Göteborg & jag

Sitter på ett kvalmigt internetcafé i Götelaborg - ett sånt som stavar café med @ - och laddar inför kvällens begivenhet som jag i år lyckats snika åt mig en biljett till. Japp, det är dags för Guldbaggegalan, den svenska filmsvängens branschfest och jag känner mig orimligt peppad trots rapporter om att galan är bättre på teve än på plats. Vilket inte är ett lovande betyg med tanke på de av hävd stora inslagen av sekundärskam som skapas när galavärden ska skoja till det och skapa glamour, humor och klädsam distans samtidigt. Någon svensk Billy Crystal finns ju tyvärr inte och manuset till galan brukar inte alltid vara top of the line. I år är det Lena Endre som är MC och trots hennes senare track record som Hoberts musa ska vi inte glömma att hon spelade suverän satir i Lorry för många år sen. Jag väntar spänt på det år då SVT och Filminstitutet tar av sig koftan och vågar anlita Filip & Fredrik eller några andra lite piggare programledare/manusförfattare, då kan det bli riktigt kul. Men det lär väl dröja?

Kändisfaktorn i Göteborg är låg trots pågående filmfestival, till hotellfrukosten satt Marika Lagercrantz i kulturbasker och pratade barnbarn med Bo Strömstedt, men roligare än så blev det inte. Kändiskåt, moi? Förhoppningsvis blir det mer glamour ikväll när galan sparkar igång på Operan kl 19. SVT börjar sända först 20 så det finns tid att redigera bort eventuella skandaler, de där som tyvärr lyst med sin frånvaro sen Moodyson i samarbete med Loa Falkman gjorde uttrycken "personlig vendetta" och "men lilla hjärtat" till odödliga catchphrases. Årets upplaga lär bli lika debaclebefriad som förra men jag håller en tumme.

Så till årets nomineringar, där jag slarvat och sett långtifrån allt men ändå ska försöka mig på en förhandstippning - här är listan med mina gissningar kursiverade.

Bästa film
Mun mot mun
Ninas resa
Zozo
Svårt - men jag tror ändå på Lena Einhorn, inte minst för att Runge snuvar henne på manusbaggen och då återstår "bara" bästa film.

Bästa regi
Josef Fares för Zozo
Ulf Malmros för Tjenare Kungen
Björn Runge för Mun mot mun
Jag har en soft spot för Ulf Malmros, särskilt efter hans underhållande tourettes-utbrott i pressen, och Fares gjorde underverk med sina barnskådisar, men så länge filmguden i Sverige heter Ingmar Bergman och inte Crowe eller Kusturica så vinner Runge.

Bästa kvinnliga huvudroll
Maria Lundqvist, Den bästa av mödrar
Tuva Novotny, Fyra veckor i juni
Amanda Ooms, Harrys döttrar
Årets mest givna bagge. Tuva Novotny har spelat Trasig Tjej för många gånger, och Ooms minicomeback i Hoberts mediokra psykodrama led tyvärr av kraftigt överspel.

Bästa manliga huvudroll
Peter Andersson, Mun mot mun
Krister Henriksson, Sex, hopp och kärlek
Mikael Persbrandt, Bang Bang Orangutang
Hade inte Dag och Natt bedömts som alltför osvensk häromåret hade Persbrandt varit gjuten (nu fick han Bergmanpriset som tröst istället), och hans lysande insats som Åke i Simon Stahos mindre strama, mer ojämna uppföljare är sannerligen värd en bagge. Men trots detta och trots att Dramatens bad boy säkert kan få en och annan sympatiröst för Expressens stygga behandling under hösten så blir det Peter Andersson. Han var så överdjävulskt bra att något annat inte kan komma på fråga.

Bästa kvinnliga biroll
Tuva Novotny, Bang Bang Orangutang
Ghita Nørby, Fyra veckor i juni
Sofia Westberg, Mun mot mun
Svårt! Ännu en trasig tjej av Novotny, och Nørby är ju dansk... så jag satsar på nykomlingen Westberg. Under protest, för här skulle Lia Boysen varit nominerad för Sandor slash Ida, och Cecilia Wallin för Tjenare kungen.

Bästa manliga biroll
Börje Ahlstedt, Percy, Buffalo Bill & jag
Magnus Krepper, Mun mot mun
Michael Nyqvist, Den bästa av mödrar
Nyqvist har vunnit förut och är per definition alltid bra vad han än gör vilket i det här sammanhanget kanske ligger honom i fatet. Och Börje var månne alltför stygg på Slottet i julas. Så jag tror på Krepper, det är hög tid att han får en välförtjänt bagge.

Bästa manuskript
Lena Einhorn, Ninas resa
Josef Fares, Zozo
Björn Runge, Mun mot mun
Jag älskade Zozo men manuset kanske inte var helgjutet. Einhorn ligger mycket bra till men jag tror på Runge.

Bästa foto
Anders Bohman, Mun mot mun
Aril Wretblad, Zozo
Philip Øgaard, Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö
Här har juryn av hävd gått på den tråkiga linjen och premierat foto som varit Snyggt och kompetent men inte nödvändigtvis djärvt eller nyskapande. Om de inte skärper sig i år blir det Kim Novak vilket vore bedrövligt. Det sobert kräkgröna fotot i Mun mot mun var ypperligt men jag satsar ändå på Aril Wretblads mäktiga, drömska och vansinnigt vackra cinemascopejobb i Zozo.

Bästa utländska film
Barnet (regi: bröderna Dardenne)
Barnen som inte fanns (regi: Hirokazu Kore-eda)
Dolt hot (regi: Michael Haneke)
Eh, här har jag bara sett Dolt hot så en okvalificerad gissning får bli kritikerhyllade Barnet.

Sådär, det var mina two cents - om några timmar får vi se hur rätt jag hade. SVT kl 20 ikväll är tiden som gäller, glöm inte att hålla utkik efter mig - det är jag som sitter längst upp längst bak i pappas gamla sextiotalskostym och ser ut som en femåring på godismässa. Inom kort kommer en fullständigt rapport från galan och efterfesten. Gött mos!

Chris Penn

Chris Penn är död och det känns djävulskt sorgligt och orättvist - för att han var så ung förstås, framförallt för att han aldrig fick samma cred som storebror. Medan Sean Penn jobbat med stora kanoner som Oliver Stone, Woody Allen, David Fincher, Tim Robbins och Terence Malick gjorde Chris mången b-action under sin karriär. Men när han fick chansen att glänsa så gjorde han det - han var lysande i Altmans Short Cuts, i Abel Ferraras The Funeral och, vill jag minnas, helt fantastisk i James Foleys nerviga At Close Range/Öga mot öga med Sean och Christopher Walken. Troligen blir han mest ihågkommen för rollen som Nice Guy Eddie i Reservoir Dogs. En lönnfet, svettig smågangster i tacky träningsoverall med den hotfulla och samtidigt lite ömkliga utstrålningen hos ett förvuxet mobboffer med en laddad revolver innanför byxlinningen. En av de bästa rollerna i ett liv som blev på tok för kort.

Varannan vecka

Herngren/Holm är tillbaka med ännu en relationskomedi och till att börja med är det gudagott med en film som faktiskt är inspelad i Stockholm och inte svensk films Bermudatriangel Vänersborg-Trollhättan-Uddevalla med deras generiska radhus och anonyma gator som vi lärt oss låtsas som om de är på riktigt. Här är det istället södermalm som är skådeplatsen, och maken till söderromantik får var det länge sen jag såg - SoFo-porren är total och man längtar nästan lika mycket till Skånegatan en dåsig augustieftermiddag som man suktar efter Manhattan efter valfri Woody Allen-klassiker (och hey, det blir mycket billigare!).

Varannan vecka är på samma gång Herngren/Holms mest behagliga och mest frustrerande film. Behaglig för att de verkligen grävt där de står och gör film om neurotiska, frånskilda fyrtionåntingmän med lyckade jobb, fet inkomst, kraschade äktenskap och Svenskt tenn-godkända bostadsrätter på Erstagatan. De behöver inte anstränga sig så hårt för att vaska fram roliga situationer utan gör det avspänt, med naturalistiskt och obesvärat spel och ett gott öga för mänskliga (läs manliga) svagheter.

Å andra sidan är det så småputtrigt och lojt att man stundom baxnar. Alldeles för många scener bara skriker efter en avslutande punchline men måste somna otillfredsställda. Karaktärerna är ytliga till max och om filmen har något att säga är det att Det är okej att vara ensamstående - men kärlek är också fint. Vilket kanske inte välter ens föreställningsvärld. Väldigt mycket kunde varit vassare, många scener kunde det filats och slipats på, alltför många situationer utmynnar i att Felix Herngren står och mumlar osammanhängande och det är bara charmigt tills man blir otålig.

Varannan vecka är också den första svenska film som gör produktplacering till en konst, kanske för att den ovanligt nog klarat sig utan förhandsstöd från SFI. Glöm Hamiltons flitiga tankande på Statoil - här bryts handlingen då och då av regelrätta reklamfilmer. Visserligen under sken att precis som i Adam och Eva vara välgjord satir, men problemet är att reklaminslagen inte är så skruvade och svarta som de kunde vara utan går genom som regelrätt direktreklam för IKEA med flera vilket känns sådär när man betalt för biljetten. Enda bonusen är att Orup äntligen får ge igen för den där äppelkäcka kycklingreklamlåten ("jag vill ha lördag idag!") som alla trodde var hans för några år sen.

Allt detta gnäll åsido så är Varannan vecka extremt opretentiös och trevlig feelgood, en underhållande bagatell, snyggt paketerat och fint spelad, gjord med stor värme och ett lätt handlag, smäckfull med somriga bilder och med en riktigt fyndig filmparodi nånstans mitt i som styr upp filmen efter en liten dipp. Och det är gött att se Måns Herngren i en film igen. Det räcker en bra bit.

Don't hold your breath, Börje

Svenska mediers kollektiva förtjusning när svenska kändisar får beröm utomlands är ofta ganska rar i sin totala överpepp, men får ibland rent bizarra proportioner. Som nu, när både Aftonbladet och DN rapporterar om att "USA Todays kritikerpanel" (i själva verket en av deras filmkritiker, om man nu läser artikeln) tycker att Börje Ahlstedt var så stark i Bergmans avskedsfilm Saraband - som hade premiär på svensk tv 2003 och gick upp på amerikanska biografer i somras - att han borde Oscarnomineras för bästa manliga biroll.

Och de kan han ju få tycka. Ahlstedt var sannerligen det allra bästa i Bergmans sömnpiller: hans urladdning i scenen med Erland Josephson i biblioteket var en stilstudie i självförnedring och underlägset raseri, en makalöst stark och ypperligt spelad scen i ett statiskt och teatralt tv-drama som annars mest var en angelägenhet för Bergmanforskare sugna på att fylla några luckor i kronologin.

Och Bergman är alltid Bergman och Saraband fick rent extatiska recensioner av de amerikanska kritikerna. Men jag ställer mig lite tvekande. Hur vanligt är det att icke-amerikanska skådisar i icke-amerikanska filmer som producerats utan amerikanska pengar får Oscarnomineringar? Jag har inte forskat i frågan, men det torde väl inte vara varje år? Lägg till ett startfält med troliga namn som Paul Giamatti, George Clooney, Matt Dillon, Jake Gyllenhaal och Will Ferrell och Börje ligger rätt risigt till.

Det vore å andra sidan extremt kul om jag hade fel. Jag hoppas bara att Börje inte håller tummarna alltför hårt. Det är oerhört fascinerande att en liten mening av en filmkritiker på en amerikansk tidning kan skapa rubriker som "Saraband" kan ge Börje en Oscar (AB) och Ahlstedt på kom-ihåg-lista inför Oscarsgalan (DN). Heja Sweden!

Strage hjärta Conan

Mårlind/Steins blågula actionvåffla Storm gick upp i fredags till övervägande positiva recensioner, vilket är kul. Ännu roligare är att jag i samband med detta äntligen blivit publicerad i DN Kultur. Ja, inte med min egen text förstås, och bara med en ynka (ande-)mening... men ändå.

Här är första meningen i min recension av Storm från november förra året: "In this day and age när svensk thriller i regel betyder att en sammanbiten Jakob Eklund med handsfreemobil gasar runt i en sponsrad Audi är Storm en gudagåva."

Och första meningen i Fredrik Strages recension i DN i fredags: "Svensk action handlar oftast om att Jakob Eklund kutar runt i skinnjacka och skriker 'för helvete'."

Sammanträffande eller ripoff? Jag kan bara dra slutsatsen att Strage läst mitt inlägg och gjort en medveten eller undermedveten hommage i sin text. Som efter inledningen är helt befriad från likheter med mitt inlägg (och föga otippat är både tajtare och roligare). Jag är hursomhelst stolt. Imitation är ju the sincerest form of flattery, som ni vet.

Jarhead

Efter medelklassatir i American Beauty och känsligt gangsterdrama i Road to Perdition är Sam Mendes tillbaka med Jarhead, där deffade versioner av Jake Gyllenhaal och Peter Sarsgaard (samma små huvuden, nya stora kroppar) spelar marinkårssoldater under det första Gulfkriget. En hårt förhandspeppad film som fått ganska vissna recensioner, och tråkigt nog måste jag hålla med om att Jarhead inte är det mästerverk man hoppades på.

Det börjar extremt lovande med Gyllenhaals voiceover till ett rappt montage på boot camp, med en könsordssprutande drill instructor som nästan får R. Lee Ermeys gaphals från Full Metal Jacket att komma på skam och dunkar Gyllenhaals rakade huvud i väggen till tonerna av Bobby McFerrins "Don't Worry, Be Happy" - en bitande ironisk inledning och det första exemplet av många på unkna åttiotalslåtar som får nytt liv (jag trodde aldrig jag skulle känna en varm våg av lycka över C + C Music Factorys "Gonna Make You Sweat (Everybody Dance Now)" men här satt den som en smäck).

Sen bär det av till öknen utanför Kuwait och den stora tristessen tar vid. Jarhead är baserad på den självbiografiska romanen av Anthony Swofford (Gyllenhaal) och lyckas därmed undvika de flesta av krigsfilmsklichéerna - på gott och ont. När trupperna sakta närmar sig de rykande och knäpptysta ruinerna av en krigszon så blir de inte anfallna av en gömd sniper och ingen trampar plötsligt på en booby trap, som man förväntar sig. Den nördiga killen med glasögon förvandlas inte till en mordisk stridspitt, och soldaten som ska hem till mamma om två veckor klarar sig utan en skråma. Ironiskt nog känner man sig en smula snopen, för problemet med att skildra all den sega väntan som de amerikanska trupperna fick utstå (fyra tröstlöst heta månader i öknen för några ynka dagars strider) är att det blir rätt... trist.

Särskilt som Mendes inte förmår blåsa liv i sina karaktärer. Det är ett fartfyllt och välcastat grabbgäng, young, dumb and full of cum, men Mendes går inte på djupet och då hjälper det inte att de flesta av skådisarna är lysande. Relationen och konflikterna mellan särskilt Sarsgaard och Gyllenhaals karaktärer kunde sannerligen spetsats till, men det blir aldrig av.

Problemet är att det vilar en aura av bekvämlighet över filmen. Jarhead tar inga risker eller sticker ut vilket nästan är kriminellt om man gör en film om USA kontra Irak. Det är en film om Gulfkriget som inte tar ställning, en film om hur krig och militärisk drillning gör lydiga soldater av unga män men utan att det får några större konsekvenser än att de fick en tänkvärd tid där i öknen. En film om krigets vansinne som känns så slick och välpolerad att det aldrig riktigt hettar till.

Det är svårt att inte jämföra med Apocalypse Now, särskilt som Jarhead blinkar till den flera gånger - i en isande scen är det filmvisning just av Coppolas klassiker och de uttråkade soldaterna går in i primalt jubel över den berömda helikopterattacken mot Vietnamesbyn på ett synnerligen politisk inkorrekt sätt (en scen som får sköna metavibbar genom att veteranen Walter Murch klippt båda filmerna).

Men där Apocalypse Now var på liv och död är Mendes mycket mer mätt och belåten. Nu ska man kanske inte romantisera Coppolas berömda sammanbrott och kaosartade skapandeprocess - en regissör som driver sin filmstjärna till hjärtattack är inget att sträva efter - men det är så tydligt att den filmen brinner av liv. Men vad vill Jarhead? Mendes har samma sinne för bilder som Coppola och några scener tangerar de hisnande surrealistiska och drömlikt loja scenerna när Willard sakta glider uppåt floden i sin patrullbåt. Bröderna Coen-kumpanen Roger Deakins cinemascopefoto är sannerligen mäktigt och några scener är verkligen larger than life och oerhört suggestiva och filmiska och coola.

Men det räcker inte. Jarhead mullrar på som en snygg om än överlastad fröjd för sinnena och hela paketet bara lovar att vara hippt, edgy och provocerande men blir aldrig mer än ett vackert skådespel, ett underhållande spektakel utan någon riktig mål och mening. Men om du alltid velat se en inoljad och extremt vältränad Jake Gyllenhaal iförd inget annat än två toppluvor (på huvudena), dansandes tokfull på läkarsprit till Naughty By Natures "O.P.P." - och det hade jag, inser jag nu - så är Jarhead en fullträff.

Sveriges slemmigaste birollsman

Apropå Mun mot mun slår det mig att skådespelaren Fyr Thorvald Strömberg (aka Fyr Thorwald vilket låter klart bättre, inte minst för att mördaren i Hitchcocks Rear Window heter Lars Thorwald) kan vara den slemmigaste mannen i svensk film just nu. Efter att ha varit bland annat kanonmat i Livvakterna och alkis i Miffo har han i tre biroller på raken mutat in sitt revir som en riktigt sleazy och obehaglig halvfigur (en plats som stått ledig sen Leif Andrée gick mainstream för ett bra tag sen).

I Fyra nyanser av brunt spelar han arkitekten Raimo Keskinen, som tittar på med slött förakt när hotellägaren Henrik Schyffert svettigt försöker gömma den där gräsliga statyetten av Hadar Cars som hemsöker honom.

I Tjenare kungen är han Bar-Johnny, klubbägare på Göteborgshaket Errols, som gärna fixar spelningar i utbyte mot en avsugning. Eller "prata lite i micken" som han väser där han fylleslaskigt sitter utslängd i soffan och väntar. Det var för övrigt den scenen som ledde till att Ulf Malmros blev skallad på galapremiären i höstas, av den riktigt ägaren till Errols som kände sig nedrigt behandlad (vilket är förståeligt, om Fyr Thorwald spelar en på film har man inte lyckats så bra i livet).

Och senast alltså i Mun mot mun som misshandlande och incestsugen pappa, nu med den nya och mindre festliga catchphrasen "du kan väl smaka lite bara" i samma vädjande tonfall - den andra filmen i rad där han alltså försöker tvinga till sig oralsex av tonårstjejer. Brrrr.

Fyr Thorwald bangar alltså inte de riktigt sluskiga rollerna och frågan är vad som väntar härnäst? Förste älskare i en Hobert-film känns inte särskilt sannolikt - jag chansar på knarkbaron eller våldtäktsman i Daniel Fridells nya. För övrigt är Fyr Thorwald såpass hemlig att jag inte lyckats hitta något foto, därför får hans namne Lars (Raymond Burr) vara stand in på bilden ovan.

Björn Runge vs Resident Evil

Jag har äntligen masat mig iväg till Björn Runges inverterade skrattfest Mun mot mun och det är bara att instämma i hyllningskören. Det är konsekvent, obönhörligt, ibland nästan outhärdligt nattsvart och jag kan sakna den anarkistiska humor som finns i Runges tidigare verk - det närmaste man kommer comic relief i Mun mot mun är en kort scen med en kedjerökande och ultrabitter Ann Petrén slängandes käft med en flotthårig Ingvar Hirdwall som lägger ut texten om sin ändtarmscancer. (Hirdwall är numera så etablerad som "roliga grannen" i Beck att publiken fnissar per automatik när han dyker upp i bild för att raskt tystna - scenen är trots allt en smula rolig så Runge lägger den sadistiskt nog tidigt i filmen för att snabbt få den lilla ljusglimten överstökad).

Spelet är helt och hållet lysande och både Magnus Krepper och Peter Andersson är välförtjänta av sina Guldbaggenomineringar. I synnerhet Peter Andersson, jisses vilken STOR aktör han är. Han har tidigare etablerat en persona som är maskulin, aggressiv och osar våld - här är han en svag och vek man som mer än något annat skäms, och Andersson gör det med en otrolig skärpa (efter Mun mot mun och sin likaledes lysande rolltolkning i Carambole imponerade han stort under förra året).

Mun mot mun ser perfekt ut: scenografin bara osar medelklassångest och krossade drömmar om gillestugor, radhus och stilrena möbler i träfanér, mästerligt fotat av Anders Bohman i sobert, ångestfyllt mörkblått och kräkgrönt. Och det låter bra också. Runges dialog är avskalad, exakt, i stort sett utan några onödigheter eller longörer. Som infödd är man ju så kinkig när det gäller dialog på svenska men Runges uppgivna, nästan stiliserade repliker är en fest för örat (om än en extremt dyster fest).

Jag har egentligen bara tre anmärkningar. Den första är Marie Richardson och Pernilla August, som möts genom en smart manusvändning i en scen som kan tolkas på flera sätt och är väldigt vacker. Men Runge får svårt att hålla sin Bergman-fetisch stången, och scenen får kraftiga Persona-vibbar där Augusts välverserade Dramaten-intonation förstärker det teatrala och bryter mot den tidigare (stiliserade) naturalismen.

Den andra är montaget som kommer nånstans i mitten där filmen tar en paus och vi vandrar mellan de olika personerna i sorgset viloläge till tonerna av Ebba Forsbergs "Mouth to Mouth". Precis som med "Daybreak" och Runges förra film Om jag vänder mig om är det en vacker och känslig låt som förstärker bilderna, men det blir lite väl nära Aimee Manns insatser i det numera klassiska montaget i Magnolia för att det ska kännas bekvämt ("När kommer grodregnet?" viskade min cyniske vän och jag höll en tumme att skådisarna inte skulle börja mima till låten vilket tack och lov hörsammades).

Det tredje är scenen där lillflickan i familjen sätter sig i tv-soffan och spelar Resident Evil 4 på GameCuben (därav den krystade rubriken ovan). Realistisk grafik med zombies som får utstå headshots ser otroligt brutalt ut på en stor filmduk och jag hoppas innerligt att Runge inte menar att våldsamma tv-spel är en del av problemet med dysfunktionella familjer och barn som mår dåligt, för det är den mest lättköpta lösningen av dem alla. Jag väljer gärna en annan tolkning, den att flickan är helt utan lots i den störda familjesituationen och kom in på otäckheter som hon var alldeles för ung för att kunna bearbeta. En byggsten i Runges iskalla skildring av en föräldrageneration som misslyckats kapitalt och egocentriskt vältrar sig i ångesten över sina egna tillkortakommanden och överhuvudtaget inte ser sina barn förrän det (kanske) är för sent.

Men allt detta är egentligen bara gnäll i marginalen över en film som är drabbande, mäktig, sanslöst välspelad och absolut förra årets bästa svenska film. Och för dig som tvekar kan jag meddela att det finns hopp och ljus i filmen - det gäller bara att hålla ut.

Trailer-pepp: Marie-Antoinette

I höst kommer äntligen Marie-Antoinette, Sofia Coppolas uppföljare till Lost in Translation. Teasern ligger ute och istället för klassisk musik eller trailermannen är det New Orders fantastiska "Age of Consent" (från albumet Power, Corruption & Lies, 1983) som rullar till bilderna av Kirsten Dunst och Jason Schwartzman i puder, peruk och krinolin.

Ett enkelt grepp kan tyckas men i floden av standardiserade trailers ser det helt fantastiskt ut, den där typen av teaser som lyckligt lovar något riktigt speciellt utan att eventuellt ha något mer på fötterna än en cool låt. Sofia Coppola - för jag utgår från att det är hennes val snarare än någon trendkänslig marknadsföringsslips på Sony Pictures - har ju alltid haft fingertoppskänsla när det gäller musikvalet i sina filmer, från Airs hypnotiskt släpiga låtar som perfekt fångade den sommarheta, disiga stämningen i The Virgin Suicides till det handplockade soundtracket som fick Bill Murrays irrfärder i Tokyo att bli så mycket större och viktigare än de kanske var.

Men alla är inte nöjda: på IMDb:s message board gnälls det kopiöst. Historienördar går igång på (den förmodade) historierevisionismen och Coppolas porträtt av Marie Antoinette som ett offer för omständigheterna, andra verkar bara vara störda över infallet att använda en modern poplåt till en film om 1700-talet (flera associerar New Order till John Hughes åttiotalsfilmer utan att förstå att gubbarna från Manchester faktiskt fortfarande är rätt hippa (iallafall hos oss i Europa).

Rollistan ser i vart fall spännande ut: förutom Dunst och Schwartzman ett brokigt gäng bestående av Asia Argento, Conanfavoriten Rip Torn, Molly Shannon, Judy Davis och Steve Coogan. USA-premiär i oktober.

Årets guldbaggenomineringar

I förmiddags tillkännagavs Guldbaggenomineringarna, och föga oväntat blev det Björn Runge som drog hem flest nomineringar - totalt sju stycken inklusive de tre tungviktarna (bästa film, regi och manus). Josef Fares Zozo kammade hem fyra nomineringar och sen kommer resten - hela listan finns på SFI:s hemsida.

Jag har slarvat och sett alldeles för få svenska filmer i år - vad tusan, det kom 45 stycken, nästan en i veckan - för att komma med några smarta kommentarer, så jag väntar med en eventuell prognos tills jag hunnit titta ikapp.

Några snabba kommentarer bara:

* Det har varit ett år med halvdassiga kvinnliga biroller, därav det märkliga faktum att Tuva Novotny blivit nominerad både som biroll (Bang Bang Orangutang) och huvudroll (Fyra veckor i juni). Båda filmerna spelar hon sin paradroll, trasig och vilsen tjej. Är hon inte själv leds vid det här laget? Hon är en duktig skådis, värd bättre.

* Många unga debutanter gjorde fenomenala rollprestationer förra året - Andrej Lunusjkin och Aliette Opheim i Sandor slash Ida, Imad Creidi i Zozo, Josefine Neldén i Tjenare kungen - vilket inte alls syns i nomineringarna. Å andra sidan är det kanske inte helt lyckat att hiva ut guldbaggar till så unga och nykläckta skådisar (det vore ju rent bizarrt att flyga hit lille Imad Creidi från Libanon för att ge honom en bagge, hur bra han än var i rollen).

* Den nya regeln som säger att svenska skådisar kan nomineras för nordiska samproduktioner (med andra ord Dag och natt-klausulen, framsprungen ur debaclet förra gången när Mikael Persbrandt var gjuten för en bagge för Simon Stahos knivskarpa roadmovie men inte kunde komma på fråga eftersom filmen ansågs alltför dansk) var nödvändig - tack vare den har Michael Nyqvist och Maria Lundquist blivit nominerade för finska Den bästa av mödrar, och Persbrandt igen för Bang bang orangutang (vilken han lär knipa).

* Hur jobbig Lia Boysen än var i SVT:s filmquiz Popcorn är hon en grym skådis och borde blivit nominerad för Bästa kvinnliga biroll för Sandor slash Ida.

* Jag hade tippat Barnet, Dolt hot och Sideways som Bästa utländska film, men i år har juryn frångått sin relativt publikvänliga inställning och det bidde bara 2 av 3 - istället för Alexander Paynes buddymovie blev det japanska Barnen som inte fanns, som fick fin kritik men passerade rätt obemärkt under radarn.

* Det är fortfarande bedrövligt att det inte finns egna baggar för filmmusik, klippning och scenografi, särskilt med tanke på att det just nu görs mycket film i Sverige. Istället har vi en halvmesyr där två baggar varje år ska gå till "särskilda insatser" inom de nämnda områdena plus kostym, maskör, special effects, animation, ljudtekniker och mixare. Varför inte brassa på fullt ut och dela ut baggar för alla kategorierna?

Måndag 30 januari blir det gala, årets värd är Lena Endre och frågan är förstås om det blir lika valhänt och småtaffligt som vanligt. Men glöm inte att Endre innan hon blev annekterad av Richard Hobert faktiskt gjorde en hel del kolsvart komedi i Lorry. Får hon bara vettiga manusförfattare i år kan det bli bra. (Fat chance?)

Jag kommer i vart fall att vara på plats i Göteborg och även om det kan bli svårt att liveblogga ska jag försöka peta iväg en rapport från insidan. Mer kommer!

Pride and Prejudice

De flesta kvinns i min bekantskapskrets är hardcorefans av BBC:s Pride and Prejudice från 1995, femtimmarsversionen med Colin Firth som Mr Darcy. Jag lyckades missa den och behövde alltså inte sitta och fundera på vilken Darcy som var mest "rätt" vilket kändes skönt.

Nu har nämligen den brittiske tv-regissören Joe Wright gett Jane Austens protofeministiska klassiker en ny spinn och han gör det med den äran, med hjälp av mainstreamförfattaren Deborah Moggach (vars manus fått en okrediterad putsning av Emma Thompson som ju hade vanan inne sen hon skrev Sense and Sensibility åt Ang Lee för tio år sen).

Och precis som i den filmen vankas det uppförsbacke i början: skådisarna, kläderna, interiörerna, dialogen - rubbet ser perfekt ut och låter som det ska, men utgångsläget med klasar av hormonstinna och giftaslystna ungmöer i snörliv som går arm i arm, rodnar och tokfnittrar i fina salonger gör att gullighetsfaktorn glider långt över det bekväma (och jag känner en överväldigande lust att åka hem och dunka Sin City-boxen i dvd:n). Men men, precis som i Ang Lees Austenäventyr griper historien snart tag i en och det är bara att kapitulera.

Det är toppkvalité på alla plan. Fotot är utsökt, precis på rätt sida om det alltför naturromantiska, även om det i en porrig helikopterbild med skamlös Wuthering Heights-känsla går lite överstyr (de kunde nog inte hålla sig längre). De viktiga balscenerna där planer smids och välverserade konversationer pressas fram under menuetten hanteras skickligt med några enormt långa, till synes sömlösa steadicamåkningar som är oerhört snygga (och tävlar med Michael Ballhaus jobb i Scorseses Oskuldens tid i den för kostymgenren viktiga subkategorin Bästa balfoto).

Keira Knightley som hittills varit föga mer än ett vackert fejs imponerar som en kraftftull Elizabeth (även om det förstås är svårt att köpa henne som den mindre snygga systern). Brenda Blethyn gör sin paradroll som andtruten och överaffekterad hönsmamma vilket alltid är underhållande - ingen kan gråta komiskt som hon. Och favoriten Donald Sutherland är tillbaka i en liten men viktigt biroll som lätt frånvarande patriark i mustiga polisonger och jag håller en tumme att det blir en Oscarnominering för Bästa manliga biroll. Och till slut Matthew McFadyen... herrejesus vilken snygg man. Han spelar Darcy med perfekt mix av butter sexighet och ångande affekt under den stärkta kragen, och bör med rätta bli ny flickidol (om flickor i dessa dagar fortfarande bryr sig om Jane Austen-filmer?)

Pride and Prejudice är en kostymfilm som gör alla rätt. Den är intelligent, välskriven, lätt moderniserad utan att kännas flåsigt uppdaterad. Den ser otroligt bra ut utan att förlora sig i panoramabilder - historien tuffar på i snabb takt, kanske nödvändigt med tanke på hur mycket bok som måste klämmas in på två timmar. Och framförallt: den är otroligt välspelad, gjord med kärlek - och skamlöst romantisk. (Betyg: 9/10)

Me And You And Everyone We Know

Så är den äntligen här, förra årets kanske mest omtalade indiefilm, prisbelönt både i Cannes, Sundance och på Stockholms filmfestival, uppskriven järnet hemma i USA och just nu allmänt sönderälskad. Vilket är lätt att förstå - det är en film man efter bara några minuter vill krypa upp med i soffan och krama hårt och viska söta ord till.

Långfilmsdebuterande konstnären Miranda July vandrar mellan ett litet gäng människor: en stapplande romans mellan en kämpande performancekonstnär och en skoförsäljare i livskris, två småkillar som sexchattar på nätet, ett par tonårstjejer som börjar känna på vuxenlivet och blir uppraggade av en medelålders snubbe med smak för teens, en liten flicka som drömmer om det perfekta hemmafrulivet med en fulländad uppsättning köksredskap i sin skattkista.

Allt skildrat med en ömhet och en varsam värme som gör att Me And You... är det mest hjärtevärmande man kan se på bio just nu. Framförallt för att July skildrar sina karaktärer med en storögd, naiv och ömsint blick, helt befriad från ironi eller cynism, vilket gör filmen skimrande och mysig utan att det nånsin känns ansträngt quirky eller sökt - som Hal Hartleys eller Todd Solondz allra finaste stunder, i en hel film. Den varma electronican av Donnie Darko-kompositören Michel Andrews hjälper till.

July har ett gott öga för situationskomik och några scener som är potentiellt gubbslemmiga eller känsliga (barns utforskande av sin egen sexualitet är ju minst sagt minerad mark) blir absurda och roliga just för att hon har en oförställd medkänsla med sina vilsna och jagade karaktärer. "Poop back and forth"-scenen med småpojkarna känns redan som en modern klassiker och slår Clive Owens och Jude Laws snuskprat i Closer som den bästa sexchatscenen hittills i filmhistorien.

Dialogen är mestadels briljant och July har god hand med sina unga skådespelare. Överhuvudtaget är spelet ruggigt bra: John Hawkes som skoförsäljaren är lysande, liksom July själv i huvudrollen, till utseendet en kvinnlig version av Erlend Öye med samma älskvärda fumlighet.

Det låter inte så lite cheesy men Me And You... är en film som hyllar livet och kärleken utan att det blir slemmigt. Bara oerhört fint. Att July är tillsammans med Mike Mills, som gjorde förra årets mest ömsinta amerikanska film Thumbsucker, känns konsekvent. (Betyg: 9/10)

Spielbergs Munich ger upprättelse åt "Hillman"

Vänner av Beck har i sju filmer fått mysrysa åt karaktären Josef Hillman, en eftergift åt de tyska finansiärer som håller maskineriet tuffande. Hillman - som inte har någon motsvarighet i Sjöwall/Wahlöös romaner, utom möjligen som en urvattnad version av Einar Rönn - spelas av Hanns Zischler, en av Tysklands flitigaste karaktärsskådisar med 171 filmer på sitt samvete i skrivande stund enligt IMDb.

Zischler dubbas som bekant av Fredrik Ohlsson (mest känd som Tommy och Annikas pappa i Pippi Långstrump, oförglömlig som Varuhusets kriminella mastermind "Pelikanen") och Zischler har fått lära sig sina repliker fonetiskt utan att ha någon större koll på vad han pratar om. Vilket får till följd att satsmelodin blir helt åt pipan och de stackars Beck-redigerarna får jobba hårt för att klippa runt hans munrörelser - något som Filip & Fredrik gjorde stor underhållning av i 100 höjdare! för några veckor sen.

Både Ohlsson och Zischler gör säkert så gott de kan men resultatet blir ofrivillig comic relief, som i och för sig är rätt välkommen i det bistra Beck-universum där Ingvar Hirdwall med lustiga glasögon är det enda glädjeämnet.

Hillman har blivit ett stående skämt för svenska tittare och jag tycker lite synd om Hanns Zischler som är värd ett bättre öde. Han har säkerligen gjort en del tysk dynga (med tanke på att han inte verkar tacka nej till särskilt många roller) och jag har såklart ingen större koll på alla hans jobb för tysk tv, men han var fantastisk i Wim Wenders Im Lauf der Zeit/Med tidens gång (1976). En nära tre timmar lång roadmovie om en biografmaskinist (Rüdiger Vogler) som åker runt den tyska landsbygden och rustar upp fallfärdiga biografer, och slår följe med en självmordsbenägen ung man (Zischler). En provocerande långsamt berättad film med mästerligt svartvitt foto av Jarmusch-medarbetaren Robby Müller och en fullständigt osannolik scen där maskinisten (inte Zischler alltså, tyvärr) vaknar en tidig morgon, sträcker på sig, släntrar ut på en gräsplan, sätter sig på huk och tålmodigt producerar filmhistoriens längsta och mest autentiska bajskorv - allt filmat i en enda flera minuter lång tagning. På riktigt.

Men snart vankas roligare tider för fans av Zischler. Dan före julafton gick Spielbergs nya och omdiskuterade film Munich upp i USA till mestadels positiva recensioner. Munich tar avstamp i händelserna vid OS i München 1972, då palestinska terrorister kidnappade och avrättade elva israeliska idrottsmän, och beskriver det mer eller mindre hemliga efterspelet då Israel slog tillbaka genom att bilda en specialenhet med uppdrag att hitta och avrätta elva palestinska terrorister utspridda över Europa som misstänktes för att ha planerat attentatet.

Munich går upp härhemma 10 februari och ser fenomenalt lovande ut att döma av trailern. Inte minst för Spielbergs "internationella" och handplockade cast: australierna Eric Bana (som ser oförskämt bra ut i polisonger och kortärmad skjorta) och Geoffrey Rush, britten Daniel Craig, irländaren Ciaran Hinds (från Rome), tysken Moritz Bleibtreu (från Spring Lola), fransmännen Michael Lonsdale (japp, Hugo Drax i Moonraker) och Mathieu Kassovitz (skådis i Amélie och regissör bakom Medan vi faller och, eh, Gothika).

Samt Hanns Zischler, som lär få göra mer än att sitta i ett grått rum dricka kaffe med Peter Haber. Och framförallt slippa pressa ur sig Rolf och Cilla Börjlinds platta repliker på nödtorftig svenska.

Philip Seymour Hoffman blir storskurk

Går man och ser King Kong blir man också bjussad på teasern till Mission: Impossible III, den nya actionvåfflan om superagenten Ethan Hunt (Tom Cruise). Men det tar ett tag innan man är med på banan, för det första som möter en är en ondskefull Bondskurkmonolog av Philip Seymour Hoffman, som tack vare pigg casting verkar fått äran att spela storboven. Först efter halva teasern dyker Tom Cruise nuna upp och sen brakar helvetet lös med sedvanliga teaser-explosioner och förhoppningsfullt mäktiga actionsnuttar (gobiten från ettan där Tom flyger från en exloderande helikopter och landar på ett snabbtåg är ersatt med en där han flyger från en exploderande missil in i en parkerad bil - och det ser riktigt fint ut).

Cruise-ransoneringen kan säkert ha att göra med hans överexponering under förra året i diverse jobbiga sammanhang (soffhoppningen hos Oprah, scientologitokerierna, Katie Holmes-annekteringen med mera), men den längre trailern som dyker upp under våren lär säkert innehålla mer Cruise. Till dess är det gött att se en aktör av Hoffmans kaliber få leverera riktigt sadistiska skurkrepliker till en gråtig Cruise: "You have a wife, girlfriend? Whoever she is I'm gonna find her. I'm gonna hurt her. And then I'm gonna kill YOU right in front of her." Brrr...

Det vore fint om trean kunde nå upp till Brian De Palmas eleganta etta efter den överlastade orgie i motorcykelstunt som var John Woos tvåa. Och det skulle kunna fungera: förutom oväntade namn som Hoffman och Simon Pegg i biroller står Lost-skaparen J.J. Abrams för regin och manus är skrivet av Alex Kurtzman/Roberto Orci, som skrivit The Island och ett gäng Alias.

Av teasern att döma kan det bli precis hur kul eller kasst som helst - vi får se 5 maj när filmen går upp i USA.