Årsbästalistan 2005

Without further ado: de filmer som lyst upp min värld mest under året som gått.



1. Bröder
Susanne Biers mästerliga och kraftfulla drama om en familj i uppbrott var årets mest drabbande filmupplevelse, hands down. Säker regi och makalöst spel av Nikolaj Lie Kaas, Ulrich Thomsen och Connie Nielsen. Läs recension



2. Dolt hot
Glädjespridaren Michael Haneke hörsammade Göran Perssons brasklapp ”Den som är satt i skuld är icke fri” och drämde i med en av sina allra bästa filmer – en gåtfull och djupt obehaglig thriller om gamla synder och kollektiv skuld. Läs recension



3. Sideways
Indiefavoriten Alexander Paynes och birollskungen Paul Giamattis stora genombrott. En smart och underhållande roadmovie med ett trätande radarpar som redan känns klassiskt. Läs recension



4. Tjenare kungen
Filmen om att växa upp i en håla, bli mobbad, sticka till storstan och satsa på sin dröm mot alla odds har vi sett förut, men alltför sällan med tjejer i huvudrollen, och nästan aldrig gjord med så mycket kärlek och punkig energi som i Ulf Malmros rappa och välspelade lyckopiller.




5. Closer
Frågan är om filmad teater nånsin varit bättre? Veteranen Mike Nichols filmatisering av Patrick Marbers långkörare med väl valda skådisar (Clive Owen!) bjussar på en brutalt misantropisk och djupt cynisk syn på förhållanden, kärlek och åtrå, med en knivskarp, snuskig och måttlöst välskriven dialog drypande av saltsyra. Läs recension



6. Världarnas krig
Spielbergs uppdatering av H.G. Wells SF-klassiker var oväntat skoningslös och deppig, en muskulös och tekniskt fulländad dystopi med några oförglömligt välkomponerade och isande scener. Praktfull underhållning och mörk bild av ett USA under hot i en enda maffig actionvåffla. Läs recension



7. Kung Fu Hustle
Slapstickvåld, bondkomik, musikalnummer och blixtsnabba wire fu-fajter. Kung Fu Hustle var årets mest vildsint genreblandade och hämningslöst festliga film – och fick dessutom alla förlagor den parodierade att komma på skam. Läs recension



8. Sin City
Robert Rodriguez överlevde både det ironiska nittiotalet och femtielva Spy Kids-filmer och kom tillbaka med en fenomenalt våldsamt och mäkta imponerande saga, extremt trogen Frank Millers absurt hårdkokta noirserie.



9. Zozo
Efter två pilsnerfilmer gjorde Josef Fares auteur-chock med en fullödig och mäktig film, lika personlig och kraftfull som lättillgänglig och vacker. Att se Zozo är att bli knäckt, sorgsen och lycklig - och lite patetiskt stolt över Josef Fares är "vår" och att det görs filmer av den här kalibern i Sverige. Läs recension



10. Se mig
Det sinnessjukt begåvade franska paret Agnes Jaoui/Jean-Pierre Bacri följde upp mästerverket I andras ögon med en likaledes intelligent och lyhörd satir om obesvarad kärlek och mänsliga tillkortakommanden. Läs recension

Bubblare:
Tim Burtons svårslagna double whammy Corpse Bride och Kalle och chokladfabriken.

Årets barnskådisar: Todd Solondz Palindromes nådde kanske inte upp till den skyhöga ribba han lagt med Happiness och Welcome to the Dollhouse – konceptet att låta femton olika aktriser av varierande ålder och utseende spela huvudrollen var knappast klockrent – men den godhjärtade Mama Sunshine och hennes glada gäng med handikappade barn som spelade högerkristen pop med Max Martin-sound och anti-aborttexter var oförglömliga.

Årets onödigaste film: John Carpenter lever numera mest på gamla meriter och hans matiga katalog har börjat plundras, med varierande resultat - gamla fina Attack mot polisstation 13 blev segdragen action med hisnande manusluckor och en sedvanligt sur Ethan Hawke, vilket var väldigt onödigt.



Årets snyggaste våld: Delad förstaplats mellan Chan-wook Parks superstiliserade slo mo-balett till klassisk musik i undersköna Oldboy och Cronenbergs handfasta men välkoreograferade näsknäckningar i A History of Violence.

Årets manliga skådis: Clive Owen. Världens kanske snyggaste karl levererade drypande sarkasmer i Closer och sammanbitet övervåld i Sin City med samma coola självklarhet.

Årets kvinnliga skådis(ar): Josefin Neldén och Cecilia Wallin var fantastiska i Tjenare kungen - att båda gjorde sin filmdebut är en smärre sensation.

Årets direkt-till-dvd: Napoleon Dynamite. Letargisk nördhumor på rätt sida om hånskrattet.

Årets roligaste scen: Dött lopp mellan f.d. helyllemannen Bob Sagets vanvettigt snuskiga skämtlynne i The Aristocrats och den väldigt, väldigt långa kräksscenen i Team America: World Police.

Årets mest menlösa film från en idol: Elizabethtown. Även om man tänker bort Garden State, som berättade en liknande story oerhört mycket bättre, var Cameron Crowes nya en obegripligt svårälskad film. Orlando Bloom är snygg men räcker liksom inte till, Kirsten Dunst spelar den där spontana och kooky tjejen som mest av allt är en manlig önskedröm. Och de varma småstadsmänskorna i gamla goa södern är lika rättframma som finurliga. Dock: sedvanligt fint soundtrack med Concretes, Ryan Adams och My Morning Jacket.

Årets sämsta film: Mr & Mrs Smith. En obegriplig actionsoppa som mest kändes som en reklamfilm för Brad och Angelina. Att Swingers-hjältarna Doug Liman (regi) och Vince Vaughn (biroll) var iblandade väljer jag att förtränga.

Årets cameo: Will Ferrell, som kom in sent och sånär räddade den smetiga finalen på Wedding Crashers.

Årets soundtrack: Tjenare Kungen. Ryktet gör gällande att en miljon av budgeten gick till att köpa loss musikrättigheterna, vilket är ovanligt för en svensk film och resulterade i ett överjävligt bra soundtrack med både svenska punkklassiker (Tant Strul, Ebba Grön) och väl valda utrikiska åttiotalsklassiker (Ultravox, Lloyd Cole).

Årets filmmusik: Jag må vara kriminellt förutsägbar, men Danny Elfmans musik till Kalle och chokladfabriken och Corpse Bride var i vanlig ordning förträfflig.



Årets twist: I brist på en ny M. Night Shyamalan-rulle att dissekera fick vi hålla till godo med The Machinist, stilsäker mardrömsnoir med en elegant avslutning som raffinerat knöt ihop säcken.

Årets förtexter: Gisslandramat Hostage med Bruce Willis började lovande och gick ner sig i osannolikheter och höga pretentioner, men de datoranimerade förtexterna var snygga, om än förtvivlat showy.

Årets extramaterial: Säsong 1-dvd:n av Extras med två briljanta kortfilmer: Finding Leo där Stephen Merchant och Ricky Gervais, småfnittriga efter några vinare, sitter en sen natt på ett hotellrum och fumligt försöker få tag på Leonardo DiCaprio. Samt Taping Nigel, där Gervais förnedrar sin redigerare med allehanda sadistiska upptåg. Måttlöst underhållande.

Godbitar jag aldrig hann se: The Exorcism of Emily Rose, Mun mot mun.

Till slut: Mike Mills svarta komedi Thumbsucker som visades på Sthlm filmfestival var det i särklass bästa jag såg i år och sopar banan med samtliga ovanstående alster. Vi håller tummarna för en svensk premiär under året.

Vi hörs 2006. GOTT NYTT ÅR!

Vincent Schiavelli har avlidit

Om man är en vän av birollskådisar är det svårt att missa Vincent Schiavelli, jämte Michael Berryman (från The Hills Have Eyes) en av de mest bizarra och säregna aktörerna som äntrat vita duken. Närmare två meter lång, med nervigt spel, vilt och spretigt hår, stora sorgsna insjunkna ögon och ett ansikte som ser ut som det börjat smälta och rinna neråt skjortlinningen var han svår att glömma. "See him once, and he catches your eye. See him again, and he puts your eye in a cage, gives it a name, and keeps it as a pet. We don't want to say what happens when you see him a third time" skriver birollskonnässörerna på FameTracker i sitt kärleksfulla porträtt, och jag håller med dem - Schiavelli var en sån figur som gjorde en nyfiken och peppad på att börja utforska den enorma pool av fantastiska och märkliga birollsaktörer som finns därute.

Schiavelli dök upp i fem av Milos Formans filmer (bla Gökboet som SVT av en slump visar imorgon kväll), som det luggslitna tunnelbanespöket som hjälper Patrick Swayze hoppa genom väggar i Ghost, och som kostymklädd lönnmördare i Bondrullen Tomorrow Never Dies. Totalt blev det 98 filmer enligt IMDb, plus flitiga inhopp i ett stort gäng tv-serier, från Taxi till Buffy.

Vincent Schiavelli avled av lungcancer på annandagen, blott 57 år gammal, och världen blir en grym skådis fattigare.

Årets mest meningslösa film

I väntan på årsbästalistan måste jag bara utnämna årets mest meningslösa och underliga film. Vän av Ordning hävdar kanske att världen svämmar över av meningslös film, men betänk då att även den mest geriatriska av Steven Seagal-våfflor eller den mest mediokra av Wallander-filmatiseringar ändå fyller nån slags funktion: den vill berätta något, eller bara erbjuda ett par timmars solkig eskapism, eller iallafall förhoppningsvis dra in lite stålar till upphovsmännen.

Sen finns det enstaka kuriositeter med fet budget, stora skådespelare och hög profil som bara känns fullständigt meningslösa på ett nästan surrealistiskt plan. En sådan film är Ladder 49 som kom i vintras och där Joaquin Phoenix och John Travolta spelar brandmän i Baltimore.

Alla filmer om brandbekämpning måste förstås jämföras med nestorn i genren Backdraft (1991), Ron Howards bästa film: en gedigen och spännande thriller med bränderna som fond för en saftig historia om svek, mord och korruption. Skådisar som Kurt Russell, De Niro, Donald Sutherland och salig J.T Walsh garanterade bra spel, och eldscenerna var spektakulära.

Men det var då, efter 11 september råder ett nytt klimat och amerikanska brandmän är nu officiellt stämplade som oantastliga hjältar. Inget fel i det, men det betyder också att en amerikansk film med brandmän i huvudrollen riskerar att bli duktigt tråkig. Ladder 49 går direkt i fällan och är inte så mycket en historia som en plakett: snygg och välpolerad men det händer inte så förskräckligt mycket när man väl satt den på spiselkransen.

Joaquin Phoenix är en ung och framåt kille som gör karriär inom kåren med veteranen Travolta som chef. I filmens ramhandling fastnar han under brinnande bråte och summerar sin karriär medan kollegorna kämpar mot klockan för att hinna rädda honom. Det är lite rafflande bränder, lite kärlek och mycket male bonding på brandstationen med ideliga practical jokes och robusta pep talks mellan varven. Efter en stund inser man att det inte händer ett skit som är intressant - klockan på dvd:n visar hisnande 59 min innan den första skönjbara konflikten dyker upp. Då är det Phoenix karaktär som jobbar lite för mycket för familjens väl, vilket snabbt löses med en kram vid köksbordet. Sen är det tillbaka till myset på brandstationen. Ibland dör nån, då blir det sorgligt ett tag med tid för både eftertanke och råbarkade tårar på den irländska stamkrogen. Men sen räddar Phoenix nån ur lågorna så blir det bra igen. Filmen avslutas snöpligt med att kollegerna inte hinner fram och Phoenix dör.

Som en romantiserad och dundersentimental hyllning till amerikanska brandmän är Ladder 49 helt okej, men som narrativ underhållning är det bara marginellt roligare än ett bildband från Pogo Pedagog. Om jag inte var väldigt svag för Coldplay vore det lockande att jämföra med valfri Coldplaytryckare: en livsbejakande och känslig hyllning till livet - men så urbota trist att klockorna stannar.

'Tis the season to be jolly...

Conan är tillbaka nästa vecka med årsbästalistan.
Tills dess, GOD JUL på er!

A History of Violence

A History of Violence kommer med många kvalitetsstämplar: nominerad till Guldpalmen i Cannes, unisont kritikerhyllad, Cronenberg bakom spakarna, manus precis som Sam Mendes mästerliga Road to Perdition baserat på en likaledes uppskriven seriebok. Samt den där lika enkla som laddade titeln, som jag trodde signalerade att här skulle Cronenberg ta ett helhetsgrepp över våldets mekanismer och konsekvenser.

Men jag vete fanken. Titeln syftar nog mer på vad Viggos karaktär haft för fuffens för sig i ett tidigare liv. A History of Violence är i själ och hjärta en klassisk noirfilm som inte alls är svår att tänka sig som en hårdkokt Fritz Lang-thriller från fyrtiotalet med, säg, Spencer Tracy eller Humphrey Bogart i huvdrollen, och med utsökt, light-expressionistiskt foto av Karl Freund, och en lite mindre pretentiös titel.

Vi befinner oss hos den ultimata lyckliga kärnfamiljen i den ultimata sömniga småstaden i Amerikas heartland. När lillflickan vaknar av en mardröm i inledningen rusar hela familjen in för en trygghetsskapande gruppkram och det är så pass over the top att man dels förstår att något väldigt ruskigt strax måste inträffa, dels tänker att Cronenberg måtte väl rimligen driva med oss? Eller också låter han bara sin romantiska sida få fritt utlopp efter alla dessa år av maskinfetischism och konstig sex?

Nej, vad Cronenberg än är så inte är det distanserad. Han tar vad som i grund och botten är en exploitationrulle och gör en handfast, eftertänksam film av det. Det är nästan schematiskt berättat och rätt så stiliserat. En del av karaktärerna - Viggos veke tonårsson, en oerhört jobbig bully på fotbollsträningen, en välklädd mafioso - är rena karikatyrer, genrefavoriter i situationer vi sett mången gång förut. Men det funkar utmärkt, tack vare bra spel och konsekvent regi.

Viggo är stillsamt lysande och anstränger sig hårt för att vara en vanlig, reko och småtråkig snubbe, och alltid pålitlige Ed Harris gör guld av sin bekanta roll som kall mördare med ett roat småleende i mungipan. William Hurt kommer in sent i filmen och har gett sig fasen på att för en gångs skull skippa sitt patenterat sömngångaraktiga spel och göra nåt helt annat. Han krämar på med en märklig new York-accent och suger på varje stavelse i sin långa monolog, och det är om inte annat stor underhållning (särskilt som det leder in till en av årets roligaste och brutalaste scener).

Den gamle Cronenberg-medarbetaren Peter Suschitzky odlar filmens alldagliga stil med ett korrekt men lite konstlöst foto. Cronenberg spar sin visuella flair till några korta, snabba explosioner av stillastående proffsvåld med benknäckande ljudeffekter i några centrala scener - otroligt snyggt.

A History of Violence är en klassiskt ödesmättad noirhistoria om att synder ur ens förflutna alltid kommer tillbaka och biter en i arslet. Cronenberg förvaltar sitt manus väl och får härmed amnesti för sina senaste två filmer, kalkonmässiga eXistenZ och sömnpillret Spider. Han lyckas göra en opretentiös och intelligent film som inte sviker noirgenrens hårda riktlinjer samtidigt som han ömsint beskriver en familj i kris, i scener som ibland kantrar åt det melodramatiska men alltid håller sig på rätt sida. Och för att visa att han inte helt mjuknat på gamla dar slänger han in en hård och desperat sexscen också. Årets comeback? (Betyg: 8/10)

En strimma av hopp för Morgonpasset

Vissa år kommer Jultomten tidigt. Idag fick alla vi som trots allt vill ha P3 till morgongröten en efterlängtad klapp: Peter Erixon, han den efterblivna, gjorde sin sista sändning i Morgonpasset i morse. Det är väl föga originellt att vårda ett litet vardagshat mot Peter Erixon, men jag kan bara inte låta bli. Hans sätt att prata LÅNG-SAMT och TYD-LIGT, hans insmickrande kompis-tilltal gentemot gästerna, och hans sätt att dadda med lyssnarna som vore vi ett gäng förståndhandikappade dagisbarn, krafsar rejält på själen. Det gick an när han och Carina Berg hängde ihop som ett knappt fungerande radarpar: hon den smarta och sassy, han den efterblivna sidekicken. Föga förvånande var det Berg som snappades upp av högre makter och fick chansen att göra talk show på TV4 med Kristian Luuk (och hur det gick vet vi ju tyvärr). Erixon blev ensam kvar och den uns av charm som fanns var borta - Rain Man utan sin Tom Cruise är ju bara en jobbigt babblande liten farbror i beige jacka.

Nu slutar han och ersätts av Ika Johannesson, Fredrik Strage, Hanna Fahl och Uje Brandelius som alternerar som programledare. Näh, skoja bara - det blir förstås några gamla P3-fejs som tar över. Men ändå.

The Descent

The most significant Brit chiller since 28 Days Later, skrev Empire om The Descent/Instängd vilket kanske inte är oerhört mycket att komma med (hur många brittiska skräckfilmer har DU sett i år?) men det räckte för att peppen skulle bli stark. Dock med förbehållet att Empires recensioner oftast bör tas med en nypa salt - särskilt om det är en brittisk genrefilm som är åtminstone marginellt lyckad, för då blir de alldeles till sig av patriotism. (Vilket är som det ska vara - se bara på min extatiska recension av Storm.)

Sex äventyrslystna backpackertjejer åker ut till skogarna i Appalacherna för att utforska en grotta och kliver ner i en mardröm. Det finns en bakgrundshistoria med svek mellan ett par av tjejerna men det är bara den ytligaste av fernissa på vad som i kärnan är en tajt och benhård skräckfilm.

Tyvärr måste man först traggla sig igenom den första halvtimman som är en tröstlös plåga. När tjejgänget träffas i stugan för att planera sin hajk är det inte direkt absolut gehör - tonfallet är krystat, spelet på sina håll katastrofalt och det känns att dialogen är skriven av en man: ett nojsande och tillkämpat härligt tjejmys som får Pripps Blå-reklamen att kännas som en kortis av Mike Leigh. Kuriöst nog är en av tjejerna svensk och pratar engelska med en accent som skulle få Ingvar Carlsson att nicka gillande.

Denna långa startsträcka spär dock på det sedvanliga slasher-suget efter att få se de rätt jobbiga karaktärerna bli avpolletterade. Och det tar sig, har man anlag för klaustrofobi kommer snart några väldigt besvärliga scener. Väl nere i grottan visar det sig att tjejerna inte är ensamma och här drar Neil Marshall (manus/regi) åt tumskruvarna och gör The Descent till en obönhörlig och smått sadistisk nagelbitare, med generösa doser av blod och gore, och ruggigt intensiva och välklippta skräckelscener.

Det finns ett parti på kanske en tjugo minuter som är det mest spännande jag sett på film på länge, och Marshall håller tungan rätt i mun ända in i den grymma finalen. Fasorna avlöser varandra och longörerna i början går nästan att förlåta för den kladdiga, blöta, klaustrofobiska, slemmiga actionfest med ekon av Aliens som vankas.

Marshall är på gång med en ny film, enligt IMDb ska det bli "a futuristic action thriller where a team of people work to prevent a disaster threatening the future of the human race" vilket faktiskt låter en smula bekant. Men med den högre budget och de vassare skådespelare som säkert bjudes efter framgångarna med The Descent kan han säkert sätta sprätt också på ett såpass vältummat koncept. (Betyg: 6/10)

All hail Astoria Cinemas!

Filmbolagen och biografägarna trängs hårt av fildelningseländet och vikande publiksiffror men tycks inte kunna göra något åt problemet mer än att upprepa mantrat "Film är bäst på bio", kränga ännu mer svettiga popcorn och be en stilla bön att de får minst en kassako av Harry Potter/Sagan om ringen-kaliber varje år. Mitt i allt detta kickar Astoria Cinemas igång med sitt övertagande av Sandrew Metronome - och gör det med stil. Igår öppnade första biografen i Stockholm (gamla Royal, nu omkristnad till Astoria Kungsgatan) och i helsidesannonser i SvD och DN presenterade man sin programförklaring.

Inget konstigt i det - vad som fick mig att mysa till vid frukostbordet är tilltalet. Att Astoria gärna vill positionera sig som ett intelligent och mindre colakladdigt alternativ till SF:s multiplex-wannabes är förstås ingen nyhet, men tonen i annonserna känns befriande uppriktigt, bullshitbefriad och framförallt inte så förtvivlat ängsligt sneglande åt tonårsmarknaden.

Man använder begreppet "framtidens biograf" och talar om att erbjuda "ett medvetet urval av bra film, oavsett om budskapet är vanlig, hygglig fantasiflykt eller civilisationskritik av det obönhörligare slaget. Framtiden biograf är lika mycket tempel som arena, barrikad som spegel och erbjuder dig möjlighet att såväl stå upp för yttrandefriheten som att skratta axeln ur led" och för en gammal Folkets Bio-aktivist som undertecknad är det balsam för själen att läsa en sådan vacker programförklaring.

Webben är stilren och pedagogisk, ett otroligt lyft efter Sandrews svårnavigerade tråksida och SF:s gräsliga sammelsurium av flikar, bilder, knappar och rullgardinsmenyer. Den sobra approachen går igen i bioannonserna, som lanserar den i biosammanhang oprövade färgen ljusgrön. Och loggan (se ovan) är apsnygg och riktigt classy men känns i förstone lite för snygg och obskyr för sitt eget bästa - också ett modigt drag.

Astorias kommande satsningar på arthouse-program, ambition att göra biograferna till små kulturhus, och koncept med dvd-försäljning, café och bar i anslutning till bion känns förstås helt rätt.

Precis som Eli håller jag alla tummar att det här blir en braksuccé!

Peter Dalles finaste stund

"Därute i den stora världen, utanför Sundbyberg där jag bor..." Uppfinnarsketcherna med Claes Månsson och Peter Dalle känns idag ungefär lika spännande som en repris av Razzel, men då det begav sig var Lorry det vassaste och farligaste man kunde se på teve. Men det är femton år sedan nu, och med småputtriga menlösheter som Ogifta par och Björn Skifs-fordonet Drömkåken på meritlistan kändes det inte givet att Peter Dalle skulle komma igen så storstilat som han faktiskt gjorde 2003 med Skenbart, som visas på SVT på fredag kväll.

Skenbart med manus och regi av Dalle är en sensationell comeback, en smart och rolig blandning av slapstick, fars, melodram och thriller med gott om passningar till Hitchcock och otroligt snyggt svartvitt foto (av Göran Hallberg, med mästerligt foto i Kristian Petris Detaljer under bältet och snart aktuell med Måns och Hannes Varannan vecka).

Gunnar (spelad av Gustaf Hammarsten i vad man kan kalla perfekt casting) är en idealistisk och välmenande ung man som strax efter krigsslutet 1945 tar tåget till Berlin för att hjälpa till med återuppbyggnaden. Väl ombord krockar han med alla han stöter på: en skenhelig man som med hjälp av sin älskarinna planerar mörda sin fru, ett gammalt trätande gaypar, en rivig gammal tant, ett par desperata nunnor som försöker hjälpa flyktingar från Baltikum, och en olycksförföljd krake som långsamt misshandlar sig själv intill oigenkännlighet (Robert Gustafsson som skickligt gör ännu en snubbelgubbe).

I alla roller har Dalle valt sina skådisar med fingertoppskänsla och det är gott att se veteraner som Gösta Ekman och Lars Amble i små men välskrivna roller. Och Magnus Roosman (som var så bra i SVT:s Gustav III:s äktenskap för några år sen) är lysande som lömsk äkta man med mordplaner. Men även om samtliga skådespelare briljerar är Dalle himself bäst som övernitisk konduktör, och han har såklart sparat några av de allra kvickaste replikerna till sig själv.

Skenbart är ett riktigt lyckat formexperiment som Dalle ror iland med den äran. Helt sonika en av de bästa och mest experimentella svenska filmer jag sett. Missa inte - SVT nu på fredag kl 21.00.

Filmkrönikan R.I.P.

SVT:s Filmkrönikan är död. Den har efter en lång och utdragen dödskamp stilla insomnat - men det råder delade meningar om exakt när dödsögonblicket inträffade.

Veteraner (som med en rysning av varm nostalgi minns hur Torsten Jungstedt i ett numera klassiskt avsnitt från 1985, utan att blinka, visade hela den avgörande slutfajten när mördarroboten blev mos i första Terminator) tycker att programmet avled när filmnestorn Nils Petter Sundgren gick över till att nojsa med Hans Wiklund i TV4.

Andra anser att det var Gunnar Rehlins flackande blick, svettiga överläpp och rent komiskt träiga prator som delade ut nådastöten (trots den ofrivilliga skrattfest som också bjöds).

Känsliga tittare menar att programmet kramades ihjäl under den smärtsamma era när Ulrika Knutson och Sven Hugo Pehrson gjorde Gudrun Sjödén-murrigt kulturmys av formatet.

En del tror istället att Filmkrönikan definitivt trillade av pinn i våras när Paolo Roberto var inbjuden för att prata om boxningsfilmer, eller kanske bara häromveckan när den klassiska matlagningsscenen från Gudfadern, den när Clemenza visar Michael Corleone hur man steker köttbullar, utan förvarning gick över i en intervju med Mat-Tina.

Alla har fel - men det börjar brännas. Vi måste först gå tillbaka några år, till perioden 2000-2002, då Sara Wennerblom var programledare och Fredrik Sahlin resident filmkritiker. Wennerblom påade, snutten visades, över till Sahlin – och då gick startskottet för det ohämmade flirtande som överskuggade de där filmerna som tydligen också skulle avhandlas. Kåtheten låg som en kladdig hinna i etervågorna och man föreställde sig att det bara var Sahlins vigselring som hindrade en intensiv ståfralla så fort ljusen släckts och studiomännen gått hem.

Sen tog Orvar över, och vi spolar framåt till sommaren 2005 när SVT Göteborgs think tank kläckte idén att istället för två recensenter anställa ca 37 stycken – några halvsömniga kulturjournalister, Sara Wennerblom (nu Arén), plus ett gäng oprövade ungdomar som vill jobba med media, ”gillar film” och tycker om att läsa innantill på en teleprompter.

I det läget låg Filmkrönikan i dödssmärtor, efter en lång process där relativt friska perioder varvats med åratal av vanvård. Men den var inte helt död. Det ryckte fortfarande i den tunga, trötta kroppen: en svag, flämtande livsgnista fanns kvar.

Så kom till slut nådaskottet. Döden inträffade sent på kvällen den 13 oktober 2005 (eller möjligen tidigt på morgonen dagen därpå), då webbredaktören Magnus Johansson klickade på Uppdatera - och Sara Wennerblom Aréns recension av Michael Hanekes Dolt hot lades ut på Filmkrönikans hemsida.

Tvekade någonsin Magnus Johansson? Lydde han blint sina direktiv, eller kramade han långsamt avtryckaren under protest? Var han överhuvudtaget medveten om vad som hände eller såg han det bara som en rutingöromål bland andra, en helt vanlig dag på jobbet? Vi lär kanske aldrig få veta.

”10 minuter in i filmen förstår jag ingenting” börjar texten. Fair enough – Hanekes film är allt annat än pang på. Men sen börjar den stream of consciousness som till slut blev för mycket för att en sliten och misshandlad Filmkrönika efter år av förnedring och vanvård till slut skulle häva upp en sista sorgsen (men kanske också en smula lättad?) suck och sluta ögonen för gott.

”Plötsligt stannar filmen upp och spolas tillbaka och då inser jag att vi e inte alls ute o åker bil utan nån ser en film där nån redan har varit ute o åkt bil. Illusionen e bruten, förvirringen e total. Å det e riktigt bra. Tycker jag som inte ens gillar att bli rädd när jag ser på film. Men jag blir rädd. Kanske för att hotet e så vagt. Kanske för att jag aldrig har nån aning om vad som ska hända härnäst. Filmen väcker en massa frågor men gör inget försök att besvara dem. När slutet kommer e jag tillbaka där jag började. Total förvirring.

Fyra stolar till Dolt hot. På slutet önskar jag att jag hade fattat en aning mer.”

Vad säger man? Jag önskar också att Sara fattat mer. Och helst hennes arbetsgivare också. Men hey, vi har ju bra tittariffror och film ska väl vara kul och lättsmält och inte så jävla svårt, så vi riskerar att skrämma bort både tonåringarna och Svenne Banan? SVT har sen den där ödesdigra dagen i oktober skickligt dolt det faktum att Filmkrönikan avlidit och lyckas varje torsdagkväll, likt Andrew McCarthy i Weekend at Bernie’s, fiffigt visa upp ett sprattlande lik som lurar alla utom de mest skarpsynta tittare. Och så länge inte fler upptäcker bluffen lär bedrägeriet fortsätta.

Men vi som tror att det faktiskt går att göra ett filmmagasin som är både smart, seriöst och underhållande vet att det trots allt inte är helt kört. Filmkrönikan har över femtio år på nacken och dog en långsam och utdragen död, men är gjort av kraftigt virke. En vacker dag kommer Filmkrönikan – likt The Terminator där han ligger tillfälligt knockad på trottoaren utanför nattklubben TechNoir – att plötsligt resa sig upp, borsta damm och glassplitter från läderjackan och sen göra processen kort med de klåpare som försökte ta livet av honom.

Vi väntar med spänning.