BloodRayne (Sthlm Filmfestival)

Den mest dissade mannen i filmsvängen just nu kan mycket väl vara Uwe Boll, en tysk bruksregissör som de senaste åren nischat in sig på att göra filmversioner av dator- och tv-spel. Filmade spel tillhör ju en av filmvärldens mest bespottade genrer med ett track record som får Daniel Fridell att framstå som en ny Scorsese. Kalkonklassiker som Super Mario Bros och Street Fighter samsas med halvhyfsade filmer som Resident Evil och kassasuccéer som Lara Croft: Tomb Raider, men ännu har ingen lyckats göra en bra film baserad på ett tv-spel.

Men i takt med att tv-spelen blir alltmer omfamnade av mainstreamkulturen och med åren också blivit smartare och mer sofistikerade så kanske filmatiseringarna också blir bättre och bättre, inte bara ett färdigt varumärke att kränga ut en halvkass manusidé kring?

Knappast om Uwe Boll får bestämma. Efter en karriär i Tyskland flyttade han till Hollywood, började med att göra film av zombiepangaren House of the Dead och avverkade sedan ruggiga äventyrsspelet Alone in the Dark med Christian Slater i huvudrollen, en film som i skrivande stund ligger på en stark 44:e plats på IMDb:s bottom 100-lista. Boll stretar dock vidare, lyckas alltid få finansiering, och rör sig uppåt på näringsstegen från skådisar på b-listan (Jürgen Prochnow) till nästan-a (Jason Statham, Ray Liotta). Fler spel blir det: Dungeon Siege är redan filmad, Far Cry och Fear Effect är på gång.

Men först BloodRayne, goth-action baserad på spelet från 2002. I titelrollen Kristanna Löken, den norsk-amerikanska fotomodellen som gjorde livet surt för Arnie i T3, en till hälften kvinna/hälften vampyr som är ute efter hämnd på vampyrkungen Kagan (Ben Kingsley i en minst sagt otippad biroll) som mördat hennes mor. I hasorna på BloodRaynes stretar några vampyrjägare (Michelle Rodriguez och Michael Madsen) och nånstans där tappade jag greppet om handlingen och njöt istället av det myckna våldet.

BloodRayne är b-film med en ganska rejäl budget och vissa ambitioner som dras ner av ett uppjagat tempo, charmlöst tonfall, yxig regi, akut brist på humor och ett gåpåigt soundtrack som tröttar ut trumhinnan (det hjälpte att maskinisten på Mauritz vred upp till 11). Att se mindre nogräknade skådisar kämpa med klumpig och högtravande dialog kan förstås ha ett underhållningsvärde, och Löken och Rodriguez kämpar så gott de kan med vad de får, men BloodRayne hamnar sorgligt nog aldrig i det välsignade so bad it's good-tillståndet.

Det är dock oerhört fascinerande att studera Michael Madsen, som sannolikt aldrig varit så trött, så tjock, haft så gräslig frisyr och varit så katatoniskt uttråkad som här - det blir ett minidrama i dramat att se om han ska lyckas hålla sig vaken hela filmen.

På pluskontot: några snygga actionscener och gott om slaskigt splatter: knivar genom kranium, halshuggningar och en stackare som får ansiktet mosat av en spikklubba. Mumma för gorehounds som dock bör vänta på dvd:n som utlovar ännu mer blod.

Efter filmen blev det ett underhållande Face2Face med Boll, en snabbsnackande fyrtioåring i mysig fleecetröja och en rent schwarzeneggersk brytning. Boll är ingen gamer utan en smidig entreprenör och businessman som inser värdet av ett färdigt koncept i marknadsföringen, därav de många spellicenserna. Han fixar finansiärer, syr ihop ett inspelningsschema och kontaktar sen skådespelarna när det bara är några veckor kvar till inspelningsstart - tre veckor i Rumänien för en snabb slant är nog för att såpass stora namn som Kingsley och Rodriguez ska skriva på, och saken är biff. Lägg krutet på actionsekvenserna, släng in lite tits & ass, klipp skiten och sen vidare till nästa. Därmed inte sagt att Boll inte brinner för sitt värv - han är en slipad genrefilmsregissör och hade bara hans ambitionsnivå och begåvning varit större (avsevärt större, medges) kunde han kanske varit en ny Carpenter. Men nu är han bara en tysk snubbe som drar festliga skrönor om hur usel catering det var i Rumänien och att de använde riktiga rumänska horor i scenen med en vilt överspelande Meat Loaf - det blev billigare så.

Hollywood spottar just nu ur sig filmer baserade på tv-spel. Peter Jackson ska producera Halo med manus av Alex Garland, och Roger Avary har gjort en bearbetning av fantastiskt otäcka Silent Hill som ska filmas av Vargarnas pakt-regissören Christophe Gans - se där två eventuella ljuspunkter i en ganska tröstlös genre som tyvärr domineras av synergikåta filmbolag och bruksregissörer som Boll. Så länge de får härja blir det nog inte så mycket roligare än BloodRayne. (Betyg: 4/10)

Down in the Valley (Sthlm filmfestival)

Pilsk tonårstjej med frihetslängtan (Evan Rachel Wood) faller för charmig cowboy (Edward Norton) till hennes hårdnackade pappas (David Morse) stora förtret. Första timmen av Down in the Valley är en soldränkt, behaglig och inte så lite gubbsjuk orgie i manligt önsketänkande där Norton gosar runt med en lättklädd Wood utan att det faktum att han är exakt dubbel så gammal som henne problematiseras av någon annan än hennes pappa, som dock är en både frånvarande och brutal sälle som inte får våra sympatier.

Norton är en lantis på ofrivilligt besök i storstan, vars hemvävda och storögda back to nature-filosofi och sävliga sexighet får Wood att sära på benen - och cynikern i en att skruva besvärat på sig. För hans avspända och mysiga utläggningar om att träd är fina och bilar är hårda känns så insmickrande att det riktigt kryper i en. Man undrar om David Jacobson (regi/manus) verkligen vill få oss att köpa en så ytlig, gubbig och bagatellartad historia?

Men tack och lov finns det svärta och lite djup i berättelsen. Norton visar sig vara något helt annat än den charmiga naturromantikern han ger sig ut för, och det slutar tacknämligt i våld och död. Birollsmästaren Morse gör ännu en stortartad insats i det lilla formatet och blåser liv i en ganska fyrkantig roll, liksom Rory Culkin som fint gestaltar Woods alienerade lillebror som tyr sig till den spännande cowboyen. Och Edward Norton (som också producerat) är i slutändan riktigt bra, särskilt när han börjar vackla i sin verklighetsuppfattning.

Men det är en alltför lång, alltför ointressant film för att den ska lämna några avtryck. En typisk festivalfilm, vars kvaliteer står i direkt proportion till hur många andra filmer man klämt - hade Down in the Valley varit en av säg 13-14 filmer hade den varit helt okej - nu blev den en av blott fem jag såg i år och då blir den i bästa fall medioker. (Betyg: 3/10)

Corpse Bride (Sthlm Filmfestival)

Ridån på Skandia glider upp. Ljuset dämpas. Warner-loggan i svartvitt. Danny Elfmans skimrande och klockspel - igenkännbart efter två sekunder - tassar fram på ljudspåret och den trygga, mysiga sagostämningen we know and love infinner sig direkt: det är Tim Burton, och det är Tim Burton på sitt bästa humör. Peppen har förstås varit stark ända sedan trailern släpptes och Corpse Bride gör inget Burton-fan besviken, särskilt inte om man avgudar The Nightmare Before Christmas (och vem fasen gör inte det?).

Victor Van Dort (Johnny Depp) och Victoria Everglot (Emily Watson) är två timida ungdomar som tvingas in i ett giftermål av sina pengahungrande föräldrar - men av misstag gifter sig Victor med ett spöke (Helena Bonham-Carter) och slits mellan de levandes värld och dödsriket. Eftersom det är en Burton-film är "den andra sidan" avsevärt festligare än den svartvita, kantigt expressionistiska och kravfyllda människovärlden, med muntra skelett, röjigt barhäng och frejdig New Orleans- estetik.

Jämfört med The Nightmare Before Christmas är Corpse Bride en light-musikal med sånger bara i väl valda scener men desto fler ordvitsar på temat liv/död varav samtliga är riktigt roliga. Framför allt tar den ut svängarna mer, både i den rappa handlingen och i dockdesignen som är helt underbar, stilren och samtidigt skruvad - varje figur har designats efter sin karaktär och pinnsmala Jack Skellington-lookalikes samsas med paddlika små gubbar och snipiga damer med skyskrapshöga frisyrer. Röstjobbet är förstklassigt, samtliga skådisar briljerar - bäst är Joanna Lumley med en helt hysteriskt fisförnäm ärkebrittisk överklassaccent, och Richard E. Grant som slem förförare, en figur för övrigt inte helt olik fjompige Victor Quartermaine (Ralph Fiennes) i Wallace & Gromit-filmen.

Burton har använt sig av trogna medhjälpare som John August (Kalle och chokladfabriken) och Caroline Thompson (Edward Scissorhands) som säkert haft kul tillsammans när de skrivit manus: precis som i Sleepy Hollow har alla karaktärer vagt östeuropeiska eller bara bizarra, välsmakande namn som Finnis Everglot, Barkis Bittern och Elder Gutknecht. Plus en likmask med Peter Lorres röst som en belöning till filmnördar.

Hantverket är makalöst och första minuterna sitter jag och njuter av hur snyggt dataanimationerna är gjorda, med en liten, ytterst diskret touch av stop motion. Tills jag kommer ihåg att det faktiskt är old school och riktiga dockor och baxnar över hur rasande skickligt och kärleksfullt det är. Jag kommer på mig själv med att tycka att den döda bruden är riktigt attraktiv, nästan lite (host) sexig, och på några ställen fick jag tårar i ögonen bara för att det var så jäkla fint.

Corpse Bride är en välskriven, överdjävulskt snygg och oväntat rolig historia som faktiskt smäller The Nightmare Before Christmas på fingrarna, vilket jag inte trodde var möjligt. Mästerligt! (Betyg: 9/10)

Storm (Sthlm filmfestival)

In this day and age när svensk thriller i regel betyder att en sammanbiten Jakob Eklund med handsfreemobil gasar runt i en sponsrad Audi är Storm en gudagåva. Storm är en galet ambitiös film med ekon av Matrix och It's A Wonderful Life och Tron och tvåhundra andra filmer - en existentiell science fiction-thriller i asfaltsvåt stadsmiljö, med tidsresor, datoranimationer, serietidningsestetik och pvc-klädda amazoner som slåss i slo-mo mot mystiska flintskalliga mörkermän på Stockholms gator.

Det borde inte kunna bli annat än i bästa fall lite töntigt och i värsta totalhaveri men Storm lyckas klara sig helskinnad och känns just nu som det roligaste som hänt svensk film sen... Jag vet inte. Det finns liksom inget inhemskt att jämföra med. Storm är en riktigt bra film – tar man sen i åtanke att den är svensk blir betyget snarare mästerverk.

DD (Eric Ericson) är en sorglös och cynisk glidare runt 30 som lever det goda livet i Stockholms nöjeselit, tills en kväll då allt ställs på ända efter några extremt egendomliga händelser. Mer ska inte avslöjas här mer än att det borde spårat ur redan från börjat – DD hänger i de i sammanhanget något uttjatade situationerna sexigt dansgolv (i slow motion, no less) och kokainsniff på toaletten som på film tenderar att bli lite fjantiga (minnes med fasa Michael Douglas ökända v-neck-tröja i discoscenerna i Basic Instinct för att ta ett elakt exempel). Men det funkar – här och genom hela filmen lyckas man på något vänster anamma klyschorna genom att inte låtsas om dem och bara köra på. Att det funkar så fint beror på den heliga allians som Storm lyckas uppnå: bra regi, smart och roligt manus, djävulskt bra spel. Lägg sen till ett svinsnyggt foto (Linus Sandgren), bitvis briljant dialog, köttiga actionscener och datoranimationer som inte direkt är i ILM-klass men som (återigen) ser helt okej ut för att vara svenska. Storm har bara kostat 22 miljoner, standard för en svensk långfilm, men lyckas se långt dyrare ut.

För manus och regi står Björn Stein och Måns Mårlind, två orimligt begåvade herrar med en bakgrund i Spung och De drabbade på SVT och den charmiga slapstickkomedin Disco Kung Fu med Kjell Bergkvist som drunken master. Eric Ericson – som imponerade både i De drabbade och i Maria Bloms Kvadd på Stadsteatern i Göteborg för några år sen – bär i mångt och mycket filmen på sina axlar och är helt fenomenal. Och Mårlind/Stein har castat övriga roller med trygg hand och till min nästan lyckorusiga glädje stoppat in två Spung-skådisar: Karl Norrhäll (Pelle) och Victor Ström (Melas). Båda gör guld av sina små biroller och är en fröjd att se. Liksom Jonas Karlsson som aldrig lyckas vara annat än fantastisk. Bonus: Mårlind/Stein har behållit sin faiblesse för att låta skådisarna prata med asjobbigt bebisspråk för att pigga upp dialogscener – det funkade med Kim i Spung och är lika roligt här.

Om jag har några betänkligheter är det att sista halvtimmen saggar en smula. En traumatisk och central scen mjölkas och mjölkas på tok för länge och Mårlind/Stein hamrar in sin poäng med slägga fast vi redan förstått. Men det är anteckningar i marginalen. Storm är ett litet mirakel, precis så bra som man hoppades när man såg den korta, suggestiva teasern för första gången. Storm går upp 20 januari nästa år och lär bli en av nästa års mest omtalade filmer. Finns det någon rättvisa i världen blir det en braksuccé också. (Betyg: 8/10)

Conan goes festival!

Japp, Stockholm international film festival rullar på som bäst - i år med ett program som känns lite klenare än vanligt - och bjussar på den sedvanliga mixen av amerikansk mellanprisindie, asiatiskt ultravåld och knappt byxmyndiga funktionärer som får den finnige målbrottskillen i Simpsons att framstå som ett under av kompetens och effektivitet.

Jag minns med en tår av vemod i ögat (och fantomsmärtor i gumpen) festivalen '96 då jag lyckades pressa in 26 filmer på sex dagar. Nu har flickvän, jobb och barn effektivt satt P för dylika excesser men en handfull filmer ska det trots allt bli. Recensioner kommer inom kort!

Broken Flowers

Att Bill Murray spelar huvudrollen i en Jim Jarmuschfilm känns helt konsekvent - Murray har efter sina bejublade insatser hos Sofia Coppola och Wes Anderson liksom växt in i Jarmuschs filmuniversum. Med sin luggslitna, sorgsna deadpan-stil och ett fett kapital med indie-cool är han en perfekt arvtagare till tidigare Jarmusch-favoriter som Steve Buscemi, Iggy Pop och Tom Waits. Att hans rollfigur i Broken Flowers är intill förväxling lik hans ensamme skådis i Lost in Translation känns först lite jobbigt men säger kanske mer om hur Jarmuschs stil influerade Sofia Coppola än något annat.

Murray spelar Don Johnston, en åldrad playboy i Fred Perry-kläder som strax efter att ha blivit dumpad sin femtielfte unga flickvän får ett anonymt rosa brev från en gammal flamma som avslöjar att han är orsak till en nu nittonårig son som eventuellt är på väg till honom för att ge sig till känna. Sporrad av sin granne, amatördetektiven Winston (Jeffrey Wright) ger han sig motvilligt ut i hyrbil för att beta av fyra presumtivt misstänkta kvinnor och försöka snappa upp ledtrådar - och en stillsam roadmovie tar sin början.

Broken Flowers vann Juryns stora pris på Cannesfestivalen i våras och känns som en klassisk Jarmusch-film i sävligt tempo, befolkad av vardagsabsurditeter och coola figurer. Bill Murray kör på i sin avskalade, minimalistiska stil och om han är briljant eller har fastnat i ett uttryck och riskerar bli en parodi på sig själv beror på ens eget tycke och smak.

Som alltid hos Jarmusch är castingen oklanderlig och han lyckas snappa upp några av de bästa skådespelarna som är verksamma just nu. Sharon Stone är kongenial som småkitschig raceränka och tillräckligt självlysande för att man ändå kan börja hoppas på att otursförföljda Basic Instinct 2: Risk Addiction inte är ett så parodiskt och dödfött koncept som det låter (eller också är det bara den pilske tonårspojken i mig som talar). Frances Conroy från Six Feet Under är fantastisk, men det visste vi ju redan, och Tilda Swinton gör en ciggmuttrande insats som ilsk white trash-brutta. Enda smolket i glädjebägaren är Jessica Lange – å ena sidan är det gudagott att se henne igen, å andra sidan har flitiga lyftningar gjort att hon fått den där stela, hypersläta looken som man kan skrämma olydiga barn med. Och Jeffrey Wright som småbarnspappa besatt av krininalromaner är helt och hållet lysande – han och Murray gör ett omaka par som är väldigt rart och en av filmens stora behållningar.

Jarmusch har alltid haft fingertoppskänsla nog att samla ihop rent djävulska soundtrack, från träskbluesen i Mystery Train via Tom Waits sordinerade toner i Night on Earth till RZA:s instrumentala hiphop i Ghost Dog. Broken Flowers är inget undantag med ett sountrack som domineras av den afrikanske jazzmaestron Mulatku Astatke - vars hypnotiska, tajta låtar upphöjer Murrays ensamma sittningar i hyrbilen till stor filmkonst. Etiopisk jazz är det nya svart!

Broken Flowers slutar gåtfullt och om det är en lite lat utväg av en regissör som inte förmår knyta ihop säcken ordentligt eller något mycket större är en smaksak. Jag lutar åt det senare och rekommenderar att man inte ser filmen mol allena - det finns en del att diskutera efteråt. (Betyg: 8/10)

Vem sköt vem?

OBS - detta inlägg bjuder på Lost-spoilers galore, så om du inte sett del 6 (som visas 23 november på TV4) så undvik!

ABC har ju hållit på del 6 av Lost i tre långa veckor för att det ska hamna i fas med de viktiga sweeps-omgångarna i amerikansk teve (mer om det på 43minuter). I onsdags visades äntligen det hypade avsnittet där förhandssnacket mest handlat om att en huvudkaraktär skulle kasta in handduken. Och så, på slutet av ett i övrigt mer än lovligt segt avsnitt, hände det - truliga Shannon föll ihop i Saids armar efter ett skott rätt i bröstet. I pistolen höll en chockad Ana Lucia, som uppenbart trott att Shannon varit en av "the others" och kramat iväg sin sista kula mot fel person.

Så onödigt och meningslöst, och så synd om stackars Shannon. Och samtidigt intressant att hennes död följde den gamla goda slasherfilmstraditionen där snygga tjejer som har sex alltid får smaka på kniven först (dådet skedde ju dan efter hennes och Saids debutligg i tältet). En liten homage från Lost-makarna?

Sen fanns det ju en klar lättnad också i att det olyckliga skottet borde betyda att den extremt enerverande karaktären Ana Lucia (oerhört enahanda spelad av Michelle Rodriguez) rimligen borde skrivas ur serien snart.

Men! Var det verkligen Ana som sköt det dödande skottet? Sedan i onsdags har debatten bland Lost-fans varit intensiv, både på IMDb:s forum och på fansajter som thetailsection.com.

The Ana/Shannon Conspiracy - a Consolidated Theory har dragits igång av någon med lite för mycket tid över, och går i korthet ut på att den laddade slutscenen i själva verket är två, skickligt hopklippta för att lura oss att tro att Shannon dog för Ana Lucias hand. I själva verket hänger de inte ihop – Ana Lucias skott brann av mot någon annan, och den person Said tröstlöst tittar upp mot i slutbilden är inte alls Michelle Rodriguez. Lite som upptakten till finalen i När lammen tystnar alltså när Demme fick oss att tro att Clarice och FBI-männen var på väg till samma adress när de egentligen var på två olika ställen, men samtidigt.

Teorin backas upp av screenshots som kan tolkas på flera sätt, men ser man om slutet är det mycket möjligt att den stämmer. Om så är fallet är det en av de listigaste cliffhangers hittills i Lost, slagen endast av den med extrapassageraren Evan (som fortfarande ger kalla kårar) och den när Hurley kände igen serienumret på the hatch.

Svaret lär dock vänta på sig en stund till - del 7 som visas i USA imorgon ska handla om Michelle Rodriguez-gängets första tid på ön. Lost-makarna suger på karamellen en stund till, i god ordning.

Nytt dvd-magasin fastnar i grabbträsket

Den brittiska film- och musiktidningen Uncut, som på senare år givit gubbmekkat Mojo tuff konkurrens i att vara den mest museala och bakåtblickande kulturprodukt som människan hittills uppfunnit, har knoppat av sig. Första numret av Uncut DVD släpptes nyligen och fokuserar helt och hållet på, eh, dvd.

Varje filmtidning med självaktning har förstås en fyllig dvd-avdelning, våra egna Ingmar och Stardust har lyckats hyfsat men saknar det vältrande i extramaterial, boxar och special editions som formatet kräver. De tidningar som varit vigda åt dvd har i gengäld haft allvarlig slagsida åt hemmabiopulande nördmän som skriver hellre än bra. Pålitliga Empire har hittills varit bäst med en välmatad dvd-sektion som fått lite mer utrymme i och med omgörningen för några nummer sen. Men i en tid när man fortfarande kan beställa R1-dvd:n till en film innan den hunnit gå upp på bio i Sverige, och man ofta sittandes i biosalongen redan under förtexterna längtar efter att få dra igång special edition-dvd:n och sjunka ner i tv-soffan (senast för min del War of the Worlds) så behövs ett renodlat och kvalitativt dvd-magasin.

Enter: Uncut DVD som i förstone känns kul och snyggt formgiven men efter en genomläsning visar sig vara så försjunken i ett kanoniserat gäng av filmiska badasses - både framför och bakom kameran - att det gränsar till satir. Clintan är omslagspojke och ägnas ett (iofs välskrivet) retrospektiv, och i övrigt betar man av alla the ususal suspects: Sam Peckinpah, Steve McQueen, Klaus Kinski, John Carpenter, Tarantino, Marlon Brando, Walter Hill, Jack Palance, Dennis Hopper, Oliver Stone, etc etc ad infinitum.

Kort sagt nästan alla coola filmsnubbar man som kille född mellan 1960 och 1980 förväntas se upp till. Visserligen bjuds det på artiklar om Breakfast Club, Powell/Pressburger och Jarmuschs Dead Man också, men känslan av att man läser ett bihang till nåt nummer av FHM eller Loaded från 1999 är stark. Men men, i brist på annat lär jag nog köpa nästa nummer också - den ligger trots allt fint på kaffebordet.

Michael Douglas i våra hjärtan

En mysigt plirande Michael Douglas med kärringsnodd på glasögonen, känns det lockande? Låt inte affischen lura dig, Wonder Boys är en av 2000-talets bästa filmer. (Enligt ryktet blev för övrigt originalaffischen härintill utbytt efter dålig respons och klokt nog ersatt med en där Douglas tantlook tonats ner några snäpp.) På onsdag visas Wonder Boys på SVT och har du inte lyckats se den hittills så är det hög tid.

Wonder Boys är Michael Douglas kanske finaste stund hittills på vita duken, och en ovanlig roll i en karriär som befolkats mest av hårdhudade machomän. Douglas började sin karriär i tv-deckaren Streets of San Francisco med salig Karl Malden och slog sen igenom i Hollywood. Om Douglas sjuttiotal var en smula radikalt - han producerade Gökboet och fick en Oscar för besväret, han spelade skäggig tv-man i politiska kärnkraftsthrillern Kinasyndromet - gjorde han en helomvändning under senare år - och blev rejält svinig.

Douglas spelade huvudrollen i tre av de mer reaktionära filmer som kom från Hollywood under åttio- och nittiotalen: Fatal Attraction (1987), Basic Instinct (1992) och Disclosure/Skamgrepp (1994). Han gjorde i stort sett samma figur i alla tre filmerna: den framgångsrike och rätt hygglige men klart kåte mannen som snärjs av en supersexig men livsfarlig kvinna och sånär förlorar allt han äger (jobb, status, familj) - men går segrande ur striden på slutet. Eller om man så vill den vite, heterosexuelle medelklassmannen som segrar över makthungriga och/eller halvdementa kvinnor som tar plats (både i den privata sfären och i yrkeslivet) och försöker lura ner honom i fördärvet. (I Backlash använder Susan Faludi Fatal Attraction som exempel just på Reaganismens backlash mot feminismens landvinningar under sjuttiotalet).

Sen den trojkan har Douglas filmografi varit en smula ojämn. Han kom tillbaka för några år sen i David Finchers grymt underskattade The Game, som en emotionellt hopfryst affärsman, egentligen en förlängning av hans åttiotalspersona, fast med mer ångest och tomhet i blick, mannen som fått allt men inte förmår känna något annat än leda. Och i A Perfect Murder, remaken på Hitchcocks Slå nollan till polisen, med en pre-Aragornsk Viggo Mortensen som liderlig målarkludd, gör han ungefär samma roll, som iskall framgångsman med ett bottenfryst känsloliv. I Traffic fick Douglas växa in i en mer mogen fas av sin karriär, som karaktärsskådespelare i tungt drama, men rollfiguren är ungefär densamma även om han här är otvivelaktig good guy.

Med den bilden i huvudet var det fascinerande att se Douglas blomma ut i Wonder Boys (2000), med Oscarbelönat manus av Steve Kloves (Harry Potter-franchiset) efter Michael Chabons roman. Douglas gestaltar den genuint sunkige losern Grady Tripp, en nerdekad universitetsprofessor som höjts till skyarna för sin debutroman men nu dras med obotlig skrivkramp och en uppföljare som aldrig vill bli klar trots att det gått sju långa år. Han ser ett författarämne i unge särlingen James (Tobey Maguire, aldrig mysigare), har en strulig affär med en gift kollega (Frances McDormand), jagas av sin pilske förläggare (Robert Downey Jr som måste haft några veckor ledigt mellan finkan och rehab) och härjas av sin nemesis, den odrägligt produktive och lyckade författarkollegan Q (Rip Torn). Lägg till en underskön Katie Holmes (före Tom Cruise-annekteringen) och ett lysande uppbåd av biroller är komplett.

Wonder Boys är en lätt absurd och oförutsägbar historia med fyndigt manus, stilsäker regi av Curtis Hanson (L.A. Confidential) och ett briljant ensemblespel. Bäst är Douglas i en snuskig rosa morgonrock, toppluva och femdagarsstubb och ett elände som hopar sig för varje dag. Han gör en fantastisk rollprestation, en svag, misslyckad, handlingsförlamad och lätt feminin förlorare efter en lång rad machoroller vilket faktiskt var en smula modigt.

Michael Douglas figurerar numera mer i skvallerblaskorna som make till nån medelmåttig aktris från England än i filmsvängen, men en titt på IMDb visar glädjande nog att han har en handfull projekt på gång med premiär nästa år. Till dess, missa inte Wonder Boys: SVT onsdag 9 november kl 21:30.

Wallace & Gromit vs. The Madagascar Penguins

Man måste nog ha ett hjärta av gråsten för att inte charmas av Wallace & Gromits eskapader. Nu tar de steget från det kortare formatet till långfilm, men allt är lika snyggt, lika underfundigt och lika kärleksfullt som förut. Wallace är fortfarande besatt av ost & kex och drömmer fram påhittiga uppfinningar som hämtade från någon framtidsmässa anno 1953, Gromit är den trogna sidekicken som lider i tysthet under husses obotliga teknikoptimism och räddar biffen när allt går överstyr. Allt förlagt i ett England med trädgårdar, bilar, kvartersbutiker och småtokiga bönder som doftar idylliskt femtiotal. Det är tekniskt briljant, med en oväntad bonus i form av tumavtryck på lerfigurernas kroppar (en vacker syn i dessa CGI-skadade tider).

Som vanligt är det en av Wallaces uppfinningar som får oanade biverkningar och skapar kaos, i det här fallet en enorm varulvskanin som hotar att omintetgöra årets höjdpunkt, den lokala grönsakstävlingen. Röstskådespeleriet är förträffligt: Helena Bonham-Carter är förtjusande bra som en varmhjärtad överklassmamsell och Ralph Fiennes, annars inte någon vän av tokerier, spelar en fjompig och skjutglad godsägare – han är fullständigt lysande.

Så puttrar det på i 85 minuter och jag hade bara så smärtsamt svårt att engagera mig. Visst är det kärlek och toppkvalité på alla plan – även om de många usla ordvitsarna gärna fått stryka på foten till förmån för fler filmreferenser, som i Chicken Run – men oj vad vi har sett det förut. Det vore väl både dumt och onödigt att piffa upp ett koncept som Wallace & Gromit som är lika tryggt, mysigt och ärkebrittiskt (och anpassat för export) som Morden i Midsomer. Men en viss leda smög sig in redan efter den första halvtimmen och under den halsbrytande finalen satt jag lite och peppade på eftertexterna vilket aldrig känns bra.

Jag var sjukt trött igår kväll när jag såg den, men gnället kan också ha att göra med att The Curse of the Were-Rabbit kommer med en förfilm som piskar skiten ur den sävliga plastellinaduon. För alla som tyckte att pingvinerna i Madagascar – tre hårt drillade matroser ledda av den benhårde och kommandospottande Skipper - fick alldeles för lite utrymme är det lilla julafton. I kortfilmen A Christmas Caper som bör vara en prequel till Madagascar rymmer en av pingvinerna på julaftonskväll för att skaffa en present åt en ensam isbjörn som deppat ihop i sin bur. Men pingvinen blir hemplockad av en närsynt gammal dam som svärande på jiddisch gör livet surt för alla i sin närhet, Skipper måste rycka ut och en snillrik och actionspäckad fritagningsaktion i ragatans lägenhet tar vid - det är som Piff & Puffs äventyr i julgranen, filmat av en galen steadicamkille på speed och proppfyllt med slapstickvåld mot en ilsk liten pudel.

A Christmas Caper må primärt vara smågodis som är tänkt att locka till köp av 2 disc-versionen av Madagascar-dvd:n som släpps 28 november lagom till julhandeln, men det spelar föga roll när det är så smart och blixtsnabbt kul som här, jag betalar mer än gärna. Just igår kändes pingvinerna oerhört mycket mer givande än Nick Parks patenterat finurliga kaninmys.

Den tredje makten (dvd)

Ni vet hur det är: man är duktigt leds på att gnälla på svensk film, den får så mycket pisk och smisk ändå av andra (och vassare) pennor, och man försöker intala sig att det inte alls bara är polisfilmer och ungdomar som geggar runt i Hornstull alt. män som minns sitt femtiotal, och det kanske ändå finns ett liv efter Beck: Den styckade tjackhoran - vi har ju ändå Moodyson (även om den senaste kanske inte blev så lyckad) och Blom och Fares och Ulf Malmros och, host, eh... och bortom de kommande 93 filmerna om trötta medelålders kommissarier kanske det till slut dyker upp något som ger hopp (läs: Storm) och efter ytterligare en stunds peppande mår man en smula bättre.

Det är just i det läget man ser en färsk dansk film och ånyo får den där hopplösa känslan i magen och måste ställa sig den vanvettigt klyschiga men nödvändiga frågan: varför kan de och inte vi?

(Jo, jag inser att också danskarna också gör sin beskärda del av crap, den inhemska megasuccén Den eneste ene (burr!) till exempel, och att det är gräddan av utbudet som letar sig hit - men ändå.)

Ångestskaparen denna gång var Den tredje makten/Kongekabale, en dansk uppdatering av kompirationsklassikern All the President's Men som släpptes på dvd häromveckan och som faktiskt inte ligger Pakulas mästerverk långt efter när det gäller nerv och elegans.

Det är bara en vecka till val när Midtpartiets självklare kandidat svävar mellan liv och död efter en bilolycka. Ulrik Torp (Anders W Berthelsen från Mifune) är en journalist på uppåtgående som blir befordrad till Christianeborg, danskarnas svar på Rosenbad. Där sniffar han snabbt upp en story om att den tilltänkte efterträdaren Lone Kjeldsen har en skumraskaffär i bagaget vilket hotar hennes chanser. Storyn blir förstasidesstoff, Torp myser av framgången men inser snart att han bara är ett bricka i ett cyniskt spel - och att nyheterna i själva verket dikteras av smidiga spin doctors i ett intimt samspel med maktberusade murvlar.

Men Torp vägrar bli mätt och belåten utan gräver vidare till allmänt förtret och lierar sig så småningom med Moll, en kedjerökande slacker med en osentimental syn på yrket. Och Köpenhamns sentida svar på Woodward & Bernstein är ett faktum.

Regissören Nikolaj Arcel ger en trovärdig och rafflande bild av den wheeling and dealing som försiggår i maktens korridorer och det är extremt välspelat av samtliga (inte minst Sören Pihlmark, aka Krogshöj i Riket, som är fruktansvärt bra som den manipulative Dreier). Allt är kallt, stålblått, och snyggt, mycket mer West Wing än den snacksoppa Kommissionen trist nog utvecklade sig till.

Vilket obarmhärtigt tar oss tillbaka till frågan i början. Danskjävlar! (Betyg: 8/10)