbaka till bilen, satte oss motvilligt. Tog ett snabbt foto av grinden genom nervevad bilruta, och körde därifrån med en rivstart. Var det rätt hus? Troligen. Kanske inte. Men... jo!

Senare kunde vi konstatera att vi med all säkerhet hade hittat rätt. Vi fick också höra att Han äger en hagelbössa och inte tvekar att hota nyfikna med den! Vi hörde också att Spielberg varje år skickar en enorm bukett till Fårö till Hans födelsedag. Om det var skrönor eller sanning är fortfarande oklart.

Ni får förlåta mig en så lång och poänglös drapa, men den eftermiddagen på Fårö bjöd på några riktigt spännande ögonblick i en filmnörds liv. Det känns rätt stort att vi faktiskt var där, att vi lyckade med det som så många gått bet på. I morse avled Ingmar Bergman och jag hoppas innerligt att han får träffa sin Ingrid igen.

Andra bloggar om: Bergman, Fårö, film, kultur

Disturbia

Sjuttonårige Kale (Shia LaBeouf) har ett innerligt father/son moment med sin far ute på fisketur men strax därefter dör pappan i en otäck bilolycka. Klipp till ett år senare och en skoltrött Kale nitar sin spanskalärare efter en okänslig kommentar om pappan och döms till tre månaders husarrest med fotboja. Hans mor (Carrie-Anne "Trinity" Moss, som faktiskt hunnit bli 39 och nu smått chockartat glidit in i tonårsmamma-rollerna) behandlar inte incidenten som "ett rop på hjälp" utan går benhårt in för husarretsen och fimpar oresonligt sonens iTunes, kabel-tv och Xbox Live (mitt i en session Ghost Recon: Advanced Warfighter - jag kände smärtan). iPoden och PSP:n fick han tack och lov behålla så att Apple och Sony fick vara med i bild en god stund till.

Mammans lätt osmidiga taktik att bearbeta sorgen är att låtsas som det regnar och vara ur bild i stort sett hela filmen (gissningsvis på sitt välbetalda jobb eftersom familjen har råd att bo kvar i jättevillan i medelklassförorten på bara en inkomst). Inspärrad i pojkrummet ägnar sig Kale åt att spinka på grannarna med kikare och upptäcker snart att a) den nyinflyttade tjejen i huset bredvid är typ sketasnygg och ägnar eftermiddagarna åt att sola och bada med det omsorgsullt intränade rörelseschemat hos en Miss November i Playboy's Wet & Wild, och att b) trista granngubben Mr Turner eventuellt är den man som efterspanas för ett misstänkt kvinnomord i närområdet. Mr Turner spelas av David Morse - tror du att han är skyldig?

D.J. Carusos Disturbia är en helt ogenerad ripoff av/hommage till (välj själv) Hitchcocks Rear Window, fast med en trio dampiga tonåringar istället för James Stewart-Grace Kelly-Thelma Ritter, och med rutten collegerock på ljudspåret istället för Franz Waxmans täta stråkar - och det är väl helt okej. Det är en ruggigt bra story som tål att berättas igen.

Men där Hitchcock gick igång rejält på sitt mäktiga scenbygge och Stewarts dåsiga sittningar bakom teleobjektivet orkar inte DJ Caruso vila särskilt länge i grannskapets alla bifigurer (här reducerade till ett absolut minimum) utan vill gärna snabba på lite. Och där John Michael Hayes briljanta manus till Rear Window bjussade på ett grymt sväng mellan en sturig Stewart och en kärleksfullt distanserad Kelly har den nya versionen av Carl Ellsworth och Christopher Landon svårt att brotta ned klyschorna.

Man har lyckats åstadkomma en smart twist, när Kales ensamma mamma börjar bli lite sugen på Mr Turners trygga manlighet - men den lovande tråden släpps snabbt när det blir bråttom bråttom till den smått absurda finalen där man tyvärr gör som Scorsese i Cape Fear och spårar ur till uppskruvat psykopatspring i dörrar. Lite på samma sätt som Wes Cravens Red Eye (också den skriven av Ellsworth) gick från tajt thriller till tröttsamt baseballträsvingande psykopatjakt.

Shia LaBeouf är en charmig kille även om hans trulighet känns rätt så sökt här jämfört med Transformers (där han spelade i stort sett samma kille), men stackars Sarah Roemer som granntjejen Ashley är inte direkt Grace Kelly utan behandlas som ett bona fide runkobjekt. Hitchcocks berömda voyeurism blir i Carusos händer till ren gubbsjuka när kameran mjukporrigt smeker över stjärt och tuttar. Ashley må vara en atombrallis och hänga med de populära i klassen, men det är bara nördiga Kale som verkligen ser henne - när han håller en känslig monolog om hur han under sina sessioner bakom kikaren förstått hur annorlunda hon är (mänskan läser till och med böcker, haja) faller hon pladask. Så det var det Kale såg när han närstuderade hennes röv i två veckor? Vad skönt, då behöver ju varken han eller vi (män) som fluktat in Ashley med svettig överläpp känna ett dugg dåligt samvete. Phew!

Andra bloggar om: Disturbia, Rear Window, Hitchcock, John Michael Hayes, D.J. Caruso, Shia LaBeouf, film, kultur

Föräldraskap

Up to my gotdamn neck in blöjbyten, torsk, sprutdiarré, småjoggande i babybjörnen och storhandel på Willys, och det där med "egen tid" är just nu ett avlägset och ljuvt minne. Men under en sovpaus framför datan tröstade jag mig med ett par Louis CK-klipp (från hans HBO-special Shameless) som förutom att de är djävulskt roliga faktiskt också är det mest träffande och sanna jag någonsin sett om livet som småbarnsförälder. Jag skrattade mig löjlig men misstänker att särskilt den andra filmen inte är riktigt lika kul om man inte har barn - skämt om barnmisshandel funkar alltid bättre när man är förälder och därmed har vattentätt alibi att skratta.





Andra bloggar om: Louis CK, Shameless, barn, föräldraskap, uppfostran, sex

Hooray for Hollywood!

"I'm not the sort of film critic who jots down ecstatic remarks during a screening. But about an hour into Live Free or Die Hard, I scrawled in my notebook: "Ah, American movies!"

Första raderna av Eberts Die Hard-recension stämmer ju så fint. "Tidernas sjukt mäktigaste biosommar!" eller vad det nu är SF vill kalla den har nått halvlek och man är ju redan proppmätt, om inte särskilt belåten. Varför ska vi bry oss om popcornfilmer? Varför ska vi gå med på en kultur som tycker att opening weekends och box office-rekord är mer intressant än innehållet i filmerna? Där en pre-owned property alltid är en säkrare investering än nåt nytt och originellt? Varför tuggar jag extremt slitna klyschor som en desperat krönikör i en gratistidning?

Att se en intill döden marknadsförd och Happy Meal-säkrad "tentpole"-rulle - som den här, eller den här, eller den här - är ofta något av det mest deprimerande och själsdödande som finns; som att glatt betala för att bli hårt rumpknullad av en glatt flinande Jerry Bruckheimer i Ronald McDonald-kostym.

Men - när det då och då är riktigt bra, då är det så sweet att man är beredd att förlåta allt.

Den senaste veckan har jag haft rejäl quality time med Hollywoods finest, i väntan på att Liv skulle få lust att titta fram. Två gånger har jag suttit med min cola och min popcornbunke i Astoria Sicklas hi tech-salong och bara flinat av salig dumlycka.

Först var det Live Free or Die Hard, eller Die Hard 4.0 som den heter i Europa - för det är typ datorer med, fatta? Efter att ha räddat en skyskrapa, en flygplats och New Yorks innerstad är det dags för John McClane att dra på sig det vita linnet igen och eftersom en sketen Nakatomi-byggnad känns lite mesigt efter 11 september så måste han nu rädda hela USA undan en djävulsk hacker som tar sig in och sabbar hela infrastrukturen.

Den ondskefulla IT-mastermindet är ju tyvärr den i särklass tristaste typen av kriminell eftersom en karaktär som knapprar blixtsnabbt på en laptop är det tråkigaste man kan fästa på film, varför man alltid måste kompensera med gigantiska plattskärmar, lagom futuristiskt gränssnitt (som ändå alltid lyckas se ut som 1998 års uppfattning om "framtiden") inklusive ljudeffekter för varje inmatning. Mot detta ställs en McClane som noggrant beskrivs som en "dinosaurie" för att vi ska förstå hur mäktigt det blir senare när han sparkar de välutbildade datanördarnas fjompiga stjärtar.

McClanes nävar, gatusmarta know-how och överhetsföraktande jävlaranamma - en hederlig snut i en korrupt värld och yada yada - kontra högteknologiska bovar är ju ett av Die Hard-franchisets hörnstenar och här spelar man det kortet ofta. Så ofta att McClanes ständiga lösning på problem (att han ska "bulta ihjäl nån") går bortom tufft och börjar låta helt rabiat. Mot skurkarnas genomtänkta plan och avancerade vapen ställs McClanes gung ho-attityd och osvikliga förmåga att få bilar att explodera, i en actionfilm som litar mer på gammeldags stunts och bilkrockar än slick cgi vilket lyckas få den att kännas en smula fräsch och nyskapande trots att det är samma stuk, om än mycket snyggare genomfört, som i vilken dyr nittiotalsaction som helst.

Eftersom McClane-figuren inte själv kan bära en film har han återigen en sidekick, här datanörden Justin Long, som sannerligen får the ride of his life. Kommer Longs ombonade nördtillvaro att krocka med McClanes hårdföra snutattityd? Kommer Longs datakunskaper att rädda livet på McClane? Kommer de att slänga käft på ett rått men hjärtligt sätt?

Det finns så många skäl till att Die Hard 4.0 ska kännas nattstånden och krystad - men oj vad det trots allt funkar. I loved it. Att se Bruce Willis som McClane igen har inte varit med ens på önskelistans topp 50 men han ror det faktiskt i hamn. Och eftersom han så effektivt spelat supertrött gubbsnut på dekis i 16 Blocks får vi nog ge honom alibi att få spö och väsa ur sig syrliga oneliners om alltings jävlighet en gång till.

Actionscenerna är helt absurda men levererar, och Justin Long-sparrningen är alltsomoftast guld. Och en grej som så ofta fallerar i actionfilmer, att underhuggarna spelas av generisk kanonmat man bara stör sig på, är löst här av en omsorgsfull casting: varenda henchman (de flesta är av oklar anledning fransmän som uppenbart slarvat med sina freedom fries) ser helt rätt ut, hård och effektiv och känslokall. Jag kan till och med förlåta att man precis som i Casino Royale hängt på parcour-trenden och låtit en av skurkarna bli en riktig hoppetossa.

Sen är jag såklart alltid svag för filmer där nördar räddar världen.



Vilket osökt för oss in på nästa popcornbonanza, Transformers. Jag har aldrig lekt med Transformersgubbarna (det var Star Wars-merchandise som gällde i min hood) och är inte ens särskild peppad på robotar, så jag har aldrig ryckts med i den geekiga förhandshypen kring Michael Bays actionepos. Men det gick bra ändå. Transformers har samma blaffiga, dyra, überpolerade reklamlook som alla Bays filmer, kompletterat av ett välsignat kul manus av Roberto Orci & Alex Kurtzman som styrde upp Mission: Impossible 3 åt JJ Abrams häromåret, med lysande resultat.

Karaktärerna i Transformers - osäkra nörden, sexiga problemtjejen, modiga soldaten - är helylleamerikanska arketyper med djupet hos en vattenpöl men hey, vem söker character arcs i en film om mördarrobotar från rymden? Actionscenerna är makalöst snygga helt utan jobbigt uppenbara cgi-skarvar och får en faktiskt att dregla som en sockerchockad tioåring på sin första barnförbjudna film.

Det jag blev mest överraskad och lycklig över var hur en film för $150m kunde ha sån självdistans, med stora skopor av lättsam comic relief. Särskilt hur det kunde bli sån charmig snurr på scenerna mellan Shia LaBeouf och hans föräldrar, spelade av en bruksskådis som Kevin Dunn (här lysande) och Julie White som jag aldrig sett förut. (Tydligen kan Bay också regissera skådisar, vilket sannerligen inte märktes i Pearl Harbour. Om man nu betraktar Ben Affleck som en skådis.) Transformers lyckas gå den där smarta balansgången hos en miljardinvestering - tillräckligt light-subversiv och edgy (godmodig Bush-parodi, lätta antietablissemang-vibbar, John Turturro) för att inte kännas som en hjärndöd produkt, tillräckligt kommersiell (USA:s utlandssoldater är sanna hjältar, produktplacering till max, stora jävla explosioner) för att ro hem de stora intäkterna.

En timme in, med ett fett flin i ansiktet och näven långt ner i popcornbunken, var jag faktiskt beredd att utnämna Transformers till den bästa actionrullen sen Terminator 2. Men hör och häpna, det går dessvärre att bli leds på monstruöst välkomponerade åkningar längs långtradare som förvandlas till enorma robotar. Slutfajten bjussar på ett slags massförstörelse King Kong och Godzilla inte kunnat spåna fram ens om de fått en hel temahelg, men det blir en smula långrandigt.

Trots detta är Transformers det mäktigaste och mest underhållande jag sett på hur länge som helst. Precis som Die Hard 4.0. Hurra, the system works!

Andra bloggar om: Die Hard, Bruce Willis, Transformers, Michael Bay, Shia LaBeouf, actionfilm, film, kultur

Born on the 4th of July

Till slut kom hon, i onsdags kl 17:12 på Södra BB, två väldigt långa veckor över tiden, på den enda nationaldag som känns lite tuff. Hon delar födelsedag (jag var ju tvungen att kolla) med Eva Marie Saint, Ed O'Ross (Nikolaj i Six Feet Under), George Steinbrenner, Bill Withers och Arne Hegerfors. Hon kommer framöver att bli lika vacker som Eva Marie Saint (vi har såklart spelat Lloyd Coles Rattlesnakes till frukost idag) men ser just nu mer ut som Arne. Arbetsnamn: Liv.

Ur dödlig synvinkel

Vår James Bond-bonanza tuffar på och efter (eller snarare: före) Octopussy och Levande måltavla kommer Ur dödlig synvinkel från 1981. "After years of space-age gadgetry, cartoon villains, female mannequins, and giants with steel teeth came this one-shot return to the old days of Ian Fleming minimalism" konstaterar Maltin nöjt och är helt on the money - efter rymdoperan Moonraker kände producenterna att det nog inte gick att dra franchiset många fler snäpp åt det fantasifulla hållet och satsade istället på att plocka ner agent 007 på jorden igen, i dubbel bemärkelse.

Resultatet blev Ur dödlig synvinkel, kanske den mest nedtonade Bond-filmen - inga kacklande superskurkar med underjordiska raketbaser och nästan inga putslustiga gadgets utan en rekorderlig spänningsfilm, med några actionsekvenser som garanterat var state of the art 1981 och fortfarande tillhör seriens allra bästa. Det är här Bond åker skidor i rodelbanan, klättrar berg i Grekland, blir jagad av en arisk skidskytte-stjärna från KGB och kör runt på krokiga bergsvägar i en skruttig Citroën tillsammans med Carole Boquet (en av de coolaste Bondbrudarna, med ett chict armborst som praktisk accessoar). Samtliga av dessa jaktscener är (vilket sannerligen inte gällt de två filmer vi betat av hittills) både snyggt fotade och välklippta - och faktiskt genuint rafflande.

Allt detta gör att filmen blir en smula trist att skriva om, det finns helt enkelt inte så många over the top-grejer att göra sig lustig över. Ur dödlig synvinkel är hör och häpna en bra actionfilm och Roger Moore - som även denna gång var tvehågsen till att dra på sig smokingen en gång till, innan han till slut gav efter - sköter sig oklanderligt och känns till och med något yngre än sina 53 jordsnurr (Ur dödlig synvinkel kom att bli hans personliga Bond-favorit).

Ur dödlig synvinkel sportar också en av seriens skönaste inledningssekvenser. Den när Bond blir hijackad av sin ärkenemesis Blofeld, som lurar in honom i en fjärrstyrd helikopter - men Bond tar förstås kommandot och dumpar flintskallen i en skorsten. (Det sägs dock aldrig rent ut att det är Blofeld, och han spelas av en statist man aldrig får se ansiktet på, eftersom Broccoli-gänget inte hade rättigheterna till karaktären men gärna ville ta kål på honom för att ge en näsknäpp åt konkurrerande Bond-producenten Kevin McClory som ägde figuren och senare var inblandad i Never Say Never Again.) Det hade förstås varit mäktigare om det verkligen varit Donald Pleasence men scenen funkar ändå. Och what a way to go: när jag dör vill jag också göra det iförd beige kostym, smekandes en vit katt, fastsurrad i en permobil, upplockad av en helikopter och dumpad i en hundra meter hög skorsten.

Med Blofeld ur vägen redan efter tio minuter är fältet fritt för nya skurkar, och Ur dödlig synvinkel bjussar på två av de bästa. Den ena är huvudboven Kristatos, snyggt spelad av Royal Shakespeare Society-skolade Julian Glover (som för övrigt lyckats med konststycket att medverka i nittonhundratalets fyra fetaste filmfranchiser: Star Wars, Indiana Jones, James Bond och Harry Potter). Kristatos är sannolikt den mest avspända Bondskurken, på gränsen till tråkig, men hans pigga och förväntansfulla glädje när han drar Bond och Carole Boquet i ett rep efter sin lyxjakt är oemotståndlig.



Den andra är Locque, en underhuggare helt utan repliker som är ruggigt hård i skinnjacka och sobra åttakantiga glasögon. Locque går en minnesvärd död till mötes när han misslyckats med att köra över Bond och istället fastnar på kanten av ett stup - och Bond kallblodigt ger bilen en resolut spark så att hela ekipaget störtar ner i avgrunden. En scen Roger Moore hade enorma dubier inför eftersom det rimmade så illa med den muntra gentlemannastil han gjort till sin. Moore gav lyckligtvis med sig och körde den brutala stilen vilket var tur för filmen.

Locque spelas av Michael Gothard, härhemma mest känd som slackern Athelstane i SVT:s mångåriga nyårsfavorit Ivanhoe från 1982. Till min sorg såg jag att Gothard hängde sig tio år senare efter ett gäng småroller i anonyma b-filmer.

Nästa gång tar vi på oss den kycklinggula rymddräkten och följer med Hugo Drax till yttre rymden i Moonraker. Häng med!

Andra bloggar om: Ur dödlig synvinkel, For Your Eyes Only, James Bond, 007, Roger Moore, film