#18: Knight and Day (2010)

James Mangold har ett spräckligt CV. Han debuterade 1995 på klassiskt indiemanér med Heavy, ett Sundancehyllat drama om en överviktig snubbe (Pruitt Taylor Vince, han med ögonen) som blir besatt av Liv Tyler till Thurston Moores filmmusik. Sen gjorde han en av mina absoluta favoritfilmer, vemodigt hårda och välspelade snutthrillern Cop Land – Slys finaste stund sen Rocky, och en mustig mansensemble att dö för. Därefter har det varit blandad kompott: institutionsdramat Girl, Interrupted, romantiska tidsresekomedin Kate & Leopold (som jag inte sett men som verkar ohygglig), extremt stämningsfulla mindfuck-skräckisen Identity (som brukar finnas i 29 kronors-backen på Coop – köp!). Och på senare år lyckad biopic (Walk the Line) och snygg westernremake (3:10 to Yuma).

Och nu senast: actionkomedin Knight and Day, med Tom Cruise som prillig hemlig agent och Cameron Diaz som ”vanlig tjej” som snubblar i hans väg varpå actionspäckade tokerier inträffar. Även om jag gillar Tom Cruise så fanns det väldigt lite att peppa på inför den här filmen: en löjlig titel, ett ytterst lamt försök till viral marknadsföring inför släppet, utsikten att i två timmar se Cameron Diaz skrika och noja som Sandra Bullock i Speed och Tom Cruise skoja till det med ett självgott flin. Jag fick obehagliga Mrs and Mrs Smith-vibbar. Och filmen har geggat runt i development hell länge, och passerat ett helt gäng manusförfattare och versioner, vilket sällan brukar båda gott.

Men jag gav Mange en chans – och det var bra. Filmen är kul. Det är fart och fläkt från start, Cruise är hör och häpna ganska skojig som deadpan-vitsande superagent, actionscenerna är välkonstruerade och snygga. Framförallt är det så frejdigt over the top hela tiden att man blir charmad.

Peter Sarsgaard är bortkastad i en tråkroll och filmen är tio minuter för lång, annars är det påkostad underhållning hela vägen. Knight and Day floppade i USA, fick blandad kritik och hånades väl som ännu ett misslyckat fånfängeprojekt för en Cruise i karriärmässigt fritt fall – men strunta i det. Mangold har både biljaktsskills och rätt komeditonträff och resultatet är två timmars popcornmys utan pretentioner. En fet solbränd scientolog-tumme upp!

#17: Ghost Ship (2002)

Ghost Ship är den typen av film som visas nån gång i kvartalet på diverse reklamkanaler, ofta med starttid 23:50 eller o2:15. Och av oklar anledning har jag velat se den i flera år - kanske för Gabriel Byrnes skull, eller att det är så high concept (spöken på en båt!) att bara det skapar viss pepp.

Ett gäng bärgare får nys om ett mystiskt skepp på drift i Berings hav och anar att det kan finnas pengar att hämta - mycket riktigt är det en italiensk lyxyacht från sextiotalet som lämnats vind för våg. Men väl ombord på skeppet börjar det hända ruskigheter. Folk börjar dö, en blek och läskig spökflicka (Emily Browning från Sucker Punch i en tidig roll) dyker upp med kryptiska budskap om vilka hemskheter som ägt rum på skeppet, dörrar smäller igen av sig själva... the usual stuff.

Bärgargänget spelas av ett gäng välkända fejs som karriärmässigt trampade vatten - en stabil Juilanna Margulies efter E.R. men före The Good Wife, en rätt oinspirerad Gabriel Byrne slummar loss i limbo efter nittiotalets karriärspeak och innan den smarriga In Treatment-huvudrollen. Isaiah Washington pre-Grey's Anatomy och Karl Urban strax innan han breakade som Éomer i Lord of the Rings-filmerna är kanonmat. Som en fattig mans Deep Blue Sea ungefär.

Ghost Ship är hyfsat snygg och ganska atmosfärisk men lite småtråkig. Filmens stora showstopper är en sekvens mot slutet, när vi får veta vad som egentligen hände på fartyget. En fyra minuter lång flashback, med hinkar av blod och smaskig gore, som stilmässigt skär sig rejält mot det annars okonstlat brunmurriga standardthrillerberättandet, komplett med "suggestiv" låt (Nine Inch Nails-light) och de där snabba växlingarna mellan uppspeedat tempo och "mäktig" slo-mo som man sett till leda vid det här laget men som nog kändes betydligt fräschare 2002.

Det är förstås en massiv spoiler, men jag lägger in hela sekvensen härnedan. Den är värd att se även om man inte sett resten av Ghost Ship - och har man sett klippet finns det ingen anledning att se Ghost Ship. Alla sparar tid!

#16: Rio (2011)

Nog för att den där pungråttan och hans eviga jakt på ekollonet är skojig, men taglinen "Från skaparna av Ice Age!” skapar inte direkt monsterpepp. Blue Sky Studios nya film heter Rio och är regisserad av brassen Carlos Saldanha. En snygg och oförarglig historia om två praktfulla fåglar som hamnar i Rio – ett Rio med tydligt fokus på färgglad karnevalsyra och goda papayor, inte så mycket City of God-stämning - skurkarna här skjuter inte varandra i skallen utan snubblar på busiga apor i favelan.

Rios matte är en nördig hemvävd tjej som driver ett antikvariat vilket direkt ger pluspoäng och det värmer såklart ett nördhjärta att de mänskliga huvudpersonerna är två riktiga geeks, med glasögon och dålig hållning och tech savvy. 3D:n är passabel och barnen gillade filmen även om de inte tog den till sina hjärtan på samma sätt som Alvin & gänget eller Totoro.

Att gnälla på lam svensk dubbning känns oerhört old hat, men ändå - Jesse Eisenberg blir Ola Forssmed, Anne Hathaway blir Pernilla Wahlgren - kom igen! Claes Ljungmark istället för Jemaine Clement som den extremt ondskefulle papegojan känns okej, och hellre Dogge (som spelar sig själv) än Will.i.am, men faktum kvarstår att det återigen är Stockholms privatteaterskådisar och musikalartister som får ersätta karaktärsskådisar. Dystert - det hade varit kul att höra om Eisenberg körde sin vanliga stammande geek i huvudrollen.

Kate Bush, jag älskar dig, men hur kunde du??

Även om jag är ett stort Kate Bush-fan sen gymnasietidens första crush bävar jag inför hennes nya skiva Director's Cut, som släpps 16 maj och består av elva låtar från The Sensual World (1989) och The Red Shoes (1993). Ett slags samlingsskiva alltså, med ny sång och nya trummor på alla låtar, och några låtar ännu mer omgjorda.

Ett underligt val. The Sensual World har några fantastiska spår (mmm...yes!) men The Red Shoes är som bekant hennes i särklass sämsta skiva. Och låtlistan från Director's Cut är i princip en Worst of Kate Bush, om vi ska vara ärliga:

1. Flower of the Mountain
2. Song of Solomon
3. Lily
4. Deeper Understanding
5. The Red Shoes
6. This Woman's Work
7. Moments of Pleasure
8. Never Be Mine
9. Top of the City
10. And So is Love
11. Rubberband Girl

Jag menar vafan, Rubberband Girl? Första singeln från olycksaliga The Red Shoes borde begravts i glömska. De enda riktigt bra låtarna här är sexan och sjuan (Moments of Pleasure, en otroligt vacker hyllning till vänner som gått bort, var ju den enda uthärdliga låten på Red Shoes), och de är redan gjorda i sina definitiva versioner, så hands off, Kate! Inge mer double bass eller tin whistle! Inga känsliga bongotrummor! Inga samplade barnskratt från din son Bertie!

Men hon kunde av okänd anledning inte hålla sig, och första singelsläppet Deeper Understanding är tyvärr obarmhärtigt uselt.

Ny video, regisserad av Kate och starring Robbie Coltrane och Noel Fielding från The Mighty Boosh skapar först pepp... ända tills man ser den.



Coltrane har mimiken och närvaron hos en svettig, klumpig vaxdocka, och när Noel Fielding - i kråsskjorta och Vince Noir-frippa! - dyker upp i slutfajten vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen.

Det ironiska i sammanhanget är givetvis att låten, om ett ensamt berättarjag som väljer att umgås med och hitta tröst i sin dator istället för vänner och familj, var profetisk när den skrevs 1989 och hyperaktuell idag med alla sociala medier och yada yada. Men eftersom gränssnittet och specialeffekterna (som skulle sett svårt daterade ut redan 1989) är skrattretande usla försvinner liksom kopplingen till samtiden.

Men okej. Kate är Kate och allt det här hade jag varit beredd att förlåta, till och med det "funkiga" munspelssolot på slutet.

Om det inte varit för det som händer 38 sekunder in i låten. Coltrane knäpper igång sin pc, loggar in på sin "Voice Console" (eh?), datorn börjar prata med honom med sin datorröst...

...vilket gestaltas genom autotune.

Autotune!!

Det låter fruktansvärt. Det låter HELT FRUKTANSVÄRT.

Kate, hur kunde du?

#14+15: Sucker Punch (2011) + The Omega Man (1971)

Den här veckan hade jag nöjet att medverka i min Weird Science-kollega Martin Degrells podcast Arthur, där vi bland annat pratade om Criterion-plöjande, Pee-Wee Hermans comeback, konsten att skriva kortfattat, och vilka filmer man bör se i påsk. Vi diskuterade också Zach Snyders pseudofeministiska och surrealistiska scifiactionröra Sucker Punch och Boris Sagals sci fi-klassiker The Omega Man med Charlton Heston.

Eftersom jag är för lat för att också skriva om de här (på helt olika sätt) fascinerande filmerna tänkte jag helt enkelt tipsa er om att lyssna på podcasten.

Här kan man lyssna direkt (eller via iTunes om man föredrar det). Och här finns Facebooksidan för Arthur Podcast.

Enjoy!

#13: The Town (2010)

Bästa ögonblicket i The Town: Ben Affleck och hans kumpaner rånar en stor anläggning, närmar sig till slut det låsta rummet där pengarna och två vakter finns. Affleck bankar på dörren med bössan och vrålar: "In the cash room: Arnold Washton! You live at 311 Hazer Street, Quincy, with a wife named Linda and three small dogs. Do not make a distress call. Also in the cash room: Morton Previtt, you live at 27 Counting Lane, Randolph - wife also Linda. Arnold, the Lindas want you to open this door. We have men outside your homes."

The Lindas! Bara en liten detalj, men jag tyckte det var så jäkla snyggt - på film heter ju rollfigurerna alltid olika, men i verkligheten heter ju folk likadant hela tiden. Lindorna gav ökad realism åt Afflecks långa, ambitiösa skurkdrama, där han fortsätter den kartläggning av Bostons arbetarklass han påbörjade i Gone Baby Gone.

Visst är det väldigt mycket Heat över storyn och strukturen med tre stötar osv, och relationen mellan barndomsvännerna/bovpolarna Affleck (tankfull) och Renner (hetlevrad) - och två snygga kvinnor, en fallen (blond!) och en upscale (mörkhårig!) - har vi sett oerhört många gånger förut. Men jag gillade filmen, gillade det makliga berättartempot (som är extra påtagligt i 153 minuters-versionen), det Stora Greppet Affleck försöker ta kring både klassklyftor och lokalpolitik med hyfsat resultat. Och actionscenerna är täta, välklippta, spännande.

Enda frågetecknet är Jon Hamm som "tuff" FBI-snubbe. Hamm är rolig som fan i komedisammanhang (som gäst i Comedy Death Ray Radio eller hos Zack Galifianakis), lysande som Don Draper i Mad Men. Men hittills har jag inte sett honom göra nån särskilt strålande insats på film - han är aldrig dålig, bara lite... ointressant. What gives?

#12: Devil (2010)

Skräckisen Devil - som här i Sverige släpptes direkt på dvd igår - är M. Night Shyamalans nya film i The Night Chronicles-serien. Flipp eller flopp? Läs mer på Weird Science!

#11: The American (2010)

Läste i Aftonbladet i veckan att Svenskarna INVADERAR Hollywood. Detta baserat på att det går bra nu för bruksregissören Micke Håfström och Stellan Skarsgårds barn, att Persbrandt - ni vet han som vann en Oscar för sin film Hämnden? - ska spela troll i en fantasyfilm som kommer om två år, och inte minst att Alicia Vikander just nu spelar in en film i Danmark.

Vad alla glömmer i den här typen av rart peppade artiklar är Björn Granaths insats i The American - filmhistoriens sannolikt kortaste inhopp av en svensk skådis i en internationell film. Granath - iförd täckjacka och pälsmössa - stannar bilen, kliver ut på en knarrig vinterväg, tar tre steg och blir skjuten med två raska skott av Clooney. End of story. Björn Granath är i bild i ungefär tre sekunder.

Det är problematiskt att den här korta scenen (inspelad i Östersund) är den absoluta höjdpunkten i filmen. Ett lite större problem är att den kommer under de första fem minuterna. Resten av filmen är en gravt ospännande historia om en ledsen hit man på sitt sista uppdrag.

Jag ska inte gå i den lätta "filmen är tråååkig"-fällan, för det är uppenbart att Anton Corbijn inte velat göra en thriller i traditionell mening. Isåfall skulle han inte gjort en film som till 90% består av att Clooney vandrar runt i en liten italiensk bergsby och dricker cappuccino på mysiga uteserveringar mellan vapenvården och de filosofiska samtalen med den lokala prästen. Snarare är väl The American ett försök till existentiellt drama. Men manuset badar i krim-schabloner: den skickliga men livströtta boven som ska göra ett sista jobb och sen fly med sin kvinna, en skitsnygg happy hooker som tinar upp honom med sin okomplicerade livsglädje och härliga kåthet, men kanske är det redan för sent?

Jag gillade verkligen Corbijns långfilmsdebut Control men här undrar jag vad han vill säga. Storyn är helt ointressant och filmen är inte tillräckligt bildporrig för att leva på de estetiska meriterna. Släng sen in en datoranimerad fjäril - en fjäril! - som ska symbolisera Clooneys nyfunna kärlek till livet och den mest övertydliga djurmetaforen sedan Anthony Hopkins fågelflax i slutet av Återstoden av dagen är ett faktum.

Det finns ett par bra saker: ett svart sidospår om att en seriemördare härjar bland prostituerade, där det hintas om att det är Clooney själv som är boven, eftersom han så att säga måste "klippa banden" med sina dejter när han rör sig från jobb till jobb. Något man tyvärr släpper därhän. Och det faktum att bovarna som jagar Clooney filmen igenom är svenskar - "the Swedes" - är rätt tufft.

Och tuffast av alla är Björn Granath.

#10: True Grit (2010)

Att klaga på True Grit känns lite som att anmärka på att creme bruléen man just ätit var lite för god. Eller att samlaget man just haft var lite för skönt. Lyxproblem, helt enkelt. Ändå kan jag inte låta bli att längta efter de "gamla" bröderna Coen, de som gjorde Miller's Crossing, Barton Fink, The Hudsucker Proxy. Fargo. Jag hajar att brorsorna inte kan göra stiliserade, metafilmiska fyrtio- och femtiotalspastischer med Steve Buscemi hur länge som helst - de känner sig nog färdiga med det. Men jag saknar Coen-stämningen i True Grit, som egentligen kunde varit regisserad av, absolut inte vem som helst, nån ruggigt begåvad, kanske Sam Mendes eller Clintan. Men ändå. Någon annan.

Å andra sidan är det oerhört mysigt att bröderna nu är en självklarhet på Oscargalan, och vill man ha en angenäm bris av old school-Coen är det bara att se om den snorsnygga och nästan plågsamt tragikomiska A Serious Man från häromåret. Och istället för udda, vildögda, överspelande Coen-stammisar som Jon Polito och John Turturro får man njuta av en Jeff Bridges som sannerligen är larger than life och en helt suverän Matt Damon som nog aldrig varit mer bortkommen. Och en befriande klantig och pundig Josh Brolin, fjärran från det självsäkra snyggo han brukar spela.

True Grit var trots lyxgnället lysande, sånär som på den onödiga epilogen. Hailee Steinfeld är så fruktansvärt bra som den målmedvetna no nonsense-tjejen att det blir direkt deppigt att se henne som (smärre spoiler!) en kruttorr gammal nucka på slutet. Vet inte om Coens ville vara trogna Charles Portis' bok, men här hade det varit klart motiverat att fimpa de oerhört lama sista tio minuterna och avrunda vid filmens klimax.

#9: Centurion (2010)

De två just nu snyggaste och bästa manliga skådisarna i universum - Michael Fassbender och Dominic West - i samma film, en mustig hack & slash, av regissören till Dog Soldiers - det bara måste väl bli mumma? Trist nog är svaret ett lätt besviket nä. Neil Marshalls Centurion börjar okej, men de två brittiska hunkarna är knappt i bild samtidigt, och när legionär-McNulty (spoiler alert!) försvinner ur handlingen halvvägs och resten av filmen blir en oändligt lång jakt tappar man peppet. Om jag velat se en härjad Michael Fassbender springa för livet genom en skog hade jag sett om Eden Lake, för tusan!

Visst är det mycket gore för pengarna - tyvärr ofta med cgi-fontäner istället för "riktigt" blod - men utan några smaskiga karaktärer eller en vettig storyline blir man mätt även på halshuggningar. Neil Marshall har ett fint track record: debuten Dog Soldiers var en fokuserad, benhård lågbudget-varulvsskräckis, The Descent en ojämn men svinläskig mutantthriller. Doomsday är väl vattendelaren bland fansen, jag tyckte det var en hejdlöst pajig men också grymt underhållande och härligt over the top-blodig postapokalyptisk Mad Max-actionrökare. Jag trodde inte Marshall var kapabel att göra en småtråkig film, men med Centurion har han faktiskt lyckas.

Nu vänder vi ett blad och tittar framåt, och hoppas att han gör den där korsningen mellan Örnnästet och Die Hard som det snackats om. Det skulle kunna bli riktigt kul.

#8: Buried (2010)

"If Hitchcock had directed Buried, it would look exactly like this" säger Ryan Reynolds i extramaterialet till spanske Rodrigo Cortés thriller, och även om gamle Hitch väl är det mest klyschiga och utslitna varumärke man hoppfullt och fåfängt kan droppa i pr-sammanhang så stämmer det eventuellt här. Åtminstone i så måtto att Hitchcock - som ju var förtjust i high concept-upplägg som Rope och Lifeboat - säkert skulle gått igång på Buried-premissen med en kille instängd en låda i realtid - utan flashbacks eller parallellhandlingar - i 91 minuter. Även om det inte är nåt direkt fel på Ryan Reynolds så funderar man ju på hur filmen skulle varit med James Stewart i lådan istället, eller om Hitchcock hade lyckats hålla spänningen uppe filmen igenom.

Jag vetefan om Cortés lyckas. Filmen är mer klaustrofobiskt obehaglig än spännande, och det är svårt att hålla intresset vid liv trots den rätt korta speltiden. Man kan roa sig genom att hitta på tråkiga ordvitsar till filmen: Ryan Reynolds håller låda, Thinking inside the box, Gubben i lådan, Ökenfilm, Begravningsstämning. Mest på pricken: Risigt i kistan.

#7: Tangled (2010)

Hur är det nu med nya filmer från Disney, man förväntas reflexmässigt sucka över könsstereotyperna? Eller är det överspelat, nu förväntas man bara bejaka hantverket, och jämföra med Pixar, och säga att det är inte riktigt lika bra men nästan? I'm at a loss here, tror inte jag sett en eventfilm från Disney på evigheter - kollar filmografin på wikipedia i skrivande stund och inser att jag nog inte sett en ny animerad Disneyfilm (Pixar räknas inte) sen Tarzan 1999.

Skitsamma. Tangled/Trassel var riktigt rolig och bra.

Glädjen över en kvinnlig protagonist kanske förmörkas över att hon är overkligt smal och (spoiler alert!) väljer kärnfamiljslyckan istället för ett liv i frihet, när hon äntligen frigör sig från den oerhört självupptagna och genomelaka styvmamman. Precis som killen, den stöddige äventyraren, inser att domestic bliss är den enda sanna lyckan. Fast å andra sidan handlar det inte så mycket om tvåsamhet som om att hitta tillbaka till familjen - och sen jag fick barn är jag en sucker för sånt, i synnerhet om det är amerikanskt. Jag fick tårar i ögonen två gånger, båda scenerna där kungen (ordlöst = stilpoäng) grät över sin förlorade dotter. (Hela lyktorgien berörde mig mindre, den var för utstuderat maffig, flörtade för girigt efter tårkanalerna.)

Tre grejer:

Mother Gothel, den elaka häxan i filmen som håller sig evigt ung genom att fängsla Rapunzel och mysa med hennes hår, var ju genuint... hot. Kändes besvärande att sitta med barnen en söndagseftermiddag och faktiskt bli lite ehrm kåt på en animerad figur men there you have it. Hon var ju oerhört lik Lisa Edelstein (aka Cuddy i House) som ju är supersassy. Var det här meningen? Sumthin for the daddies?

Sångnumret på tavernan The Snuggly Duckling, där ett gäng råbarkade rövare brister ut i känslig sång över alla drömmar de lämnat vid vägkanten, var en ren fröjd. Så fantastiskt charmigt, rappt och lekfullt. Ett fem minuter långt mästerstycke.

Hästen var rolig.

#6: MacGruber (2010)

Det finns två lyckade långfilmsversioner av Saturday Night Live-sketcher: The Blues Brothers och Wayne's World. Om man (som jag) gillar Will Forte, Kristen Wiig och fnissade lite över att boven heter Dieter Van Cunth hoppades man fåfängt att MacGruber kanske skulle bli den tredje – men den sällar sig istället till den särskilda plats i helvetet där Coneheads, Superstar, The Ladies Man och It's Pat brinner för evigt. Will Forte lyckas klämma lite humor ur Macgrubers hockeyfrisyr, narcissism och faiblesse för ostiga åttiotalshits under den första kvarten, men sen är det ett långt och sluttande plan neråt. Någon MacGyver-parodi blir det aldrig, istället bjuds det på ändlösa bög- och bajsskämt – Fortes kolossala fixering vid analöppningen och vad som ska in eller ut ur den är fascinerande, nästan patologisk. Först kommer insikten att ens liv är på tok för kort för att man bör sitta och se Will Forte trycka upp en purjolök i arslet och sen stoppa den i munnen. Sen kommer känslan av förnedring, för en själv och för Val Kilmer som är tjock och dålig men förtjänar bättre. Sen skäms man. Sen bloggar man om det och skäms lite till.

#5: Splice (2009)

Idag skriver jag om Vincenzo Natalis kloningsthriller Splice på Weird Science. Klicka här!

#4: Family Guy: It's A Trap (2010)

It's A Trap är den tredje Star Wars-parodin som Seth MacFarlane och hans stab gör, efter suveräna Blue Harvest och den lite mindre fantastiska Something Something Something Dark Side. Nu är det Return of the Jedi som ska betas av, och det sedvanliga opening crawlet (som var väldigt roligt i de första två filmerna) består nu av en oändligt lång självförintande ursäkt över hur tröttkörda teamet var och hur de egentligen inte ville göra en till, men Fox insisterade så vi gjorde skiten, och den blev som förväntat sämre än de andra två men håll till godo, ungefär. Avancerad självironi eller ärligt menat är svårt att veta, men om avsikten vara att sänka förväntningarna funkar det fint: It's a Trap är möjligen den svagaste i trion, men inget bottennapp, snarare mer av samma.

Precis som de tidigare två är det en ojämn blandning av pruttskämt, lama b-kändispassningar som känns passé redan när man hör dem, kärleksfull parodi och trashigt våld. Det tillkommer ju inte särskilt många nya karaktärer i Jedins återkomst (utom Jabba som är lite av en besvikelse) så nyhetens behag i att se Stewie som Darth Vader har förstås lagt sig. Meg Griffin som Sarlacc! Gäsp.

Ett problem är att Obi-Wan Kenobi är med såpass lite, han spelas av grannen Herbert och den ändlösa strömmen av pedofilskämt mellan honom och hans unge adept Luke var bland det roligaste i ettan. Inte ens de löjliga ewokerna skapar så mycket humor, även om det är kul när

de lurviga små nallarna är så mesiga att

Peter Griffin/Han Solo får ett spel och brutalt torterar och avrättar några stackars stormtroopers av ren frustration.

Bäst är det när man driver med alla logiska luckor i filmerna - som att man konstruerar en Dödsstjärna med avancerade skyddsköldar men av snålhet inte bygger för passagen in i reaktorn som Luke tar sig in i, och sen gör om misstaget när man bygger upp hela skiten igen - dvs skämt som bygger på att manusförfattarna verkligen älskar trilogin och kan filmerna innan och utan. Sen hjälper det förstås att man har Fox i ryggen och därmed tillgång till musiken och de rätta Ben Burtt-ljuden, så Star Wars-känslan finns där, även om det inte känns lika hett tredje gången. Och seriens running joke, att Seth Green (som gör den målbrottsgnälliga rösten till Chris Griffin) ska bli mobbad för att hans filmkarriär är så kackig, lägger in en överväxel och blir så meta att det mest känns internt.

Så det är en blandad kompott. Men filmen är absolut värd att se för en enda scen, den där Jabba ska slänga ner Luke till Sarlacc - och Luke nickar i maskopi med Lando och R2 samtidigt som John Williams brassar på med korta brötiga stötar med bastuba. Jag hade aldrig tänkt på hur pedagogiskt och makligt den scenen är klippt - i Family Guy-versionen blir den till extremt utdragen korsklippning fram och tillbaka mellan karaktärerna, varv efter varv. Det blir sjukt roligt.

#3: Cemetery Junction (2010)

Lättsamt coming of age-drama som utspelar sig i sömnig brittisk förort till Reading år 1973 bjuder på pigg dialog med många fina oneliners, bra spel av unga skådisar och ett trevligt soundtrack med idelt glamrockmys - men snart också den kvävande insikten av att man sett EXAKT ALLT FÖRUT i många andra - både bättre och sämre - filmer. Killgänget som längtar bort, arbetarklasspojken som vill uppåt, glada men fördomsfulla arbetare vs lyckade men emotionellt djupfrysta rikisar, den stoiska men förstående mamman som låtit sig kuvas men vill se dottern frigöra sig, kameran som ögat mot en större och mer spännande värld, etc etc.

Två ljuspunkter: det skoningslöst elaka tugget mellan Gervais inrökta, inkrökta svetsare och hans mamma (Anne Reid) är riktigt roligt. Och David Earl (som knappt gjort något förutom en liten roll i Extras som "obsessive fan" i Bowie-avsnittet, minns honom inte) är lysande som den sexfixerade caféägaren Brian med Cocacolaflasktjocka glasögon och förra filmårets i särklass flottigaste hår.

Det är inte dåligt, men det är så fruktansvärt välbekant och karaktärerna är skrivna med den tjockaste kritan att man undrar varför två extremt begåvade herrar som Ricky Gervais och Stephen Merchant velat veva den här berättelsen ytterligare ett varv? En gåta.

#2: Tron: Legacy (2010)

Även om jag verkligen gillade första Tron (jag såg den på bio när det begav sig 1982 och det bör rimligen ha varit det mäktigaste jag sett dittills i mitt liv, Gremlins låg ju fortfarande tre år fram i tiden) så har jag inte alls gått igång på det rätt saftiga förhandspeppet inför Tron: Legacy som grasserat på filmbloggarna i säkert över ett år. Så förväntningarna var rätt lågt satta, vilket brukar vara det ultimata.

Och det gav resultat: jag tyckte filmen var king, tog några öl med min biovän, åkte hem glädjestrålande och delade med mig av kärleken på Fejan. Och fick givetvis mothugg direkt i form av välformulerade sarkasmer riktade mot filmens alla luckor. Sen lyssnade jag på /Films podcast där Dave, Devindra och Quigley i stort sett pulvriserade filmen i fyrtiofem minuter.

Och viss finns det en del att anmärka på: den tunna och ologiska plotten, Bridges sömngångaraktiga spel (han är i princip The Dude fast tråkigare och i cyberspace), unge Garrett Hedlunds rätt graverande brist på karisma, Olivia Wildes oklara roll i filmen, karaktären Trons plötsliga uppdykande och sen snöpliga sorti, och Clus rätt absurda master plan: borde inte en vettigare väg till världsherravälde vara att till exempel slå ut hela internet istället för att skicka tusen pers i trikåer och glow sticks genom en dator? Och som lök på laxen, det oerhört risiga yngrifieringen av Jeff Bridges medelst CGI - det var den unge släte Jeffan från King Kong Lives, men med döda uncanny valley-ögon. Burr!

Men jag väljer att skita i allt detta och fokusera på det jag verkligen gillade med filmen: den snorsnygga mc-jakten i början, den åttiotalsnostalgiska scenografin, Kubrickvibbarna i Bridges vardagsrum, det fantastiska soundtracket av Daft Punk som lirade så vettlöst tajt ihop med bilderna, det relativa allvaret (eller snarare bristen på självreflexiv humor) som var befriande.

Och, förstås, Michael Sheen som flamboyant nattklubbsägare. Med Daft Punk-killarna som dj:s. I en comic relief-scen som är helt ur synk med resten av filmen. Sheen verkar fått en helt egen regi - eller bara struntat i regin och bestämt sig för att helt och hållet käka upp sceneriet - och spelar över av Guds nåde. Kubrick igen: med käppen och den vita kostymen påminde han såklart om Malcolm McDowell i Clockwork Orange. Tyvärr försvinner han snabbt ur handlingen innan han hinner spöa upp nån med käppen.

#1: The Wizard of Oz (1939)

Har svårt att tänka mig en lämpligare film att inleda året med än The Wizard of Oz. Dels är det en perfekt och lagom surrealistisk film att se på bakfyllan, dels hade jag ju inte sett den förrän nu, och kan därmed äntligen bocka av den andra av de två mest citerade och välrefererade klassiska amerikanska familjerullarna från guldåldern (det andra är såklart Capras jultrivsel It's A Wonderful Life).

Greppet att låta filmen övergå från svartvitt (eller snarare sepiatonat) till glorious technicolor när Dorothy öppnar dörren till Oz är fortfarande ruggigt effektivt, och SVT hade en fin överföring att bjuda på - färgskalan är ren knark. Rött är det knallrödaste rött som gjorts, möjligen med undantag för rosenrabatten i bakgrunden i nån Douglas Sirk-melodram.

Judy Garland där förstås perfekt i rollen, med en självklar pondus värdig en Dakota Fanning (om det nu inte är helt historielöst att ta ett senare exempel) och det där märkliga barnskådisutseendet med en mix av barnkropp och vuxenhuvud. Och hon sjunger otroligt fint, även om Freddie Wadlings version av Over the Rainbow (inklusive, ska vi säga, lite mer bagage) kanske är bättre.

Och sen: kulisser kulisser kulisser! I dessa tider är det såklart mysigt med en film som lutar sig mot optiska effekter och back projection istället för det green screen-helvete folk som George Lucas lärt oss hata. Men effektmässigt känns Wizard of Oz inte så förmodern utan snarare sprungen ur teatern, med gigantiska kulissbyggen och en Wicked Witch of the West som gör sorti genom en rökpuff och åker ner genom en lucka i scengolvet. Det är mäktigt.

Och de creepy aspekterna hos Wizard är förstås omvittnade: Munchkins ser ut att vara en man tager vad man haver-blandning av hårt sminkade barn och dvärgar, och de där flygaporna (spelade av barn med apmasker och vingar?) ser otäckt... inte realistiska, men ändå verkliga på något sjukt sätt. WAY more läskiga än häxan!

The Wizard of Oz är bra, man kan inte tycka annat: det är ett hantverksskickligt spektakel med samma öververkliga, överpeppade lyster som mästerliga Singin' in the Rain. Dock med en lätt tveksam "Borta bra men hemma alltid bäst!"-slutkläm som hamras in med viss övertydlighet.

Det enda jag blev besviken på är finalen: jo - spoiler alert! - det var såklart en feberdröm, men kunde man inte fått det klassiska "Eller var det...?" på slutet? Kunde inte Dorothy fått hitta lite halm innanför kragen på Ray Bolger och bara: "Men... Scarecrow...eller?"

Men man kan ju inte få allt. Att bara sitta bakis i soffan och hänföras av färgerna räcker långt.

2011: Självplågeriets år

OK! För att få spinn på den här halvt insomnade bloggen ska jag äntligen förverkliga min barndomsdröm: att skriva om alla filmer jag ser under året. Förvänta er alltså: fler inlägg, av lägre kvalitet. Det kommer att bli både spännande och meningslöst. Häng med från start!

Gott Nytt År!

Årets!

Årets filmer:

1. The Social Network (David Fincher)

Aaron Sorkin kan inget om Facebook, men vet hur man skriver svintajt dialog. David Fincher kan inget om Facebook, men vet hur man får två och en halv timme rättegångsscener att svänga. Tillsammans skapade de filmhistoriens mest socialt handikappade, småaktiga och samtidigt märkligt älskvärda supernördar, och årets mysigaste biokväll.

2. Inception (Christopher Nolan)

Har en gnagande misstanke att Nolans ambitiösa drömbygge kanske inte håller för en närmare inspektion (så födelsedagsblurayen ligger fortfarande osprättad), men första bioupplevelsen i somras var fullständigt monumentalt knäckande. Blir fortfarande varm inombords varje gång jag ser en vit skåpbil på stan.

3. The Kids Are All Right (Lisa Cholodenko)

Hey, lesbiska medelålders kvinnor kan också vara roliga! Lisa Cholodenkos neurotiska, lagom svarta rom-com bjöd på gudabenådad dialog och fantastiskt spel från samtliga inblandade (till och med den stackars mexikanska trädgårdsfixaren), särskilt Anette Bening som var helt makalöst bra.

4. Winter's Bone (Debra Granik)

Sjuttonårig familjeförsörjande tjej på desperat vandring från gård till gård i stickad toppluva på jakt efter sin försvunna pappa möter knallhårda rednecktanter som får Leatherface och hans backwoods-familj att förskräckt gå och gömma sig. Karg, välspelad nywestern med en ruggigt imponerande Jennifer Lawrence i huvudrollen.

5. Scott Pilgrim vs The World (Edgar Wright)

Det är svårt att tänka sig en bättre matchning än den mellan Edgar Wrights speedade nördpersona och Bryan Lee O'Malleys geekiga serie. Wrights USA-debut var lika underbart referens-stinn som en hel säsong av Spaced - två timmar med Scott Pilgrim var som att trycka i sig fem kilo smågodis, skölja ner med tre liter Jolt-Cola och sen avrunda med en näve amfetamin. Bästa överdosen.

Bubblare: Kick-Ass, Toy Story 3, A Single Man, Armadillo, Tusen gånger starkare, Himlen är oskyldigt blå.

Årets sämsta filmer: The Losers, Salt, Iron Man 2 (tre på olika sätt helt obegripliga filmer).

Årets album:

1. Hot Chip: One Life Stand

Tillika årets video: den absurda, Peter Serafinowicz-regisserade "pojkbandskonserten blev till en blodig mardröm"-skräckisen. Hot Chip levererade också en fantastisk, kärleksfull konsert på Popaganda i somras.

2. The Radio Dept: Clinging to a Scheme

3. Teenage Fanclub: Shadows

4. John Grant: Queen of Denmark

5. Steve Mason: Boys Outside

Bubblare: Tracey Thorn, Säkert, Kent, Robyn, Familjen, Band of Horses, Interpol.

Årets låtar: Spotify-lista här!

God Jul och Gott Nytt År!

Julklappstips!

Idag tipsar jag om några av årets mest oumbärliga film- och teveböcker på Weird Science. Klipp ur och spara!

Interpol i mitt hjärta

Egentligen är jag för gammal för att hålla på med hela den här nattståndna "guilty pleasure"-prylen, men på nåt sätt har det blivit så med Interpol, det amerikanska depprockbandet som breakade med PDA för åtta år sen och nu är (relativt?) stora.

Jag var inte helt såld på debuten Turn On the Bright Lights men Antics från 2004 har jag lyssnat kopiöst mycket på, och den har gjort comeback i lurarna under hösten och vintern.

Jag är vuxen och bestämmer själv vad jag gillar. Så varför den (milda) skammen?

Kanske för att Interpol är så obarmhärtigt allvarliga. Nån gång skrev jag nånstans att om Claire Fisher i Six Feet Under hade ett favoritband måste det vara Interpol. Ett svartklätt, mystiskt, oerhört deppigt (men ändå lättillgängligt) indieband med pretentiösa, överlastade texter som kunde gå rakt in i hjärtat på en vilsen sökare som Claire... men som fick andras bullshit-detektorer att blixtsnabbt rusa upp till 11.

Men det är också det jag gillar med Interpol: texterna.

Smaka på inledningen till Take You On A Cruise:

I'm timeless like a broken watch
And make money like Fred Astaire
I see that you've come to resist me
I'm a pitbull in time
The pretence is not what restricts me
It's the circles inside

Vad fan betyder det? Och senare i låten - och just den här textraden, som kommer efter en dramatisk paus i en halv sekund, ger mig fan rysningar varje gång trots att jag hört låten ca 100 gånger:

I am a scavenger
Between the sheets of union
Lately I can't tell for sure
whether machines turn anyone

Jag menar... "Scavenger". Ett inte så lite pretto ord att ha med i en poptext. (Älskar låten till bitar, dock.)

Eller den här favoriten, inledningen till (betydligt såsigare) Public Pervert:

If time is a vessel, then learning to love
Might be my way back to sea
The flying, the medal, the turning above
These are just ways to be seen
We all get paid
Yeah some get faith before they die
But the stars we will navigate
Through the holes in your eye

Bara att copypejsta in de här raderna från internet gör mina kinder ljusröda. Jag menar... "Vessel"! "Through the holes in your eyes"! Skoltidningen från gymnasiet ringde just och ville ha tillbaks sin refuserade dikt. Interpol bara la på!

I ärlighetens namn är Interpols texter ibland briljanta: den där inledningsraden "Rosemary, heaven restores you in life" från brottarhiten Evil är väldigt fin, även om jag inte fattar vad det betyder. Och harmsna "The trouble is, you're in love with someone else / It should be ME" från C'mere (en av deras allra bästa låtar) är så uppgivet jävla bra.

Jag gillar verkligen sångaren Paul Banks baryton - att han sen utseendemässigt inte hundratioprocentigt lever upp till sin röst är en annan femma. (Han ser helt enkelt inte tillräckligt cool ut - ytlig, moi?) Eller att jag är äldre än honom men ändå så fixerad vid hans ofta gymnasiala texter. Men det borde inte vara ett problem.

Hur är Interpol live? När de spelade på Accelerator det där året hade jag inte förstått att jag gillade dem, och såg tyvärr nåt annat istället. Nu kommer de till Cirkus den 7 mars och jag är grymt peppad. Kommer att stå långt framme med slutna ögon och gravallvarligt sjunga med i Slow Hands.

Det kommer att bli EPISKT.

PS - här är en Spotifylista med mina tio Interpol-favoriter.

Leslie Nielsen RIP

Leslie Nielsen är död. Idag hyllar jag honom på Weird Science.

The House of the Devil

Idag peppar jag på The House of the Devil, Ti Wests snyggt stilsäkra åttiotalsretroslasher som släpps på svensk dvd i dagarna. Läs mer på Weird Science!

Fannies!

Såg Teenage Fanclub på Debaser Medis igår och det var som vanligt ett stort brett fåndumt lyckligt leende i två timmar. Har sett favvoskottarna två gånger förut: på Accelerator 2005 och på Debaser 2007. Igårkväll var de som vanligt obarmhärtigt tajta och bjöd på rena greatest hits-kavalkaden. I stort sett allt man ville höra: Sparky's Dream, Discolite, About You, Start Again, Neil Jung... Hitparaden var makalös. Och de nya låtarna – speciellt When I Still Have Thee och Sometimes I Don't Need to Believe in Anything – fick oss att hoppa jämfota i en stor gruppkram.

Sen är det ju så att åren går och Fannies numera ser ut som fyra medelålders gymnasielärare. Norman Blake: kort, korpulent, i rätt fula brillor och en sån v-ringad tröja som Michael Douglas hade i discoscenen i Basic Instinct (fast skrynklig). Det är Blake som skrattar, ler och har publikkontakten – Raymond "Stoneface" McGinley och Gerard "En dag på jobbet" Love satsade stenhårt på att se uttråkade ut och rörde knappt en min under två timmar (även om Love faktiskt tinade upp lite och kostade på sig ett flin mot slutet).

Men what the hey. Det var ju så MAKALÖST vackert. Och publiken var överpeppat lyckliga och duschade kärlek över gubbarna på scen. Inte minst killen framför mig, som stod och Stevie Wonder-vaggade i bliss med ett block där han - långsamt och omsorgsfullt - ritade av bandmedlemmarna, en efter en. Unikt.

The Walking Dead

The Walking Dead, som jag peppade stenhårt på i somras, har äntligen haft USA-premiär. Jag skriver mer om detta idag på Weird Science.

Robert Smith-nytt

Ni vet hur det är: man har rätt mycket på jobbet, man är astrött på kvällen, man orkar knappt se en film eller nåt tv-avsnitt men vill ändå inte gå och lägga sig. Så slutar det med att man sitter med en ljummen skvätt rött och bildgooglar Robert Smith i en halvtimme.

Robert Smith är idag 52 år gammal. Mina tre största idoler när jag var sjutton - Robert Smith, Morrissey och Kate Bush - föddes inom loppet av ett knappt år, mellan juli 1958 och maj 1959, och är alltså ungefär lika gamla. Medan Moz blir snyggare för varje år (på det där köttiga sättet) och Kate - i den mån hon fastnar på bild längre - fortfarande är vacker, så har Robert Smith inte haft lika tur.

Den här bilden är från förra året. Och den här. (Bob kan dock trösta sig med att hans gamle parhäst Porl Thompson numera får Freddie Wadling att se pigg ut.)

Det vore kul att se hur han ser ut utan håret, kajalet och läppstiftet... men då skulle han förstås inte vara Robert Smith längre.

Fast det jag ville komma fram till var egentligen den här 80-talslåten av det kanadensiska bandet Platinum Blonde, som nu gjorts i en remix av Crystal Castles med Robert Smith på sång. Släpps i december men peppas just nu stenhårt på Pitchfork. Den är svinbra! Och Robert Smith sjunger fortfarande andlöst vackert.

Lyssna!

Get me Fichtner!

Jag hyllar en idol på Weird Science idag.

The greatest Sho on earth

Bröderna Wachowski må vara fula och töntiga, men nu måste vi faktiskt förlåta dem för både Matrix-uppföljarna och Speed Racer. För som producenter har de tillsammans med regissören James McTeigue faktiskt fått ihop tvenne riktigt bra filmer. Först V for Vendetta, och sen Ninja Assassin som jag till slut såg i veckan och blev riktigt lycklig över.

Den koreanske pojkbandsstjärnan Rain (hårt namn) spelar en superdrillad känslokall ninja som lämnat sin klan och hjälper en snygg kvinnlig agent - jo, det är en sån film - att bekämpa ett gäng ondskefulla ninjas, med lite hjälp från en manlig grånad superpolis på Europol som spelas sammanbitet av han från Coupling. Naomie Harris - som var så bra i 28 Days Later och Tristram Shandy - spelar tjejen.

Men det är inte för briljant gestaltning eller välskriven dialog som Ninja Assassin går till historien, utan för det helt ogenerade lemlästandet. Filmen badar i våld. Avhuggna ben flyger i praktfull slo-mo, kaststjärnor gör swat-snubbar till slafsig köttfärs... det är exakt hur snyggt och hur kladdigt som helst, med vackert sprutande CGI-blod som är klart mäktigare än de jämförelsevis små fontänerna i Zatoichi.

Och som grädde på blodmoset får man Sho Kosugi, den gamle hjälten från åttiotalseposet Enter the Ninja, som benhård ninja-mästare. "Weakness compels strength, betrayal begets blood; this is the Law of the Nine Clans" muttrar han samtidigt som han oberört piskar en gråtande åttaåring under fotsulorna med en vass bambupinne. Han har lite samma sorgsna gravitas som Robert Forster i Jackie Brown, minus all form av empati, och är - vid sidan av de sjukt snygga actionscenerna - filmens stora behållning.

Jag blev ledsen och kränkt när jag såg att Ninja Assassin fick kallsinnig kritik och gick rätt dåligt på bio, när det finns så mycket sämre action som folk går och ser. En klart underskattad film, och ens behov av massakrerade poliser och avhuggna gangsterhänder blir tillgodosett för flera månader framöver.

Dean Martin räddar Mafia 2

Har precis tömt det sista magasinet i min tommy gun i den allra sista, episka shootouten i Mafia 2 och känner mig... tillfredsställd. Jag kan hålla med all kritik spelet fått: det är lite för kort, lite för enhanda med många långa bilkörningar fram och tillbaka, det är för linjärt och uppdragsbaserat och inte lika bjussigt med sorglös sandlådeaction som GTA.

Vitos dröm är att bli rik och mäktig, ha snygga bilar och kvinnor, men precis när man fått det lite fett så - spoiler alert! - tas allt ifrån en. Klassiskt dramaturgiskt grepp förstås - säg det actionspel värt namnet där man inte ungefär halvvägs blir tillfångatagen och losar hela sin fläskiga vapenarsenal och måste börja om på noll - men här kändes det lite synd. Å andra sidan finns det rätt lite man kan göra med pengarna förutom köpa en fin kostym, så det är bara att gilla läget och fortsätta på det spår manusförfattarna bestämt - vilket ofta blir fyrkantigt; vet inte hur många uppdrag som fantasilöst avslutas med ett torrt "drive home" och tvingar en att köra hem och gå och lägga sig för att nästa kapitel ska kicka in.

Med det sagt är det i regel svinsnyggt med välregisserade mellansekvenser, suveränt soundtrack, smarrig dialog på bred nuh yaak-dialekt och generösa skopor av influenser från de bästa gangsterfilmerna, feta härliga shootouts - och tidshoppet nånstans i mitten där stan förändras från grått fyrtiotal till sprudlande, framtidsoptimistiskt femtiotal med neonskyltar och vräkiga bilar är bländande vackert.

Och även här får man sina "GTA moments" serverade - i mitt fall kom det allra bästa redan i kapitel 2. Efter att kommit hem från kriget, blivit skjutsad till storstan och tagit en drink med kompisen Joe tar man en taxitur downtown. Dörren öppnas och man kliver ut på en snöig trottoar. Det är februari 1945, andra världskriget ska rasa några månader till, det är den kallaste vintern på länge och på gatorna passerar hopkurade människor på väg till sitt. Massiva snöflingor dalar sakta över kåkarna, och "Let It Snow, Let It Snow, Let It Snow" med Dean Martin spelar på ljudspåret. Det är så vackert, så bitterljuvt, att man tappar andan.

Klyschdags, men där och å fick jag banne mig GÅSHUD över vilken fantastiskt stämningsfylld värld 2K Czech byggt upp. Den sekvensen allena gör Mafia 2 värt att spela. Plus att man får skjuta tommy gun.

Vila i frid, Martin Ljung!

Trailer-pepp: True Grit

Bröderna Coens nya kobojsare, efter Charles Portis enligt uppgift knallhårda pulpklassiker, tidigare filmad 1969 med John Wayne och Robert Duvall i rollerna. Ser helt okej ut... *dreglar okontrollerat*

Krazy Kasting

Kommer ni ihåg när man tyckte att Michael Nyqvist var the shit? När han var alkis i Tillsammans, elak polis i Smala Sussie, fumlig bonnläpp i Grabben i graven bredvid? Sen spelade han huvudrollen i Så som i himmelen, gick ner sig ytterligare i pekoralträsket med Underbara älskade, och Arn, och försvann helt från radarn. Ironiskt nog är det nu, flera år sen han senast gjorde en riktigt bra roll, som han blir upptäckt i Hollywood - givetvis efter Millennium-rullarna, där Nyqvists halvt avstängda, oengagerade, sömngångaraktiga spel gjorde många scener smått surrealistiska i all sin träighet. Nyqvist har gjort rollen som "Kozlow" (lovande bovnamn for sure) i John Singeltons kommande Abduction, och har just blivit castad som "lead villain" mot Cruise i fjärde Mission: Impossible-filmen som "redan börjat spelas in" enligt TT Spektra trots att den ännu bara är i pre-production (inspelningen ska starta i december).

Att talangfulla nordiska skådisar blir castade som skurkar i Hollywood är förstås inget nytt: från Sven-Bertil Taube som stilig nazist i The Eagle Has Landed på sjuttiotalet via Stellan till Peter Stormare som gick från Bergman till Fargo och Jurassic Park: Lost World och en helt ny, fet USA-karriär. Favoriten i gänget är såklart danske Ulrich Thomsen, som efter Dogma-mästerverket Festen fick bli Bondskurk i The World is Not Enough och sen gjort diverse euroskurks i Hitman, Duplicity och Tom Tykwers The International och nu snart i Neil Marshalls sword-n-sandals-köttare Centurion, samtidigt som han gör fina och känsliga prestigeroller i "riktiga" europeiska filmer som Susanne Biers Hämnden.

Låt oss hålla tummarna för en liknande karriär för Micke Nyqvist. Jag saknar honom!

...and in other casting news: i Sherlock Holmes 2 har Guy Ritchie gett Stephen Fry rollen som Sherlocks storebror Mycroft. Fry vs. Downey? Jösses vilken pepp!

Svart måndag

SVT:s valvaka igår var en av de mest plågsamma kvällarna i mitt liv. Man bjuder in Bert Karlsson - f d ledare för det rasistiska partiet Ny Demokrati, för er som glömt - för att "kommentera" under Valvakan.

Alltså, har Bert gjort avbön för sina år med drickabackarna, muslimhetsen och torgmötena med Ian? När gjorde han isåfall det? Det är vämjeligt hur han numera behandlas som en rolig och slagkraftig sidekick/citatmaskin i medierna - nu också i SVT.

Jag hatar att de bjöd in Bert i studion. Hatar Elfsbergs mysiga småleende så fort Bert öppnade glappkäften. Hatar att Bengt Westerberg myste med, som om Ny Demokrati-epoken är glömd och förlåten. Framförallt hatade jag hur Luuk fick göra barnteve av valvakan.

Vi har röstat in fascister i riksdagen. Luuk dukar upp ett "tröstbord" med belgisk choklad. VEM på SVT tyckte det var en bra idé att "lätta upp" vakan - åhh vad trist, en massa vuxna som bara prata och praaata - med sitt nattståndna men outtröttliga infantiliseringsprojekt?

Där nånstans flippade jag över till Fyrans vaka - Peter Jidhe kändes som ett under av journalistisk integritet i jämförelse. Läste nånstans att Luuk senare slog armen om Jimmie Åkesson och bjöd honom på en macka, men det kan väl ändå inte vara sant?

Först ett halvårs helt okritisk rojalistiskt gullegull, nu det vidrigaste tänkbara sättet att hantera ett öppet främlingfientligt parti i direktsänd teve... det har inte varit ett jättebra år att vara lojal licensbetalare.

Trailer-pepp: 2001: Beyond the Infinite

Vad gör den gamle special effects-pionjären Douglas Trumbull - med banbrytande insatser på Blade Runner och Close Encounters of the Third Kind - nuförtin? Jo, han jobbar på en superambitiös dokumentär om Kubricks 2001: A Space Odyssey, där Trumbull (då blott 26 bast) var special photographic effects supervisor.

Blir dokun hälften så maffig som Trumbull lovar i den här klippet - som mer är en programbeskrivning än en regelrätt trailer - vankas massiv mumma. Se trailern här! (Den finns också i högre upplösning på Trumbulls egen websida.)

Via /Film

UPDATE: Aldrig får man vara riktigt glad. Jag hade missat att projektet är nedlagt efter att Warner dragit in finansieringen. Vi håller tummarna att det kanske, ändå... Vi kanske kan starta en Facebookgrupp och få saker att hända! Intervju med Trumbull från i somras finns här.

En vecka kvar...

...tills vi firar tvåårsjubileum för Stockholms Filmquiz. Festligheterna går av stapeln torsdag 16 september på Pet Sounds Bar. Vi kör i vanlig ordning igång kl 20. Ses där!

Du tycker väl om oss på Facebook?

Tv-tipset: Man On Wire!

En av de mest spännande filmer jag sett - och tveklöst en av nollnolltalets bästa dokumentärer - fick knappt någon biovisning i Sverige, och finns fortfarande bara på import-dvd. Tur då att SVT tar sitt ansvar och visar James Marshs tokhyllade Man on Wire på tv ikväll.

Vi följer den franske särlingen Philippe Petit - en spelevink i cirkusbyxor som påminner en hel del om en ung Malcolm McDowell i sjuttiotalsklippen - och hans minutiösa planer för att gå på lina över Twin Towers.

Marsh varvar intervjuer med teamets egna super 8-filmer från back in the day, bygger upp stämningen omsorgsfullt, via (medvetet?) småostiga reenactments i svartvitt kompletta med lösmuschar och breda polisonger... och trots att man vet vad som ska hända är det ANDLÖST mäktigt när han väl går på linan. Bilderna därifrån är smått ofattbara!

Det är rafflande som en thriller, men också fint och sorgligt när en av Petites forna bästisar berättar om hur gruppen splittrades efter dådet och Petit blev kändis.

Ikväll kl 22 på SVT (går också i repris). Missa inte!

Vem är Salt? Nämen allvarligt: vem ÄR det?

En intressant avart i dessa blockbustertider är till synes simpla high concept-filmer med så tillkrånglad plot att de blir helt obegripliga. Nya Angelina Jolie-actionern Salt är en sådan film.

En CIA-agent blir anklagad för att vara KGB-agent och måste rentvå sitt namn - låter busenkelt, men manuset tar så många vändningar fram och tillbaka, och har en så löjlig final, att det är svårt att hänga med. Det kan förstås ha att göra med att jag var grymt trött och druckit två glas vin innan jag såg den på Malmö Filmdagar, vem vet? Men med manusförfattare som Kurt Wimmer och Brian Helgeland (som skrev om manus till att passa Jolie efter att Tom Cruise tackat nej) och en rutinerad - om än hyggligt ospännande - actionregissör som Phillip Noyce borde det blivit bättre.

Det mest fascinerande med Salt är hur Angelina Jolie ser ut. Så avmagrad att hennes ansikte blivit till en kantig mask: med vassa kindben, fyrkantiga läppar under ett par gigantiska anime-ögon ser hon nästan datoranimerad ut. Hon är både bortom "snygg" och bortom "mänsklig" - hade Terminator 3: Rise of the Machines gjorts idag hade hon blivit en perfekt bad guy istället för den där norska fotomodellen.

Sen är det lite skojigt med filmens tagline. "WHO IS SALT?" är sannerligen i lamaste laget - på svenska blir det inte coolt, bara absurt. "VEM ÄR SALT?" låter mer som en tagline för en fyrtiotalskomedi med Annalisa Ericson och Nils Poppe. "Vem är Salt? Jo det är Viola det, saltaste bönan i stan!"

Stephen, du är king!

På visit hos min mamma i Nyåker i somras gick jag äntligen igenom de fyra, fem banankartonger med mina tonårsprylar som stått i hennes förråd i... ja det måste vara tjugo år nu. (Och ändå är jag bara 27, hur fan går det ihop??) En låda full med King-böcker: i pristint skick (jag var extremt noga med att de fina amerikanska pocketarna inte skulle få vita ränder på ryggen). Några mindre älskade än andra (gillade aldrig kalla och hårda The Dark Half, Romeros film var heller ingen höjdare) men alla saknade.

Och så Four Past Midnight, som av oklar anledning förblivit oläst. (Kanske köpte jag den i skarven mellan det maniska King-plöjandet under tonåren, och den där sommaren mellan gymnasiet och universitetet då jag skulle bli intellektuell och läste Stäppvargen, Siddharta och Kafka och tyckte jag var färdig med King?)

Four Past Midnight innehåller fyra långnoveller (ett av Kings bästa format) varav jag plöjt Secret Window, Secret Garden - den som blev film med Johnny Depp som författare och John Turturro i ominös Amishhatt. Och twisten på slutet. (Boken var bättre.)

Men de andra tre fanns kvar. Jag blev nästan besinningslös av lycka när jag insåg att The Langoliers låg där, oläst, i perfekt sommarlagom längd.

En pilot får reda på att hans fru dött i en brand när han går av skiftet, på väg hem i planet lite senare slumrar han in och när han vaknar är det helt öde i planet - sånär som på en liten grupp förvirrade passagerare: en blind liten flicka med (skräll) psychic gifts, en blyg tonårskille, en halvpsykopat etc. Samt en engelsman som är överdrivet artig och handlingskraftig och som snabbt visar sig vara nån for

m av hemlig f d toppagent. Dialogen King lägger i hans mun är egentligen superlöjlig - en amerikans uppfattning om hur en posh britt snackar... eller också är den medvetet over the top (tror på det senare). Inga mångfasetterade personporträtt direkt men bra drag i handlingen. Allt utmynnar i en rejält spännande historia med en premiss - om nuets förhållande till dåtid - som är totalt fascinerande (tidsresor! portaler!) och skönt Twilight Zone-corny samtidigt.

Någon som sett filmversionen? David Morse i huvudrollen, Patricia Wettig och Dean Stockwell i biroller? Det var ett bra tag sen jag såg den i 3 för 99-backen på Willys, borde kanske slagit till då. Regi Tom Holland, som ju gjort två av 80-talets bästa mysrysare: Child's Play och Fright Night. Jag fruktar dock att specialeffekterna inte är på Weta-nivå vilket kanske tar ner skräckupplevelsen några snäpp?

Det här gav givetvis mersmak. Det är absolut inte så att jag helt övergett King, men de böcker jag läst på senare år - Dreamcatcher, From A Buick 8, Blaze, Cell - har inte riktigt levererat. Är såklart sugen på senaste bamsingen Under the Dome men sweet Jesus... 1074 sidor - alltså 16 sidor längre än hans mäktiga magnum opus It - skrämmer mig. Nån som läst? Är den bra?